Det här är den första videon från Young Ls kanske sjunde eller åttonde mixtejp Enigma Theory. Med är nån som heter Wye Oak, det låter gemytligt pga ek så hederligt träslag. Vad heter träslaget bok på engelska? Det är fan bra träslag.
För oss som lyssnat på alla hans tejp känns det fett najs att han inte helt släpper sin experimentlusta nu när han börjar sälja lite beats och så. Och även fett nice att han rappar typ bättre än nånsin. Mer distinkt typ. Men whatever det här är en video, kolla på den, den är lite för kort men Young L har coola kläder.
DJ Mustard har precis slickat bort lite senap från sina långfingrar.
Det här är ju del två i nån sorts tvådelad serie där jag pratar om skivor jag har lyssnat på i maj 2012 bara för att antingen DJ Mustard eller DJ Amen haft något med dom att göra. Förra posten handlade om två skivor DJ Amen haft med att göra, nu handlar det om två skivor som har med DJ Mustard att göra på så sätt att DJ Mustard har producerat nån sång eller två på dom.
Det är därför jag lyssnat på skivorna hursom. Vi börjar med Problems nya skiva.
Undrar om Problem hört talas om uttrycket mollywhoppin?
Vi börjar med att ni lyssnar på My Ex. Problem är alltså en artist jag skrattat åt tidigare. Det gjorde jag eftersom första gången jag hörde talas om honom var för nåt år sen när han släppte en skiva som hette Hotels. Jag tyckte det var otroligt underhållande att ha artistnamnet Problem och släppa en skiva som rätt och slätt heter Hotels, hur ska man kunna hitta den skivan nånstans nånsin? Google osv. Fan vad mycket google vi pratat om, men det är ju nåt med LA-rappare och att de inte vill bli googlade på, sjukt.
My Ex är ju en julsång om att vilja ha fyllesex med sitt ex, den har jag skrattat åt. Nu har Problem börjat göra musik med massa fantastiska artister hursomhelst och jag måste börja ta honom på allvar, eftersom jag insett att jag ju gillar hans musik. Lyssna till exempel på den DJ Mustard-producerade T.O. med nån som heter Skeme, och lyssna på dataspels-beatet till Broke Down The Weed, så kanske ni också börjar gilla problem.
Fan hela skivan verkar ju vara producerad av DJ Mustard?
Ty$ och Joe Moses är två rappare jag aldrig lyssnat på innan, men så släpper de plötsligt en hel skiva producerad av DJ Mustard! Det här är typ det bästa fyndet jag fått så här på slump på ett tag. Ta till exempel det här med att DJ Mustard inte är blyg för att sampla gamla throwbacks som till exempel Brook Gang Music dunderdänga Pop That Pussy från sommaren 2011 (videon ses här, fan 80.000 views på den här är alldeles för lite). Lyssna nu på:
Ibland när jag börjar lyssna på ett nytt sound, i brist på bättre ord, så blir jag väldans lycklig när jag hittar en DJ som är inblandad i den där skiten vad det nu är. Det brukar vara kanske en producent (som DJ BlackNmild i New Orleans), en radiopratare (som DJ Amen i New Bay), en bloggare/manager (som Dre från Dirty Glove Bastard och Baton Rogue), en mixtape-DJ (som DJ 5150 i Baton Rouge, DJ Folk i hela södern, och DJ Fletch i Dallas), eller nån annan jävel som har koll på det jag vill lyssna på och som kommunicerar det här på nåt sätt till mig eftersom jag inte känner till så mycket än.
Två såna musikkällor jag använt mig av supermycket på sistone är DJ Mustard som producerar och släpper mixtejps i LA, och DJ Amen som typ är inblandad i all musik ungdomar släpper i bukten. Den här gången har det gått så långt att jag laddat ner tre gratis-skivor av artister som jag aldrig lyssnat på innan, och en skiva av en artist jag mest skrockat åt tidigare, allt bara baserat på att de är producerade eller presenterade av DJ Amen eller DJ Mustard. I den här posten skriver jag om en sån skiva som jag bara har hört eftersom DJ Amen presenterar den, och lite om en skiva jag bara hört eftersom DJ Amen skrev att den var bra på ett digital men ändå socialt medium. Imorn typ ska vi prata om de två andra skivorna som jag bara lyssnat på för att DJ Mustard har något med dom att göra.
Vi börjar med det DJ Amen presenterade mixtejpet Zero Gravity av Fly Street Gang. Jag vet inget om Fly Street Gang förutom att de är rätt unga och kommer från Kalifornien. Jag vet till exempel inte om det är en eller flera rappare, jag tror att de är tre. Jag vet inte vad de heter och det spelar inte så stor roll, de ger mig nämligen precis vad jag väntat mig och vill ha, ett gäng feta refränger, några bortglömbara verser, och några bra gästverser av artister jag känner igen rösten på som Erk The Jerk, Iamsu och Dorrough. Sen är ju LA-rapparen YG med, visserligen känner jag inte igen hans röst eller kommer någonsin ihåg vad han säger men jag brukar ändå alltid lyssna på sånger där det står att han är med eftersom sångerna är fucking bangers typ alltid.
Kolla på det här omslaget vilket jävla konstskole-projekt hahahahaha.
Mann är en ung man som sjunger och rappar och är från Los Angeles och är bra på att välja bra beat, och bra på att skapa refränger som är bra. Det här är en skiva där varenda sång är typ alla sånger från LA just nu, det här är en skiva fylld med bredden av hits som är precis under hits som blir riktiga hits som folk lyssnar på, i nivå. Jag lyssnar ju men det är en annan sak jag lyssnar ju för att jag av nån anledning tycker om att hänga med i strömningarna och rörelserna, jag vill fatta alla referenser och förstå var all inspiration kommer ifrån, och kunna se hur vad och vem influerar vem och den osv. Det är därför när nån spelar en Lil Wayne-sång för mig sen jag förstår när han säger saker han kommit på helt i sitt eget huvud och när han säger saker som refererar till andra kulturella fenomen.
Mann har hursom tagit med den tonåriga LA-rapparen Buddy på ett jävligt spännande beat. Buddy är bara känd för att han är signad av Pharrel och har gjort den här Pharrel-producerade sången, och att ingen nånsin visste nåt mer om honom sen för han har valt ett namn som inte går att googla. Mann har ju i alla fall haft vett att lägga till en extra bokstav på sitt namn.
Mann-tejpet innehåller också ett jävligt fett Nick Nack beat. Nick Nack kanske stavas NicNac, jag pallar inte ta reda på det nu, han eller dom är i alla fall producenten till Starting Six eller The Cataracs, jag kommer inte ihåg det heller just nu. Han har gjort hits hursomhelst, det är det som är poängen, och här får han Mann att rappar tillsammans med den nyligen alltmer omskrivna LA-rapparen Problem. Att Problem lyckas bli omskriven ger ju lite hopp till Buddy eftersom om nån med ett så ogooglingsbart namn som Problem kan bli lite känd så kanske Buddy också har en chans.
Jag har nånstans tidigare pratat om att 2012 antagligen är året, eller om det var 2011, som jag slutar lyssna på alla skivor som har Messy Marvs namn på sig. Cake & Ice Cream 3 är till exempel bara den tredje Mess skivan 2012 som jag tillförskaffat mig. En innan var ju ett proper album som var bra, den andra var en skiva som jag bara skaffade för att höra den där nya Coco Chanel-sången som var med (som ni hörde här). Den här skivan har jag ingen aning om varför jag skaffade, det finns liksom inget direkt som tyder på att det skulle var nåt av värde. Det är en del gamla sånger, det är ett gäng interludes och sånger där Mess dissar Too Short igen, det var ju säkert ett år sen de höll på och var sura om ni minns.
Men ta mig fan om jag inte är lite glad att jag lyssnade ändå. Helvete Ape Shit är ju gamla Mess i stil och nästan i klass som när jag först lärde mig älska hans raps, dvs circa 2006-7 när han jag lyssnade på en skiva vars första sång var den här klassikern:
Jag tror för övrigt att det är tredje gången bajonäs postar Playin Wit My Nose.
Även, helt sjukt intressant att jag nästan aldrig ser Mess kalla sig The Boy Boy Young Mess längre. En annan re-post, den här bilden på Leonel Messi Marv.
Yung Swoolah ser lite ut som en ung Z-Ro med dreads?
Med popular demand menar jag Trappmusik som skrev på twitter, och att jag själv inte riktigt kunnat sluta tänka på Yung Swoolahs vers på den här sången med Husalah vi skrev om för några dagar sen här på bajonäs. Det första ni gör, kolla på videon här ovan. Trappmusik skrev ju också bara att det var bra, men om hen själv inte hunnit kolla mer Yung Swoolah så har bajonäs fixat.
Twitter. Här kommer fler Swoolah-verser hursom.
Eller innan ni kollar, läs här vad jag har att säga om videon och kolla efter. Vänta vi börjar med ett par skärmdump från videon så ni kanske rycker till och verkligen kommer att kolla sen.
Okay vi kan väl säga att det verkar som att det finns en viss kärlek för hemstaden bland människor från Pittsburg, CA. Den övre målningen ser ut att vara staten Kaliforniens gränser, med nåt litet föremål ungefär där Pittsburg ligger. Ja han har ju nån krans i pannan och lite krimskrams på halsen också. På den nedre bilden är det ju rätt tydligt, han gillar sin hemstad. Är det en Maya-pyramid typ Citzen Itza där under? Det eller så har lluminati har anhängare bland mexarkvarteren i norra Kalifornien.
Trap-rap beat, i norra Kalifornien? Ni vet att Zaytoven gjort oförklarligt mycket musik med Sacramento-artister?
Till skillnad från de flesta artister från Pittsburg som jag lyssnar på (dvs Husalah, Fed-X, Jacka, Messy Marv, A-Wax, Rob Lo med fler) verkar Yung Swoolah inte flyttat där ifrån. Det är lite som om att rappare från El Pueblo Housing Projects, som Husalah och Rydah J Klyde bland annat, och de andra Pittsburg-musikerna flyttat till antingen Sacramento eller södra bukten typ Frisco eller Oakland, för de ville nåt med livet. Helt baserat på deras musik, och på alla de här videorna med Yung Swoolah.
Jag börjar känna att jag inte behöver säga så mycket mer om det här som inte musiken själv säger. Ni hör kanske också någonting i Yung Swoolahs röst som avslöjar att han kanske lyssnat en del på typ mörk midwest-rap, det vill säga Tech n9ne, Esham, och kanske Brutha Lynch Hungs underhuggare. Jag menar, vi får väl anta att Swoolah förställer rösten lite, han gör väl det för att han tycker att det låter bra, och han tycker väl det låter bra för att han har lyssnat en del på horror-core rap och liknande?
Gud tanken på att de som stannade kvar i Pittsburg alltså helt missat Drake och hela den där fadderuttan och istället lyssnar på mörk mördarrap, tror ni gammal Memphis spelas i bilarna där?
Blir ni sugna på att leva Kala Man’s raplife?
Det här är ännu en intressant video, den här ovan. Dels eftersom de löst det klassiska Kalifornien-rapvideo-problemet att husen och områden de bor i ser för vänliga och pittoreska ut genom att helt enkelt filma på natten, lite som hur Yung Swoolah i videon längst upp filmade i nån crack-håla i en uteliggarsoffa typ. Men det är ju även väldans intressant hur många jävla vapen den här killen som låter som Pittsburgs Roach Gigz har på sig. Och så är det ju det med att han ser ut och låter som Roach Gigz, finns det nån annanstans i rapvärlden där kritvita rappare passerar så okommenterat? De verkar helt enkelt inte tänkta så mycket på det.
Slutligen, blir ni inte lite sugna? Tryck då på bilden och skicka hans barn till college!
De senaste åren har jag tänkt lite ”å nej Ya Boy” när jag sett eller hört Ya Boy, han blev så jobbig. Om ni inte minns allt så tar jag det lite kort här, till melodin från Soulja Boy-sången, håll i er:
Ya Boy gick från att vara en underhuggare
och kanske kusin till San Francisco-veteranen San Quinn,
via kanske nån sorts JT The Bigga Figga-kontakt
till att flytta till LA och signa med The Game på Black Wallstreet,
strax innan det här hade jag lyssnat som fan,
på till exempel hans Soulja Boy-sången remix och Hella,
som ni hör här ovan,
när han lämnade bukten slutade han gör buktrap
och spelade istället in videos där han hängde med
kändissnortar-eliten i Hollywood typ,
jag minns nån video
där han helt enkelt promenerade på en gata i Hollywood på natten,
sen hände inget,
han gjorde fett tråkig musik osv
men har alltid hållit sig relevant på nåt sätt,
bland annat genom att ändra sitt namn
till det lite mer lättgooglade ”Ya Boy The Rockstar”
eller bara ”Y.B. The Rockstar”,
jävligt konstigt,
det han menar är alltså att han har lika mycket swag som en sorts musikanter
som fanns förr i tiden långt innan vi föddes,
de hette rock-n-roll-stjärnor
men för vissa insatta kan de även vara kända som helt kort ”rockstjärnor”,
eller ”rockstars” på engelska då
(lite som att insatta refererar till Karl den XIIs soldater som karoliner,
icke insatta fattar ju inget),
men han har snackat om bukten lite när han kännt för det osv,
gjort musik med en del kändisar som typ Gudda Gudda (lol),
och så blev det 2011
och Ya Boy fick gästa typ 15 sånger på ett DJ Paul-tejp,
jag har inte lyssnat massa på det tejpet
men märkte nog att på varenda sång Ya Boy var med rappade han i circa 25 sekunder under sångens sista minut,
efter att DJ Paul vrålat ett tag.
Där var vi sist. Nu är det lite oklart om Ya Boy kallar sig YB The Rockstar fortfarande, han kanske la ner det helt enkelt. Hursom, som ni märker kan man typ sammanfatta Ya Boys karriär hittills så här: buktens egna Bow Wow.
Men anledningen till att vi skriver här är för att han nu har börjat vara med på några sånger som är både bra och aktuella. Han har hoppat på young california aka The Pack 3.0 typ soundet, han kommer säkert släppa ett tejp med DJ Mustard snart, han har gjort sånger med stora aktuella namn som Iamsu och Problem.
Det som är ännu intressantare och mycket roligare nyheter är att han är med på två sånger som låter young california, tillsammans med två veteraner till soundet. Traxamillion är tillbaka med slap 2.0, så jävla efterlängtad. Traxamillion var ju alltså producenten som några trodde skulle slå igenom ganska stort efter att han producerat lite hyphy-hits (Keaks ”Super Hyphy’, Fabs ”Yellow Bus’, sin egen ”From The Hood” till exempel). Det hände aldrig, och han har inte setts till så mycket sen dess. Han envisades väldans mycket att ödsla sin beat genom att själv rappa på dom, ett tag. Den andra herren som vi inte sett jättemycket av åren mellan att han var på gång och nu typ är Clyde Carson. Hans hyphy-grupp The Team släppte en comeback EP för nån månad sen som både jag och Onda lyssnat på massor men inte skrivit om. Så här låter det när hyphy-hjältarna gör post-hyphy musik hursomhelst. Så här låter Ya Boy när han börjar göra musik i bukten igen.
Laroo är känd för mig för att han är fett bra på att göra go music. Han är alltså en av veteranerna, vid det här laget, på E-40s skivbolag Sick Wid It Records. Det är inte omöjligt att han är släkt med E-40, det flesta på det skivbolaget är släkt. Han har genomgående hursomhelst i sin karriär gjort musik som går hårt som fan, det kanske inte stämmer men för mig är han Mr No Slow Jam, han må rappa om tuffa och tragiska saker men det är alltid hella catchy. Som ni till exempel hör på en av mina favorit Laroo sånger, Money Aint Trippin, den hyphy skiten med ett rätt långsamt men ändå jävla röjigt beat.
Anyways, nu har han märkt och identifierat att hyphy det finns ju inte längre och nu finns nåt E-40 kallar function music. Function Music är nåt kidsen i Kalifornien sysslar med, som vi pratat om tusen gånger LA-kids och HBK osv. Så då skaffar han sig ett HBK beat och låter HBKs och bajonäs favorit Iamsu gå loss, sen släpper han på Comptons Problem (ni som lyssnat på Vad blir det för rap? kanske känner igen Problem från första avnittet då vi pratade om rappare som hade ogooglingsbara namn, det var han som gjorde My Ex). Så där ja då hade Laroo helt plötsligt lärt sig hur man gör musik som går fett hårt 2012 också. Bra fixat Laroo bra sång.
"by sunday i moves into Z hotel, where the doormen dress like ninjas and stab passing poor people in the neckbits with wooden swords." Ellis 3 hours ago
DJ Amen i ett klädesplagg.
Twitter. Här kommer fler Swoolah-verser hursom.
Traxamillion.
Juice Mannen Hugo
onda
petter417
