Årsbäst 2011 i bukten tok

Alla som lyssnar på bra rap vet att det kommer alldeles för mycket bra rap från San Francisco bukten med omnejd för att någon människa ska kunna lyssna på allt på ett vaket och koncentrerat sätt, det kanske går om man använder nån sorts substans vem vet.  Bayonnaise har hursomhelst försökt klura ut vad vi tyckte var bäst, viktigast, roligast eller nåt sånt. En odefinerad lista över musik som har kommit 2011, som vi lyssnat på, kan vi väl säga.

Det vi kan säga är att det är lite av en framförhandlad lista mellan Onda och Hugo. De sa tio skivor var, fyra skivor hade båda nämnt så de hamnar överst. Sen valde de de tre resterande skivorna från var sin lista. Typ.

1.

E40 – Revenue Retrievin: Graveyard Shift & Overtime Shift

Den här skivan är egentligen två skivor ja, men vad fan så här gjorde vi förra året också när E-40 släppte de första två skivorna i sin Revenue Retrievin’ serie. Dessutom lyssnade vi på skivorna som om det vore en. Lyssna när 40water beskriver hur det var att växa upp i Vallejo och häpna över hur bäst han är. Its cold.cold out here and im not talking bout the weather.

E-40 – Born In The Struggle (Ft Mike Marshall)

2.

Berner – The White Album

Det är nåt tvångsmässigt med hur vi måste lyssna på Berner hela tiden. Han är som ett sår man inte kan sluta pilla på, omedvetet så är man där igen och igen. Jag kan inte fatta varför jag gillar honom så mycket. The White album var iallafall den platta jag lyssnat mest på i år, fan. En man på Internet sa en gång ”berner sounds like fucking ray romano rappin”, och ja det stämmer väl. Men vi jag kan inte låta bli ändå, hör ni inte vemodet, och hör ni inte vilket bra beat han har valt. Här är remixen på hans hitsång på ett beat av 2010 års stjärnproducent Bik KRIT.

3.

HD – Fresh

HD är den där fumliga killen som det var lite svårt att få grepp om, vad fan sysslade han med sa vi, han gjorde sånger som hette typ Real Hip Hop och rappade på gamla new yorkar beats. Sen lyssnade jag in mig. Sen kom 2011. De halvsömniga skivorna från 2010 Extorition Music 1 och 2 byttes ut mot typ 5 nya skivor. HD har brutit med Livewire, vilket ju borde betyda att han skulle försvinna från rampljuset. Istället har han blivit norra Oaklands mest lovande klassiska gangster-rappare (utan så mycket konkurrens visserligen, Mistah FAB och Main Attrakionz är därifrån men de gör ju inte hårding-rap direkt). Har ni hört hur The Jacka lät i början på sin karriär typ år 2000, ni fattar, det här kan bli nåt.

Men den här skivan är inte årets tredje bästa skiva från bukten bara för att HD rappar, det är nämligen buktens kanske bästa producent DJ Fresh som har gjort hela skivan. Fan vad han är bra på att göra beats, fan vad bra han är på att göra rap-sånger.

HD – Clausterphobic

4.

J. Stalin, Hell Rell & Lord Geez – Guilty By Association

Den här skrev vi om när den kom och den har dundrat hela året faktiskt. Det alla undrar är så klart vem Lord Geez är, finns han på riktigt och i så fall varför är han inte känd och respekterad? När jag lyssnar igenom den nu ett år senare kan jag bara konstatera att jag hade klockren musiksmak för ett år sen. Skönt.

Hell Rell, J. Stalin & Lord Geez – Ready To Hoe (Ft Matt Blaque)

5.

Messy Marv – Kocaine Ballads Frum My S550

Vi kan inte sluta förvånas över vad kokainet i Fillmore gör med vår favorit-rappare. Tydligen får det en att vilja göra en platta med bara ballader, klint va? Jag kan se Messy gå omkring svettig i mjukisbyxa, tända ett doftljus, freestyla till Al Green och cutta upp en linje på yoga-mattan. Allvarligt det här det mest koncentrerade Messy släppt ifrån sig på länge så det är bara att glupa i sig tokar. Och om det stämmer att E-40 har signat Messy till sin label Sick Wid It records så blir 2012 riktigt kul oavsett vad den där mayakalendern säger. Tänk Marvin på ett Droop-E beat eller kanske en samarbetsskiva med Doey Rock eller Laroo hårdslagaren.

Messy Marv – 106 & Park (Ft Lee Majors & Trae)

6. Main Attraktionz – 808 & Darkgrapez 2

Oakland-duon Main Attrakionz dök upp från ingenstans 2010 och gjorde musik som lät helt annorlunda från hur nästan allt annat lät. 2011 var året de verkligen hamnade på folks radar som en av de största akterna inom nån sorts ny Internet-rap som beskrivs med en väderreferens. Cloud rap kallas det. Om Main Attrakionz får vara exemplet så fattar vi, likt molnen bildas de efter att vatten från hela jorden dunstar upp mot himlen, likt hur MA influeras av små små detaljer från överallt, och när nog med vatten dunstat så är det så mycket ånga eller nåt att det börjar synas för det mänskliga ögat, MA spelar in en sång, så småningom blir vi medvetna om att ett moln finns i vår vy på himlen, MA delar med sig av sången på Internet, så sakteliga duggar molnet ner och likt hur människor överallt träffas av små regndroppar ibland så laddar människor överallt ner molnrapp som MA.

Det kanske inte är så det är tänkt men whatever. Main Attrakionz mötte den uppmärksamhet de fick 2011 genom att släppa jättemycket musik så alla fick höra. 808z & Heartgrapez II var den bästa skivan.

Main Attrakionz – Diamond of God

7.

Shady Nate – Son of the Hood

Hans bästa hitills, Hela Bayonnaise håller tummarna för att Shady Nate ska hålla sig från kåken 2012. Mitt förslag är att Västra Oaklands kommun går in med skattepengar och pröjsar en personlig assistent till Shady. Livewire kommer bli stora 2012 så det är värt pengarna och era barn kommer att tacka er.

Shady Nate – Crack Babies Revenge (Feat. J-Stalin And Jay Jonah)

Shady Nate – Front Page Cover (Ft Lil Blood)

8.

Iamsu – Young California

Iamsu har vi ju skrivit om en del så han känner ni. 2011 hann herren som började som producent åt Diligentz släppa två skivor, sommarens Young California och decembers The Miseducation of Iamsu. Ja ni fattar ju, den första skivan är ung och fresh den andra är nån sorts hyllning till den sortens gammal rap som det redan görs för mycket hyllningar till, sångrefränger som inte är RNB eller Crunk-N-B aktiga, och en del stränginstrument i bakgrunden. Young California var dock ett mindre mästerverk, hit efter hit säger jag. Bäst på skivan var Whole Crew.

Iamsu – Whole Crew

9.

San Quinn G.O.D. – Guns Oil And Drugs – Recession Proof

Jag tror att Quinn släppte 3 eller fyra album i år och alla var mer eller mindre feta. Grymt svårt att välja så det blev det senaste, den har allt du behöver. Quinn slarvar aldrig.

San Quinn – Loved and Lost

10.

Roach Gigz – Roachy Balboa 2

Jag trodde kanske Roach Gigz skulle bli jättepopulär över hela världen i år. Framförallt trodde jag att Roachy Balboa 2 bara var ett smakprov på vad som skulle komma. Det kom en till skivan och visst den var dunderbra, men jag ser ändå 2011 som ett mellanår för Roach, ett karriärår. Han har t ex gjort massa konserter och åkt runt USA för att tjäna pengar, det kanske har att göra med att han har ett barn att ta hand om (ni ser Roach med sin unge och hans partner i rimmandet Lil 4 Tay med deras ungar). Hursomhelst, Roach Gigz har släppt en av årets bästa plattor, och den fetaste sången handlade om rövar och sirap.

Roach Gigz – Syrup Thighs

11. Lite blandad annan skit som var fett fet:

Ja såklart har det kommit jävligt mycket annat fett som vi ändå vill nämna. Till exempel var 2011 året vi upptäckte HBK ordentligt, och deras Newbay-grej.

11.a På blandbanden Clap City 2 och 3 som släpptes i år finns det mer hits än vad man kan räkna till nästan. Leta reda på den skiten. Mike-Dash-E prestenterar, hitsen vi har hört på bajonäs är bland annat First med Smoovie Baby, AKA Frank och Loverance, vi har hört My Dick Aint Racist med Aka Frank, vi har hört Up! med Loverance (producerad och skriven av Iamsu), Iamsu och Skipper. Men det finns fler sånger som är värda att nämna på de skivorna, ja fan ni får lyssna helt enkelt.

11.b Philthy Rich släppte riktigt bra grejer i år, Trip N4 life och framför allt Loyalty B4 Royalty3 – Just fo the bitches. Ok ja vet att den är bara för the bitches men det var en för bra platta för att bara hoggerna skulle få lyssna.
(obs Onda sa en gång till Hugo: ”det är för The Bitches men jag är väl Philthy Rich bitch då för jag diggar det som fan”)

11.c San Quinn & Tuf Luv- A hustlers hope var ett ambitiöst projekt som borde fått ett eget inlägg men tyvär blev d inte så.

11.d The Jacka hade ett mellanår men han och Ampichino presenterade en riktigt fet mixtape med GAP – I am how i rap (dålig titel) som ni måste lyssna på. Förutom GAP själv så skiner Bird Money(bra rapnamn) extra starkt på ett gäng låtar. Den här skivan kommer vi skriva om inom kort, då ska ni få höra svängiga hits. Och när Jacka inte kom lika hårt som vanligt kunde vi lyssna på en annan snubbe på Jackas skivbolag, Joe Blow (jocke blås) – International Blow, han låter lite som Jacka ibland. Bra platta. Får inte glömma Stalin And Young Doe – Diesel Theraphy, däremot vill jag glömma Young Doe soloalbum.

11.e 2011 var året The Mob Figaz skulle släppa en platta igen. När den var släppt skulle Husalah släppa sin platta. Jag vet inte vad som har hänt med Fed-X platta som kom förra året förresten spårlöst försvunnen. Istället fick vi massa så-där The Jacka-projekt, och en dubbelplatta av Ap.9. Asså han är ju typ jobbig att höra alltid om han inte är med på en Mob Figaz sång. Det var bl a därför bajonäs såg jävligt mycket fram emot den där Mob Figaz plattan, så kom den inte. Istället kom ett mixtape. Mobbin Thru The West hette det och det var fan rätt fett. Det var inte som när de var som allra bäst kanske men ändå så bra att det precis inte kom med på topp 10 årets plattor.

11.f Lil B var självklart bra, han släppte en ny platta – Gold House idag som ska lyssnas på medans Beanäsen vispas. Bayonnaise hoppas även att 2012 blir Young Ls år såklart.

Vitingen Bernie Bern

Jag trodde ett tag att det var ST 2 Lettaz som hade en cameo men det vara bara Chris Brown som vifta på armarna likadant.

Det här är lite av en stor sak för buktområdet. Nationell och internationell buzz har funnits i något år nu, men det har mest varit för ungdomar-älskar-gubbfolk-hatar-artister som Lil B och Kreayshawn –  men nu alltså nu är kanske den minst väntade på gång att få till det. Berner, mannen med mer pengar än de andra. Berner, mannen som låter som Ray Romano. Ni kommer väl ihåg White Power Burner?.

Berners senaste skiva The White Album var fullspäckat med rätt profilstarka gästartister, som här på Yoko till exempel med Big Krit och Wiz Khalifa. Men även tidigare skivor har bjudit på gästverser av artister som Bun B, Slim Thug, Killer Mike, B.G. och Killa Kyelon. Det har vi ju kommit fram till beror på att han är stenrik och bara kastar pengar på sin karriär, lik Kafani. Skillnaden till Kafani är att, ja trots att Berner inte är nån bra rappare, Kafani är fan ännu sämre. Så Berner har nu på ett drygt år, efter flera års arbete, lyckats gå från rätt okänd till att ha en ganska profilstark video som rullar runt internet. Hur lyckades han?

Med den här sången som det klara exemplet, han har betalat Big Krit massa pengar för att få ett toppenbeat, jag tror typ att han hängde med Big Krit i nån studio eller nåt och Krit sa ”jag ska släppa den här sången Yoko Ono själv med Wiz och få en hit” varpå Berner sa ”men vill du inte ha jättemycket pengar så säger vi att låten släpps på min platta?”. För det är ju helt och hållet Big Krits sång. Berner gör sitt sloppy flow. Wiz låter lika bortglömbar som vanligt, det enda man minns är de där gälla skriken som låter rätt fett, och Big Krit låter fantastisk. Sen har de tagit in kvinnomisshandlaren Chris Brown på remixen här, som ju väljer att låta (kopiera) som Wiz? Underlig grej överlag, men det är smart kanske? Att ha tre rappare på en sång och sen ta in en fjärde. Ibland tar de ju in sju-åtta nya rappare, varför gjorde de inte det?

Anyways, det låter kanske som att jag är lite ifrågasättande till sången. Det är inte det jag menar, jag älskar sången, men det faktum att den finns är väldans mycket mer intressant än själva dängan.

White Power Berner

Jävla Berner alltså. Han är en uttalad brukare av marijuana och han älskar det!

Som ni ser är Berner vit som snö. Han kanske är nån sorts latino eller nåt i och för sig, men helvete till utseendet är han ju vitare än John MacCain. Som den ilskne Serge sa på twitters när jag sa att jag lyssnade på Berner, ”I can’t get with it, he sound like fucking Ray Romano rappin to me”, ja eller nåt sånt. Vad tycker ni? De är väl rätt lika i utseende också tycker jag.

Ray Romano hade kunnat rappa han med kanske, då hade vi verkligen vetat om han låter som Berner (eller Berner som han).

Alltså de är ju inte sjukt lika. Men, kanske att en korean skulle ha svårt att se skillnad? We all look the same för them och så vidare. Hade en korean varit på en bankett, fått hälsa på Berner snabbt, och sen på Ray Romano lite snabbt, om nån bad honom vid kvällens slut säga vem som va vem skulle han ju kanske trott att det var samma person, en rappande sitcom-skådespelare. Konstigare saker har hänt i USA hade han tänkt. Amerikaner är ju lite crazy om man säger.

Första gången jag hörde Berner var på Sean P från YoungBloodz solo-skiva från 2007:

Sean P – You Need It, We Got It (Ft San Quinn & Berner)(2007)

Hursomhelst, jag kom på att jag måste skriva om Berner häromdan. Jag lyssnade helt enkelt på den vita rapparen Berners nyaste rappalbum The White Album och insåg att han är vit och har ett album som heter The White Album. En solklar kokainreferens tänker man, speciellt eftersom det är en liten hög med kola på skivomslaget. Titta:

Fördjävla fet skiva om ni undrar.

Men det jag inte tänkte på när jag tittade på albumomslaget var att det är även är en vit kvinna med, lite i bakgrunden, ser ni henne? Berner chillar i soffan, med kolahögen i förgrunden, eftersom han sätter kokainet framför allt, eller kokainets förmåga att snortas och ge Berner en herrejösses massa stålar. Och så är den här tjejen i bakgrunden, eftersom hanteringen av brukarna alltid kommer före flanerandet med brudarna, eftersom riksdalerna alltid kommer före damerna, eftersom pengaleken alltid kommer före kärleken, eftersom knarktorskarnas behov av kolande alltid kommer före Berners behov av knullande. En sak i taget helt enkelt.

Berner – Yoko (Ft Wiz Khalifa & Big KRIT)

Det trodde jag skivan skulle handla om, och det gör den. Men jag hade inte tänkt att den vita aspekten av skivan skulle sträcka sig till att förutom att handla om det vita guldet även handla om vita kvinnor. Han älskar vita damer. Det är liksom hans favorit, collegebrudar och sånt, snow bunnies säger han. Så vänta nu, det är ju sånt man hört rappare rappa om massa gånger förut. Vita groupies och sånt, men det var ju svarta rappare. Nu har vi istället en vit rappare som rappar om att ligga med vita tjejer, så specifikt, inte bara ah jag har en tjej som jag gillar, han nämner klart och tydligt att det är en vit tjej. Och helt plötsligt blev det en The White Album istället The White Power Album.

Berner – White

Fast inte på riktigt så klart.  Snarare är Berner så nere med de andra rapparna att han har glömt bort att han själv är vit, det är en San Francisco-grej tror jag, det verkar helt enkelt som att folk/rappare umgås lite mer emellan hudfärg och ursprung där än på många andra ställen, och det som är annorlunda är att det inte nämns, det är så självklart, det är ingen grej, inget trick från skivbolag för att folk ska kunna appelera, det verkar bara vara att ibland är några av de som hängde på gatan och började rappa filipinos eller vita, och så var det med det. Till exempel är det ju ingen som har pushat Roach Gigz som det vita rapp-hoppet eller nåt sånt, som rapplyssnare gör med till exempel Yelawolf. Det är ingen som har jämfört Berner med Bubba Sparxxx, fast att de är vita och lite rundformade båda två. Tänk vad som skulle hända om Eminem började rappar om att han gillar vita tjejer.

Berner – Fed Hot Line