Namn och nytt 3

Den riktiga Phillip Drummond står där bak till vänster.

Då har jag varit borta en vecka. Det känns knappt som att det här året gått en vecka. Snart är det 2012 och då spelar inget av det här nån roll längre. Fy fan. Hela skiten är på väg åt helvete. Vem fan är Phillip Drummond? Han verkar ha varit en karaktär i en ganska känd teveserie som ingen kommer komma ihåg efter 2012 när Maya-indianerna straffar världen genom jordbävningar och tsunamis som når hela vägen upp till Åreskutan och säkert hela vägen ner till Smygehuk. För att spanjorerna tog deras jävla choklad och lurade dem att bli sjuka i europeiska smittohärdar och spritsjukan. Det har kommit lite ny musik i alla fall. Dr Dre får skynda sig att släppa Detox om han ska hinna skina lite på sin ålders höst innan 2012 slår sina klor i världen och dess missöden.

Messy Marv – Phillip Drummond (Ft Chalie Boy)

The Boy Boy Young Mess har hursomhelst spelat in en sång som handlar om den här konstiga gubben Phillip Drummond. Han har anlitat Texas-tjockisen Chalie Boy som rytmisk vokalistpartner. Chalie Boy är typ lika bra som Trey Songz men har ätit fler hamburgare och tar inte av sig tröjan lika ofta. Mess är lika lat som vanligt. Han låter så där slapp och nerkolad som han har gjort de senaste åren, fast nu är det inte lika bra längre. Vem hade kunnat ana att knarkbruk kan påverka en artist negativt (musikaliskt). Eller så har det med annat att göra. Men fortfarande, vem fan är Phillip Drummond?

Mess släppte i alla fall en bild tillsammans med släppet av den här sången. Han har bytt plats med Phillip Drummond i bilden, och har således lyckats visualisera vad han menar när han säger ”I’m Phillip Drummond”.

Freeway – All Kinds of Them (Ft The Jacka & Husalah)

Freeway och The Jacka har jobbat ett antal gånger tidigare. Freeway har gästat The Jackas album Tear Gas och på Go Bots 2 till exempel. Men så vitt jag vet har The Jacka aldrig gästat en Freeway-skiva. Det är kanske nu det är dags. Eller så är det den första låten från sommarens kanske mest efterlängtade släpp, Jackson och Freeways samarbetsskiva.  Det får vi antagligen reda på innan 2012. Husalah är med på en kant, antagligen mest för att han är världens bästa rappare och gör typ alla sånger bättre.

Lil Uno – Rich Nigga (Ft Lil Rue)

The Packs sämsta medlem på alla sätt och vis heter Uno. Han är dålig på att rappa och verkar vara rätt töntig. På en sång sjunger han ”pay me, or pay me no attention, and did I mention I’m the center of attention”. Det är kul för han är ju typ rapparen i Bay Area med minst hype. Men men. Det tycker inte Sirealz från Teamknoc. Sirealz har typ gjort 2000 skitbra beats och har låtit en hel del urusla rappare lägga verser över dem. Han själv är rätt bra på att rappa och skulle kunna producera och spela in egen rapp i mängder och släppa det på youtube så att han åtminstone fick lite internethajp som Young L från The Pack. Men nej då han väljer att producera jävla Lil Unos hela mixtape. Ja om ni undrar består alltså hela Lil Unos nya mixtape Sushi av fantastiska beast och undermålig rapp. Så för beatsens skull har jag lyssnat på det typ tre gånger.

Drew Deezy – We International (Bay Area Remix)(Ft The Jacka, Husalah, Nio Tha Gift, Philthy Rich, Big Rich, The Hoodstarz)

Det har kommit en Bay Area Remix av en låt jag inte hade hört innan. Drew Deezy är nån bekanting till superproducenten Traxamillion, och det låter jättemycket som ett Traxamillion beats. Annars vet jag inte så mycket. Men, jag älskar anthem-låtar. Och en hel bunt skitbra rappare gör sig besvär.

Det får räcka för idag.

Based sen 2005 baby (Del 1 – The Pack)

Så jävla små!
”Booty Bounce Bopper” var en av få toner från The Packs första mixtape som klarade hela vägen till debutalbumet ”Based Boys”.

Det här är det första i den nya Bayonnaise-serien om based och om de artister jag följt inom genren. Syftet är att visa hur genren utvecklats och förändrats sedan jag fick upp ögonen för de här ungdomarnas kreativitet kring vintern 06-07. Jag ska inte försöka mig på att förklara utvecklingen. Det kan jag inte. Jag kan det inte. Men jag kan försöka skriva lite om hur det har sett ut för mig här bortifrån. Hur based-skiten jag spelar i mina hörlurar är något helt annat idag än vad det var för några år sedan. Om några av er känner till termen based gissar jag att flera av er kopplar den till en genrens och världens mest eklektiska artister. I praktiken tänker ni kanske på vad based är 2010. Vad based blev känt som 2009. Ni tänker på mannen (gossen) som gav based ett ansikte.

Givetvis pratar jag om Berkley-ynglingen Lil B The Basedgod. Om ni inte känner till honom, han gör skitmycket musik, de mesta är konstigt som fan och en hel del är sinnessjukt fett. Han har gjort typ 2000 sånger på två år och han är populär bland ungdomar i USA, unga vuxna i Sverige och bland folk som har internet. Han är ju The Basedgod. Idag är based vad än Lil B är, men det var inte alltid så. Han lyckades ta med sig termen från sitt tonårsband The Pack och förvandla den till något helt annat. Han förvandlades till något och fortsatte bara kalla det han sysslade med för based.

Det tror jag ingen är ledsen över, eftersom det han gör är så jävla spännande och eftersom all de artister som gjorde det jag kallar based 2005-2008 nu gör helt annan musik. The Pack gör framtidsmusik som inte går att beskriva. Teamknoc gör klassisk bukt rapp. NHT Boyz gör klassisk bukt-mob music. Dilligentz medlemmarna Prank och Jay Ant börjar bli kända för sin Los Angeles blogg-rapp (typ Entourage-rapp, typ Tyga). Sirealz från Teamknoc gör bland annat musik åt Malki Means King. Bobby Brackins från Go Dav har börjat kalla sin musik och sin sinnesstämning för settled, kanske övergav han termen based när den blev alltför synonym med Lil B.

Men. För att lyckas framföra nåt sorts läsbart och greppbart om den här skiten känner jag att jag måste dela upp det. Jag får helt enkelt börja från början.

THE PACK.
Berkley-gruppen bestående av Young L, Lil B, Stunnaman och Lil Uno släppte sitt första mixtape 2005
:

Det är Lil B till vänster, sen är det Stunnaman, Young L och sist Lil Uno.

The Pack – Vans (2006)

The Pack – Booty Bounce Bopper (2005)

Den här delen av based-historien har nog en hel del koll på. The Pack är ju kända liksom. Så första based sången jag hörde var så klart Vans. Det var ju för fan en megahit. Det var första gången nån hörde The Pack antar jag. På den tiden hängde de på Too Shorts skivbolag och var typ 15 år gamla. Jävla kids alltså. Det kallades hyphy eftersom det lät lite modernt och kom från Bay Area. Men inte fan är det hyphy, det låter snarare som snap eller vad det hette, Atlanta-musiken. Det som skiljer sig är The Pack-ledaren Young L’s produktion, de dova trummorna eller vad det nu är för ljud. Vans var en hit, men den lät inte heller riktigt som The Packs andra låtar. De lärde jag mig på en eftermiddag på internet och några turer runt västerort i mammas Peugeut 206. Det fanns en klar koppling till hyphy, Mac Dre influenserna och slangen exempelvis, men det var snart tydligt att dessa ungdomar sysslade med var det de kallade based. Det var föregångaren till Los Angeles tonåringsmusiken jerkin och inte helt olikt det ungdomar sysslade med runt om hela amerika, dougie i Dallas och det hette ytterligare något annat i Memphis. Men i Bay Area hette det based. När The Pack gjorde det hette det based. Och based lät ungefär så här alltsomoftast.

The Pack – Slappin’ In The Trunk Ft Mistah FAB (2006)

The Pack – Ride My Bike (2006)

The Pack – I’m Shinin (2006)

Det här var en succé för mig. Fan vad fräscht det lät. Helt sinnessjukt bra tyckte jag. Jag visste inte vem som var vem, men jag visste till exempel att en av medlemmarna hette Uno och det är ju kul. Och det fanns mer. The Pack var vänner och bekanta med mina okända favoriter Teamknoc. Teamknoc samarbetade med NHT Boyz (som har blivit gangsters nu ju). Dilligentz hade fan skitbra musik ute. Ytterligare fler delar i den här serien följer. Då planerar jag att ta upp de här andra gruppernas bidrag. Nu räcker det för ikväll.