Kusin

Inspirerad av Onda måste jag lägga upp några egna B-Legit favoriter. Första gången jag stötte på B-Legit var en helt vanlig midvinterdag i den djupaste, mörkaste och möjligtvis tråkigaste delen av min barndoms Göteborg. En ganska usel jul, under min tidiga tonår, åren när jag allra minst hade kontroll och klar uppfattning över hur jag ska bete mig, lycklig i leken med mina kusinbarn, uttråkad i några av vuxensamtalen, på förmiddagen alltså, om jag ens kommit upp ur sängen givetvis, men det hade jag, jag kände ändå ett ansvar inför släkten att visa mig uppe och vaken, som vilken vuxen och mogen man som helst på morgonen. Ju längre dagen led svängde det upp och ner, ett tag under Marstrand-promenaden, mitt när regnet piskade som värst och blåsten tog sig in både under byxorna och luvan, då kände jag mig väldans långtifrån barndomens lek och skratt, jag fick nämligen chansen att diskutera Public Enemy (en rappgrupp från USA’s östkust och New York som spelade in bullriga låtar om både inrikes- och utrikespolitik under 1980- och 1990-talet.) med en äldre kusin, jag kände mig mer påläst om musiken och nästan mognare i mitt lyssnande, mindre idoldyrkan och mer kritiker. Samtidigt aningen avundsjuk över att han, och hans generation, fått vara med att uppleva när hipp-hopp kom till Sverige (nåväl, Göteborg), han kom liksom ihåg när Chuck D var under 40. Sjukt.

Utöver det deltagande, och den lilla gnutta av vuxenhet och vuxen relation till musik (att komma ihåg gammal musik till exempel), som jag fick ut av samtalet med min kusin, tipsade han mig om en skivbutik, garanterat billigare och kanske bättre än både Åhléns, Megastore och Record Hunters urval av rapskivor, en butik som skulle finnas någonstans i Göteborg. Så på vägen mot Småland och mellandagsbesöket hos farmor stannade vi till nånstans i Göteborg för att besöka den här skivbutiken, den hette antingen Bengans eller Slangen (Nån vet va?). Där inne såg jag mer häftiga albumomslag än vad jag någonsin dittills i mitt liv skådat. Efter mycket påtryckningar från resten av familjen gjorde jag tillslut ett snabbt val, men det visade sig vara långtifrån förhastat. Skivan jag hade bestämt mig för var av en rappare som hette Hempin, och den handlade om att man skulle vara laglig. På albumomslaget satt rapparen och rökte en cigarr inomhus. Han hade fingrarna och glasögonen prydda av diamanter, väldigt tilltalande. Det tog inte så värst lång tid, kanske mellan 10-22 timmar senare, efter bilfärd-lunch-bilfärd-hemkomst, för mig att lista ut att rapparen inte hette Hemp, utan B-Legit.

Här under kan ni lyssna och ladda ner min favoritsång från min första B-Legit platta, Hempin’ Aint Easy. Därunder ligger två av mina andra absoluta favoritsånger av B-Legit, den första från B-Legit‘s debutskiva Tryin’ To Get A Buck från 1992. Den andra är min favorit låt av gruppen The Click, som B-Legit var/är medlem i.

B-Legit – What They Talkin’ Bout

B-Legit – Way Too Vicious (Ft E-40)

The Click – Let’s Get Drunk

Bonus: den sjukt sjukt oväntade B-Legit remixen på M.I.A.’s Paper Planes. Bara därför att B-Legit nog var en av de sista rappare jag skulle ha tippat lägga en vers på det här beatet, vilket gör faktumet lustigt.

B-Legit – Paper Planes (Remix)(Ft M.I.A.)

PS. Alltså, ursäkta alla kommatecken, jag läser en bok av en sån där punkthatande spansktalande författare igen. Jag påverkas så lätt att tro att även jag kan använda 500-ordsmeningar, det tror jag tills jag skummar igenom det jag nyss skrivit. Nåväl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s