Glida


Året är 1998, det är sommar i Vallejo och Mac Dre har precis släppt sin första platta sedan han kom ut ur fängelset. Samtidigt i Stockholm -98. Jag bodde på 16 kvadrat tillsammans med Palle och diskade på restaurang dagtid och gled omkring på kvällarna. Planlöst, aspank. Jag minns inte riktigt men jag tror att jag var en jobbig jävel på den tiden. Åtta timmar i grovdisken och sen ut till Solvallarestaurangen för att fortsätta diska gjorde mig till en lättretlig och oskön typ. Vad PSD och Mac Lee i The Crew Thang jobbade med är okänt, förmodligen nåt hallick- och knarkrelaterat. Hursomhelst, hade jag hört Ghetto world då, så tror jag att jag hade svimmat i chocken av att en låt kan vara så fet. Eftersom jag nu levt längre, kan jag hantera den vinande moogslingan, slapbasen och en blåssampling som måste tillhöra värdens bästa soullåt.
Nej tok jag skämtar inte. Tänk dig den bästa sommardagen och du sitter i baksätet i polarens bil med röda kinesögon. Du kanske sippar på nåt alkoholhaltigt, allt går i slow motion och det känns som om inget kan paja känslan. Jepp exakt så låter den. Från The Rompalation vol 1.

Mac Dre presents The crew thang- Ghetto World

Annonser

Fabby Davis Jr

Jag har inte riktigt gett Mistah F.A.B. chansen igen sen jag blev besviken på hans mixtape All Star Season för några år sen. Innan dess hade jag spenderat halva sommaren 2007 med att spela hitsen från The Baydestrian när jag gled runt Västerort i mammas slitna Peugeot 206, och stundtals därefter njutit av hans debut, den eldiga Nig Latin. Dessutom hyste jag ännu lite mer agg mot honom när han började bli så jävla jobbig twitter, direkt irriterande, jag ville inte höra nåt. Men nu alldeles nyss så såg jag att Southern Hospitality postat den här videon här ovanför. Satfläsk, så här ska han va. Han är känd för sina skojrapps, men han kan smälla till med riktigt feta verklighetssånger är han vill. Ta och lyssna.

Sen, jag måste passa på att ge er chansen att höra mina favorit Fabby Davis Jr sång nånsin, vila-i-frid-hyllningen till hans avlidna kamrat Jamoine Robinson.

Mistah F.A.B. – Jamoine Robinson

PS. Tittade runt itunes, jag har visst lyssnat på hans tape från 2010 Prince Of The Coast-Mixed by September 7th två gånger i februari, men att jag inte ens kommer ihåg det kanske säger det mesta…

Kusin

Inspirerad av Onda måste jag lägga upp några egna B-Legit favoriter. Första gången jag stötte på B-Legit var en helt vanlig midvinterdag i den djupaste, mörkaste och möjligtvis tråkigaste delen av min barndoms Göteborg. En ganska usel jul, under min tidiga tonår, åren när jag allra minst hade kontroll och klar uppfattning över hur jag ska bete mig, lycklig i leken med mina kusinbarn, uttråkad i några av vuxensamtalen, på förmiddagen alltså, om jag ens kommit upp ur sängen givetvis, men det hade jag, jag kände ändå ett ansvar inför släkten att visa mig uppe och vaken, som vilken vuxen och mogen man som helst på morgonen. Ju längre dagen led svängde det upp och ner, ett tag under Marstrand-promenaden, mitt när regnet piskade som värst och blåsten tog sig in både under byxorna och luvan, då kände jag mig väldans långtifrån barndomens lek och skratt, jag fick nämligen chansen att diskutera Public Enemy (en rappgrupp från USA’s östkust och New York som spelade in bullriga låtar om både inrikes- och utrikespolitik under 1980- och 1990-talet.) med en äldre kusin, jag kände mig mer påläst om musiken och nästan mognare i mitt lyssnande, mindre idoldyrkan och mer kritiker. Samtidigt aningen avundsjuk över att han, och hans generation, fått vara med att uppleva när hipp-hopp kom till Sverige (nåväl, Göteborg), han kom liksom ihåg när Chuck D var under 40. Sjukt.

Utöver det deltagande, och den lilla gnutta av vuxenhet och vuxen relation till musik (att komma ihåg gammal musik till exempel), som jag fick ut av samtalet med min kusin, tipsade han mig om en skivbutik, garanterat billigare och kanske bättre än både Åhléns, Megastore och Record Hunters urval av rapskivor, en butik som skulle finnas någonstans i Göteborg. Så på vägen mot Småland och mellandagsbesöket hos farmor stannade vi till nånstans i Göteborg för att besöka den här skivbutiken, den hette antingen Bengans eller Slangen (Nån vet va?). Där inne såg jag mer häftiga albumomslag än vad jag någonsin dittills i mitt liv skådat. Efter mycket påtryckningar från resten av familjen gjorde jag tillslut ett snabbt val, men det visade sig vara långtifrån förhastat. Skivan jag hade bestämt mig för var av en rappare som hette Hempin, och den handlade om att man skulle vara laglig. På albumomslaget satt rapparen och rökte en cigarr inomhus. Han hade fingrarna och glasögonen prydda av diamanter, väldigt tilltalande. Det tog inte så värst lång tid, kanske mellan 10-22 timmar senare, efter bilfärd-lunch-bilfärd-hemkomst, för mig att lista ut att rapparen inte hette Hemp, utan B-Legit.

Här under kan ni lyssna och ladda ner min favoritsång från min första B-Legit platta, Hempin’ Aint Easy. Därunder ligger två av mina andra absoluta favoritsånger av B-Legit, den första från B-Legit‘s debutskiva Tryin’ To Get A Buck från 1992. Den andra är min favorit låt av gruppen The Click, som B-Legit var/är medlem i.

B-Legit – What They Talkin’ Bout

B-Legit – Way Too Vicious (Ft E-40)

The Click – Let’s Get Drunk

Bonus: den sjukt sjukt oväntade B-Legit remixen på M.I.A.’s Paper Planes. Bara därför att B-Legit nog var en av de sista rappare jag skulle ha tippat lägga en vers på det här beatet, vilket gör faktumet lustigt.

B-Legit – Paper Planes (Remix)(Ft M.I.A.)

PS. Alltså, ursäkta alla kommatecken, jag läser en bok av en sån där punkthatande spansktalande författare igen. Jag påverkas så lätt att tro att även jag kan använda 500-ordsmeningar, det tror jag tills jag skummar igenom det jag nyss skrivit. Nåväl.

Pappa

När jag var liten drömde jag om att Gene Simmons i Kiss var min riktiga pappa, idag drömmer jag att B-Legit är min pappa. Han skulle komma förbi Rågsved och vi kunde gå ner till Buck Rogers och äta deras asiatiska texmexbuffé. Vi kanske röker lite weed och gaggar om musik tills Miia säger åt oss “gå och lägg er, B-Legit ska åka tidigt med flygbussen i morgon bitti”. B-Legit min pappa.

1996 släppte han sin andra soloplatta The Hemp Museum, ett mobfunk mästerverk. Produktionen håller högsta Bay Area klass, Studio ton ligger bakom de flesta beaten men Mike Mosley och Funk Daddy har gjort några riktigt feta med. B-legit har ett solitt flyt inge tjafs, han ligger rätt på beatet med sin grötiga röst och låter alltid helt obrydd. 2pac diggade B-legit, jag diggar B-legit, och nu snart du med. Det här är mina tre favoriter.

 

B-legit-can my nine get ate

B-legit-city 2 city

B-legit- Gotta buy dope from us

Hugh E. MC

Hugh E. MC – H-Nigga Grove

Nu tar ni först och främst och sätter på musiken här ovanför.

I never paid a bitch [why h?]
I’m not the type of nigga, who get pussy whipped,
why pay a hoe when you game is strong,
keep a bitch broke that’s the theme of the song

—-
you got suckas talkin shit on the mic,
but I wouldn’t give a fuck they couldn’t beat me in a fist fight,
much less in a lyrical contest,
my jams dope,
I think you better rush this, pimp money and go,
like mack mark mayne, I’m pimpin the hoes,
you got suckas on the mic, punk prankstas,
as for me, I’m a true blue(?) gangsta

Den här låten, som kom nån gång under slutet av 80-talet, handlar alltså om; koppleri, kvinnohat, polistrakasserier, handel med crack, gol-hat, veka räppers som pratar skit på micken, allmäna hot mot alla som visar upp en negativ attityd, fellatio, Fillmoe-turf-representing, och givetvis allmänt skryt om Hugh E. MC’s rapskillz och person. Det är som att Hugh E. MC ville göra en låt som sammanfattar vad de kommande 20 årens rapmusik kommer handla om. Det lyckades ju han med. Fast egentligen tror jag mest han ville skryta så mycket som möjligt och ha det kul i studion med DJ-X1. I farten lyckades han skapa ett verk som gjorde honom till en bidragande faktor för framväxandet av San Franciscos rap scen, som då, och för alltid hamnat aningen i skymundan för sina grannar i San Francisco-bukten (främst Oakland och Vallejo).

Så här nu, när jag lyssnat på låten tio gånger i rad, får jag lite snuskgubbekänslan när han berättar om hur mycket han föredrar att kvinnor promenerar mot söder på honom, istället för att hålla på och tjattra så mycket.  Den är fett fet anyhoo. Nuförtiden skriver han  hursomhelst kinesiska visdomsord på twitter och berättar om hur han hjälper till att ta hand om hemlösa i Frisco då och då,  det är ju fint.

Styrkan i H-Nigga-Grove är enligt mig ändå attityden, som komplementeras utmärkt av basen (låter nästan som akustisk gitarrbas eller vad fan det kan heta). Det gjorde du bra, DJ-X1, brukar jag tänka när jag fått för mig att lyssna på den här sången igen. Riktigt lika hög nivå håller inte EP’n Gangsta Knowledge, vilket mest betyder att de andra fyra sångerna inte är legendariska bay hits. Det är hursomhelst i sin helhet fem väldigt starka låtar, emellan den inledande Gangstamatic, en kraftig NWA-låtande bit, och melodramatiska My Poetry, som låter som om den hade kunnat smyga in på Gangstarrs In The Arena, är det en väldigt stark EP. Som jag nu bjuder på för nedladdning, så att ni inte behöver slänga upp de dryga 100USD som Amazon vill ha för en använd kassett eller EP-skiva (är det samma sak som en vinylskiva? som man måste ha en vinylmaskin för att spela?).

Hugh E MC & DJ-XI – Gangsta Knowledge (1989)

1. Gangstamatic
2. H-Nigga Grove
3. It’s The Game
4. My Poverty
5. Let The Beat Flow