Sonen tar över.

Alltså hur stolt är inte Earl, hur stolt är han inte. Sonen, den lilla grabben som han alltid trott på och uppmuntrat. Gör musik son, rappa, plinka på lite instrument, här häng lite i studion gör lite beats. Vafalls du vill göra musik med vem? Sade? Björk? Son jag litar på dig kör väg, ge mig dina bästa beats bara. Hur gulligt är det inte att E-40 och hans son Droop-E bara hänger i studion, röker lite gräs, dricker lite cognac, spelar in lite musik. Farsan lär sonen rappa, men det är sonen som är producenten, hur går det till när Droop-E säger till farsan att sakta ner flowet lite där, höj rösten lite där. Jag tror det går skitbra, jag tror Earl säger om du säger så, du är nämligen min favoritproducent son, jag litar på dig. Droop-E är alltså typ 21-22 år gammal och är redan erkänd som en av Bay Area och världens mest intressanta och kreativa beatmakare/producenter. Där låter så jävla fett så fort han har ett finger med i spelet helt enkelt. Som när han fick va med på pappas plattor som liten gosse, han låter alltså som en liten gosse, och ändå blir det en hejdundrans bra sång som jag inte var det minsta besviken över, jag hade inga problem med att jag betalat en slant för att få höra kvalitetsmusik och så dök det upp en sjuårig rappare sådär på plattan.

E-40 – Growing Up (Ft Lil E)(1996)

Hur fan gör han då? Med relationerna. Hur fan lyckas han få far, morbror och pappas kusin att göra vad han vill? Jag tror faktiskt att han fick lära sig rätt tidigt hur familjen skulle tas, med en jävla massa berusningsmedel. Han börjar med i smyg viska till morbron B-Legit att farsan har berättat att han söp dig under bordet gång på gång förr, att du hellre sippar på rosévin än dricker cherry flavored bourbon. B-Legeezy vet kanske egentligen att han blir spelad, men han kan ändå inte hålla sig, han utmanar Earl på en helt vanlig shot-tävling. Där står Droop-E redo med en flaska patron, så passande. Den som dricker sju järn först får börja i båset. Det blir lika. Medan B-Legit och E-40 promenerar runt mixerbordet in mot inspelningsbåset för att börja med röstövningarna och sedermera inspelningen ser Droop-E snabbt till att gömma undan all sprit. B-Legit mumlar iväg nån vers, Earl slumrar på nån pall. De känner sig klara och rör sig mot dörren för att hämta varsin wine-cooler i kylen. Men dörren är låst! Vad fan son jag måste få lite järn!! !! Inte förrens du gör om och gör rätt, inget jävla mummel där tio bars in pappa!! Ni kommer inte ut förrens jag har en hit. Droop-E är hip-hopens egen super-nanny och halva hans talang är förmågan att hantera familjen som har tjänat sitt leverbröd i 20 år på att göra rappsånger om alkoholbruk.

Turf Talk – Doe Boy (Ft E-40 & B-Legit)(Prod. Droop-E)(2008)

Nu häromdagen bara har Droop-E hursomhelst släppt ett gratis mixtape som jag tänkte att ni kanske vill höra. Det är dunder och bäst är ju sången där far och son får samarbeta, I’m Loaded. Produktion och rapp av gossen som länkar ihop framtiden med historien. Njut nu tokar.

Droop-E – BLVCK Diamond Life

1. BLVCK Diamond (Intro) ft. Matt Blaque and Laroo
2. Like a Tattoo
3. I’m Loaded ft. E-40
4. Cherish The Bay ft. Ya Boy and J. Valentine
5. High In The Sky (instrumental)
6. Sade Interview
7. Hungry ft. 1st Place and Work Dirty
8. Dreams

Annonser

East Oakland Based Princess

hoes on my dick cause I look like Madonna

Kreayshawn – Hoes On My Dick

Kreayshawn – God Bless This Doobie

East Oaklands based princess Kreayshawn har släppt sitt mixtape äntligen. Släppt först på hjältebloggen, UKs egna Southern Hospitality (s/o Davve, Superix och Rob). Jag har väntat i typ två veckor nu. Sen jag fick höra talas om den konstnärliga unga filmmakarens första internetspridda rapp/based-liknande musikstycke härom veckan. Jag var inte helt säker då. Freestylesen på hennes hemsida lät based och var egentligen mer lovande än om än inte lika catchy som den hipstriga Bumpin Bumpin. Mixtapet är en blandning. Plattan är en samling låtar som får än att tänka asså hipstersarna måste älska henne och based freestyles, fast med Kreayshawns unga skarpa röst. Godtagbart mixat av Souljah Boy Tellems och SOD Money Gangs mixtape-DJ DJ Woogie.

Just nu är hon nog hög som en tok skulle jag tro. På livet kanske. Som världens mest aktiva twitterska har det varit omöjligt för en enda nordeuropé med medlemskap i mikrobloggen att missa att hennes födelsedag är om typ tre timmar. Hon fyller 21. Hon har sett till så kompisen och kollegan DB The Moffuckin General spelar. Hade jag haft kul om jag var där? Gangsters och konstnärer som röker samma pipa, det är en utopia som varken the founding fathers  eller prästerna i Delfi ens hade förmågan att föreställa sig.

Jag gillar det verkligen. Välj mellan omslag, det animerade längst upp. Eller det jag gillar ,det eldiga här under med mördarkatterna. Jag höll på att skita ner mig när jag såg det. I vintras under en promenad med min flat mate, colombianen, vände nån av oss om efter att en känsla av att vara förföljd plötsligt infann sig. Bakom oss, i den enda väglampupplysta platsen i vintermörkret stirra en smutsig katt tillbaka. Vi ökade takten, huset var inte så långt bort. 30 meter längre fram vände jag mig igen, då var det två och de var på väg mot oss. Varsitt skrik följt av en panik jag knappt känt i mitt liv, hur många katter skulle va efter oss nästa gång jag vände mig om. Och de här kattjävlarna på Kreayshawns album har alltså automatvapen, helvete. Man kan inte ge världens ondaste djur vapen, tanken på det.

Kreayshawn – Kittys X Choppas – Hosted By DJ Woogie

1. Intro
2. Bumpin Bumpin
3. Wavey
4. Interlude
5. Hoe bots
6. They wanna kill me
7. Im moving
8. God bless this doobie
9. Free Vnasty – You already know me ( young Live rmx )
10. Hoes on my dick
11. dj interlude ( Tokyo )
12. I just wana be your friend
13. Mobb freestyle
14. High
15. Foolin & Manuverin
16. kreayshawn speaks ( Interlude )
17. Im sick
18. Killin hoes
19. I might kill yo bitch

Garden Blocc style

>
När jag berättade för min tok Anta-b att det finns en grym rappare som heter Mr Doctor garvade han mer än när han såg Chingo Blings röda boots med NIKEloggan. Han hade så klart rätt, det är ett djävulskt roligt MC-namn.
Sacramentorap är ett helt kapitel för sig. Jag menar Brotha lynch hung, X-Raided, C-bo, den där onskefulla basen med 808 hihat som smattrar i bakrunden och ofta helt utan refräng. Blair Witch Project in the ghetto, Cannibal Ferox, Zombie 1-3 plus lite Tek-9smatter och vi är hemma på 24th Street. Så tok att jag vet metalfolk som bara älskar att tända en chillum, luta sig tillbaks å vagga huvudet sakta till Lynch Hung.

Mr Doctor är en bra början om man vill in i Sacramentorap. Bloccstyle är en klassiker för mig, kanske för att beatet är ultrakommersiellt jämfört med det vanliga Sacramento”vi äter bebiskött och snortar din aska”beatet.

Hela den här plattan e grym, här e en låt. Brotha Lynch lägger en sinnessjuk vers å Mr Doctor gör klart me!
( det finns en video till den här låten, kan nån styra upp den i hyfsad kvalla måste den upp här toks)
Mr Doctor-bloccstyle feat Brotha Lynch Hung

Mera Messy


När jag och Dj bernskort var på radion förra fredagen och gaggade om Rågsveds finaste och Rap Quiz (ORGINALET) fick vi välja en låt. Det blev så klart en Messy Marv låt. Han var en av dom första i Bay area som fattade att om du bara gör compilations och har 50 rappare som gästar din platta kommer ingen bry sig om dig till slut. I alla fall sa han så i MURDER DOG runt 2001. Bra tänkt. Det var det stora problemet i bay area på 90-talet och varför ingen artist blev en ny 2pac trots all talang. Så vad har då Messy Marv gjort sedan dess? Typ en milljard samlingsplattor.
Men ändå, han har gjort mycket bra skit.
Jag drog för ett tag sen till Grekland med 36 Messy Marv plattor i spelaren och blev inte less en enda jävla gång. Jo förresten -Death of a bitch är ganska kass men han tokdissar T.L.C på första låten vilket var kul på nåt vis.
Hugo har rätt i att han låter ganska kola-grötig nu för tiden, lite som Waylon Jennings runt 1980 när han bodde i ett garage och snortade upp all sina outlaw country pengar.

Messy Marv hävdar bestämt att han är född 1980. Det innebär att han var 13 år när han släppte sin första EP( ring mig hugo om du undrar vad en EP är).Om hans ålder skulle stämma vilket det sällan gör när det gäller rappare är bara detta faktum en god anledning att lyfta sin doo rag i salut.
Det här är mina bästa Messy Marv låtar just nu.
Först en från Jonestown.
Blanco Messy Marv and the Jacka-revelation

Sen två låtar från Bandannas,Tattoos & Tongue Ring.
Messy Marv- Neva B Right (Feat. E-40 & Yukmouth)

Messy Marv-Sexy Thing (Feat. Suga Free)

Första Blow plattan med Berner skrev Hugo om, det här är min favorit.
Messy Marv and Berner-good_for_nothing_(feat._fed-x)

En till? Messy och Mitchy Slick gjorde -Messy Slick 2007. Tack Hugo att du påpekade att jag hade missat den.
Messy Marv Mitchy Slick-Cherish A Thug FT. Keak Da Sneak

En ton av Messy Marv

Jag tittade in i itunes idag, tog en titt här och en titt där. Jag insåg efter ett tag att mellan 8-9% av sångerna i min iPod-spellista idag är sånger där Messy Marv a.k.a. The Boy Boy Young Mess medverkar. Fler än någon annan artists! Det kändes som typ 40% när jag först tänkte på det, 8-9% är väl inte extremt kanske. Men jag lyssnar för jävla mycket på snubben hursomhelst, fortfarande. Jag har alltså 519 sånger av Messy Marv bara i min dator, och ytterliggare ett album i en hylla. Jag vet att Onda har en hel del Mess han med. Emellan oss säkert närmare 1000 sånger. Vill ni höra allihopa? Alla får nog inte plats i Bayonnaise mediabibliotek. Men ni ska få höra några, först ett av hans tidigaste verk, följt av en av de första Mess sångerna jag själv hörde, och avslutningsvis en av hans allra senaste prestationer.

Messy Marv – Children’s Story

Vi börjar där Marvin började. En av hans tidigaste inspelade låtar, får vi anta eftersom den ligger på hans debutskiva som släpptes när han var 14-16 typ, det var det glamorösa året 1996. En del av 90-talet. Han använder sig av nån sorts Slick Rick sampling. Ni som minns 90-talet bra kanske vet vad det kan va. Han låter väldans glad ändå och inte så elak. Han kanske inte hade luttrats så mycket av gatulivet, han hade ju nyligen hittat ett tryggt hem. Svåra hemförhållanden hade tvingat Marvin ifrån sina föräldrars bostad, istället fick han husera hemma hos kusinen, den etablerade rapparen San Quinn, kanske 17 år, och hans mor. Hemma hos fru Quinn i deras bostad i Richmond spelade de båda kusinerna in både soloskivor och grupprojekt, i tät kontakt med San Franciscos flitigaste hip-hop entreprenör JT The Bigga Figga. Mannen ni kanske känner till som en drivande kraft bakom uppkomsten av rapparen The Game och producenten Zaytoven karriärer.

Messy Marv – Playin’ Witt My Nose

När mixtapet What You Know About Me Vol. 2. släpptes 2006 hade jag redan koll på Messy Marv genom en kort lyssning på hans samarbetsplatta med Yukmouth och genom historierna om hans beef med G-Unit. Jag har ingen aning om vad de bråket handlade om. Så där tio år efter debuten har Marvin utvecklats till en fullfjädrad swag-rappare hursomhelst, han rappar nu inte bara om att sälja yayo utan pratar mycket om hur han snortar varan. Allt är trevligt och fint, Mess spelar in mer musik än nånsin och verkar ha fullt upp med festande och knarkande.

Idag släpper Mess, eller  The Boy Boy Young Mess som han nu kallar sig, mer musik än någonsin. Det var till exempel prat om att han skulle släppa 12 album på samma dag i samband med lanseringen av hans nya hemsida http://scalenllc.com/. Det var alltså den bästa hemsidan någonsin. Var. Jag upplevde en smärre chock just nu när det visar sig att hemsidan är nere. Jag kan inte ens förklara den. Messy Marv postade videos på sig själv när han gick till community college för att lära sig business administration, han försökte få till en dokusåpa om sig själv och sin fru där de åkte runt och bara var ballin’. Hemsidan spelade upp olika varianter av hissmusik medan gästerna fick guida sig runt mellan sidor om affärsmannen Marvin, en butik med kanske 40 av Mess skivor, det gick att köpa planscher där Mess poserade med lättkläda damer liggande på röda sportbilars motorhuvar. Det här är den enda bild jag hittar, den enda kvarlevan.

The Boy Boy Young Mess – Batman Black

Det är svårt att avgöra hur det egentligen står till med Mess idag. Han är hemskt livad på twitter. Han har relativt stora musikaliska framgångar. Han nämns allt oftare i nationell  och internationell rapp-press. Han spelar in musik med artister som Killer Mike och Chamillionaire. Men han verkar stå allt längre ifrån sin bakgrund, en segdragen beef med kusinen och barndomens rumskamrat San Quinn, nära band med antingen Crips eller Bloods, det av gängen som inte är starka i hemorten Richmond hursomhelst. ryktesvis hängde han med ett av gängen när han satt i finkan här om året och har fortsatt alliera sig med de herrarna, trots deras impopularitet i Mess hemstad. Internet och San Quinn påstår att Marvin är upp över öronen beroende av det vita guldet och har förlorat förmågan att tänka och agera klart.

Men han har inte förlorat förmågan att prestera i studion. För en dryg månad sen släppte Messy Marv sin senaste platta, Nemmo: Paystyle Flow – No Pen Vol. 1. Jag fattar inte titeln. Förutom Drake och Lil Wayne samplingar, och trött suckande rapp, är plattan delvis en fortsättning på Messy Marv’s pågående period av musikalisk genialitet. Effekterna av kokainet till trots, eller tack vare, har Mess de senaste året eller så spelat in bland den bästa musiken i sin karriär. Att varje sång och varje vers låter ungefär likadant (trots att han aldrig återanvänder verser eller beats) gör inte speciellt mycket när det för det mesta håller så hög kvalité.

The Boy Boy Young Mess – Get Yo Ass In The Kitchen

Snäll musik?

the FNM (Fly Ni**a Movement) – Work

Det finns ett antal rappare i buktområdet som jag lyssnat lite slappt på och fått för mig att kategorisera som rätt gulliga och snälla. Musiken går lite långsamt och de sjungs en del, fast mer fint än catchy liksom.  Nästan alltid har jag kategoriserat de här snubbarna helt jävla fel, så fort jag lyssnar lite på texten hör jag historier om kläder, bitches, hoes, crack och whatever samma sak alla rappar om. Lite som med Souls of Mischief, jag tänker att de är snälla men visst fan rappar de om att sälja crack på ‘93 Till Infinity plattan. Det är väl att beatsen är lite snälla. Snällt eftersom det inte låter dystert och melankoliskt som mycket annan bay rapp. Fast det är de inte heller. Jag har aldrig fått helt klart för mig vad jag menar när jag tänker att de är snällrapp. Låter det snällt? Erk Tha Jerk har ju fan glasögon på sig på albumomslaget.

Tre rappare som jag kategoriserat som snällrappare från buktområdet är hursomhelst Richmonds superproducent Erk Tha Jerk, Atlanta-connectade Willie Joe och Richmonds drömmare Nio Tha Gift. Nån gång förra året startade de här tre herrarna en grupp tillsammans med en annan superproducent, Traxamillion. De kallar sig the FNM (The Fly Ni**a Movement) och ju mer jag lyssnar kommer jag närmare insikten att den enda som låter riktigt snäll i gänget är Nio Tha Gift. Jag menar de är ju inga rivjärn som Cougnut men visst tar de för sig.

Hursomhelst lyckas de slänga ihop en hel del intressant musik. Blandningen av megatalangerna Erk Tha Jerk och Traxamillion, alltså kan ni sälja lite beats till nån som folk lyssnar på. Ja, blandningen mellan de två och Willie Joe’s Atlanta influenser (läs hitkänsla) ger mig hopp om ett samarbete som kommer resultera i ett helt gäng hits. Det är nog lite det som behövs för att få folk att inse hur mycket omissbar kvalité som släpps i buktområdet år efter år. Lite musik också, långt uppe i början hör ni grupprestationen och här får ni höra en låt av varje gubbe.

Erk Tha Jerk – Right Here

Traxamillion – Lights Go Out (Ft Laroo The Hard Hitta & Jay Rock)

Nio Tha Gift – Grateful

Willie Joe – Yadda Meaning Yadddaaa

Bob, Paul och Ya Boy Rockstjärnan

Bobby Brackins – Skinny Jeans

Young Bob brukade kalla sig Robert Cabobby ibland för skojs skull, innan han helt bytte namn till Bobby Brackins. Han vill väl inte va en helt vanlig Young Nånting rappare nu när han satsar på sin solokarriär, antagligen. Det kan jag förstå, även om han hade ett av de bästa Young-namnen, det vinner på att det är så ocoolt att heta Bob. Det är väl typ som att heta Nisse i Sverige eller Pepe i Spanien. Han var med i Oakland-gruppen Go Dav (en av grupperna som lät lite som The Pack för några år sen), sen flyttade han till LA och började klä sig i normalbreda byxor precis som hipsterkidsen i LA. Fast där borta i USA är normalbreda byxor samma sak som skinny jeans, normalbreda byxor för amerikanerna är mycket bredare än vad normalbreda byxor är i Sverige tror jag, för i musikvideon pratar han mycket om skinny jeans fast han går runt i normalbreda byxor medan han gör det. Han gjorde en sång hursomhelst om hur smala byxor han brukar ha på sig, men han tyckte inte att det räckte som låtmaterial så halva låten handlar till hälften om hur mycket pengar han tjänar också.

Ännu fetare än den sången var hursomhelst sången som inleder musikvideon, när de hänger några snubbar vid ett staket i ett höstigt Oakland och slappt rappar We High Profile. Jag har seriöst väntat på att han ska släppa den låten. Vilken teaser va. Men nu över ett år senare släppte Aris Jermoe äntligen videon High Profile. Bobban ville uppenbarligen skaffa sig några gästrappare som höll hög profil (höhö) innan han släppte låten. Han lyckades få med Fillmoe-rapparen som sålde sig till LA, Ya Boy a.k.a. Ya Boy Da Rockstar, och så fick han med Texas-hjälten Paul Wall. Synd att låten låter lite sämre än vad jag hoppats på. Här är videon hursomhelst, jag har ju trots allt väntat på den fett jävla länge så nu lägger jag upp den och hoppas att jag lär mig gilla den mer.

Den är så jävla Entourage bara, hemmafest med tatuering och massage på nån kulle i LA med massa glasögonormar. En sista tanke, fan vad small Paul Wall har blivit? Eller är det kamerafuffens?