I Was Born With A Pussy But I Keep A Long Dick


Min favorit i videon är när Asia B rappar framför en klätterställning och hennes kompisar står och dansar uppe på klätterställningen. De ser skitcoola ut. Minst kul är när de jävlas med en kille i en bajamaja, det är fan taskigt.

Vi har minsann pratat om kvinnor och Bay Area rapp nån gång förut. Det var alltså när jag ägnade ett helt kapitel av internet åt rapparen Lil 4 Tay, som för bara något år sen framstod som den som skulle ta steget och etablera sig som rappare i en scen bestående av 1000 kolade, thizzade och nerrökta herrar av alla åldrar. Sen dess har jag inte hört henne rappa. Utöver Lil 4 Tay finns det enstaka kvinnliga rappare, som till exempel den unga damen Asia B som ni ser i videon här ovan. Jag vet inte ett dugg om henne, brytburken tipsade som han gör ibland (big up). Hon pushar tre av sina sånger på sin myspace, två med Sick Wid It artister och en med den sunkigaste snubben från The Pack. Så jag tror hon är knuten till Sick Wid It (E-40 och hans släkts skivbolag)?

Suga T poserar framför en kamera kanske

Men likt de andra aktuella och aktiva bay rapperskor jag känner till dyker Asia B bara upp på enstaka låtar här och där. Vilka kvinnliga rappare i Bay Area har släppt tejps i år förutom musikvideo-regissören Kreayshawn och Marvaless (den numera trista drottningen av Sacramento)? Ja det är lite skillnad från förr i alla fall då den hårda jälva Oakland-duon Conscious Daughters släppte skitfet musik under aktivisten-gone-börsmäklare Paris vingar. Och när Marvaless verkligen gjorde bra musik. Och när en av E-40’s släktingar Suga T rappade både i The Click och lite här och där, till exempel gästade hon ju den där Doja Click-låten som Onda la upp en video till igår. Vi gör så här,  jag vill ändå visa lite vad som faktiskt finns, genom att börja med vad som fanns förr, för förr lät det så här:

Conscious Daugthters – Showdown (Ft Paris)(1993)

Marvaless – Jelaous Bitches (1993)

E-40 – My Cup (Ft Suga T)(2002)

Okay den där Suga-T låten är ju inte så gammal. Men den är ju skitfet och det är kanske sista gången Suga-T rappade? Jag vet verkligen inte. Men numera känns det mest som att hon dyker upp och sjunger på olika skivor av E-40 och hans släktingar.

Asia B ser jävligt ung ut.

Numera finns det inte lika kända och starka aktörer i den här lokala rapp-scenen. Kanske att de som rappar uppmuntras till att sjunga istället? Jag läste till exempel nånstans att den extremt talangfulla sångerskan Netta Brielle började som barnrappare, turnerade med Too Short och var med i media och på lite skivor och så. Hon är ju verkligen sjukt bra på att sjunga, men det vore verkligen kul att höra henne rappa lite på nya mixtapet som släpps nästa vecka. Jag kan bara hoppas! Eller alltså jag tycker ju att rapp är det absolut bästa sättet att sjunga, så jag hoppas att hon återutvecklas till att bli en rappare, känns som att alla som går från rapp till sång tar ett steg tillbaka, jävla sång alltså.

Ja det finns lite rapp från även nuförtiden hursomhelst. Men som nämnt tidigare, det är inte så lätt att hålla koll på eftersom de kvinnliga rappare som väl finns mest dyker upp som gästartister på enstaka låtar. Eller som Sha och/eller Purple, skaffar omöjliga jävla namn att googla på. Hursomhelst, först i listan är en två år gammal sång med Sick Wid It gruppen The D.B.z och Asia B. Miss Cashley har jag bara någonsin hört på den här sången med giganterna Messy Marv och E-40. Sha eller Purple, vem av de två det nu är som har den sjukt hårda no-snitching-mellanversen på Philthy Rich-låten, har jag bara hört på just den här sången. Jessica Rabbit är en (före detta) medlem i Messy Marv’s gäng. Messy Marv verkar ha bytt umgänge och samarbetspartners sen han kom ut ur finkan, blev en gängmedlem och ett kolahuvud, så det är svårt att veta vem (om nån) han hänger med numera. Och Marvaless har ni hört, jag tycker hon var bättre förr måste jag säga, men här är en rätt fet låt hursomhelst.

The D.B.z – Get It Girl (Feat. Asia B)(2008)

Philthy Rich – Plead the 5th (feat. Purple & Sha)(2010)

Jessica Rabbit – Girl (2009)

Messy Marv, E-40, Miss Cashley – I’m Big (2010)

Marvaless – In These Streets (2010)

OBS att jag kan ha missat massa skitstora artister. Jag bor ju för fan i Stockholm inte området kring San Francisco-bukten i Norra Kalifornien. Hela inlägget bygger på tanken att det är förjävla underligt att det inte finns bra kvinnliga rappare i buktområdet när det ändå finns riktigt stora och väl ansedda rappare i andra delar av rapp-världen. Och, citatet i titlen är alltså från Purple eller Sha, hon som rappar om golbögar på Philthy Rich-sången.

Annonser

Tetrahydrocannabinol

När den vite mannen kom till Kalifornien för länge sen och började bränna sprit och sälja horor, fick en dalgång i den norra delen namnet, Mudville. På 1840-talet var platsen även känd som Gas City vilket är så mycket 2010 bay area rap som ett namn kan bli. Nu heter Mudville Stockton och det har släppts en hel del fet rap därifrån sen 1840.

Doja click har släppt musik sen 94 och sålt 30-40 000 av varje skiva lokalt, så det är helt möjligt att du har missat dom. Ren Da Heat Monsta är den enda som varit med på alla plattor. Han gör beats, har ett grymt flyt och gillar weed, lowriders och tacos.

Doja Click-THC kom 2002 och dom hade en stor annons i Murder Dog som fick en tok att lyssna in. Här är ett favvospår och en video från Speed kills (1997). Tongue ring handlar om att ligga med andras flickvänner. Vilket är ok om man själv gör det men jävligt oklint om det är nån som ligger med ens egen brud.

Doja Click – Tongue Ring

Två trummaskiner och en synt

Samtidigt som jag och Hugo går omkring som två småtjejer och väntar på The Jacka/Andre Nickatina-plattan, så har den här dykt upp. Wow, det finns många rappare  och producenter jag beundrar och Andre och Smoov-E är definitivt två män jag lyssnat mycket på. Produktionen av Smoov-E är som vanligt 100% fri från mjukvarusyntar och Andre Nickatina kör sitt rabbliga flyt som jag älskar. Jag läste en The Jacka-intervju nånstans där han snackade om det faktum att han hade fått med Andre på Tear Gas-plattan. Det märktes tydligt att han var en stor fan och kunde inte sluta prata om att: ”Nickatina är multimiljonär, han behöver inte ens göra musik och jag fick jobba som fan för att få med honom”. Det ger en bild av hur stor Andre Nickatina är i Bay Area (och gröna linjen).

Om Smoov-E är miljonär vet jag inte men båda är totalt omutbara. Du behöver bara höra några låtar från The King & Mr Biscuits för att inse att dom gör exakt vad dom vill, helt utan att bry sig om vad nån tycker och vilket sound som för tillfället gäller i verkligheten.

Det här är förmodligen inte den slutgiltliga versionen av The King & Mr Biscuits men det är tillräckligt dope för att alla borde lyssna.

Andre Nickatina & Smoov-E-Come For Me

Andre Nickatina & Smoov-E-For The Green (Remix)

Andre Nickatina & Smoov-E-K.Y.H.O.M.P.B

 

En riktigt trevlig prick.

Jag har en känsla av att det här är den absolut trevligaste personen inom musik. Titta hur glad han är! Han ler så jävla stort! Alltså hans leende. Jag känner liksom att det verkligen verkligen vore skittrevligt att hänga med honom och hans vänner. Ser ni i videon en bit in när de sitter på rad längs en bar, fan vad trevligt det ser ut. Börjar det kännas obehagligt det här? Jag har liksom aldrig tänkt att jag skulle vilja umgås med mina idoler, alla fotbollspelare jag gillar verkar ju till exempel vara riktiga spånkoppar i verkligheten. Jag tänker mig att många av de rappare jag ser upp till kanske är rätt otrevliga egentligen. Flera är säkert skitschyssta men rätt många verkar va lite av mobbare, lite självupptagna och så.  Men just Malki kan jag verkligen tänka mig att det vore kul att hänga med. Han platsar i min sfär.

Malki Means King & Juey Starberry – Cowabunga

Här om året, kanske var det i år, släppte han sitt album digitalt. Det går att köpa på hans egen hemsida till exempel. Jag har inte köpt skivan, det har liksom inte blivit av bara. Så tyvärr har jag inte så mycket av hans sånger att dela med mig av i mp3-form. Men, det kanske gör sig bäst som video ändå. Här är den enda jag har hittat hursomhelst. Malki och hans kompis rappar över ett trevligt litet beat. Det låter lite som bay rappen lät för fem sex år sen, hyphy-grejen och allt. Det finns ju numera bara ett fåtal artister kvar som fortfarande spelar in hyphy-liknande musik, Malki är helt klart en av dem, bara det. Jävligt synd ändå, inte att all hyphy var så festligt, men det hade varit lite kul att höra lite då och då.

Malki är hursomhelst från Berkley, han började spela in musik med The Pack där nån gång innan de blev enorma med Vans. The Pack tog en väg, Malki hänger i Berkley och gör rapp som förr. Bland annat med favorite Sirealz från based-legenderna Teamknoc. Ta och titta på lite fler videor nu så lovar jag att den förmodade möjliga dysterheten ni känner i det här snö-regniga landet försvinner för ett tag, tänk hur det skulle va att få åka lite bil och dricka shots i B-Town ett slag.



Nya snubbar ny skit

Yung Lott håller tummarna, kanske önskar han sig någonting fint!

Min dude Baytastic skickade lite ny bay skit han promotar. Bland annat lite av rapparen  Yung Lott som representerar buktområdet till hälften och swang-staden Dallas till hälften. Har man skrivit lite om musik, alltså typ en gång, så brukar man få tusentals e-post meddelanden med tips om ny musik, man får mängder med twitter mentions med tips om ny musik. Ja herrarna och damerna som sysslar med att försöka få ut sin eller någon annans musik i världen är inte rädda för att höra av sig helt enkelt. Vanligtvis är det urusel musik, eller det vet jag inte, jag brukar inte lyssna om jag inte vet vad det är. Eller att det är backpack-rapp på Kanada som jag kanske lyssnade på förr när jag skrev för Wake Your Daugher Up (nu Bloggerhouse), såna bitar lyssnar jag sällan på i den här tiden och det här klimatet. Det är ju helt enkelt bekvämare att ta till sig den musik som någon annan bloggare eller recensent har sagt sitt om, så att produkten passerar förbi någon kanal som inte vinner på att flagga för en speciell vara. Men då och då lyckas man få kontakt med distributörer och managers till artister som jag redan tycker om, det är ju skittrevligt. Till exempel fick jag ett mail om att intervjua Too Short i våras, bestämde tid köpte skype-nummer och allt. Men så fick han förhinder, bokade ny tid, han fick förhinder, det rann ut i sanden. Festligt att det var på gång ändå.

Anyhoo, det jag vill säga är att jag inte lägger upp vilken skit som helst som jag får på mailen, kvalitetskontroll och så vidare. Nu visade det sig att det var lite ny rapp av den unge herren Yung Lott som Baytastic hade att bjuda på. Ni kanske kommer ihåg att jag postade videon här ovan på en annan blogg den första mars år 2010, ja annars ser ni ju den här och nu istället. Det kallar jag sväng. Dallas är fett hett. Bay Area är fett hett. Yung Lott representerar båda områdena. Han är från alltså ifrån San Francisco och han är en del av Dallas giganten Dorroughs gäng Prime Time Click.

Yung Lott – Monsta (Ft. Faddy Daddy, GS Boyz & Six 2)

Mass – That’z Bad (Ft Yung Lott)(2010)

Förutom ett gäng sånger av Yung Lott bjuds det även ett samarbete med den unge Mass. Och även någon sång av en herre som heter K.O.B. Det som framförallt får mig att reagera med K.O.B. sången här nedan är att han i början säger;

we up in this thang mane know what im talking bout, K.O.B. mane say my name backwards you know what I’ll be

Vad menar han? K.O.B. baklänges blir B.O.K., vad betyder det? En book? En bok alltså. Han verkar definitivt inte kunna stava eller så vet jag helt enkelt inte vad ordet bok betyder på engelska. Jag tyckte det var bra ny musik hursomhelst. Jag kommer framförallt följa Yung Lott’s karriär.

K.O.B. – All Around Me

Rappin 4-Tay’s dotter eller son?

B.I.G (Bitch I Go) – Supa Sco Biz (2010?)

Jag blir egentligen rätt trött när jag tänker på att Lil 4-Tay kanske är min bästa kvinnliga rappare från buktområdet. Dels eftersom hon ju inte är fantastiskt bra egentligen, och även på att hon släpper så jävla lite musik. Till och med det som släppts i år verkar egentligen vara några år gammalt. Då är hon ändå typ 21, hon borde väl kunna slänga ut nåt bootleg-mixtape per år i alla fall. Sången här ovan är den enda jag har som ändå kanske är från i år, men man vet aldrig då jag hittade den på ett compilation album.

Rappin 4-Tay – Me & My Daughter (Ft Jazzy a.k.a. Lil 4-Tay)(2003)

B.I.G. (Bitch I Go) – Quit Playin Ft. Rappin 4-Tay (2008)

En annan ganska intressant sak med Lil 4-Tay, jag är rätt säker på att Lil 4-Tay är Rappin 4-Tay’s dotter. Men det har diskuterats. Ingen påstår att farbror Rappin 4-Tay inte är Lil 4-Tay’s far. Men Tay framstår på många sätt som en herre, och det har ordats fram och tillbaks om vilket kön Tay egentligen har. När B.I.G. dök upp för några år sen (kan läsas om och lyssnas på här) var uppgifterna om att Lil 4-Tay var dotter till en Frisco-legend en del av anledningen till att jag gav dem en lyssning i huvudtaget. När ena halvan av B.I.G., Roach Gigz, började bli populär pratades B.I.G. plötsligt om som en goss-duo. De tolkade Tay’s textrader där hon kallar sig ”a money type of guy” och rappar om att jaga Playboy Bunnys som att hon var en helt vanlig heterosexuell gossrappare som ville ligga med white gurls, och uppmärksammade att ingen i musiken eller runt om pratar om Lil 4-Tay som en kvinnlig rappare. Samtidigt berättas som det ju om att hon är Rappin 4-Tay’s dotter. Jag tänker på vad jag hört om San Francisco, att det är världens gay-huvudstad och så vidare. Kanske skiter folk fullständigt i att Lil 4-Tay är en tjej som vill ligga med bimbo-tjejer, de vill kanske också ligga med bimbo-tjejer och tycker om att lyssna på rapp om det. Kanske att till och med musikbranschen i Frisco är genusmedveten, de tuffa rapparna som representerar mördarna och bovarna vet att biologiskt kön och genus inte är samma sak alltid. Nu kan jag ha sagt nåt fel här, jag har ofta delvis fel.

B.I.G. (Bitch I Go) – M.A.N.G.O.

Sången M.A.N.G.O. ovan är från From Another EP, en samling till stor del tidigare osläppta sånger som Roach Gigz och Lil 4-Tay spelade in som B.I.G. åren 2007-08. Skivan är tillgänglig för gratis nedladdning till exempel här. Jag har inte lyckats finna något Lil 4-Tay solomaterial någonstans, och det verkar inte heller som att hon och Roach Gigz spelar in musik tillsammans numera. Jag tycker det är hemskt tråkigt, även om jag uppskattar riktningen Roach Gigz karriär har tagit så hade det varit kul att höra mer fortsatt samarbete. Förhoppningsvis har vi inte hört det sista av Lil 4-Tay, kanske framförallt med tanke på den totala bristen på bra kvinnliga rappare i buktområdet. Den största (Suga-T) har slutat och hon (Marvaless) som fortsätter rappar och hörs en del än är tyvärr urusel. Jag hoppas att till exempel J-Stalin lyssnar på sångerna här nedan, med några av Lil 4-Tay’s mest minnesvärda verser, och signar henne till Livewire.

B.I.G. (Bitch I Go) – Beanie On

B.I.G. (Bitch I Go) – Smackin

En rörlig video med Andre Nickatina.

Det har inte blivit så mycket korta poster här, eftersom vi gärna vill dela med oss av en liten reflektion över hur vi känner för musiken som spelas upp. Och att jag har skitsvårt att hålla det kort, orden flyger iväg och formar fulla meningar och stycken med oväsentligheter. Den här gången kommer det säkert bli så också, även om jag mest tänkt lägga upp den här videon. Det är lite av en fortsättning på den förra posten om Andre Nickatina och The Jacka’s kommande samarbetsalbum, My Middle Name Is Crime.

Som nämnt redan då, det är verkligen sällsynt att Andre Nickatina fångas på bild. Det är jättesällan Andre Nickatina fångas på rörlig bild, nån suddig konsertsnutt nån gång. Det är jättesällsynt att Andre Nickatina dyker upp i musikvideor. Det är jättesällsynt att Andre Nickatina spelar in musikvideor till sina sånger. Nu har han deltagit i två musikvideor nästan inom ett års tid, jättefestligt.

Nu gör han ju inte så mycket mer än att sitta på sin bil, rappa lite slött och vifta med till beatet med samma hand han håller cigarillen i. Det gör väl inget. Här är alltså mp3n, om nån som missade den förra gången blev förtjust i sången så ska ni inte behöva klicka er tillbaka till för i tiden, varsågod.

Andre Nickatina & The Jacka – My Middle Name Is Crime