Buktens bästa 2010

Juice Mannen & Onda sippar drank.

Yes tok, årets viktigaste lista är här. Dra ner persiennerna, säg åt din brud eller snubbe att ta av sig för pappa/mamma kommer vilja kliva på efter du läst det här. Du vet vad som väntar, Bayonnaise har valt ut det bästa från the Bay 2010 och hittar du inget du gillar kan du lika gärna köpa en keps med propeller.

Bäst i bukten 2010:
1. The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2

2. E-40 – Revenue Retrievin
3. J. Stalin – Prenuptial Agreement
4. The Jacka & Lee Majors – Go Bots II
5. NHT Boyz – Power Triangle
6. Droop-E – BLVCK Diamond Life
7. The Pack – Wolfpack Party
8. Lil B – Red Flame/Blue Flame
9. Brotha Lynch Hung – Dinner And A Movie
10. Guce and Matt Blaque – A Gangsta and A Gentleman

1.


Ja som jag sa när jag skrev om den här skivan för några månader sen:

Det här är jävligt jävla skitbra.

Jag känner fan inte att jag behöver säga så mycket mer. Jo, hela jävla The Mob Figaz är med på den här skivan. Det här är så jävla mycket mob music att jag inte fattar hur folk inte vallfärdar till Akron för att spela in filmer och leva och bo och dansa till sagor och sägner om Ampichinos liv. Till Pittsburg för att ta reda på vad det är för ställe som skapade The Jacka. Det här är typ musiken Gimli och hans dvärgkamrater sjunger och nynnar på kring lägerelden när de minns sina forna rikedomar och sina grottors förgångna flärd med vemod och melankoli.

Det här ÄR årets bästa platta. Det är så satans vemodigt och samtidigt gangster att jag flippar. Att sitta på buss 742 genom Skogås centrum och se nån snubbe med ansiktstattueringar sälja gurt med The Jacka i lurarna slår det mesta. Det är så svårt att välja en låt, för när det gäller riktigt bra album är summan så mycket större än delarna. Men ok, kolla in den här -House of the dead.
Jag tänker på Grace Slick, Gerry Garcia och The Cockettes när jag hör det här. Tänk dig San Francisco 1968, alla tar syra och har hibiskusar i håret. Bara klick, Boooom å den här låten dundrar på!
Det skulle funka men shit vilken skum stämning det skulle bli.

The Jacka & Ampichino – House of The Dead (Ft Yukmouth)

2.


E-40 – Lightweight Jammin (Ft Clyde Carson & Husalah)

E-40 hela norra Califoniens pappa. 2010 fick vi veta exakt var skåpet skulle stå igen. För 10-12 år sen garvade folk åt att man lyssnade på E-40 men tiden har en förmåga att visa vad som är fett och vad som är fejk. Kombinationen av rappens mest unika flyt och att ändå leverera relevanta texter får min skalle att explodera ibland, fan va dom här två plattorna e bra. Avnjutes bäst tillsammans med lite broccoli!

3.


Den här skivan kom tidigt i januari det här året. Vilket ju innebär att det nästa var ett helt jävla år sen. För fan vad laddad jag var. Och för fan vad bra det var. De fyra första låtarna tävlar alla om att kunna platsa bland de bästa låtarna 2010 alla kategorier. Jag blev alltså halvt tokig när jag satte på den här skivan första gången och sång efter sång var så överjävligt fet. Det här blir bara ren hyllning. Men vad fan, det här är skitbra.

4.


The Jacka & Lee Majors – Real Hood feat Freeway

The Jacka har varit sjukt produktiv i år (igen) och hans old school projekt med Lee Majors träffade som en hård örfil rätt i fejjan. Till och med den värsta bakåtsträvaren borde kunna dra ner kangolen lite längre över ögonen och digga den här plattan. Dom snor helt oblygt electro klassiker, Melle Mel texter och 80-tals nostalgin borde kunna få tjejer födda på 90talet att sära på benen. Höjdpunkter är när Lee och Jacka kör över Planet Patrols -Play at your own risk och när Freeway bjuds in på -Real hood nigga.

5.


NHT Boyz dök upp helt plötsligt i våras efter att ha varit försvunna från rappen i typ tre år. De var förändrade och förbättrade. Jag trodde fan inte att de hade det inom sig, men herregud. Till exempel, varför har ingen jävel samplat 50 Cent’s line ”damn homie in high school you was the man homie” förut? De gjorde om Ice Ts gamla dänga ”6 In The Morning”. De gjorde framtidsrapp och nu är de fan ta mig nästan kändisar. Jag hoppas de håller ihop och släpper mer skit tillsammans nu bara.

6.


Han är ju inte tjock som sin far. Men han gör lika fet musik. Droop-E är ju superproducenten som också råkar vara avkomling till E-40. Jävla familj alltså. Sonen tar över, det var det jag sa i höstas. Men när vi summerar året kom vi ju ändå fram till att fader E-40 ännu gör bättre album. Men vad fan, så ska det va. Han är ju typ 22 och hans pappa är en av världens bästa rappare någonsin, nån måtta med talangen får det va. Men vem vet vad som händer när Droop-E har rappat i 20 år, hoppas pappa 40 rappar än då så kanske ännu en avkomling kan få va med. Fatta om Droop-E får en unge nu, tre generationer av legender. Men men nu lever vi ännu i 2010 ett tag till, och redan här och nu har Droop-E gjort extremt bra musik. Vi ska inte glömma att han producerat faderns bästa låtar på 40 skivor. Och så släppte Droop-E ju även de här solo-projektet där han har samplat nån som heter Sade, jag vet inte vem det är men det verkar alla andra veta, det är visst en stor grej. Allt jag vet är att det blev sinnessjukt bra musik när Droop-E la sina vantar på det. Som på den här duetten med pappa 40:

7.


Det här är med stor sannolikhet The Packs sista skiva. Eller det tror jag i alla fall. Lil B är ju helt ute och håller på med andra saker. Young L har nåt sinnessjukt bra eget på gång. Hans solomixtape hade fan i mig kunnat platsa bland årets tio bästa skivor det med. Lil Uno suger ju, men han är så bra i det här formatet. Stunnaman är ju skitbra, men han passar inte in lika bra här med den där nya raspiga jävla rösten han har fått i år. Men vad fan, det vore inte samma sak utan honom. Alltså, nya The Pack låter typ som gamla The Pack fast med mer fulländat ljud typ. Jag vet inte vad de sålde men jag hoppas det bra nog så de känner att de ska fortsätta spela in musik tillsammans. Hem till Berkley med er och knarka i studion så ska det nog blir bra.

8.


Lil B The Basedgod – GQ Magazine

Jag kan ju inte säga så mycket om Lil B, han går ju inte att förklara. Ni får följa Based-serien som jag håller på med här på Bayonnaise (snart kommer lite Lil B solosånger från 2006). Också att han ju släppt tokigt mycket musik i år. Men ändå, bland based freestylesen jag hört, bland de olika färg-skivorna (Red Flame, Blue Flame, Evil Red Flame), och den där regn-skivan så väljer jag att ta med mig den här skivan in i 2011. Inte heller Red Flame är liksom en färdig produkt nog, som Onda säger Currensy gör lite molnrapp och han gör det till ett mer komplett stycke ljud. Men vilket jävla fenomen Lil B är, ungdomar skriver kärleksbrev runt hela världen. Unga rappare över hela USA gör hälften låtar som låter som Travis Porter hälften som låter som based låtar. Det går liksom inte att ignorera att Lil B kommer att ha påverkat framtida rapp på något sätt, vad man än må tycka om det så kommer musiken vi lyssnar på om fem år ha påverkats av Lil B. Tror jag.

9.


Sacramentos stolthet Brotha Lynch Hung kom tillbaka 2010 i god gammal rip-gut form. Alla verkar ha missat den här, den gick upp på billboardlistan första veckan den släpptes men sen glömde tydligen Strange Music att trycka fler cds. Ganska klantigt enligt mig av ett bolag som håller på att bli nya Cash Money eller No Limit. Förmodligen potentiellt farligt med tanke på att Brotha Lynch har en historia av ganska tungt kriminellt beteende och precis lämnat ett tio år långt krig med Black Market Records.

Självklart snackar vi tema-platta, First Degree är med och det sprutar blod, inälvor och hjärnsubstans. Lynch ÄTER mc`s! Bokstavligt talat.

10.

Jag vet inte vem som var gangstern och vem som ska va gentlemannen? Båda lite av varje antagligen. För inte fan är Matt Blaque en gentleman. Första gången jag hörde honom var han ett projekt som Messy Marv drev, den snuskigaste jävla RnB sångaren vi nånsin hade hört. Han och Jessica Rabbit skulle göra succé för Mess skivbolag Scalen genom att göra smutsig strippklubbsmusik som skulle slå världen med häpnad. Nu de senaste åren har han ju mer varit en gangstersångare än en strippklubbsångare, men här ska han alltså va en gentleman. Och Guce, som under 2008 och 2009 hade bytt namn från Guce till Gucey Guce Doe Boy heter numera Guce igen, det tycker jag är synd. Jag skrattade fan varje gång jag hörde honom vråla ut ”it’s Gucey Gucy Doe Boy baby” och liknande. Det är en för jävla fet skiva i alla fall och den förtjänar sin plats väl.

Guce & Matt Blaque – Champagne

TILLSLUT, ANDRA BRA JÄVLA SKIVOR:

Messy Marv & Berner – Blow – Blocks and Boat Docks
Roach Gigz – Roachy Balboa
Stevie Joe – 80s Baby
DJ Fresh – The Tonite Show 2011
Lil Rue – Stars & Straps
The Jacka and Laroo –  Neva Be The Same (20 Bricks – Season One)
J-Stalin – Real World 3
Young Gully – The Grant Station Project

Och, Tack alla läsare. Det är ju ett smalt jävla ämne vi skriver om, men ändå är det några som kollar in. Vi uppskattar er som läser, vänner, främlingar, svenskarna norrmännen. Hoppas ni hittar lite musik här som ni tycker om, och att ni uppskattar texterna. Gott nytt år, vi får hoppas att det kommer sjukt mycket fet musik från bukten 2011! Se upp för Philthy Rich nya skiva som kommer snart till exempel!

Annonser

Based sen 2005 baby (Del 3 – Resten)

Diligentz var ju uppenbarligen fullt ut hipster-rappare. Videon här ovan alltså. De rappar ju för fan över den där jävla visselsången som var populär hela vägen där borta uppenbarligen, för några år sen. Givetvis är Diligentz version bättre än originalet, eftersom det är rapp med. Rapp är ju bättre än annan sång, om det inte är dålig rapp. Men ni fattar. Det finns bra inte rapp-musik men mycket av det skulle jag antagligen först lyssna aktivt på efter att Droop-E gjort en rapp-sång av det.

Diligentz – Punk Rock (He’s A Punk Rock, She’s A Punk Rock)(2006)

Diligentz – 5150 Punk Rock (2006)

När jag började lyssna på Diligentz var det hursomhelst för att de lät som The Pack typ, så jag antog att det var based? Det var det okay. De sjöng om punk-rock väldans mycket, de sjöng om Vans, och de sjöng en del om ryggsäckar. Det var det som var based 2006. Nu gör de annorlunda musik, vilket jag tänker att jag tar upp senare kanske. Kanske att det är intressant att läsa om vad som hände med de based-artister som inte utvecklades till Lil B the Basedgod.

Fan vad bra de var redan 2007. Musiken som hör till omslaget hittar ni här.

Sen hade vi ju Okaland-based gruppen NHT Boyz, de som återuppstod som briljanta gangster-rappare i våras. Bayonnaise har alltså skrivit om NHT Boyz förr, och bland annat deltagit i spridandet av deras gratis-mixtape Power Triangle från i höstas. Vi har även diskuterat hur jävla annorlunda de lät 2007 jämfört med 2010. För ett par år sedan var de nämligen typ lika mycket hipster-based-rappare som Diligentz eller Teamknoc. Dessutom låter deras hit-sång Introduction från 2007 nästan exakt som en så kallad jerkin-sång. Jerkin är ju alltså LA-genren som blev populär förra året, alltså två år efter att based lät likadant.

NHT Boyz – Introduction (2007)

NHT Boyz – Space (Ft Drama)(2007)

Utöver de här artisterna flöt de runt en hel del annan musik som kunde betecknas som based. Jag minns inte all skit, men det var ju lite jag kom ihåg i alla fall.

Turf Starz – Ballin In My Backpack (2007)

Dummy Squad – We Go They Don’t (2007)

Fresh Boyz – I’m Famous (Ft Squad, Young Bari, Diligentz, Teknitionz, Flatlinerz and Go Dav)(2008)

Ja tanken är att jag lite ska ha visat hur jävla annorlunda based en gång lät jämfört med var Lil B gör idag. Efter 2007 blev det lite av en mellanperiod där flera av based-grupperna inte syntes till så värst mycket. Diligentz släppte sitt andra mixtape först 2009, och i den stilen var det med NHT Boyz och Teamknoc också. The Pack var till synes mindre aktiva. 2009 började saker förändras på riktigt. Min tanke är att jag visar vad fan jag menar  genom att visa er musiken i fler poster så småningom. Kanske en mer specificerad Lil B post, solo-sånger från 2006 mot solo-sångerna nuförtiden är för jävla annorlunda.

Hoppas ni får en jävligt based 2011 hursomhelst.

Fler nykomlingar.

Main Attraktionz är en internetsensation.

Main Attraktionz – Legion of Doom

De kommer ifrån norra sidan av Oakland, så kallade Ice City. De är unga som fan och de gör rätt fet musik. För ett år sen hade jag aldrig hört talas om dem och jag hade ingen aning om att de skulle bli sådana internetkändisar. Det var det nog ingen som visste. Kanske ledfiguren Squadda B hade sina föraningar. Jag vet inte. Hursomhelst, jag har lyssnat på sången här ovan ganska regelbundet i höst (typ tio gånger spritt över fyra månader, skitmycket för mig). Men givetvis har de släppt massa annat. När token Tompa la upp lite sånger av dem så laddade jag ner skivan, men jag har inte tagit mig tid till att lyssna på den än. Kanske för favoritsången hette nånting med legion och doom, fan vad  töntigt, jag lyssnar på transport-trap-rapp ju. Jävla skit. Det är bra ju.

Men nu har jag lyssnat några dagar. Detta då jag blev mäkta inspirerad av att läsa Squadda Bs första publicerade intervju någonsin!! Swag. Det var alltså token Brytburken som hänger i Malmö som har börjat göra intervjuer, och satan det var bra. Det är tidnings-bra. Jag tror också att han gjort en intervju med Onda och Stockholms Inkasso, har jag för mig. Det ser jag mycket fram emot.

Nedan är ett utdrag ur intervjun, mitt favoritparti, där det visar sig att Squadda B lyssna på typ samma rapp som jag. Det var lite det som fick mig att lyssna igenom Tompas Main Attraktionz kompilation. Och så hittar ni ännu en sång, där based-artisten Deezy Dolla gästas av Squadda B. Hela Squadda B intervjun läser ni här.

”Själv gillar jag D.B. The General, han kan rappa. Hela Mob Figaz, jag och Mondre växte upp med dom. Sleepy D kan rappa, det är spännande att höra honom, och alltid spännande att höra Lil B. Deezy D kör hårt. Jag gillar helt enkelt folk som kan rappa, inte så många Bay-rappare, men om du kan rappa och underhålla mig så är jag ditt fan. Messy Marv är en av mina favoriter. Tidiga Mac Dre, E Da Ref, Macblast, mitt crew Green Ova. Jag skulle kunna leva på Too Short. Han har blivit tråkig på senare år, men han droppar så mycket game i sina texter att det vore korkat att inte lyssna.”

Obs att Macblast inte är speciellt bra. Annars har han bra smak.

Deezy D – Tell Me (Ft Squadda B)

God Jul från Bayonnaise.

Jesus Kristus.

God jävla Jul alla kristna och alla andra. Det handlar om att ge va. Och att göra den mörkaste tiden på året till nånting rätt okay, med tända ljus och fet mat. God Jul från Bayonnaise, från Kungsholmen, från Rågsved, från Richmond och från San Francisco.

En ton om jul och knark jag hittade på JB’s sida.

Get Low Playaz (bl. a. JT Tha Bigga Figga & San Quinn)  Ft Master P & Silk The Shocker – Hi Fo Xmas (1994)

Nu ska vi äta massa jävla mat och dricka hemmagjord glögg och så småningom titta på Krigets vindar.

Based sen 2005 baby (Del 2 – Teamknoc)

Teamknoc var den mindre framgångsrika men kreativt nästan lika spännande Berkley-gruppen som verkade parallellt med The Pack.

Jag hörde några Teamknoc låtar och jag lyssnade på dem igen och igen och igen. Det var Teamknoc som fokuserade på att de sysslade med based och inte den snabba, energifyllda och framförallt dominerande musikstilen hyphy. Det kasnke är svårt att fatta vad jag pratar om utan att veta vad hyphy var kom jag på nu. Ja, skit samma. Det var en skithet musikstil i och från buktområdet som var populär typ 2005-06.

Sirealz – Do You Like Based (2007)

I alla fall. Det var Teamknoc som gav tyngd till based genom att framstå som något mer än ett ungt hyphy-band, eller som någonting mer än en Wolfpack-kopia. Based lät helt enkelt inte som något annan musik jag lyssnade på. Det lät jävligt mycket som hyphy, men snarare som hyphyns yngre kusin. Based-artisterna var genomgående tonåringar, de var kreativa, de rappade om skateboards, ryggsäckar och punk. Undrar vad deras bild av vad punk är var egentligen?

Jag tyckte hursomhelst om based eftersom det var rapp som var bra, stod för något eget, således inte försökte kopiera något runt omkring sig. Men, som samtidigt visade en sällan sedd öppenhet för att inspireras och utvecklas. Det är ett jävla avtryck av ungdomskultur i Kalifornien just då och just där i Berkley. Påverkan av hyphy och påverkan av den spirande hipster-kulturen, representerad av användandet av ordet punk, färgglada kläder och nördhajpande, nörd som skejtar-hajpande och fokus på gamla japanska tevespel och olika äldre barnprogram. Jävla konstigt att Turtles inte har blivit mer anammat. Teamknoc var besatta av Flintstones och internetkultur.

Hyphy handlade om Oaklands bilkultur och exstascy-tabletter.   Based handlade om Berkleys skateboard- och cykelkultur och tevespel. Based-artisterna var för unga för att få köra bil eller för att festknarka hela tiden. Även om den tidigaste sången jag har hört av Tib och Sirealz handlar om just exstascy-bruk så känner jag inte samma påverkan.  Eller så är det bara ett gäng tonåringar som rappar om tonåringsämnen medan gubbarna som sysslade med hyphy rappade om typiska pillertrillar-ämnen. Kanske är det olika former av knarkbruk som har förändrat såväl musiken som idag produceras av före detta hyphy-artister som based-gänget. Förustom att termen hyphy begravts i glömska och termen based har kommit att betyda något i stil med det man gör när man rökt gräs och improviserar indianhymner om vad som än dyker upp i skallen när man ligger i gräset och stirrar upp i himlen.

Det här är based som det lät när duon bestående av Tib och Sirealz var based mellan 2005-07:

Teamknoc – Pop Thizz Like Me (2005)

Teamknoc – Deep (Ft Go Dav) (2006)

Teamknoc – Based (2007)

Teamknoc – Fruity Pebble Punk Rock (2007)

Bayonnaise är så jävla based jag svär.

Based sen 2005 baby (Del 1 – The Pack)

Så jävla små!
”Booty Bounce Bopper” var en av få toner från The Packs första mixtape som klarade hela vägen till debutalbumet ”Based Boys”.

Det här är det första i den nya Bayonnaise-serien om based och om de artister jag följt inom genren. Syftet är att visa hur genren utvecklats och förändrats sedan jag fick upp ögonen för de här ungdomarnas kreativitet kring vintern 06-07. Jag ska inte försöka mig på att förklara utvecklingen. Det kan jag inte. Jag kan det inte. Men jag kan försöka skriva lite om hur det har sett ut för mig här bortifrån. Hur based-skiten jag spelar i mina hörlurar är något helt annat idag än vad det var för några år sedan. Om några av er känner till termen based gissar jag att flera av er kopplar den till en genrens och världens mest eklektiska artister. I praktiken tänker ni kanske på vad based är 2010. Vad based blev känt som 2009. Ni tänker på mannen (gossen) som gav based ett ansikte.

Givetvis pratar jag om Berkley-ynglingen Lil B The Basedgod. Om ni inte känner till honom, han gör skitmycket musik, de mesta är konstigt som fan och en hel del är sinnessjukt fett. Han har gjort typ 2000 sånger på två år och han är populär bland ungdomar i USA, unga vuxna i Sverige och bland folk som har internet. Han är ju The Basedgod. Idag är based vad än Lil B är, men det var inte alltid så. Han lyckades ta med sig termen från sitt tonårsband The Pack och förvandla den till något helt annat. Han förvandlades till något och fortsatte bara kalla det han sysslade med för based.

Det tror jag ingen är ledsen över, eftersom det han gör är så jävla spännande och eftersom all de artister som gjorde det jag kallar based 2005-2008 nu gör helt annan musik. The Pack gör framtidsmusik som inte går att beskriva. Teamknoc gör klassisk bukt rapp. NHT Boyz gör klassisk bukt-mob music. Dilligentz medlemmarna Prank och Jay Ant börjar bli kända för sin Los Angeles blogg-rapp (typ Entourage-rapp, typ Tyga). Sirealz från Teamknoc gör bland annat musik åt Malki Means King. Bobby Brackins från Go Dav har börjat kalla sin musik och sin sinnesstämning för settled, kanske övergav han termen based när den blev alltför synonym med Lil B.

Men. För att lyckas framföra nåt sorts läsbart och greppbart om den här skiten känner jag att jag måste dela upp det. Jag får helt enkelt börja från början.

THE PACK.
Berkley-gruppen bestående av Young L, Lil B, Stunnaman och Lil Uno släppte sitt första mixtape 2005
:

Det är Lil B till vänster, sen är det Stunnaman, Young L och sist Lil Uno.

The Pack – Vans (2006)

The Pack – Booty Bounce Bopper (2005)

Den här delen av based-historien har nog en hel del koll på. The Pack är ju kända liksom. Så första based sången jag hörde var så klart Vans. Det var ju för fan en megahit. Det var första gången nån hörde The Pack antar jag. På den tiden hängde de på Too Shorts skivbolag och var typ 15 år gamla. Jävla kids alltså. Det kallades hyphy eftersom det lät lite modernt och kom från Bay Area. Men inte fan är det hyphy, det låter snarare som snap eller vad det hette, Atlanta-musiken. Det som skiljer sig är The Pack-ledaren Young L’s produktion, de dova trummorna eller vad det nu är för ljud. Vans var en hit, men den lät inte heller riktigt som The Packs andra låtar. De lärde jag mig på en eftermiddag på internet och några turer runt västerort i mammas Peugeut 206. Det fanns en klar koppling till hyphy, Mac Dre influenserna och slangen exempelvis, men det var snart tydligt att dessa ungdomar sysslade med var det de kallade based. Det var föregångaren till Los Angeles tonåringsmusiken jerkin och inte helt olikt det ungdomar sysslade med runt om hela amerika, dougie i Dallas och det hette ytterligare något annat i Memphis. Men i Bay Area hette det based. När The Pack gjorde det hette det based. Och based lät ungefär så här alltsomoftast.

The Pack – Slappin’ In The Trunk Ft Mistah FAB (2006)

The Pack – Ride My Bike (2006)

The Pack – I’m Shinin (2006)

Det här var en succé för mig. Fan vad fräscht det lät. Helt sinnessjukt bra tyckte jag. Jag visste inte vem som var vem, men jag visste till exempel att en av medlemmarna hette Uno och det är ju kul. Och det fanns mer. The Pack var vänner och bekanta med mina okända favoriter Teamknoc. Teamknoc samarbetade med NHT Boyz (som har blivit gangsters nu ju). Dilligentz hade fan skitbra musik ute. Ytterligare fler delar i den här serien följer. Då planerar jag att ta upp de här andra gruppernas bidrag. Nu räcker det för ikväll.

We aint ever break bread, cause yous a nerd

Första gången jag stötte på Sky Balla var när jag såg den här videon för några år sedan.

Sky Balla – I Got Money (Ft Ya Boy)(2008)

Sky Balla är liksom mer av gangster rapp än andra gangster-rappare. Visst, han är inte den enda som samplar filmen Scarface gång på gång (verkligen inte den enda). Han är inte den enda som har rappat över melodier från filmen Scarface. Han är inte den enda som rappar om knarkhandel. Men han känns ändå mer liksom. Han är en hypeman, han pratar som en tok. Snabbt och oförståeligt. Han pratar om sig själv kanske (it’s the young san francisco giant baby), ganska ospecifierat om vad han sysslar med för tillfället (I’m ballin chillin with dipset baby).

Den här videon är inte så speciell, alltså inget ni får ute så mycket av att kolla på, mer än för att se hur Sky Balla före alla andra rappare skrev ner sin lines lite slappt på sin Blackberry, fuck a pen and paper/I’m not a rapper. Han var urfiguren för I’m Not A Rapper-inställningen som var populär från Dipset bland annat. Sången i videon är densamma som sången här nedan.

Han var mitt första möte, och fortfarande starkaste möte, med ekonomi-rapp. (en form av transport-trap-rapp) Han gangster rappar om mord och sånt som andra gangster rappare, men han gangster-rappar också en hel del om ekonomiaspekten med knarkförsäljning. En sång om distribution. En sång om lagerhållning. En sång om hans status som affärsman (han uppger att han har status: Pamp och/eller Magnat). En sång om hans uppväxt och framfart som affärsentreprenör, lite som Ingvar Kamprads bok om IKEA och hur han bildade IKEA i Småland, fast Sky Balla blev en kolamagnat som eftersänder paket med kolla direkt från Kuba. En sång uppfyller nästan alla krav för att vara en reklamsång:

1. Den handlar om exakt var man ska kontakta Sky Balla om man vill ha en billig affär, i hans områdes kyrka
2. Turf Talk som gästar tillägger att de är områdets apotek, så de anger vad för sorts varor de säljer
3. Hur de är bättre än konkurrensen, för de stoppar upp biljardköer i rumpan på konkurrenter som är besvärliga.

När jag lärde känna rapparen Sky Balla blev jag seriöst förundrad över hur jävla bra det var. Det var våren 2008 och han hade precis släppt sin andra skiva, Tycoon Status (med gästuppträdanden från Dipsets Hell Rell, U.S.D.A.s Slick Pulla och buktgiganger som E-40 och San Quinn). Jag läste nån kort intervju, han hade lite problem med lagmakten. Men han pratade vitt och brett om att han hade så jävla bra advokater, det skulle inte vara några problem. Kanske att han tillade att han hade samma advokat som fick Messy Marv undan billigt när Mess hade blivit påkommen med oregistrerade skjutvapen i sin ägo. Jag lyssnade på skivan gång på gång. Strax innan sommaren spreds nyheten på internet, han sitter inlåst i Orange County, med anklagelser mot sig som antagligen kommer att få honom dömd till livstid i finkan. Jaha, det var den karriären. Det var den framgången. Han sitter inne än så vitt jag vet. Det enda jag hört från honom sen dess var det här gästspelet på The Jackas kritikerälskade album Tear Gas från 2009:

The Jacka – Just A Celebrirty (Ft Sky Balla)(2009)

Lite sånger från Tycoon Status, det var fan inte lätt att välja. Nästan allt är dunder. Ändå innehåller den här posten typ sex låtar för mycket, men skitsamma lyssna gärna på nåt i alla fall.

Sky Balla – For The Streets (2008)

Sky Balla – Mobbin All Day (Ft E-40 & San Quinn)(2008)

Sky Balla – Hit Me On My Cheap (Ft Turf Talk)(2008)

Mot slutet av 2008 kallade hejsimon Sky Ballas skiva Tycoon Status för en av det årets bästa skivor, jag höll med.

Jag känner ju inte snubben så jag tycker mest det är synd att han inte kan spela in mer musik. Han hade något på gång. Han hade uppenbarligen mycket pengar att spendera på sin karriär. När 2008 var slut gjorde jag en halvhjärtad årsbästalista på WYDU där jag glömde Sky Balla, kanske topp 1000 värsta tabbar i mitt liv. Han förtjänade en chans, så jag skrev om honom på något annat ställe. Jag kallade honom Bay Areas Young Jeezy. Det vidhåller jag. Han är även Bay Areas Jim Jones. Sedan dess har jag nämligen lyssnat flertalet gånger på Sky Ballas debutalbum Mobb Report. Om det inte var osannlikt nog att han hade med Hell Rell och Slick Pulla på en sånger 2008, så visade det sig här att han hade en hel skiva full med märkliga samarbeten. Sky Balla håller stilen bredvid, Juelz Santana, Jim Jones, Stack Bundles, Capone & N.O.R.E och The Game, med fler. En jävla bit sen han som sjuttonåring debuterade i San Francisco-gruppen The Gamblaz.

The Gamblaz – The Showdown (2001)

Jag rekommenderar starkt att ni lyssnar på Sky Ballas båda soloskivor, Mobb Report är hejdundrans jävla rappskiva helt enkelt, och Tycoon Status var en topp 10 skiva för hela 2008 alla jävla genres. Tyckte ni om Young Jeezy? Tyckte ni om Dipset? Det här är det fast som buktområdets speciella mob music. Båda skivorna verkar helt sakna fenomenet inringda verser eller mailade verser. De rappar fan i mun på varandra ibland. De har blivit höga och fulla tillsammans och spelat in rappmusik, det är jävlar i mig som det ska vara.

Sky Balla – Real Talk (Ft Juelz Santan & Jim Jones)(2004)

Sky Balla – Flashy Niggaz (Ft Stack Bundles)(2004)

Sky Balla – What You Need (Ft Capone)(2004)