Två musikvideor

Ja jävlar, alltså är det för att Freeway rappar om vinter?

Det har kommit jävla massa rapp från bukten och från andra ställen på sistone. För mycket för att jag ska hinna lyssna på allt ordentligt, så därför har det blivit två halvdana lyssningar på E-40s dubbelalbum och lite halvdana lyssningar på skivor av bland annat The DBz, Zion I & The Grouch, Thizzelle Jonez, Armani Deepaul, Stunnaman, TaM*Steez och så vidare. Jag har inte haft så värst mycket tid över eller vetat var jag ska börja, jag har lite åsikter om det mesta. Så jag surfade lite. Och så dök det upp två jävla videos som direkt slog mig som förjävla annorlunda. Den ena för att den är en mängd klipp från skidåkning i Aspen och den andra för att den borde vara från 2006.

Och Zion-I först då, de släppte en skiva med The Grouch kanske för två till sju år sen, och nu kom alltså uppföljaren för en till fyra veckor sen. Zion I har i min mening blandat en fantastisk förmåga att rida förtrollande neo-bay produktioner av Traxamillion/Rick Rock stilen, med att inspireras för jävla mycket av gammal Hieroglyphics, vilket ju inte är fel förutom att det genast känns som att Hieroglyphics gjorde bra musik förr och de som lyssnar på de som försöker låta som Hieroglypics idag bor i Nelson, BC, Canada och lyssnar förutom på buddhistrapp även på musikgenrer som Ska och Jah-Step, och några av dem lyssnar även på källan till allt som är fel med dagens musik; det organiska motståndet personifierat av Xavier Motherfuckin Rudd.

Den nya skivan handlar om saker som att man ska vara en pappa till sitt barn och hur det kan va att ha gått från vegan till icke-vegan. Det är inte helt vad jag lyssnar på eftersom det inte får mig att vilja sparka på soptunnor och vifta med armarna (vilket jag alltså tycker om att känna för att göra efter att ha lyssnat på musik). Men de får till det väldans på några sånger, bland annat sången här nedan med bayonnaise-favoriten Silk-E, och på låten som det alltså släppts en video till.

Zion I & The Grouch – Rockit Man (Ft. Silk E)

Zion I & The Grouch – Victorious People (Ft Freeway & The R.O.D. Project)

Till videon då. Det är alltså ett försök att ytterligare knyta till sig de fans som är skidåkare till största sysselsättning och intresse? Jag är ju alltså skidåkare och det är ett av mina största intressen, och jag lyssnar ju visserligen inte på samma musik som några av mina skidåkarvänner, men det lyssnar inte heller på Xavier Rudd’ig musik. De lyssnar på house, dubstep och den ultimata hemskheten, blandning mellan dubstep och roots reaggae; jahstep. Fast de är ju svenskarna. Jag kan gå med på att de kanadensiska skidåkarna jag stötte på i de kanadensiska bergen inte hade några problem med att glida runt lite med Jack Jonsson och typ det här gänget. Så jag känner att Zion-I ur sin synvinkel kanske har tagit ett bra steg som gjorde en skidvideo i Aspen? Det som är fördjävla synd bara är att den inte uppfyller våra förväntningar. Ingen av de tre syns i videon, jag hade så jävla hoppats på att få se gästrapparen Philly Freeway på en bergstopp rappandes loss om hur han är vintern själv, hur jävla dyrt hade det varit? Det hade fan varit episkt (episkt lol åtminstone), och de andra knattarna i Zion I i stora skidjackor hade varit sjukt fint.

Älskar fransarna på den blåa motorcykelhjälmen.

Hade Phia Lamour släppt den här videon och lite mer musik kanske mellan 2006 hade jag lyssnat på henne tills för alltid, jävlar vad hyphy var full med liv och rörelse och så vidare. Fan jag saknar det. Till och med en sån här sång, som ju inte är så värst spännande i sig själv, får mig att minnas hur jävla bra musik viss hyphy var. Så, vi kan se det på två sätt, varför fan gör Phia Lamour en hyphy-sång 2011? Eller, fan vad synd att hyphy-rapparen Phia Lamour inte dök upp när folk konsumerade allt som lät i närheten av hyphy. Hon hade kunnat få ett kontrakt med Sick Wid It eller liknande.

Och videon då, en av grundstenarna i hyphyn var ju givetvis bilkulturen, som illustrerades av att spela in musikvideo på gatuhörn bland diverse festliga fordon och en stor samling av lokala kids, förvuxna hörngrabbar och i det här fallet, Phias 50 närmaste väninnor som alla tagit på sig hood-club-kläderna och gungar i högklackat. Plus att en kille står inne i en buss och håller på med gatudansen turfin.

Mina favoriter:
1. När den tjocka killen sitter på marken och försöker göra sprattlande krabban?
2. Den stora filipino-gubben med sliskskägget som står i en stor jersey med en åtta på och stora solglasögon, han ser fett cool ut.

Och att videon består av två sånger. Den ena heter det mycket hyphyaktiga ”Lacookoo Remix” och i den andra rappar Phia rätt svagt om hur bra hon är på att rappa. Jag älskar den här videon.

Lady Majors och Lee Gaga

När man bildgooglar Lee Majors blir man påmind om att det finns en gammal gubbe som arbetade som Hollywood-skådis som också hette Lee Majors, men det här är Lee Majors rapparen på bilden.

Lee Majors – Scrape Kang (2009)

Jag har aldrig lyssnat så mycket på Lee Majors med mening, eftersom jag alltid tyckt att han är en ärkesopa rent musikmässigt. Han, Bavgate och Blanco har spenderat år och veckor och dagar med att förstöra sånger i sina karriärer. Det har varit lite grann av stämning Gud nu har vi en bra sång som är jättebra och som alla gillar ja vet vi gör den till en dålig sång genom att Lee Majors får bröla lite på den. Sen släppte han en skiva (Go Bots) för två år sen tillsammans med ärkefenomenet The Jacka, den skivan var rätt okay och Lee Majors var rätt okay. Sen släppte de en till skiva (Go Bots 2) i somras, den skivan var en av årets bästa skivor och Lee Majors var rätt bra. Nu känner jag inte alls att det är jobbigt när det står att Lee Majors är med på en sång. Jag ser jävligt mycket fram emot att EPn Go Bots 2.5 ska släppas senare i år. Jag har till och med lyssnat på en soloskiva av Lee Majors som kom bara häromdagen. Visserligen är det en hel bunt andra rappare som jag gillar med och gästrappar, annars hade jag nog inte lyssnat, men jag måste säga att jag känner mig rätt belåten med att lyssna på LM också.

Överst är den enda solosången från förr i tiden jag gillar med Lee Majors. Och här är en sång som är fantastiskt festlig eftersom den är ny och eftersom de samplar popstjärnan Lady Gaga. Det blir rätt hittigt. Som ni ser är T-Wayne med på sången, då är det alltså rapparen T-Wayne och inte den potentiella supergruppen bestående av T-Pain och Wayne Wonder.

Skitfestligt!

Lee Majors – Red Wine Ft. T-Wayne, The Jacka, Young Lox (2011)

Livevwire-fokus: Beeda Weeda

Varje gång jag ser en rappar i lila kläder tänker jag givetvis oundvikligen på Harlem’s Purple City Byrd Gang, och hoppas att det faktiskt är deras smashhit som fått rappare över hela jorden att ta till sig färgen.

Beeda Weeda var en av skaparna av det mycket omskrivna skivbolaget Livewire Records, har jag för mig. Men det visste jag inte då. Jag har ändå inte lyssnat på Livewire-artister och varit medveten om det mer än kanske mellan 18-30 månader, jag minns J-Stalin som nån som var med på lite Thizz-släpp ibland och det var fan likadant med Beeda Weeda. Beeda var väl aldrig signad till Thizz Ent vad jag vet, men allt alla gjorde hette nånting med Thizz ett tag. Vilka jävla dagar, helvete det är inte svårt att sakna hyphyn ibland.

När jag tänker på Beeda Weeda tänker jag fortfarande på honom som en hyphy-rappare snarare än den gangster och hostmedicinsippande Livewire-rappare han är idag. Även om han ännu är en av dem som ligger närmare de klassiska hyphy-up-tempo tokstoller beaten än flera av sina kamrater i Livewire. Han han inte riktigt hoppat på 80-tals discosamplingståget som Stalin och de andra dudsen heller direkt. Han håller det jävligt kliint och släpper inte riktigt taget till den hyphyrappare han var för fem år sen, den glada pillerpoppande Beeda Weeda. Det var just fem år sen han släppte sin kanske största sång ännu, hyphy-hitten Turfs Up.

Hoppa fram typ 1.20 i videon så börjar en fantastisk video.

Jag hörde aldrig originalsången eftersom jag hörde sången först 2008, när remixen med en jävla massa stora buktrappare låg som ett bonusspår på Beeda Weedas album Da Thizzness. Och remixen är ju bättre, tycker jag, eftersom jag alltid älskar remixer, det känns som att alla går in med en rätt lättsam stämning, framförallt när det är en så positiv sång som bilåkardängan Turfs Up.

Beeda Weeda – Turfs Up (Remix) feat. Too Short, E-40, San Quinn, Turf Talk, Dem Hoodstarz, & The Team (2008)

Men det säger kanske lite mer än så, att jag gillar remixen så jävla mycket mer än originalet, jag känner att det ibland går att glömma allt Beeda Weeda säger. Han är en kompetent rappare men väldigt sällan den man minns från en sång. Och så är det ju med tusen rappare, och Beeda har fördelen att han är fantastiskt bra på att styra upp så han får fantastiska beats. Vilket vi till exempel hör på alla dängorna här nederst.

Jag kunde inte riktigt låta bli att ta med den här omslaget.

Den första Beeeda Weeda sången jag minns att jag hört är den Mac Dre samplande You Don’t Hear My Tummy, vilken jag givetvis lyssnade på eftersom Mac Dre skulle vara med. Och det är nog fortfarande en av mina Beeda Weeda favoriter. Resten av hans bästa verk enligt Juice Mannen finner ni här direkt nedan. Jag rann ut av gas lite, som man säger på engelska. Men ta och lyssna det är bra jävla musik.

Beeda Weeda – You Don’t Hear My Tummy (Ft Mac Dre)(2008)

Beeda Weeda – Whoa (Ft Hongry)(2011)

Beeda Weeda – Mack’n & Mobb’n Feat. J-Diggs (2010)

Beeda Weeda – Cuz Blood (Like This)(Ft Shady Nate)(2009)

Livewire-fokus: Shady Nate

Jag noterar att dundersuccén, jeansblöjan, inte kommit till Oakland ännu.

Det var sablars länge sen jag gjorde en Livewire-fokus post. Min ambition var att ha skrivit nåt om alla Livewire-rappare (de jag gillar i alla fall) på typ en två månader. Men det hände ju inte. Men va fan. Jag fortsätter. Och nu är det dags för Shady Nate, fenomenet från västra Oakland. Det var ju till och med Shady Nate som en gång i tiden grundade Livewire Records tillsammans med storstjärnan J-Stalin, typ runt 2004 kanske. Shady Nate ville gärna syssla med musik men han verkade va upptagen med knarklangning och andra olagligheter samtidigt, in och ut ur finkan och mitt inne i rättegångar när Livewire grundades. Som massa andra rappare tog det flera år och kanske en co-sign och ett mixtape med en DJ som mest var känd för att vara Nas turné disc jockey, ingen annan än världens fräschaste Disc Jockey, DJ Fresh för Shady Nate att bli känd och erkänd som rappare.

Det här är sånt jag har lärt mig på internet. Men det kan väl vara kul att veta. Själv hörde jag Shady Nate första gången på J-Stalins album Gas Nation, det var en jul för några år sen och jag behövde lite ny musik att lyssna på på grund av långtråkigt. Han rappade om hur bra han och hans gäng var och jag tänkte inte mer på det. Sen handlade varje sång jag hörde av honom i flera år framåt om hur mycket han tyckte om att dricka hostmedicin. Det är därför jag undrar varför han ser så smal ut på fotografiet? Alla Texas-rappare, Philly-rapparna, och till och med J-Stalin har ju fått en jävla mage av hostmedicinen. Hur fan gör Shady Nate (och Lil Wayne). Det här har nån pratat om på internet förr, men då gällde det huruvida Lil Wayne verkligen drack hostmedicin som han sa. Jag tror att både han och Shady Nate gör det, men jag tror att de kanske jobbar efter en planerad diet och träningsplan som är designad för att hålla dem i form, snärta och snygga, trots kodeinbruket. Man ska inte glömma att de blandar med läsk, så jävla mycket läsk varje dag är inte heller någonting som går förbi utan att det märks.

Shady Nate – Bofessional (Remix) ft. Beeda Weeda (2010)

Shady Nate – Sip Sumthin (Ft Jay Jonah & Lil Blood)(2009)

På Sip Sumthin börjar Shady Nate rappa med orden ”Attention, do not consume with alcohol, and please keep away from the children”. Han har ju uppenbarligen regler han följer gällande sitt brukande, här nämner han det han ändå känner att han kan nämna utan att det blir så värst töntigt. Jag tror att han egentligen skulle vilja säga, ”attention, do not consume with carbs, and please keep away from the cookies”. Sången Bofessional har dykt upp på fyra-fem Livewire-projekt under olika namn, till exempel Promethazine Dreamin’, eftersom den handlar om Promethazine som är nånting som har med kodein att göra. Det spelar in den om och om igen eftersom de verkligen gillar att sippa på Bo (bo är alltså buktens slangord för kodein-hostmedicin).

Han har rastaflätor och kallade sitt senaste projekt Mobb Marley förresten.

Men ibland gör Nate även sånger om knarklangning. Som på sångerna nedan. På Jug til exempel pratar Shady Nate och de andra rapparna om hur de langar jug, vilket jag antar är hostmedicin? Vilka andra droger förvarar man i kannor? PCP? Sjukt fet Stalin-vers för övrigt. Och på Gumbo Pot pratar de tyvärr inte om en vanlig matgumbo, inte heller är det en gumbo i stil med Rappin 4 Tay’s Gangsta Gumbo. Om ni undrar vad en Gangsta Gumbo är:

Rappin 4-Tay – What Is Gangsta Gumbo (2003)

Shady Nate – Jug (Feat. J.Stalin, X.O. & Gary Hawkins)(2009)

Shady Nate – Gumbo Pot ft. Lil Blood (2010)

Nä Shady Nate och Lil Blood pratar om en knarkgumbo. Så här har vi en rappare som främst rappar om kodeinbruk och knarklangning, vad är det? Helvete, ni får inte glömma att de två ämnena är grunden i 20 års fantastisk rappmusik från Texas. Däremot kan man fråga sig hur det kommer sig att det även blivit många buktrappares favoritämnen att rappa om?

Det vet såklart ingen, men jag kan känna att jag stundtals saknar den humoristiska realismen som präglat buktens gangster rapp historiskt. Man kan till exempel vara hård och prata om hallickande och kriminalitet, som en annan LA-rappare, men bukten har gjort sig känd för att göra det kreativt, som Spice 1’s spritmetaforer, Too Shorts karriär, Mac Dres karriär, Shock Gs alterego. E-40 och hans släktingar kunde prata om mackin genom att istället för att vråla ”Imma A Pimp”, bygga en sång kring att håna den fiktiva superhjälten Captain Save A Hoe. Jag helvete jag hade inte tänkt diskutera så värst, men tanken är, så mycket som jag älskar Livewire saknar jag stundtals den humoristiska realism som mer eller mindre försvann med Thizz nedfall (och Mac Dres död). Jag älskar mob music melankolin, men den har genom åren gått väl att kombinera en lättare sida. Livewire representerar i många fall den direkta råheten och hårdheten, men jag anser att de behöver en koppling till aspekter av vardagsflykt som inte enbart begränsar sig till drogbruk, de behöver den energi Husalah ger The Mob Figaz.