Platt Janne har en ny sång

Sången drar alltså igång efter 0:55 sekunder, så spola så slipper ni se introt, om ni inte absolut vill se introt, här dömer vi ingen, även om det är lite konstigt att vilja titta på 0:55 sekunder intro, smaken är ju som baken osv. 

Plane Jane är ju från Richmond och hon hade ju en bra jävla sång uppe här på Bayonnaise här typ förra året. Då klagade jag på att hon bara hade en enda jävla sång tillgänglig, vad är det för jävla hustle. Men, hon har jobbat hårt sen dess och numera alltså ökat antalet tillgängliga sånger med 100%!!! Det är rätt många som inte skulle klara det, på grund av att det finns typ ingen rappare som inte släpper tusen sånger per år. Förutom den här jävla Janne.

Den här sången började inte så spännande, först måste jag titta på det där introt i en hel minut nästan. Sen är det rätt tråkig rapp när det väl börjar. Tills andra versen börjar alltså, eller det var så jag upplevde det när jag lyssnade första gången. Det var i andra versen hon började hota olika hyndor, och hon blev arg, och hon började skryta om att hon var bra på att rappa. Där kom hon alltså närmare hennes förra sång (videon nedan), som ju är mer retard-gungig (alltså därför jag gillar den).

Nu vet jag också lite mer om vem hon är, eller vilken gruppering hon tillhör snarare. De kallar sig alltså Monster Ink, så jag undrar, fanns det inte ett annat gäng från New York som kallade sig typ det? Det är i alla fall en ganska ny gruppering, tror jag, de är lite New Bay-ish (vilket ju är nån sorts rörelse). Det verkar göra lite musik med Diligentz-folket och så vidare. Ja, jag orkar inte förklara, jag är tvungen att sätta in rappare i kategorier på ett eller annat sätt i alla fall, och nu har jag en plats för Plane Janne helt enkelt. Skit samma, viktigare är att det har kommit en video visst till hennes förra sång. Den är här nedan, och den är typ ännu fetare med video än innan. Dessutom, nu är Show Banga med och rappar! Han är en sån som jag har hört en lite här och där så att jag känner igen namnet, men inte hört tillräckligt av för att till exempel känna igen hans röst eller veta om han är en tjej eller en kille, till exempel. Han har en rätt bra retardig-vers han med i alla fall! Jag hittar inte riktigt röda tråden om man säger, han hoppar runt för jävla mycket mellan ämnena, men det gör ju inget. Konstigast är när han säger helt så där, ”I’m rollin up a sack but I didn’t get it from Wiz, I’m all up at innerstate, tryna free a bitch”. Alltså, innerstate = motorväg va? Jag får en bild av att han står och raggar på folk bredvid motorvägen = tokigt! = gillar sången.

Här är videon till Aye Yo.

Bra fest verkar det va också!

Alla hyndorna gör det, Ja pallar inte ens

Det är alltså inte två Kreayshawn i videon, den andra som ser likadan ut är Kreayshawns syrra, V-Nasty, även hon en rivig jävla rapper.

Ni minns väl Kreayshawn som Bayonnaise skrev om för massa tid sen. Jävla häftig rapper. Eller, en viting, hänger med superhårda Oakland-rappare som DB The General. Hon gör massa musikvideor, det är det som är hennes främsta kvalitet fast att rappen syns mer. Precis som att Puff Daddy egentligen främst är en rätt bra dansare men är kändare för att han också var ihop med Jennifer Lopez (obs gillar Puff men det var kul att skriva så, för mig). Hon debuterade i alla fall med den här sången på SXWX eller vad det heter, den där musikfestivalen i Austin. Nu har hon gjort en video till sången, den kom för säkert två dagar sen!

För jävla fett, alltså det här är ju skämmigt att gilla i många kretsar skulle jag tro. Men helvete jag skiter i vad fan ni säger, det här är en vågig sång. Jag är lite småkär i henne, röker gräs gör hon också precis som de coola kidsen. I mängder! Hon är häftig, det vågar jag påstå. Nä, det mesta hon gjort är väl så där va men ibland får hon till det.

Och, sån här kanske lite hipstrig(?) rapp fick mig att tänka på en annan viting från bukten som har gjort en sång som jag lyssnar på ibland. Det är en skäggig jävel, han är inte så bra på att rappa, men som han själv säger, det spelar fan ingen roll i hans fall. Wallpaper heter han, och sången heter nånting som börjar med en fyrkant. Det handlar om att vara full och partaja. Party! Den här skäms jag mer för att jag gillar dock. Beatet är lite töntigt.

Jävla kul fest.

V-White intervju för fan Del 2 #intervju

Beeda Weeda från Livewire dök upp på fjolårshitten Cargo Van Funk, som handlar om något av det bästa med livet, funk och skåpbilar.

Välkommen till Del 2 av Bayonnaise intervju med Vidal White från grupperna The Delinquents och V-White & The Politician. Del 1 kan läsas här.

När jag frågade Vidal om hans förhållande till hans gamle samarbetspartner i The Delinquents, G-Stack, idag och om de fortfarande gör musik tillsammans började diskussionen leda in på hur det står till med den bransch han verkar inom idag.

Vi spelar inte in någon musik för tillfället. Vi har pratat om att göra ännu en The Delinquents-skiva. Men, som du vet, tidigare var skivförsäljningen och allt det där mer privilegierad. Det är lite av en sån situation där vi inte vill komma ut och göra skada, på den historia vi har. Det är lite som om Mike Tyson hade pensionerat sig när han gjorde det, skulle han ha varit en fenomenal boxare. Han är en fenomenal boxare ändå om du känner till Mike Tyson. Men allmänheten ser på honom annorlunda nu efter att han kom tillbaka och höll på och sänkte sin standard lite grann. Så vi vill inte komma tillbaka och sänka vår standard helt enkelt.

För nu kan vi så klart inte sälja som vi gjorde när vi släppte skivor då, och sålde 30-40.000 skivor lätt. Nu skulle vi få vara nöjda med att sälja 10% av det. Och man är bara så bra som ens senaste skiva. Så vi vill inte skada de siffror vi har idag.

V-White & The Politician – We Built This (Feat. G-Stack, Ricky D)

Jag håller med Vidal White om att musikindustrin känns jävligt finurlig idag, och det är kanske inte så konstigt när man tänker på att det idag både är en mindre kaka att dela på, och fler som vill ha sin del. De olika intressenterna ser mer och mer på rapp som en bransch de kan mjölka ur så mycket som möjligt ur medan åtminstone några ännu betalar för sig, vilket leder till kortsiktigare perspektiv och ett nästan helt försvunnet delat fokus emellan att distribuera glädje i form av musik och att tjäna pengar. Det här märks väl i Bay Area. Musikaliskt vimlar det av talanger, så som fjolårssuccén Main Attraktionz, de återuppvaknade NHT Boyz, Livewire med J-Stalin i spetsen, briljanta unga producenter som Erk Tha Jerk, Traxamillion, Droop-E och Young L. Det är många som lovordas och många som spelar in fantastisk musik, men det verkar vara svårare att ta sig hela vägen, att som Bay Area-rappare nå lika långt som 90-talets största buktartister gjorde. Jag frågar Vidal om han har märkt någon skillnad i branschen och hur artister ser på rapp idag jämfört med under 90-talet.

Yeah, i början på 90-talet, då var det lugnt om du kom ut och hade din egen stil. Vi hade flera olika stilar i buktområdet, och i Oakland, på den tiden. Jag menar, bara inom rapp fanns det så att säga olika genres inom rapp. Som att folk rappade om olika saker. Du hade Hieroglyphics och det var en typ av musik. Du hade oss och det var en typ av musik. Du hade 3Xkrazy, Askari X, Pooh Man, du hade Too Short. Och alla vi hade olika stilar av rapp, och alla var accepterade. Folk accepterade en för att man hade en egen stil. Nu går det inte att vara originell eftersom radiostationernas program gillar bara en sorts musik, fattar du? De spelar inte en variation av musik. De fastnar vid en stil. Och vem som än spelas på radio och de får bra siffror, då kommer de inte spela någonting annat såvida det inte låter som artisten som hade bra siffror sist. Så det innebär att alla artister, för att slå igenom, de lyssnar in sig, radion vill att vi ska låta som den och den. Så då går de och försöker göra ett album som låter som den och den. Så nu har de tagit all originalitet ur leken, eftersom alla vill vara en stjärna. Så det gör skivor som radion vill höra och radion vill bara höra ett sorts sound. De är inte beredda att spela en variation av musik och låta ens originalitet skina, som det gjorde förr i tiden. För förr i tiden gillade all dig för din originalitet och det spelade ingen roll för alla rappade olika. Om pratade med nån från Oakland så hade de antagligen alla rappares cd-skivor eftersom de accepterade alla olika sorters musik.

Det verkar som att Bay Area är oförtjänt bortglömt i dagens rappscen. Tror du att radio, och sättet de har programmerat unga artister på det sätt du pratar om, har någonting med det att göra.

Ja Ja jag menar i Bay Area. För det första, i buktområdet stöder inte radion sina artister. Varsomhelst du åker, till Atlanta, jag åker till D.C., jag åker till Texas, var du än åker. De lokala artisterna i de städerna spelas av radion. Så i förlängningen för de lokala artisterna, när stora skivbolag kommer dit så vill de se sändningsstatistiken. De vill se hur mycket radiospelningar du har haft, det är ju sånt storbolagen kollar på. I buktområdet, tyvärr så stöder inte radiostationerna sina lokala artister. Du vet de spelar en på en lördag natt vid midnatt. Så när storbolagen kommer till radiostationerna och frågar ”Hej, hur många spelningar har ni på de här killarna”, så självklart säger de inga, eftersom de spelar ju ingen. 

 Too Short gästar på denna hyllning till V-White & The Politician’s hemstat, Kalifornien.

Han har ju rätt, tänker jag. Jag vet inte om jag håller med om att Bay Area är för homogent idag, med Sacramentos kannibalrapp-scen i åtanke, New Bay-rörelsen med en bunt artister som friskt går emellan moderna elektroniska beats och östkustiga melodier som låter som någonting Lupe Fiasco eller typ Little Brother skulle uppskatta, eller den råbarkade gangster-rappen NHT Boyz levererar. Men där bevisar han sin poäng, de spelas ju inte på radio, så det går ju inte att ha koll utan att spendera timme efter timme framför en laptop, och framför hemsidor dedikerade till musik, som Bayonnaise till exempel. Allt han hör på radion låter kanske likadant. Jag frågar honom om han tror att det är svårare eller lättare att lyckas som artist i buktområdet idag, jämfört med när han slog igenom.

Nä det är definitivt svårare idag. Och det har att göra med, ja du vet nu finns iTunes och nedladdning, inte så många närbutiker. Folk bränner cd-skivor. Förr i tiden fanns inte allt det där. Folk brände inte skivor eller laddade ner, man kunde inte ladda ner musik gratis. Du hade ingen iPad som är populärt idag, eller iPods. Nu kan du ha en person i området som har ett stort musikbibliotek, och alla betalar den killen så att han kan förse deras iPods med musik. Så du kan ha din musik på 500 iPods, och han köpte bara din skiva en gång och bara satte den på 500 iPods, på folk som inte köpt skivan.

V-White & The Politician – Iron Man

Du och The Politician har ju massa virala videor och sånt, anpassar er till den här nya online musikindustrin. Känns det som att det hjälper, eller är det dåligt för er musik?

Det skadar definitivt, definitivt skadar det. Det är en positiv och en negativ sida av det. Det positiva är att de hjälper en bli mer sedd. När du sätter dina grejer på sociala medier, din produkt och dina färdigheter, så kan hela världen se det. Det är fördelen med det. Den negativa delen är att all trafik som går igenom allt, de behöver inte betala för det. De får det gratis nu. Resultatet är att man jobbar hårdare bara. Och grejen med hela den här sociala medier grejen nu är att, förr i tiden, då brukade de verkligen lyssna på musiken. De ville höra din demo, du vet. EPMD hade en sång som hette ”Please Listen To My Demo”.

Så det brukade va ”snälla lyssna på min demo” och nu är det ”låt oss se hur många visningar du har på Youtube”. Så om du är på Youtube och äter kackerlackor och springer runt spritt språngande naken och har massa visningar, då tänker de att du kanske är en sensation. För du är ju på Youtube, och äter kackerlackor och har dig. Det har inget att göra med dina färdigheter eller med musiken. 

Ja fattar. Så nu förtiden behöver man har tusentals Youtube-visningar eller typ tio mixtejps ute för att ett skivbolag ens ska kolla på en artist.

Ja, ja. De sätter sig inte, alltså. Jag känner att de inte tar sig tid till att lyssna på musiken längre. Och jag tycker det känns som att de inte vill hjälpa till att bygga upp en artist, de vill inte satsa några pengar på någon artist. De vill att du ska gå ut och skaffa dig din egen buzz. Sen så kollar de på Youtube, och när du har fått 2-300.000, 400.000 visningar, då säger de ”nu är du redo att bli signad”. Problemet med hela branschen är att de fortsätter göra så. De signar massa snubbar och det finns ingen substans. Så det släpper ett album, och ingenting händer. Så är de tillbaka på Youtube och letar efter nästa Youtube-sensation.

I sommar kommer nästa album, Gas Station, så se upp om ni är intresserade av att höra gubbar som kan än. Bayonnaise ser i alla fall fram emot skivan.

V-White intervju för fan Del 1 #intervju

Det här är en av promo-bilderna från till sången Cargo Van Funk, det är nog därför gänget står vid en skåpbil, Beeda Weeda till vänster och duon här i mitten och till höger.

När jag var sex år gammal släppte The Delinquents sin första EP-skiva. Det är en LP fast med typ sex låtar istället för typ 12-22 låtar som det är på de flesta album. Både EP och LP-skivor är en sorts Vinyl-skivor. Det var alltså en sorts ljudlagringsteknologi som användes innan kassettband uppfanns. Och efter kassettband kom CD-skivor, sen kom CD-rom skivor som man kunde använda i datorer, och sen uppfanns en sorts blandning mellan CD-skiva och CD-rom skiva som heter mp3, och sen helt plötsligt började folk lyssna på musik på en videostreamingtjänst som heter youtube. Vidal White är den ena halvan av The Delinquents och han har varit med om hela den här utvecklingen. Det är ju inte sjukt unikt kanske, men det är jävligt ovanligt att rappare som debuterade för nästan två decennier sen låter som V-White gör 2011.

Det här är den första delen av två som bygger på en intervju Bayonnaise gjorde med Vidal White. Del ett presenterar Vidal och hans nuvarande projekt med producenten och rapparen Big Zeke, V-White & The Politician. Vidal berättar lite om kommande projekt och om sin uppväxtstad Oakland. I del två får vi reda på vad det har blivit av G-Stack, den andra halvan av The Delinquents, och så berättar Vidal om sin syn på rappindustrin idag, vad folk gör på Youtube för att få skivkontrakt och liknande. Men vi inleder med en sprojlans ny video från V-White och The Politician (tillsammans är de duon V-White & The Politician):

 Den gamle Hieroglypcis-medlemmen Casual merverkar på Panda. Panda är den första sången som har släppts från duons nästa album, Gas Station, som ämnas släppas i sommar.

Det låter fördjävla fräscht och det är fördjävla mycket Bay Area. De två Oakland-veteranerna V-White & The Politician släppte två skivor tillsammans förra året, och båda var fullproppade med jävligt fet buktrapp. I Bayonnaise ögon, eller öron snarare, är det här ännu ett tecken på att rapparna från San Francisco-bukten och dess omnejds oslagbara förmåga att åldras med stil. Det blir gamla men det blir fan inte tråkiga, och åren går men de blir inte dåliga. Jag menar, släppte inte E-40 två av sin karriärs bästa skivor för ett par månader sen? Släppte inte kannibalrapparen Brotha Lynch Hung en tokbra skiva tidigare i år (en skiva som får en annan Sacramento rappares musik, hårdtuffing Earl Sweatshirt, att framstå som en sagostund)? Alltså hur håller de sig på en så jävla hög nivå? Jag ringde upp Vidal White och frågade honom hur det kom sig att han, som med The Delinquents släppte sin första EP 1992, kunde hålla energin uppe under en så lång karriär:

Jag rapporterar bara min livsstil, och hur jag lever. Jag menar, om du är en artist och allt du gör är att fabricera allt du pratar om, det blir svårt att fortsätta fabricera. Det är lätt för mig att rapportera om vad jag vaknar upp och gör varje dag. Det är enkelt för mig att säga, ”Jag ska dra och hoppa på min cigarettbåt och köra i 80mph. Eller att jag ska hoppa in i min Challenger och åka och skaffa 20 tums fälgar till min van. Eller att jag ska plocka fram min jet ski, eller hoppa på min Harley” – eftersom det är det jag gör. När du fabricerar allt så tar det snabbt slut på material, då måste du fabricera mer material snabbare. Det går snabbare om det är vad det är.

 Det syns ibland på V-White att han är gammal i gamet, till exempel när han på sig den där gubbkepsen.

När jag hör om överflödet i herren på andra sidan telefonlinans liv, där långt borta på andra sidan en ocean, inser jag att det antagligen är en viss skillnad på att vara rappare idag jämfört med när The Delinquents först kom fram. De verkade ha tjänat en jävla massa pengar de där rapparna, och nu laddar ungdomarna bara ner allt. Men det visar sig att Vidal delvis tillskriver sin personliga livsstil till andra aspekter i livet, då han inte bara är en artist utan även beskriver sig som en affärsman som förutom ett skivbolag äger en biltransportfirma och en mäklarfirma. När jag frågar om han alltså har en Plan B svarar han skrattande:

Haha ja. Jag har det rätt gott, jag sysselsätter mig med verksamheter som täcker fler aspekter än de flesta rappare. Jag ser alltid till att säga till rappare att de måste fokusera på att vara framgångsrika i livet. Och om musik råkar hamna under det paraplyet så är det en bonus. Men om du bara fokuserar på att lyckas med musiken, om musiken faller så faller du.

Under samtalet fortsätter Vidal berätta om en musikindustri som har förändrats, och om hur de olika intressenterna har förändrat sitt beteende. Yngre artister beter sig inte med hyfs, de konsumenter som är villiga att betala för musik har försvunnit spårlöst, medan den grupp som lever sitt liv framför datamaskiner hörs alltmer, laddar ner besinningslöst vräker med gälla röster ut sina åsikter genom youtube-kommenterar och liknande. Och det är även den gruppen de intressenterna med verklig makt lyssnar på, radiokanalernas engagemang är kortsiktigt och de kräver en homogen produkt, medan skivbolagscheferna till syns helt slutat lyssna på musik och uteslutande sysslar onyanserade graderande kalkyler över youtube-visningar snarare än att räkna stavelser. Men innan vi fortsätter med nämnda diskussioner (i Del 2) behöver vi förstå i vilket sammanhang Vidal pratar, därför föreslår jag att ni lyssnar på singelhitten Smooth Getaway här nedan, vad jag vet den enda sången från 1997 år album Big Moves som fick en video.

 Med på sången är Bart från 3XKrazy. Big Moves är den The Delinquents skiva jag har lyssnat mest på.

Hur var det att växa upp i östra Oakland?

Ja jävlar, ja menar det var hemma. Och hemma verkar ju alltid kännas som hemma var du än kommer ifrån. Så östra Oakland var hemma för mig. Jag växte upp tvärs över gatan från Eastmont Mall, med allt där. Vi gick alltid till köpcentret och handlade, det var ju därför vi hade ett köpcenter, som vi faktiskt kunde gå till och handla. Vi var stolta när det byggdes, då kunde vi plötsligt gå på bio i östra Oakland, det fanns en bowlinghall, en skridskorink. Det har funnits ett tag nu, men jag var med redan innan när Oakland vad mer av en traditionell stad.

Jag kan inte riktigt koppla vad det nu innebär att växa upp i en traditionell stad i USA, eller vad ett köpcenter egentligen betyder folk där. Vi hade ju inget köpcenter riktigt i Hässelby (förutom Åkermyntan men det var bara matbutik, apotek + två pizzerior typ) utan var tvungen att ta tunnelbanan till Vällingby eller åka in till stan. Och det var rätt töntigt att gå på bio i Vällingby. Men nog om det.

Eastmont Mall. Där kan man till exempel köpa plus size kids shoes.

Vidal inledde sin karriär som rappare genom att vara den ena halvan av rappgruppen The Delinquents.  De blev ett välkänt namn inom Bay Area-rapp under regionens guldålder, mitten av 90-talet, då artister som Tupac, Digital Underground, Hieroglyphics, Ant Banks och Too Short hade rappvärlden i sitt grepp och han släppa tre EP-skivor och tre album under de dryga 10-15 år de var verksamma. Deras senaste projekt var ett mixtejp som kom 2005, och sedan dess har Vidal och hans långtida kompanjon i rimmandet G-Stack samarbetat mer sporadiskt. Båda har släppt solomaterial, men de har vandrat på olika stigar inom Bay Area-rapp. Medan G-Stack blev en medlem i en av 2000-talets största och mäktigaste rörelser (skivbolag/movement eller nåt whatever) Thizz Entertainment, så började Vidal arbeta med den vad det verkar hårdhudade gangster-rapparen Messy Marv (det här var strax innan sludder-kola-sludder dagarna och namnbytet till The Boy Boy Young Mess).

 V-White & The Politician – How About That (2007)

Det var första gången jag hörde V-White & The Politician, på en samlingsskiva presenterad Messy Marv. Jag hade hört The Delinquents men hade inte koll på att V-White var en av medlemmarna. Det här vara under efterdyningarna till den korta perioden under 2000-talet då Bay Area var i allas ögongluggar, party- och dansmusikstilen hyphy hade varit hetare än svart, hyphyn som till mångt och mycket blev stort tack vare karisman hos rapparna inom den Thizz Entertainment. Men sen hände inget. Den stora stjärnan Mac Dre sköts till döds, och ingen annan hyphy-rappare levererade det omvärlden förväntade, eller så var inte omvärlden lika intresserade av hyphy som många hade trott. På bara några år hade hits från E-40 och Keak Da Sneak med fler satt buktområdet på rapp-kartan igen, men de hade också i allmänhetens medvetande satt ett likhetstecken emellan Bay Area och Hyphy. Jag berättade att det var första gången jag hörde V-White & The Politician tillsammans som en duo, och bar Vidal berätta om hur sången kom till:

Mess höll på att arbeta med en grej, och jag och Mess och Quinn (Sann Quinn sic) har känt varandra ett tag, de var mina små homies när de växte upp, i musikbranschen. Mess kontaktade mig och sa att han höll på med ett projekt, och han behövde mig.

På den sången, How About That, pratar ni om att inte riktigt vara en del av hyphy-rörelsen, var ni aldrig nere med hyphy?

Nej. Jag tror att hyphy var mer inriktat till en viss åldersgrupp, och inte en region, och det var det enda jag försökte säga. Och du vet, hyphy det är en grej kids höll på med. Och det var lugnt. Det är en ny stil, men kategorisera inte hela buktområdet, att vi måste göra hyphy bara för att vi gör musik.

Så jävla fett omslag. Det är som att man på en gång fattar vad de menar när de säger kallar skivan Big Moves. Till exempel att flytta en tung säkerhetsskyddad banktransportbil, det är ju en stor förflyttning.

V-White & The Politician – Should I Let The Street Shit Go ft. Ricky D

Vidal fortsätter med att berätta att han och The Politician (eller Big Zeke som han också kallas) kommer att släppa fler samarbeten med Messy Marv. Snarast på albumet Gas Station som ska släppas senare i sommar. När jag frågar om det kommer bli fler samarbeten med med Livewire-artister, som när Beeda Weeda gästade på fjolårsalbumet Stimulus Package och Stevie Joe på Streets Can Vouch berättar han att J-Stalin, Shady Nate, Philthy Rich och Stevie Joe alla kommer att finnas med på Gas Station. Jag frågar honom vad som gör så att han och Big Zeke sticker ut och skiljer sig från annan buktrapp.

Jag känner att eftersom många andra Oakland-artister, jag har varit med redan från början, så jag gör lite vad jag känner för. Jag följer inte med i vad andra artister gör. Jag lyssnar inte på vad som spelas på radion. Jag lyssnar inte på andra buktartister och tänker att jag behöver göra som de gör för att komma fram. Jag mer, jag kommenterar bara vad som händer i mitt liv och vad som är på gång och händer i mitt område. Och det är det som gör mig annorlunda för jag har en helt annan livsstil än vad många andra artister har. Det är det som är viktigt, live and direct min livsstil. Jag försöker inte få det att se snyggare ut, jag hittar inte på massa gimmickar. Jag hittar inte på något. Jag rapporterar bara om min livsstil.

I Del 2 handlar samtalet om huruvida Vidal ännu gör musik med sin partner från The Delinquents, G-Stack. Därifrån leder samtalet in på musikindustrin och skillnaderna mellan att vara en rappare på 90-talet och idag, till exempel hur stora skivbolag ser på höga Youtube-visningar som den främsta indikatorn för om en artist är värd att erbjuda ett kontrakt eller inte. Del 2 finns på här på Bayonnaise redan imorgon.

Bukten i Sverige

De verkar leva rätt slappt.

Som ni säkert känner till var buktrapparna The Jacka, Mistah FAB, Kuzzo Fly tillsammans med producenten Jeffro och Philly cheese/Roc Nation jultomten Freeway i Eslöv i februari. Jag vet att Yukmouth och J-Ro och nån till säkert var där förra året också. Helvetes konstigt, de pratar på en skola om hur man ska göra för att bli en framgångsrik rappare. Se till att få lokal buzz och håll självständiga säger de. Jag venne om de där Eslövs-kidsen kommer att kunna sätta igång nån lokal buzz i Syd-Skåne, men visst kul för dom att träffa lite rappare.

Här är hursomhelst MobfigazTV del 1 från deras EuroTrip. Jag tänkte att nån kanske skulle tycka att det var intressant, Sverige-koppling och allt. Bäst är att The Jacka kallar sig en political rapper, han är muslim och allt. Ja tänker på den där sången när han melodramatiskt skönsjunger ”slapped her with my right hand” i refrängen.

Både han och Mistah FAB är aktuella med nya mixtejps/album förresten. Mistah Fabs har jag inte lyssnat på och kommer nog inte göra det. The Jacka’s däremot är en bra skiva i We Mafia, om än ingen klassiker. Kanske typ en undertiden-skiva för att hålla buzzen uppe. Eftersom hans samarbetsalbum med Freeway verkar dröja? Och Mob Figaz-albumet ska komma före? Här är en ny favoritsång hursomhelst:

The Jacka – Snow Covered Hands

För övrigt, det är en rätt svagt mixad skiva. Eller vad det heter. Några verser hamnar typ i diskanten? Eller känns kraftlösa liksom. Ska DJ Fresh behöva peta i varenda skiva från bukten för att det ska bli något? Eller Demolition Men i alla fall. Jag tror att det är Sacramento-veteranen Big Hollis som har skött mycket av produktionen men vet inte om han är mixaren. Ja, de känns som att det kunde sköts lite bättre i alla fall, jävligt synd.

BITCH I GO!

Jag vill ha en sån tröja.

Bitch I Go (Roach Gigz & Lil 4-Tay) – Wild Child

Alltså jag är fortfarande kär i rappgruppnamnet Bitch I Go. Ända sen jag hörde dem rappa första gången för några år sen. Jag har kommit på var förresten, DJ Kid Slizzards övertunga samling bra post-hyphy-rapp från för några år sen. Men, de släppte en sång tillsammans förra året, Roach Gigz släppte två mixtejps? Och Lil 4 Tay ingenting. Nu hoppas jag innerligt att det här innerbär att de hänger i studion igen, och kanske åtminstone kan spotta ur sig ett kort Bitch I Go mixtejp. Men det är antagligen önsketänkande, Roach karriär verkar gå snabbt nu osv.

Och det är ju en fet sång tok. Jag blir förförd av Roach rapp flera gånger per år, jag lyssnar som en besatt sen lyssnar jag på annat nån månad och så släpper han nån sång som jag lyssnar på och blir helt förtrollad igen. Plus att jag älskar Lil 4 Tay, så vad fan kan hon börja rappa lite mer. Två verser på två år är förfärligt helvetes lite. Hon är hella oproduktiv, eller så har hon annat för sig, jag venne. Sången handlar om att de har varit satungar i hela sina liv, antagligen skitgulliga och rätt jävla jobbiga ibland. Men det behövs nog om man ska bli en Roach Gigz.

Willie Joe – Yea Right Ft Mike Dash-E. 

Bonus! Det har kommit sjukt mycket fet musik på sistone. Som alltid, och som alltid hinner jag fan inte med. Jag kanske lyssnar men jag hinner inte skriva. Det här är hursomhelst en vidoe jag har kollat på några gånger. Det är prinsen, som han kallar sig, Willie Joe, med ena foten i Atlanta och ena foten i bukten. Han gjorde ju en del musik med Bob, men sen bytte ju Bob namn till Bruno Mars eller nåt sånt, och det väntade hade ju varit att Willie Joe skulle följa i sin lite kändare samarbetspartners fotspår och även han plocka upp nåt jälva stränginstrument. Men det gjorde han inte, han fortsätter att göra bra rapp, och det gillar jag! Han har fokuserat på bukten istället för trubadur-Atlanta. Och även om han inte framstår som så värst hård, med Bob-samarbeten i åtanke osv, så tycker jag att det är festligt att han kan samarbeta lite med artister från den så kallade New Bay-rörelsen, och spela en tuffing. Ja menar i kontrast till filippinarn Mike Dash-E som är med här blir Willie Joe värsta Willie D. Och Mike Dash-E, han har grejer på gång! Han sköter sig här och han har rappat in massa mer skitbra låtar som finns här och där på internet.

Deezy Dolla – Big Blunts Ft Panda Vuittion 

Deezy Dolla har varit en mini-hajpad rappare ett litet tag nu, ute i Berkley och däromkring. Han kom fram nån gång när based musiken var som mest odefinierbar, Lil B hade börjat med sitt flum och Young L hade övergett post-hyphy stilen som en gång var based. Deezy Dolla lägger sig nånstans emellan, han har inga problem med att influeras av båda parter. Till exempel låter den här sången ju exakt som en Young L sång, och han samarbetar en del med Young L och så vidare, men han håller på med dansen cookin och såna grejer som Lil B har skapat. Det är fördjälva kefft att jag sitter i Sverige och ser nyanser i Berkleys musikscen. En annan grej, Panda Vuitton, vilket jävla namn! Det är alltså den andra som rappar. Tur att han heter Panda Vuitton för han ser ju rätt töntig ut, fast att han klär sig likadant som Deezy D och Young L som ju ser häftiga ut i sina flerfärgade kepsar och stora solglajor.

White Power Berner

Jävla Berner alltså. Han är en uttalad brukare av marijuana och han älskar det!

Som ni ser är Berner vit som snö. Han kanske är nån sorts latino eller nåt i och för sig, men helvete till utseendet är han ju vitare än John MacCain. Som den ilskne Serge sa på twitters när jag sa att jag lyssnade på Berner, ”I can’t get with it, he sound like fucking Ray Romano rappin to me”, ja eller nåt sånt. Vad tycker ni? De är väl rätt lika i utseende också tycker jag.

Ray Romano hade kunnat rappa han med kanske, då hade vi verkligen vetat om han låter som Berner (eller Berner som han).

Alltså de är ju inte sjukt lika. Men, kanske att en korean skulle ha svårt att se skillnad? We all look the same för them och så vidare. Hade en korean varit på en bankett, fått hälsa på Berner snabbt, och sen på Ray Romano lite snabbt, om nån bad honom vid kvällens slut säga vem som va vem skulle han ju kanske trott att det var samma person, en rappande sitcom-skådespelare. Konstigare saker har hänt i USA hade han tänkt. Amerikaner är ju lite crazy om man säger.

Första gången jag hörde Berner var på Sean P från YoungBloodz solo-skiva från 2007:

Sean P – You Need It, We Got It (Ft San Quinn & Berner)(2007)

Hursomhelst, jag kom på att jag måste skriva om Berner häromdan. Jag lyssnade helt enkelt på den vita rapparen Berners nyaste rappalbum The White Album och insåg att han är vit och har ett album som heter The White Album. En solklar kokainreferens tänker man, speciellt eftersom det är en liten hög med kola på skivomslaget. Titta:

Fördjävla fet skiva om ni undrar.

Men det jag inte tänkte på när jag tittade på albumomslaget var att det är även är en vit kvinna med, lite i bakgrunden, ser ni henne? Berner chillar i soffan, med kolahögen i förgrunden, eftersom han sätter kokainet framför allt, eller kokainets förmåga att snortas och ge Berner en herrejösses massa stålar. Och så är den här tjejen i bakgrunden, eftersom hanteringen av brukarna alltid kommer före flanerandet med brudarna, eftersom riksdalerna alltid kommer före damerna, eftersom pengaleken alltid kommer före kärleken, eftersom knarktorskarnas behov av kolande alltid kommer före Berners behov av knullande. En sak i taget helt enkelt.

Berner – Yoko (Ft Wiz Khalifa & Big KRIT)

Det trodde jag skivan skulle handla om, och det gör den. Men jag hade inte tänkt att den vita aspekten av skivan skulle sträcka sig till att förutom att handla om det vita guldet även handla om vita kvinnor. Han älskar vita damer. Det är liksom hans favorit, collegebrudar och sånt, snow bunnies säger han. Så vänta nu, det är ju sånt man hört rappare rappa om massa gånger förut. Vita groupies och sånt, men det var ju svarta rappare. Nu har vi istället en vit rappare som rappar om att ligga med vita tjejer, så specifikt, inte bara ah jag har en tjej som jag gillar, han nämner klart och tydligt att det är en vit tjej. Och helt plötsligt blev det en The White Album istället The White Power Album.

Berner – White

Fast inte på riktigt så klart.  Snarare är Berner så nere med de andra rapparna att han har glömt bort att han själv är vit, det är en San Francisco-grej tror jag, det verkar helt enkelt som att folk/rappare umgås lite mer emellan hudfärg och ursprung där än på många andra ställen, och det som är annorlunda är att det inte nämns, det är så självklart, det är ingen grej, inget trick från skivbolag för att folk ska kunna appelera, det verkar bara vara att ibland är några av de som hängde på gatan och började rappa filipinos eller vita, och så var det med det. Till exempel är det ju ingen som har pushat Roach Gigz som det vita rapp-hoppet eller nåt sånt, som rapplyssnare gör med till exempel Yelawolf. Det är ingen som har jämfört Berner med Bubba Sparxxx, fast att de är vita och lite rundformade båda två. Tänk vad som skulle hända om Eminem började rappar om att han gillar vita tjejer.

Berner – Fed Hot Line