Taj-He-Spitz är tillbaka!

Jag och rätt många mer mig var rätt hype på Taj-He-Spitz när han släppte musik typ 2007-8. Då var han en rappande jävel från bukten, karisma swag allt det där. Av hundra dudes som rappar lite här och var stack han ändå ut lite, sen åkte han in i finkan och var försvunnen från Internet osv i flera år (t ex har vi aldrig skrivit om han här). Klassiskt ingen visste hur länge han skulle sitta inne.

Men nu är han ute! Han har släppt ett mixtape som jag typ inte lyssnat på än, det var väl ett par veckor sen. Och jag vet inte riktigt vad som kommer hända. Alltså, 2008 var han en youngsta som gjorde musik med de gamla gubbarna, hans tapes värd var B-Legit av alla människor, han kanske till och med hade nån vers med Mac Dre, typ Beeda Weeda, Lee Majors. Då var han den unga killen, och nu vet jag inte riktiga vad som ska ske. Eller jag har inte vetat. För då 2008 kändes fortfarande det gamla gardet i bukten fräscht på ett sätt de kanske inte gör längre, missförstå mig inte, gubbarna gör fortafande fet jävla musik, men om Keak Da Sneak, Beeda Weeda och typ Mistah Fab var frontfigurer för det hetaste som fanns i bukten på den tiden, de mest nyskapande rapparna i Kalifornien, så känns de nu mer som OGs i buktrap.

Då fanns inte hela #newbay-rörelsen, då var det några kids i Berkley som gjorde nåt som hette based men det var inte så stort, nu lever mob music ett gott liv som hjärtat av buktrap, medan de mest nyskapande har har fått sina kreativa tak satta av folk som Lil B, Kreayshawn och Young L. Tyck vad ni vill om de artisterna, men förstår ni resonemanget, man kan gå rätt jävla långt left-field i buktrap 2012 utan att sticka ut så värst. Så… Vad skulle jag förvänta mig av Taj-He-Spitz när han kommer tillbaka?

Det är lite samma sak med Husalah om ni fattar. Han var så jävla fresh, nu när han är ute är det som var det nya gardet inte det nya gardet utan de som gör bukt-kvalité mob music, fantastisk musik och jag väntar fortfarande på att han ska ge oss alla en elchock som att han laddat sig med uran i finkan, men ni fattar.

Så tittade jag på videon ovanför. Och insåg att jag inte hade behövt tänka så mycket, fan vad han längtat efter att rappa den jäveln. Han säger ge mig ett sånt där nytt beat som finns nu för tiden så rappade han som en tok. Han är som en Philthy Rich med bättre röst. Han är filipino-Meek Mill.

Vad gör han annars? Så klart har han teamat med sina gamla kompisar, t ex gamle Mac Reese hyphy-gubben. Hör dem här:

Gap är tillbaka

Tompa på 100 Grands On My Wrist skrev på internet att Gap från Akron, Ohio hade lagt upp några nya sånger på sin youtube, och att den här sången var bra. Så jag lyssnade och det är fan det närmsta Gap har gjort på över ett år som är lika catchy som den där sjukt catch sången ”Bands” från förra året, och den där ännu bättre och också svängiga sången ”Black Candy Paint” från samtidigt.

Han kan ju göra en del bra mob music som är mycket mindre svängig annars, så jag fattar att ni inte kollar allt. Så varsågod här har jag hittat genom att en annan blogg har hittat att Gap har gjort en catchy sång igen.

Bonus:

En annan sång från samma kommande skiva, även den enbart tllgänglig att höras på youtube än så länge. Det står att Joe Blow och Bird Money rappar på den här, det stämmer men det är också en tjej som rappar som jag inte vem det är, vet ni?

Vad blir det för rap? Avsnitt 14!

 

Shoo och välkomna tillbaka. Ursäkta dröjsmålet, vi har haft lite tekniska problem om man säger. Hursom, när vi äntligen satte oss ner för att spela in skedde det slutligen spritt över två tidpunkter och tre platser. Till exempel var Petter under större delen av avsnittet inuti Göteborg och hördes över Skype (därav bakgrundsmusik för att slippa brus).

Eftersom det var så himla längesen Petter, Sanna och Hugo sågs och pratade rap-sånger som de tycker om eller finner intressanta så gör trion sitt bästa för att ta igen och intervjua varandra om sommarens rap-relaterade upplevelser. Sanna och Hugo har till exempel besökt Göteborg utan Petter för att titta på rap-spelningar under Way Out West. Medan Petter har besökt New York City i Förenta Staterna av Amerika för att besöka olika rappers barndomskvarter och för att intervjua rapparen Cakes Da Killa. Petter har även hunnit ta död på några andra podcasts…

Efter att ha gästats av några fantastiska gäster en hel drös avsnitt i rad är det alltså bara programledarna som pratar i detta fjortisavsnitt, men tro inte att ni hört de sista gästerna i podcasten. Avsnitt 15 kommer till exempel vara Petters intervju med Cakes Da Killa, och under hösten kommer VBDFR? servera fler gäster och intervjuer.

Just det vi spelar var sin ny sång också.

Whatever?! xoxo 

Vi finns på Internet! Till exempel PinterestFacebookTumblr, och Twitter.

Klicka här för att prenumerera i iTunes.
Eller här för att nå vår feedburner-rss.

 

Skönsång om rumpor: Rapsångarna är bäst

 

Youtube-kommentarerna ba ”i came here for Iamsu”, ja du det gjorde jag också men det är ju John Hart som skäl sjåven på sin egen sång, om man säger. Förresten fan vad vanligt det är nuförtiden att artister gör chock-korta sånger sen har de massa drama och skit i videon för att den inte ska bli lika kort som sången. Har du gjort en kort sång kan du väl stå upp för det och göra en kort video? Och John Hart, jag hade kunnat lyssna på den här sången säkert dubbelt så länge, du skulle gett Iamsu en slant till för en till vers och bett han rappa mer om att ragga och mindre om hur det är att vara en fotbollspelare i Halmstad Boll Klubb.

Även, de där pool-bilderna får mig att sakna sommaren. Jag är sugen på att inte frysa osv.