Håller än!

 

Hade ju inget emot att höra nån rappa på det här beatet igen om en säger. Ja om ni inte vet vad det är för beat pga känner inte igen så får ni helst genast lyssna ikapp er på Trina och Trick Daddy. Vet ni inte vilket beat det är för ni har inte tryckt på play här ovan än så får jag väl helt enkelt berätta: The Bobby Effect rappar över Trina och Trick Daddys Nann Nigga.

Och det har jag inget emot alls. Det vanligaste skälet till att jag inte gillar när en okänd artist rappar på ett strort beat är att jag tycker att det blir så tydligt hur mycket sämre de år på att rappa när det sätt i direkt jämförelse med originalartisten. Framförallt när de bara rappar liksom, alla finesser och allt kreativt originalrapparen gjort, det är inte samma sak att komma på det själv som att härma det.

Men! Den här gången har jag inget emot det för jag blev helt enkelt för glad av att höra det här beatet. The Bobby Effect känns ju mer på lek typ medan Trina var mer farlig och det är rätt skönt för iom att de låter lite annorlunda i sin approach behöver hon inte jämföras lika mycket med en av världens bäste rappare nånsin (Trina alltså) som om hon valt att låta precis som Trina.

För er som inte kan jämföra pga inte hört originalet, här är det:

Darling Bonnie och några killar

26 views.

Min kompis Jesper (@ofrivillig) skröt på internet om någon Camron-konsert han såg i sin hemstad San Francisco så jag bad honom hålla truten, typ. Det gjorde han inte! Inte alls! Istället mailade han ett långt mail som visst var tänkt som tweet-drafts (asså skriver du drafts till dina tweets???). Hursomhelst, det här mailet handlade om hela Jespers afton inklusive några ord om förbanden. Och vad glad jag är för det! Ja jag kan erkänna att jag antog att jag skulle känna igen förbanden från nån av de jävla bloggarna om musik från bukten (typ thizzler, young monc och northerncalirapmuzik osv) men ICKE.

Det visar sig att artisterna Ofrivillig såg live har typ 0 närvaro på world wide web. För att illustrera detta byter jag idag på ordningen som jag klistrar in videorna ni ska lyssna på, istället för t ex bäst musik överst och först så får ni nu titta på videon med minst antal youtube-views först. Först ut är Fly Lane Gang (alltså Fly Street Gang finns ju redan vad tänkte ni på????!!!) med deras sång som antingen heter ”Official Video” eller som inte har något namn utskrivet. 26 views.

Här under kommer först Jespers sammanfattning (av tweet-drafts) av Fly Lane  Gang och deras frontfigur Jae Macs konsert, och sedan den andra videon. Det är Trust Up Off It med Jae Mac och Timbo, och dess 75 views.

”Next up är Jae Mac and Fly Lane Gang. Wifey hade två dansare som hade rutiner och korigrafi och hela skiten. Jae Mac kommer upp med sex-sju snubbar. Jag är ledsen men det är fan en fin linje när detta funkar. FLG får det inte riktigt att funka. En kille dansar fånigt med en blunt i handen HELA konserten. Och med fånigt menar jag FÅNIGT…

….Bara tre personer har mikrofon och de andra är bokstavligt talat weed carriers då de bär runt på blunts mellan publiken till bak på scen och tillbaka igen i ett obegripligt mönster. Då och då kommer det en låt som är fet dock och de har sjukt mycket support från hemmapubliken….”

75 views.

Så uppenbarligen lever hyphyn än utanför internet! Sist men inte minst kommer den virala succén Darling Bonnie med hennes 1386 views på sången Far From Perfect. Hon ser fan rätt cool ut i de där cafébiträde till te-salong-kläderna hon rockar. Jag vågar säga att Darling Bonnie förtjänar varenda view och 1000% till, hon är ju helt klart bäst så här när man ser henne på youtube iaf. Det var även henne Jesper gillade bäst:

”Inga backuprappare och inga weed carriers utan bara två dansare (som är galet bra) en dj och en mikrofon. OCH HON DÖDAR DET. Darling är nåt så sjukt ovanligt som en rappare som man hör att hon har bra texter live. Jag har bara hört en låt av henne innan så allt är ju typ nytt. Publiken är helt såld från början. Hon ger shoutouts till alla tjejer, dissar snubbar. Hiphopkonserter handlar till 90% om charm och resten teknik och Darling Bonnie har sjukt mycket av båda. Jag blir helt såld, resten av publiken med.”

1386 views.

Jesper skriver lite om nån som heter Wifey också, ja just det tänker ni (Onda) nu, henne vet vi vem det är hon var med på sången Cali av E-40 och Too Short där nån poor-mans Roger Troutman sjöng refrängen och hon rappade sist. Precis, hon var väl aite på den sången men eftersom hon har världens sämsta namn om en vill bli hittade på t ex youtube så blir det inget av henne ikväll. Shoo.

PS. Nu när vi valde den här specialordningen på videorna med minst views först istället för bäst först var det väl ett roligt sammanträffande att det blev tvärtomordning också, sämst först och bäst sist!

Mer TheBobbyEffect

Hej!
Jag skrev ju om TheBobbyEffect här bara för några inlägg sen, och sen pratade jag om henne pyttelite i senaste avsnittet av min prisnominerade poddradiostation Vad blir det för rap?, precis som jag skrev sist sa jag i podden att jag tidigare inte varit ett enormt fan av henne. Men, min prisnominerade poddkollega Sanna Berg aka Pussy Made of Gold sa att hon gillade The Bobby Effect så nu har jag gett henne en till chans!

Detta är vad jag hittade! Detta är vad jag gillade! Hon är rätt tuff och hon kan rappa så att det låter bra! Så fort hon släpper ett mixtape som inte är presenterar av Lil Debbie så kommer jag att lyssna på det och det borde ni också.

Hej då.
Vänliga hälsningar, Juice Mannen Hugo.

Young California älskar New Orleans 90-tal

 

Det har varit tydligt ett tag att rappare från unga Kalifornien älskar the Golden Era New Orleans, dvs No Limit/Cash Moneys guldår i slutet av 90-talet och början på seklet. Det är ju fantastiskt. T ex eftersom det är en väldigt bra och intressant ljudbild att ta intresse av, dels för att det var ett sound som inte hördes av oss svenskar så mycket som det förtjänade pga mediabevakningen på den tiden eller nåt, det är ju något som också gör retro-varianter av 90-talets NYC-ljudbild mycket mindre intressant. Vi har ju redan hört det, alla har hört det.

När Iamsu rappar över Triggaman-beatet så kan det inte bli så extremt nyskapande eftersom det är exakt samma beat som definierade hur New Orleans rapscen lät på 90-talet, men lyssna gärna ändå. Och ta notis, det är det kanske tydligaste exemplet hittills. Och då har ändå både t ex Kreayshawn och Lil B tydligt uttryckt sitt tycke för New Orelans gamla musik, och gjort musik med NO-artister. Men folk sätter nog allt de gör åt sidan. Anyways, jag tänker inte gå igenom allt grundligt här idag pga måste till jobbet, men även eftersom jag tänkt spara genomgången av kopplingen av YOUNG CALIFORNIA och GOLDEN ERA NEW ORLEANS till ett avsnitt av Vad blir det för rap? inom kort (vi pratade även kort om det i början av avsnitt 26).

PS. Uppenbarligen känner jag till kopplingen som existerade på 90-talet, Master P bodde och grundade No Limit i Richmond osv.

 

Suzy och Problem

 

När jag började lyssna på Problem tyckte jag väl inte att det var all that. Han hade precis släppt en skiva som hette Hotels, omslaget osv och titeln fick mig att tro att det skivan skulle låta som hissmusik. Jag lyssnade ändå eftersom han hade lyckats skaffa sig rätt feta gäster, typ Too Short och E-40 och nån mer whatever. Skivan lät inte så jävla ratchet, som jag minns det, utan Problem var mer utav en Nipsey Hussle. Och alla som påminner om Nipsey Hussle påminner ju om att sova. Det är musik man snarkar högt till. Låt mig därför berätta om en dröm jag en gång hade.

Inte en vanlig jävla dröm där jag vet att jag drömmer och typ fantiserar om att jag lever i väggmålningen i filmen New Jersey Drive, ni vet eller whatever jag vet vad jag menar, huvudkaraktärens kompis var fett gangsta och hade kommit upp sig i gangster-världen, han hade sett till att nån av de mer konstnärliga själarna i gänget hade verkligen lagt hjärtat i den här målningen, ja menar gangsta-grabben ville att alla som tittade skulle veta hur cool och flärdfull han va. På väggen stod det nederst hans namn i stora bokstäver, bakom bokstäverna var fronten av en cool amerikansk caberiolet, skinande lack och gländande detaljer, i bilen satt gangstern med en kulspruta i ena handen och en stor dollarbunt i andra. Runt honom satt flera av hans närmsta kompisar, alla var lättklädda tjejer och de log och hade det det trevligt. Det var mycket tydligt att gangstern hade den här väggmålningen som en avbild av hans absoluta drömdag, han satt i sina drömmars bil, han var lite snyggare och muskligare än i verkligheten och han umgicks med precis de vänner han ville umgås med. Pengarna och kulsprutan talar ju för sig själv. Allt det här förmedlades av den här unga konstnären som så jävla uppenbart hade hamnat i fel krets. Filmen återkom aldrig till konstnärens liv så vi kan bara fantisera om att han fick uttrycka sin konstnärssjäl i en lugnare tillvaro, vi kan ju göra det lätt för oss och säga att det vad Frank Ocean som målade den väggmålningen. Det här var gangsterns drömliv och inte mitt, men jag fattar sådana drömmar kan jag också ha och det är alltså inte en sån dröm jag ska berätta om. Låt oss säga så här, nån gång under natten blev det tydligt att varken gangstern, jag eller Frank Ocean skulle ha en så god chans att överleva. Ingen av skulle ha en ynka möjliget eller ett tillfälle att nånsin igen tänka på Frank Oceans gamla väggmålning i New Jersey Drive.

Allt började med de nyfödda. Det första, eller det tidigaste jag minns från drömmen var att jag var inne i ett sjukhus, på BB. Det var något som hade hänt för plötsligt var alla nyfödda bebisar inte vanliga bebisar. De va butt fuckin crazy. Det är panikstämning, jag försöker bara fatta vad som händer och jag känner att nu händer det nu är någonting jävligt fel. Jorden är på väg att ta slut typ, alla filmer jag har sett, jag försöker samla mig jag ska inte göra samma misstag som alla detta händer i filmer. Jag var i Köpenhamn men sjukhuset var amerikanskt, jag vet såna är drömmar ibland, jag måste göra det smarta, det är min känsla. En läkare försöker med panik och fruatration i rösten förklara för en hysterisk mamma att hon inte får träffa hennes bebis. Det är nånting som är fel och ingen vet vad. Folk springer omkring, jag hinner inte uppfatta allt kaos, varför är jag ens här? Nån telfon ringer antar jag, jag är i en korridor folk springer omkring. En annan hysterisk mamma springer skrikande med sin nyfödda bebis, det är nu jag ser det bebisen har typ rabies. Bebisen skriker är röd i ansiktet och biter tag i mammans hals, hon börjar blöda och allt stannar upp, det bebisen är som en igel och alla stannar upp och kollar på det fruktansvärda. Vi kan inte tro det. jag har den där apokalypskänslan i magen. Det hörs skrik från ena håller i korridoren, plötligt kommer en bebis skrikande rabiat flygande genom luften och träffar läkaren som nyss pratat med den mamman. Barnet biter tag i hans hals och biter honom, han vrålar och vrider sig på golvet men kan inget göra bebisen är som en igel över hans ansikte.

Jag tittar ner längs korridoren och ser var bebisen kom ifrån, det står en inkaindian och han svingar en bebis fram med sin tygväska, rakt genom korrideoren i riktning mot några sköterskor. En annan inkaindian svingar fram ett annat barn. Det här är de enda karaktärerna i min dröm som är verkliga. Som jag minns från riktiga livet alltså, som inte mitt sinne hittat på. Det är indianerna från Stortorget i Köpenhamn, vid stationen ni vet som brukar spela harpa för turister för att tjäna en slant. Så min överlevarhjärna lyckas lägga ihop informationen likt vem än som läser det här har gjort, nånting har hänt så att alla barn som föds är människoköttätande zombies och de går på allt och alla, förutom dessa harpamusiker som samarbetar och kanske sprider attacken? Vem gör det här, varför? Det finns inga svar. Även om jag är i Köpenhamn kan jag bara gissa att även gangstern och Frank Ocean svävar i livsfara.

Jag minns inte hur jag kom därifrån, hur jag kom undan med livet i behåll så här långt. Vi får väl anta att jag helt enkelt sprang åt ett annat håll för att överleva. Det är zombiekaos i staden. Jag flyger runt och försöker överleva, människa efter människa dör, människa efter människa blir en zombie. Jag håller mig ifrån gatorna. Åren går och jag och ett glatt gäng slappnar av i någon lugn stad, vi får av oklara skäl komma in och hänga i ett galen-personhus. Galninger är inlåsta i de här cellerna. Det finns ingen förklaring till vad som hänt med zombierna, det är en dröm okay? Vi dricker öl, äter pizza, och av någon anledning måste vi helt plötsligt ta hand om och vakta dessa galningar över natten. De visar oss att allt är lugnt, inget kan hända ingen kan fly. Vi sitter uppe, lite nervösa men vad ska vi göra. Helt plötsligt är alla celldörrarna öppna och galningars har flytt. Ute på gatan syns de överallt, det är ett jävla inferno. Jag hittar min verkliga kompis Frida sittandes, krypandes och krålandes vid busshållplats. Frida är skrattgalen, hon skrattar hysteriskt och hon kan inte sluta. Det här är den andra verkliga personen jag drömmer om. Jag får en blackout.

Jag flyr över gatorna för zombiemobbem jagar mig. Jag ville rädda världen men jag har inte kommit en längdenhet närmare. Jag flyr in i ett lägenhetskomplex för inomhus är ändå säkrare än utomhus. Ungefär nu börjar jag vakna upp då och då. Jag är i en stuga i Grebbestad med mina vänner som jag hälsar på. Det är typ en Friggebo så liten är stugan. Jag sover på överslafen i våningssängen och jag tror fyra gånger att jag vaknat och att min kompis Wille gått upp tidigt för att surfa. När jag tillslut vaknar är det för att Wille verkligen går upp för att gå till sitt jobb. Jag somnar om och jag är inne i lägenhetskomplexet, de flesta är av alla människor är redan döda av denna zombieapokalyps och ingen vet varför. Jag letar mig fram från lägenhet till lägenhet och jag känner mig nu inte riktigt lika uppgiven eftersom en del av mig vet att jag drömmer. Men jag är ändå väldigt orolig för vad som har hänt med jorden och jag vill veta vem som ligger bakom allt. Korridorerna i detta lägenhetskomplex, som ser ut att vara byggt på 70-talet, har brungula väggar, de känns som att de bär den färgen för att lätt kunna dölja fläckar av avföring pga samma färg. Plötsligt ser jag en grupp människor som inte beter sig riktigt som jag eller någon annan av alla uppgivna jag träffat i denna postapokalyps. De har fina kostymer med beiga rockar över, de har portföljer och de verkar inte vara ett dugg drabbadd av t ex svält eller zombieatttacker. Jag närmar mig, smygandes men det hjälper inte för de upptäcker mig. De hånler och de bryr sig knappt om mig, jag verkar liksom inte alls vara ett hot för dem eller ens vara något eller någon de bryr sig om.

Fattar ni att det här är det bisarraste hittills för mig, mitt under jordens undergång finns det givetvis några välgödda jävla kostymmän som uppenbarligen ligger bakom hela skiten. Ut genom en dörr i denna äckliga korridor kliver en blek man med svart hår när till midjan och en svart läderrock fram, jag minns ju tyvärr inte alla detaljerna här men det visar sig att det är Satans son, och männen i de beiga rockarna är tyskar från Japan som är ute efter att radera omvärldens invånare från planeten för att själva få flytta in i dessa ruggiga lägenhetskomplex, ja det här är alltså exakt vad jag drömde jag är inte ansvarig för alla brister i historien. Jag vet inte varför dessa blonda tyska japaner ville erövra världen, eller varför de var blonda tyska medelålders japaner istället för något existerande, det här tänkte jag även i drömmen. Håglösheten, rädslan och vemodet över världens undergång övergår på något sätt till en svag framåtanda, för äntligen vet jag att det finns någon att vara arg på, och samtidigt som jag plötsligt vet mer känner jag mig mer förvirrad. Satan själv och resten av hans familj bjuder in sällskapet i rummet innanför dörren, eller vi hamnar där på något sätt, hans tron är riktad in mot rummet med ryggen mot lägenhetens panoramafönster som överblickar ett stadslandskap i en dal (jag är visst inte längre i Köpenhamn?). Satans familjemedlemmar ser lite ute som Loke i Thor och Avengers, rimligt djävulsutseende. Satans fru är, ja vad ska man säga en medelålders rocknroll-kvinna, blont hår och ett jävligt Jack Daniels-drickande utseende. De blonda tyskarna från Japan tycker lite att det räcker nu med zombieattackerna och de vill gärna att Satan ska lägga ner den där grejen med att alla bebisar föds som zombies, nu när västvärlden är förfallen och tom på levande människor i stort sett. Satan, som inte har horn eller röd hy utan snarare ser ut som en friskare Ozzy Osbourne, skrattar bara. Det visar sig att de japanerna blivit lurade, när de anlitade Satan för att genomföra denna apokalyps hade de inte räknat med att de själv skulle drabbas. Det visar sig också att inget barn kommer födas friskt så länge Satan och hans barn är vid livet, och de dödas inte lika lätt som människor utan vi behöver spetsa deras hjärtan och se till att spiran sitter begravd i minst 20 minuter. Japanerna flyr uppgivna och kvar är jag. Nu blir minnena av drömmen svagare, men jag lyckas ta livet av Satans barn, innan jag övertalar Satans rocknroll-fru att byta sida och hänga med mig. Satan är fastbunden med en kniv genom hjärtat och i väntan på att de 20 minuterna ska ta död på honom har jag och Satans fru sex. Drömmen kändes verklig och jag tror att jag kanske pratade sömnen och det var det pinsammaste någonsin 😦

Jag skrev det här på min telefon med Will Ferrel-filmen Semi-Pro på i bakgrunden och jag orkar inte kolla stavfel osv. Så ja, jag drömde en b-film framför en b-film. På onsdag kommer Problem och Iamsus gemensamma projekt ut, det kommer jag inte somna till för idag älskar jag Problem, och ni vet att jag älskar Iamsu. Men om jag somnar och drömmer nåt kul kanske jag berättar om det sen.

Prata om Eazy E jag kommer gilla det

 

The Bobby Effect fick lite shine för nåt år sen när hon gjorde en egen remix på Drakes The Motto som handlade om kaniner. Jag lyssnade, tittade på videon, och kände hon helt enkelt var för dålig till och med för mig, och jag lyssnar ändå på massa dålig rap (kollar upp saker annars vet jag ju inte om det är bra).

Men! Precis som jag oftast ger jag artister som får regelbunden shine en till chans så småningom även om jag inte gillar dem först, pga nu förtiden syns och rappare ofta första gången när de är i ett jävligt tidigt stadie av sin karriär och några års träning kan ha gjort underverk.

Så nu när nån retweetade en länk till den här Bobby-sången där hon ger en tribute till Eazy E ja då var det fan i mig dags att ge henne en till chans. Och, det är nu bevisats jag älskar alla som älskar Eazy-E, så jävla based. Asså jag tycker att det här är så bra. Det är också jävligt kul att hon inte kan hålla sig ifrån att le med hela ansiktet även när hon sjunger refrängen och egentligen borde se lite argare ut. Anyways, precis som alltid tar jag en mental note att nästa gång jag ser nån prata om att The Bobby Effect ska släppa ett nytt tape så ska jag kolla in det, hoppas det inte dröjer år!

BONUS: Den här sången här nedan var rätt ok också, och det är kul med cameos av bukt-rapparen Krissy och några i HBK typ Iamsu.

 

Missad hit!

 

När jag först hörde Rocky Riviera nån gång förra sommaren så var det nån sång där hon rappade till nåt jävla soul-beat som, jag vet inte det lät som en melodi Talib Kweli hade i skapat i sitt huvud när han ville imponera på Zap Mama. Jag litar fan inte på Talib Kwelis huvud och jag tyckte inte att det vor nog spännande för att jag skulle kolla in henne mer!

Men så häromveckan såg jag henne iklädd San Francisco 49ers lagfärger inför Superbowl och jag klickade mig vidare och såg den här videon här ovan! Ta mig tusen om det inte visade sig att hon är rätt king ändå. Det är Rocky som rappar först visst fan är hon cool. När jag såg den här video var jag också rätt hype på att höra Plain Jane igen, pga sen hon släppte sitt mixtape för några år sedan har hon mest typ släppt videos till gamla låtar och låtit andra New Bay-artister skina typ. Men så var hon med på massa sånger på Kool Johns nya mixtape och rappade skitbra. Jag var alltså även pepp på att höra Oh Blimey igen! För jag lyssnade ju ändå rätt mycket på hennes mixtape innan sommarn typ och sen har jag glömt bort henne.

Raven Sorvino var den enda av rapparna jag inte hört förut och jag ogillade henne starkt redan från början pga hon heter Raven nånting. Baltimore Ravens var ju alltså 49ers motståndare och banemän i Superbowl, fuck dom. Men jag är inte arg på Raven Sorvino längre, dels för att hon nog inte har något med fotbollslaget att göra och dels för att jag tyckte mest om hennes vers på sången. Hon är ju minst Talib Kweli och mest Trina om en säger.

En annan sak, den här remixen fick mig att gå tillbaka och lyssna på den här gamla Traxamillion-producerade dängan här nedan, pga ville höra om det var samma låt upphettad 2012 typ. Det var det väl inte men fan vad kul att höra Jacka när han var mer poppig igen:

 

PS. kolla Plane Jane och Oh Blimeys taggar här på bayonnaise för att höra mer av dem!