About petter417

www.twitter.com/petter417 http://petter417.wordpress.com/

I Fxcks With My Young Nxxxas Too Man

Detta är omslaget till The Jackas ”street-album” The street Album från 2008 som bl.a. innehåller Hugos favoritlåt från 2007, Aspen. Men det är låten alldeles innan den som är min favoritlåt från, om inte hela 2007 (jag minns inte riktigt 2007), så åtminstone just den här (gatu-)skivan, en låt som heter Addiction. Lyssna:

The Jacka – Addiction (prod. av Yong L)

Jag har lyssnat på den våldsamt många de senaste tre åren, man måste nämligen lyssna på den många gånger eftersom den är så frustrerande jävla kort, det är bara en vers från Jacka omgiven av lite snack från Big Von, som ger en shoutouts till alla som hoppat av skolan, vilket är exakt the type av shit som jag inte borde lyssna på just nu, eftersom jag sitter med en tenta. Men alltså, beatet, Young L har liksom ba ”Äh palla göra världens mest nyskapande space-age-futuristic-slap som jag brukar, ja tänker ba loopa den här grejen o lägga lite feta trummor” o så blev det hur bra som helst. Oops.

Real Rap med Mistah F.A.B.

Jag kollade i mitt itunes och jag har helt omotiverat mycket musik med Mistah FAB på min dator. Vafan jag tyckte verkligen han var bra? Fast han kanske verkligen var bra, men nu är han så jobbig att man inte pallar ta reda på det. (Jag och Hugo har redan diskuterat saken här.) O va FAN sysslar han med nu liksom. Men, som Hugo sa, det är när Fabbie Davies snackar om that real shit som han slutar vara jobbig och skiner, och här är två låtar på det temat där FAB rappar tillsammans med andra rappare och ömsom vinner, ömsom ”förlorar”. Fast ändå inte.

Mack Maine feat. Mistah F.A.B. – Man Cry (prod. av Tha Bizness)

Mack Maine är en av Lil Waynes äldsta vänner och dom måste verkligen vara bra vänner för det finns massa anledningar för Wayne att göra sig av med snubben. Dels är Mack Maine en mer eller mindre värdelös rappare, men eftersom han är med i Young Money lyckas han ändå framstå som helt okej eftersom Gudda Gudda alltid är ännu sämre. Men framförallt är han som ett stort vandrande frågetecken kring D’wayne Carters ”street-cred” (lol). Ja menar, vi vet ju alla att Wayne varit signad rappare sen 11-års åldern så de har ju aldrig funnits sådär jättemkt tid över för that savage life men alltså, Lil Wayne har ju been through some shit, alla som i sin barndom någon gång har plockat fram en köttkniv för att försvara sin mamma mot sin styvpappa har jag inga trovärdighetsproblem med när det kommer till att rappa om smärta, hat och frustration. Vilket är ungefär vad Mack Maine försöker göra på den här låten med Mistah FAB. Ni ser kursiveringen på ”försöker”, för han misslyckas så hårt att det gör ont att lyssna på… Låten heter Man Cry och handlar om att det är okej för män att gråta, om saker o ting är tillräckligt jobbiga. Mack Maine lägger första versen som försöker handla om det men eftersom han tydligen inte har några som helst erfarenheter av jobbiga grejer öht rappar han lite om att Kanye West antagligen grät när hans mamma dog (wtf eh ja) och att han själv antagligen kommer att gråta när hans egen mamma kommer att dö (…) och sen lyckas han på nått sätt vända allt till lite smyg-skryt om hur mkt han knullar.
Sen kommer andra versen som Mistah FAB faktiskt dödar redan med sina två första två bars:

Its FAB from the bottom of the slums of the crack, where you doin so bad man
the bums give you scratch

innan han fortsätter med att berätta om råttorna i hans barndomshem och hur båda föräldrar var på crack och att hans morsa har cancer o btw hans brorsa sitter inne på över hundra år. Alltså detta är inte bara social-porr det är även riktigt bra rappat. Men saker o ting blir inte riktigt jävla pinsamma (för Mack Maine)förän i tredje versen där dom rappar tillsammans, ni ”trading bars”, vilket ju iofs alltid är fett, men alltså:

(Mack Maine:) My grandma funeral was my first time that I seen my dad cry, homie look
I cant lie, shit hurt inside, I aint wanna ride home, I was just a young’n, 5 years old,
I didnt know what was going on
(Mistah FAB:) When my father died, with his eyes wide, I sat by his bedside and I cried,
cried… Yeah I cried a sad song, Man my dad gone, God why you do my dad wrong

Mack Maine: tyckte de va lite jobbigt att se sin pappa fälla en tår på sin farmors begravning när han var FEM ÅR GAMMAL och enligt egen utsago inte ens fattade va fan som hände. Mistah FAB: satt vid sin pappas sjukshussäng när denne DOG AV AIDS.
Jag förstår ärligt talat inte att Mack Maine har låtit den här låten komma ut.

The Bay won

Mistah FAB feat. J Stalin & Shady Nate- Courtroom (också prod. av Tha Bizness)

Även här fälls det tårar när Mistah FAB rappar tillsammans med Livewire-stjärnorna
J Stalin och Shady Nate på temat ”unga svarta män som tilltalade i rättegång”. Mistah
FABs vers här inte dålig, det är en iakttagelse över ett djupt orättvist och rasistiskt
rättssystem, men den har den där storytellingdistansen medans J Stalin har den där direktheten, han rappar i första person och det är som om han är killen FAB rappar om. Vilket gör att deras verser passar väldigt bra ihop så hela det här om Mistah FAB ”vann” eller inte-temat haltar rätt rejält men jag pallar inte skriva om dehär inlägget från början nu… Alltså J Stalin, jag skulle kunna (o kommer kanske) skriva om honom i alla min inlägg här, men han har den där 2pac/Lil Boosie-grejen going on, den där absoluta avsaknaden
av distans mellan känslor och uttryck, bara i själva rösten uttrycker han allt.
Hans sista två rader, där han bara upprepar sin önskan om att aldrig mer behöva åka bak i
en piket, that shit berör mig. Kanske för att jag själv åkt bak i piket fler ggr än jag skulle önska men ändå.
Fast, om jag måste välja låtens absoluta höjdpunkt blir det ändå när Shady Nate rappar:

My crack residence is occupied by drug dealers and wise guys tryna disguise pies
but they riders in my eyes

Riktigt jävla bra rap helt enkelt.

The Bay won (igen)

Sirener on my mind

J Stalin asså. Både Onda och Hugo har redan skrivit om honom men eftersom det är typ exakt ett år sen Prenuptual Agreement kom ungefär nu så tänker jag skriva lite till om en låt från den skivan. Jag tänker att det borde vara obligatoriskt att blogga om Prenuptual Agreement varje januari varje nytt år, varje nytt år som kommer att komma tills inga fler nya år kommer. Det är väl det minsta man kan göra för en så bra samling musik.

J Stalin feat. Jacka – Red & Blue Lights

Jag skulle säga att snut-hat är en av dom allra viktigaste, definierande, elementen (no ”hiphopkultur”) inom rap. Jag lyssnar inte uteslutande på rappare som är/har varit kriminella, men att inte tycka om polisen är ett state-of-mind ger dig ett perspektiv på tillvaron som i princip är nödvändigt för att du ska kunna göra rap som jag kommer att tycka om. Förra året när i övrigt sansade och tänkande människor plötsligt började prata om Drake som om han faktiskt skulle vara nån slags bra eller ens intressant rappare (Drake som R&B-sångare däremot, that’s something else) tänkte jag en del på exakt varför jag inte alls knullar med Drakes rapps. En av sakerna jag tänkte då var: ”Asså, den där Drake, han lär ju inte ens hata polisen.”

Men nog om Drake.

Om man skulle ta Biggies o Lil Kims modus operandi ”Fuck bitches… Get money… Fuck niggas… Get money” och lägga till ”o just de, fuck the police” (och möjligen även ”SWAG!”) så har du i princip hela grundstommen till all (bra) rap som finns. Dessa teman kan varieras i det oändliga, rap (eller om man vill vara pretto: all konst öht) handlar ju om att säga samma gamla saker på nya (och fetare) sätt. Men det är skillnad på ”inte-gilla-snuten”-rap och ”inte-gilla-snuten”-rap, den kan användas för att uppnå olika saker. Oftast används en schysst FTP-attityd för att framhäva sig själv; rapparen positionerar sig som upprorisk, gangsta, farlig*. Detta sätt att använda en anti-polis-hållning är relativt lättillgängligt: Drake(oj förlåt nu dök han upp igen) skulle kunna försöka sig på det**.

Men det är inte så J Stalin rappar om snuten på Red & Blue Lights, i alla fall inte bara. Om ”hej jag är tuff”-sättet att rappa om snuten är ”framsidan” så är detta baksidan: Paranoian, oron, obehaget, den där ”ont i magen”-känslan varje gång en polisbil åker förbi. J Stalins hook handlar om hur sirenerna lyser upp hans mardrömmar:

Sometimes I cant sleep at night, dreamin ‘bout them red blue lights
and I’m cautious when I drive at night, ‘cos I be seein ‘em red blue lights

I Övervakning och Straff skriver Michel Foucault om hur maktens sätt att övervaka och straffa fungerar i det moderna samhället. Hans poäng är ungefär: I det förmoderna samhället knullade makten med din kropp (halshuggning, hundra rapp me piskan på torget, all that good stuff). I det moderna gör man det fortfarande men man  knullar framförallt med din hjärna. Genom att utgå från Panoptikon-fängelset som symbol beskriver han hur det moderna samhället präglas av disciplinering, som verkar genom att vi internaliserar övervakarens blick, och därigenom övervakar oss själva: Genom att aldrig veta säkert om nån kollar oss uppträder vi som om vi är övervakade även när vi inte är det:

On the corner without a cop in sight, thinkin bout them red blue lights

I hookens sista rad går J Stalin hela vägen från tuffa-killen-positionering över i sårbarhet, han vill bara att nån ska kolla att han e OK, att han klarar sig. Han är uppriktigt orolig, and he ain’t afraid to show it:

So when I leave make sure Im allright, aint caught by them red blue lights

J Stalin asså, vilken rappare, vilken låt, vilken skiva.

Hej förresten jag är ny här, jag heter Petter och kommer skriva lite här ibland framöver är tanken. Jag har en egen blogg också där jag skriver om rap som inte nödvändigtvis är från den Kaliforniska bukten. Ha de gött

* Och som man, men det är en diskussion som så att säga kräver sin egen diskussion. #genus

** Drake skulle antagligen inte lyckas pull it off, och han skulle inte tjäna ett skit på att försöka; Hans framgångar bygger på att vara en kille som inte behöver hata polisen.