Yikin – killarna vill oxå dansa

yikin

Ni kanske redan nu har en klar bild av vad Yikin är? Antingen vet ni redan eller så har ni kollat på bilden ovan och listat ut att Yikin är den dans unga människor i San Francisco-bukten med omnejd påstår att de håller på med när de ställer sig och dansar bakom rumpan på en twerkande dansare.

Själv visste jag inget om detta – jag fick lära mig den hårda vägen. Dvs genom att kolla på videon här nedan till Chonkie F Babys sång Yikin. Detta blogginlägg har för avsikt att ge er möjligheten att också känna till att Yikin existerar.

Eventuellt kommer/kom ni att reagera/reagerade ungefär exakt som jag:

1. Kidsen i bukten kommer alltid på nån ny dans, turfin/jerkin osv coola de är ändå.

2. Men va e detta, huvuddansaren aka killen i MTV-tröjan ser ut att vara en tonåring som ser jättegammal ut.

3. Men va e detta, är Yikin att nån snubbjävel står står och grindar lite bakom en tjej som twerkar och gör allt jobb. Fräscht.

4. Sen kommer ni 1 minut och 30 sekunder in i videon. Va hände med tjejen?

5. Detta är Yikin – de dansar på gatan och låtsas att de har en twerkande dansare framför sig!

6. Detta är rätt kul att kolla på – eventuellt ville dessa ungdomar bara dansa lite? Kopplingen till twerkandet är sekundär? Som vid minut 03.00 där de dansar i benkrok på nåt sätt.

7. Vet inte vad jag ska tycka – men TUNG sång. Påminner om min favorit twerk-favorit Gas Pedal, ni vet den ni hörde på Bayonnaise för 1 år sen och antagligen på Internet under våren 2012 då den kom (då jag pga förhoppningen att ingen nånsin skulle läsa det döpte dansen till ”gaspedalen”).

8. Ni youtube-ar Gas Pedal och lyssnar på den gång nr 100 ca.

9. Har ni mot förmodan inte youtubeat Gas Pedal 100 gånger ca + lyssnat på sången 200 gånger ca kan jag berätta lite om vad som hänt sen vi sist skrev om den:

9.1 Den har fått en officiell video, den hittar ni här. Om ni inte ens sett den första videon kollar ni på den här:

9.2 Gas Pedal har fått ca 100 dans-youtube-videos. Folk gillar att dansa till denna sång pga så bra sång att dansa till (när ska Sverige lära sig långsam musik?):

9.3 Den har blivit en twerk-favorit, bl a finns ca en miljon Vines där folk Twerkar till Gas Pedal. Här är den Vine-kompilation som hamnade högst på youtube:

9.4 I bakvattnet av sin Vine-succé blev Gas Pedal ett drygt år efter att den först kom en försäljningssuccé. Den låg som högst 29a på Billboard och 4a på Billboards Rap-lista.

9.5 Sage the Gemini har släppt sin inte lika catchy uppföljare, Red Nose:

Så det här var mitt inlägg om Yikin.

Annonser

Hjärnan sprängdes

Fan inte ofta detta händer ändå – fyra favoriter jobbar. Det var inte ens sån jävla skräll med Iamsu och Problem på DJ Mustard-beat givetvis – men att de plockat in HUGOS favorit August Alsina. Alltså jag lyssnar ju bara på rap, aktivt alltså. Dvs, händer extremt sällan att jag aktivt lyssnar på nån Rnb-artist, vissa raphybrider liksom. Det är typ Ciara. Så för ca jag vet inte länge sen började August Alsina dyka upp som ett högaktat namn bland min New Orleans-feed (BlacknMild, Wild Wayne osv är jävligt stolta över Lousiana-artister de gillar) och jag lyssnade och för första gången nånsin har jag lyckats förutse att en RnB-artists framgång (för August är poppis om ni missat). Efter att ha misslyckats några gånger, det bör va sagt. T ex: När Happy Perez* var mannen som plockade upp en ung Miguel, gav honom låtar som Sure Thing och försökte övertyga sin feed om Miguels storhet var jag den som hoppades att Baby Bash skulle få de bra Happy Perez beatsen istället (en kompromiss skedde).

Tro inte att det här är sista gången en post på Bajonäs spårar ur och råkar handla om Baby Bash eller Happy Perez istället! Till ämnet hursom: ni vet att jag älskar Iamsu, ni vet att jag älskar Problems röst, ni vet att DJ Mustard är briljant. Nu vet ni kanske snart också att ni aldrig behöver tänka på Chris Brown igen – för vi har August Alsina. Gillar också att Mustard låter August sjunga en vers istället för att t ex bara låta honom sjunga refrängen.

Men men, eftersom jag nu har förutsett exakt 1 antal RnB-sångares framgång så ska jag se om jag kan lyckas igen. Jag håller mig i närheten av det jag tidigare lyckats med genom att tippa att en annan sångare som sjunger bra över DJ Mustard beats kan komma att bli populär. Det är Teeflii!!! <- lycka till att lista ut hur många i han stavar med efter att jag la till alla de där utropstecknen.  Jag tänker inte presentera honom så värst pga vet inte så mycket mer än att han är en av de unga artisterna från Kalifornien som gör bra musik. Här först är hans throwback-hit Rotating, den är från sommaren 2013. Sen nedan hör ni hans sång Sprung, videon är från britt-sommaren 2013 men själva låten är en throwback från YGs januari-mixtape (som jag lyssnade på en del men missade denna då).

*Onda du känner kanske till Happy Perez bäst för den här skivan. Ni som läst Bayonnaise förut kanske känner till Happy Perez bäst som Baby Bash gamla producent. Nya läsare känner kanske till Happy Perez bäst för Frank Ocean tycker om att sjunga över hans beats. Resten, känner ni inte till Happy Perez så lär er om producenter.

 

 

Nytt osv!

Söndag strax innan läggdags, typ 0 chans att ni är vakna nu för att se på dessa videos men vad fan vi kör ändå va!

Det är ju faktiskt jävligt fett att mindre up&coming artister faktiskt köper en vers av Iamsu! för att få ut sin låt, trots att hans största framgångar är som producent och (tyvärr) att få sina verser slopade när gubbar värvas in för remixen (59 cent & French Montana). D&D är ju gulliga eller hur men det är Susie vi älskar m v h #iamsugang

Den här videon tittade ju jag (och alla andra på) för att Philtyh Rich är med. T o m huvudartisten Doc Holiday visste att det skulle bli så för han lät PR rappa först! Det är inget speciellt alls egentligen med den, mer än att jag märker att Phille (som nu är mitt uppe i att försöka göra sig själv till en rappare som hela USA kan och vill lyssna på genom att köpa gästverser från alla från Chief Keef till Scarface) har skaffat en ny cool och ungdomlig frisyr. Plötsligt är han lik den svenska fotbollsspelaren Samuel Armenteros right?

Mer om hur LOL är senare. Nu går vi vidare till nästa video: the BONUSEN:

HBK-CJ är lite av Halmstad Boll Klubbs Lil Uno. Han är inte så bra men struntar i det och festar på frat-fester med lättklädda och mdma-påverkade studenter istället. Och gör så poppig musik som bara möjligt för att hänga med! T ex Stay med Hi-Ke som ju låter mer som gjord för radio än ens musiken den inspireras av som verkligen är gjord för radio. Vi kan bara uppskatta höjdpunkterna och hoppas att CJ lägger ner lite tid på att studera sina HBK-kollegor innovationsförmåga gällande musikskapande!

Young California älskar New Orleans 90-tal

 

Det har varit tydligt ett tag att rappare från unga Kalifornien älskar the Golden Era New Orleans, dvs No Limit/Cash Moneys guldår i slutet av 90-talet och början på seklet. Det är ju fantastiskt. T ex eftersom det är en väldigt bra och intressant ljudbild att ta intresse av, dels för att det var ett sound som inte hördes av oss svenskar så mycket som det förtjänade pga mediabevakningen på den tiden eller nåt, det är ju något som också gör retro-varianter av 90-talets NYC-ljudbild mycket mindre intressant. Vi har ju redan hört det, alla har hört det.

När Iamsu rappar över Triggaman-beatet så kan det inte bli så extremt nyskapande eftersom det är exakt samma beat som definierade hur New Orleans rapscen lät på 90-talet, men lyssna gärna ändå. Och ta notis, det är det kanske tydligaste exemplet hittills. Och då har ändå både t ex Kreayshawn och Lil B tydligt uttryckt sitt tycke för New Orelans gamla musik, och gjort musik med NO-artister. Men folk sätter nog allt de gör åt sidan. Anyways, jag tänker inte gå igenom allt grundligt här idag pga måste till jobbet, men även eftersom jag tänkt spara genomgången av kopplingen av YOUNG CALIFORNIA och GOLDEN ERA NEW ORLEANS till ett avsnitt av Vad blir det för rap? inom kort (vi pratade även kort om det i början av avsnitt 26).

PS. Uppenbarligen känner jag till kopplingen som existerade på 90-talet, Master P bodde och grundade No Limit i Richmond osv.

 

Suzy och Problem

 

När jag började lyssna på Problem tyckte jag väl inte att det var all that. Han hade precis släppt en skiva som hette Hotels, omslaget osv och titeln fick mig att tro att det skivan skulle låta som hissmusik. Jag lyssnade ändå eftersom han hade lyckats skaffa sig rätt feta gäster, typ Too Short och E-40 och nån mer whatever. Skivan lät inte så jävla ratchet, som jag minns det, utan Problem var mer utav en Nipsey Hussle. Och alla som påminner om Nipsey Hussle påminner ju om att sova. Det är musik man snarkar högt till. Låt mig därför berätta om en dröm jag en gång hade.

Inte en vanlig jävla dröm där jag vet att jag drömmer och typ fantiserar om att jag lever i väggmålningen i filmen New Jersey Drive, ni vet eller whatever jag vet vad jag menar, huvudkaraktärens kompis var fett gangsta och hade kommit upp sig i gangster-världen, han hade sett till att nån av de mer konstnärliga själarna i gänget hade verkligen lagt hjärtat i den här målningen, ja menar gangsta-grabben ville att alla som tittade skulle veta hur cool och flärdfull han va. På väggen stod det nederst hans namn i stora bokstäver, bakom bokstäverna var fronten av en cool amerikansk caberiolet, skinande lack och gländande detaljer, i bilen satt gangstern med en kulspruta i ena handen och en stor dollarbunt i andra. Runt honom satt flera av hans närmsta kompisar, alla var lättklädda tjejer och de log och hade det det trevligt. Det var mycket tydligt att gangstern hade den här väggmålningen som en avbild av hans absoluta drömdag, han satt i sina drömmars bil, han var lite snyggare och muskligare än i verkligheten och han umgicks med precis de vänner han ville umgås med. Pengarna och kulsprutan talar ju för sig själv. Allt det här förmedlades av den här unga konstnären som så jävla uppenbart hade hamnat i fel krets. Filmen återkom aldrig till konstnärens liv så vi kan bara fantisera om att han fick uttrycka sin konstnärssjäl i en lugnare tillvaro, vi kan ju göra det lätt för oss och säga att det vad Frank Ocean som målade den väggmålningen. Det här var gangsterns drömliv och inte mitt, men jag fattar sådana drömmar kan jag också ha och det är alltså inte en sån dröm jag ska berätta om. Låt oss säga så här, nån gång under natten blev det tydligt att varken gangstern, jag eller Frank Ocean skulle ha en så god chans att överleva. Ingen av skulle ha en ynka möjliget eller ett tillfälle att nånsin igen tänka på Frank Oceans gamla väggmålning i New Jersey Drive.

Allt började med de nyfödda. Det första, eller det tidigaste jag minns från drömmen var att jag var inne i ett sjukhus, på BB. Det var något som hade hänt för plötsligt var alla nyfödda bebisar inte vanliga bebisar. De va butt fuckin crazy. Det är panikstämning, jag försöker bara fatta vad som händer och jag känner att nu händer det nu är någonting jävligt fel. Jorden är på väg att ta slut typ, alla filmer jag har sett, jag försöker samla mig jag ska inte göra samma misstag som alla detta händer i filmer. Jag var i Köpenhamn men sjukhuset var amerikanskt, jag vet såna är drömmar ibland, jag måste göra det smarta, det är min känsla. En läkare försöker med panik och fruatration i rösten förklara för en hysterisk mamma att hon inte får träffa hennes bebis. Det är nånting som är fel och ingen vet vad. Folk springer omkring, jag hinner inte uppfatta allt kaos, varför är jag ens här? Nån telfon ringer antar jag, jag är i en korridor folk springer omkring. En annan hysterisk mamma springer skrikande med sin nyfödda bebis, det är nu jag ser det bebisen har typ rabies. Bebisen skriker är röd i ansiktet och biter tag i mammans hals, hon börjar blöda och allt stannar upp, det bebisen är som en igel och alla stannar upp och kollar på det fruktansvärda. Vi kan inte tro det. jag har den där apokalypskänslan i magen. Det hörs skrik från ena håller i korridoren, plötligt kommer en bebis skrikande rabiat flygande genom luften och träffar läkaren som nyss pratat med den mamman. Barnet biter tag i hans hals och biter honom, han vrålar och vrider sig på golvet men kan inget göra bebisen är som en igel över hans ansikte.

Jag tittar ner längs korridoren och ser var bebisen kom ifrån, det står en inkaindian och han svingar en bebis fram med sin tygväska, rakt genom korrideoren i riktning mot några sköterskor. En annan inkaindian svingar fram ett annat barn. Det här är de enda karaktärerna i min dröm som är verkliga. Som jag minns från riktiga livet alltså, som inte mitt sinne hittat på. Det är indianerna från Stortorget i Köpenhamn, vid stationen ni vet som brukar spela harpa för turister för att tjäna en slant. Så min överlevarhjärna lyckas lägga ihop informationen likt vem än som läser det här har gjort, nånting har hänt så att alla barn som föds är människoköttätande zombies och de går på allt och alla, förutom dessa harpamusiker som samarbetar och kanske sprider attacken? Vem gör det här, varför? Det finns inga svar. Även om jag är i Köpenhamn kan jag bara gissa att även gangstern och Frank Ocean svävar i livsfara.

Jag minns inte hur jag kom därifrån, hur jag kom undan med livet i behåll så här långt. Vi får väl anta att jag helt enkelt sprang åt ett annat håll för att överleva. Det är zombiekaos i staden. Jag flyger runt och försöker överleva, människa efter människa dör, människa efter människa blir en zombie. Jag håller mig ifrån gatorna. Åren går och jag och ett glatt gäng slappnar av i någon lugn stad, vi får av oklara skäl komma in och hänga i ett galen-personhus. Galninger är inlåsta i de här cellerna. Det finns ingen förklaring till vad som hänt med zombierna, det är en dröm okay? Vi dricker öl, äter pizza, och av någon anledning måste vi helt plötsligt ta hand om och vakta dessa galningar över natten. De visar oss att allt är lugnt, inget kan hända ingen kan fly. Vi sitter uppe, lite nervösa men vad ska vi göra. Helt plötsligt är alla celldörrarna öppna och galningars har flytt. Ute på gatan syns de överallt, det är ett jävla inferno. Jag hittar min verkliga kompis Frida sittandes, krypandes och krålandes vid busshållplats. Frida är skrattgalen, hon skrattar hysteriskt och hon kan inte sluta. Det här är den andra verkliga personen jag drömmer om. Jag får en blackout.

Jag flyr över gatorna för zombiemobbem jagar mig. Jag ville rädda världen men jag har inte kommit en längdenhet närmare. Jag flyr in i ett lägenhetskomplex för inomhus är ändå säkrare än utomhus. Ungefär nu börjar jag vakna upp då och då. Jag är i en stuga i Grebbestad med mina vänner som jag hälsar på. Det är typ en Friggebo så liten är stugan. Jag sover på överslafen i våningssängen och jag tror fyra gånger att jag vaknat och att min kompis Wille gått upp tidigt för att surfa. När jag tillslut vaknar är det för att Wille verkligen går upp för att gå till sitt jobb. Jag somnar om och jag är inne i lägenhetskomplexet, de flesta är av alla människor är redan döda av denna zombieapokalyps och ingen vet varför. Jag letar mig fram från lägenhet till lägenhet och jag känner mig nu inte riktigt lika uppgiven eftersom en del av mig vet att jag drömmer. Men jag är ändå väldigt orolig för vad som har hänt med jorden och jag vill veta vem som ligger bakom allt. Korridorerna i detta lägenhetskomplex, som ser ut att vara byggt på 70-talet, har brungula väggar, de känns som att de bär den färgen för att lätt kunna dölja fläckar av avföring pga samma färg. Plötsligt ser jag en grupp människor som inte beter sig riktigt som jag eller någon annan av alla uppgivna jag träffat i denna postapokalyps. De har fina kostymer med beiga rockar över, de har portföljer och de verkar inte vara ett dugg drabbadd av t ex svält eller zombieatttacker. Jag närmar mig, smygandes men det hjälper inte för de upptäcker mig. De hånler och de bryr sig knappt om mig, jag verkar liksom inte alls vara ett hot för dem eller ens vara något eller någon de bryr sig om.

Fattar ni att det här är det bisarraste hittills för mig, mitt under jordens undergång finns det givetvis några välgödda jävla kostymmän som uppenbarligen ligger bakom hela skiten. Ut genom en dörr i denna äckliga korridor kliver en blek man med svart hår när till midjan och en svart läderrock fram, jag minns ju tyvärr inte alla detaljerna här men det visar sig att det är Satans son, och männen i de beiga rockarna är tyskar från Japan som är ute efter att radera omvärldens invånare från planeten för att själva få flytta in i dessa ruggiga lägenhetskomplex, ja det här är alltså exakt vad jag drömde jag är inte ansvarig för alla brister i historien. Jag vet inte varför dessa blonda tyska japaner ville erövra världen, eller varför de var blonda tyska medelålders japaner istället för något existerande, det här tänkte jag även i drömmen. Håglösheten, rädslan och vemodet över världens undergång övergår på något sätt till en svag framåtanda, för äntligen vet jag att det finns någon att vara arg på, och samtidigt som jag plötsligt vet mer känner jag mig mer förvirrad. Satan själv och resten av hans familj bjuder in sällskapet i rummet innanför dörren, eller vi hamnar där på något sätt, hans tron är riktad in mot rummet med ryggen mot lägenhetens panoramafönster som överblickar ett stadslandskap i en dal (jag är visst inte längre i Köpenhamn?). Satans familjemedlemmar ser lite ute som Loke i Thor och Avengers, rimligt djävulsutseende. Satans fru är, ja vad ska man säga en medelålders rocknroll-kvinna, blont hår och ett jävligt Jack Daniels-drickande utseende. De blonda tyskarna från Japan tycker lite att det räcker nu med zombieattackerna och de vill gärna att Satan ska lägga ner den där grejen med att alla bebisar föds som zombies, nu när västvärlden är förfallen och tom på levande människor i stort sett. Satan, som inte har horn eller röd hy utan snarare ser ut som en friskare Ozzy Osbourne, skrattar bara. Det visar sig att de japanerna blivit lurade, när de anlitade Satan för att genomföra denna apokalyps hade de inte räknat med att de själv skulle drabbas. Det visar sig också att inget barn kommer födas friskt så länge Satan och hans barn är vid livet, och de dödas inte lika lätt som människor utan vi behöver spetsa deras hjärtan och se till att spiran sitter begravd i minst 20 minuter. Japanerna flyr uppgivna och kvar är jag. Nu blir minnena av drömmen svagare, men jag lyckas ta livet av Satans barn, innan jag övertalar Satans rocknroll-fru att byta sida och hänga med mig. Satan är fastbunden med en kniv genom hjärtat och i väntan på att de 20 minuterna ska ta död på honom har jag och Satans fru sex. Drömmen kändes verklig och jag tror att jag kanske pratade sömnen och det var det pinsammaste någonsin 😦

Jag skrev det här på min telefon med Will Ferrel-filmen Semi-Pro på i bakgrunden och jag orkar inte kolla stavfel osv. Så ja, jag drömde en b-film framför en b-film. På onsdag kommer Problem och Iamsus gemensamma projekt ut, det kommer jag inte somna till för idag älskar jag Problem, och ni vet att jag älskar Iamsu. Men om jag somnar och drömmer nåt kul kanske jag berättar om det sen.

Supergammal sång fick video

 

Back in sommaren 2011 var det Prank som gjort starkast avtryck med solomaterial av de fyra gamla medlemmarna av The Diligentz (gruppen som Iamsu gjorde sig ett namn genom att producera åt i högstadiet typ 2006-2008). Mycket har ändrats sen dess.. Visserligen hade Jay Ant mycket på gång som producent och ett OK mixtape under bältet, men Damey och Aka Frank kändes helt bortglömda. Sen släppte Damey sitt mixtape Storerun: Cali (som jag faktiskt betalat 5$ för på hans bandcamp) och hade en kort glansperiod, medan Aka Frank blev världskändis genom att försöka sätt stopp för all rasism. Jay Ant fortsätter producera och har haft visst framgång som rappare genom att släppa en skiva tillsammans med Iamsu.

Hursomhelst, stackars Prank som ju sken starkast 2009-2010 är helt bortanför min radar idag, efter ett rätt svagt mixtape från ett drygt år sen. Det känns också lättast att välja bort att följa just han då han till skillnad från resten av de gamla Diligentzarna inte producerar musik. Och tills idag har även Damey varit helt bortom mina tankar sedan circa juli 2011.

Tills idag, han har nämnligen sisådär 18 månader efter att StoreRun släpptes spelat in och släppt en video till en av mina favoritsånger från skivan, dvs The W. Som ni alltså tittar på där uppe. Satan i gatan den är ju inte ens så hittig? Ändå sjukt att släppa videon två kalenderår fel istället för at till exempel göra ny musik. För när jag klickar vidare lite på youtube visar det sig att han med några månaders mellanrum under  2012 släppt flera videor till sånger från StoreRun.

Här nedan ser ni alltså rapparen med de två RnB-låtarna Simply Lemonade och Cali Breeze, följt av en sång som inte var med på Store Run, den mer trappiga/ratchet Tru Story.

 

Hemsk Jul hälsar G-Mo Skee, årslutvideor del 2

 

Som ni säkert minns om ni läste min förra post om G-Mo Skee så är han en ungdom som vuxit upp på horrorcore-rap från midwest, av allt att döma. Läs och titta på hans äldre videor om ett liv av mord och inga visor.

I den här videon förmedlar, med en viss dos av humor, vem som är den riktiga grinschen. Jag tycker julsångsmelodin var festlig.