Doc Dolla


Jag gillar Doc Dolla. Kompetent rap, godkända beats och en egen youtube kanal som är riktigt rolig. Doc har inte bara en picka innanför jackan utan även en par hekto självironi och humor. Kolla här när han handlar macka och gör en liten Flo ridah dans på någons födelsedag, bland annat.



http://www.youtube.com/user/DocDolla

Roligt? Ja faktiskt. Eftersom han redan har gjort låtar med Roach gigz, Dubee och HD så ser framtiden ljus ut. Kanske inte så ljus så han måste ha stunna-glajjer men ändå.

http://soundcloud.com/docdolla/im-from-the-hood

Unge Bari

AS Bari är den fotbollsklubb som Young Bari kanske tagit namnet ifrån?

Young Bari är en ung rappare från San Francicso som varit på gång ett tag. Han har en sån röst jag älskar i små doser men tröttnar på snabbt, dvs gnällig men artikulerad och distinkt. Eller whatever han är bra på att rappa så att det låter bra men sen vill jag inte lyssna mer fast att det låter bra. Han har hursomhelst släppt lite ny musik som är toppen.  Till exempel har han fått självaste E-40 att göra en vers på hans sång som handlar om att klappa händerna. Jag tänkte att bäst Bayonnaise skriver nåt nu eftersom det ryktas på Internet att han ska signas till Livewire. Joseph Stalin vill ha lite såna mindre gangstriga rappare på Livewire, såna artister som kan göra sånger om att klappa händerna om man säger. Till exempel Young Bari.

Young Bari – Dis Clap (Ft E-40)

Och bonus, en throwback Young Bari sång från 2009.

Young Bari – Blocka

 

Livevwire-fokus: Beeda Weeda

Varje gång jag ser en rappar i lila kläder tänker jag givetvis oundvikligen på Harlem’s Purple City Byrd Gang, och hoppas att det faktiskt är deras smashhit som fått rappare över hela jorden att ta till sig färgen.

Beeda Weeda var en av skaparna av det mycket omskrivna skivbolaget Livewire Records, har jag för mig. Men det visste jag inte då. Jag har ändå inte lyssnat på Livewire-artister och varit medveten om det mer än kanske mellan 18-30 månader, jag minns J-Stalin som nån som var med på lite Thizz-släpp ibland och det var fan likadant med Beeda Weeda. Beeda var väl aldrig signad till Thizz Ent vad jag vet, men allt alla gjorde hette nånting med Thizz ett tag. Vilka jävla dagar, helvete det är inte svårt att sakna hyphyn ibland.

När jag tänker på Beeda Weeda tänker jag fortfarande på honom som en hyphy-rappare snarare än den gangster och hostmedicinsippande Livewire-rappare han är idag. Även om han ännu är en av dem som ligger närmare de klassiska hyphy-up-tempo tokstoller beaten än flera av sina kamrater i Livewire. Han han inte riktigt hoppat på 80-tals discosamplingståget som Stalin och de andra dudsen heller direkt. Han håller det jävligt kliint och släpper inte riktigt taget till den hyphyrappare han var för fem år sen, den glada pillerpoppande Beeda Weeda. Det var just fem år sen han släppte sin kanske största sång ännu, hyphy-hitten Turfs Up.

Hoppa fram typ 1.20 i videon så börjar en fantastisk video.

Jag hörde aldrig originalsången eftersom jag hörde sången först 2008, när remixen med en jävla massa stora buktrappare låg som ett bonusspår på Beeda Weedas album Da Thizzness. Och remixen är ju bättre, tycker jag, eftersom jag alltid älskar remixer, det känns som att alla går in med en rätt lättsam stämning, framförallt när det är en så positiv sång som bilåkardängan Turfs Up.

Beeda Weeda – Turfs Up (Remix) feat. Too Short, E-40, San Quinn, Turf Talk, Dem Hoodstarz, & The Team (2008)

Men det säger kanske lite mer än så, att jag gillar remixen så jävla mycket mer än originalet, jag känner att det ibland går att glömma allt Beeda Weeda säger. Han är en kompetent rappare men väldigt sällan den man minns från en sång. Och så är det ju med tusen rappare, och Beeda har fördelen att han är fantastiskt bra på att styra upp så han får fantastiska beats. Vilket vi till exempel hör på alla dängorna här nederst.

Jag kunde inte riktigt låta bli att ta med den här omslaget.

Den första Beeeda Weeda sången jag minns att jag hört är den Mac Dre samplande You Don’t Hear My Tummy, vilken jag givetvis lyssnade på eftersom Mac Dre skulle vara med. Och det är nog fortfarande en av mina Beeda Weeda favoriter. Resten av hans bästa verk enligt Juice Mannen finner ni här direkt nedan. Jag rann ut av gas lite, som man säger på engelska. Men ta och lyssna det är bra jävla musik.

Beeda Weeda – You Don’t Hear My Tummy (Ft Mac Dre)(2008)

Beeda Weeda – Whoa (Ft Hongry)(2011)

Beeda Weeda – Mack’n & Mobb’n Feat. J-Diggs (2010)

Beeda Weeda – Cuz Blood (Like This)(Ft Shady Nate)(2009)

Buktens bästa 2010

Juice Mannen & Onda sippar drank.

Yes tok, årets viktigaste lista är här. Dra ner persiennerna, säg åt din brud eller snubbe att ta av sig för pappa/mamma kommer vilja kliva på efter du läst det här. Du vet vad som väntar, Bayonnaise har valt ut det bästa från the Bay 2010 och hittar du inget du gillar kan du lika gärna köpa en keps med propeller.

Bäst i bukten 2010:
1. The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2

2. E-40 – Revenue Retrievin
3. J. Stalin – Prenuptial Agreement
4. The Jacka & Lee Majors – Go Bots II
5. NHT Boyz – Power Triangle
6. Droop-E – BLVCK Diamond Life
7. The Pack – Wolfpack Party
8. Lil B – Red Flame/Blue Flame
9. Brotha Lynch Hung – Dinner And A Movie
10. Guce and Matt Blaque – A Gangsta and A Gentleman

1.


Ja som jag sa när jag skrev om den här skivan för några månader sen:

Det här är jävligt jävla skitbra.

Jag känner fan inte att jag behöver säga så mycket mer. Jo, hela jävla The Mob Figaz är med på den här skivan. Det här är så jävla mycket mob music att jag inte fattar hur folk inte vallfärdar till Akron för att spela in filmer och leva och bo och dansa till sagor och sägner om Ampichinos liv. Till Pittsburg för att ta reda på vad det är för ställe som skapade The Jacka. Det här är typ musiken Gimli och hans dvärgkamrater sjunger och nynnar på kring lägerelden när de minns sina forna rikedomar och sina grottors förgångna flärd med vemod och melankoli.

Det här ÄR årets bästa platta. Det är så satans vemodigt och samtidigt gangster att jag flippar. Att sitta på buss 742 genom Skogås centrum och se nån snubbe med ansiktstattueringar sälja gurt med The Jacka i lurarna slår det mesta. Det är så svårt att välja en låt, för när det gäller riktigt bra album är summan så mycket större än delarna. Men ok, kolla in den här -House of the dead.
Jag tänker på Grace Slick, Gerry Garcia och The Cockettes när jag hör det här. Tänk dig San Francisco 1968, alla tar syra och har hibiskusar i håret. Bara klick, Boooom å den här låten dundrar på!
Det skulle funka men shit vilken skum stämning det skulle bli.

The Jacka & Ampichino – House of The Dead (Ft Yukmouth)

2.


E-40 – Lightweight Jammin (Ft Clyde Carson & Husalah)

E-40 hela norra Califoniens pappa. 2010 fick vi veta exakt var skåpet skulle stå igen. För 10-12 år sen garvade folk åt att man lyssnade på E-40 men tiden har en förmåga att visa vad som är fett och vad som är fejk. Kombinationen av rappens mest unika flyt och att ändå leverera relevanta texter får min skalle att explodera ibland, fan va dom här två plattorna e bra. Avnjutes bäst tillsammans med lite broccoli!

3.


Den här skivan kom tidigt i januari det här året. Vilket ju innebär att det nästa var ett helt jävla år sen. För fan vad laddad jag var. Och för fan vad bra det var. De fyra första låtarna tävlar alla om att kunna platsa bland de bästa låtarna 2010 alla kategorier. Jag blev alltså halvt tokig när jag satte på den här skivan första gången och sång efter sång var så överjävligt fet. Det här blir bara ren hyllning. Men vad fan, det här är skitbra.

4.


The Jacka & Lee Majors – Real Hood feat Freeway

The Jacka har varit sjukt produktiv i år (igen) och hans old school projekt med Lee Majors träffade som en hård örfil rätt i fejjan. Till och med den värsta bakåtsträvaren borde kunna dra ner kangolen lite längre över ögonen och digga den här plattan. Dom snor helt oblygt electro klassiker, Melle Mel texter och 80-tals nostalgin borde kunna få tjejer födda på 90talet att sära på benen. Höjdpunkter är när Lee och Jacka kör över Planet Patrols -Play at your own risk och när Freeway bjuds in på -Real hood nigga.

5.


NHT Boyz dök upp helt plötsligt i våras efter att ha varit försvunna från rappen i typ tre år. De var förändrade och förbättrade. Jag trodde fan inte att de hade det inom sig, men herregud. Till exempel, varför har ingen jävel samplat 50 Cent’s line ”damn homie in high school you was the man homie” förut? De gjorde om Ice Ts gamla dänga ”6 In The Morning”. De gjorde framtidsrapp och nu är de fan ta mig nästan kändisar. Jag hoppas de håller ihop och släpper mer skit tillsammans nu bara.

6.


Han är ju inte tjock som sin far. Men han gör lika fet musik. Droop-E är ju superproducenten som också råkar vara avkomling till E-40. Jävla familj alltså. Sonen tar över, det var det jag sa i höstas. Men när vi summerar året kom vi ju ändå fram till att fader E-40 ännu gör bättre album. Men vad fan, så ska det va. Han är ju typ 22 och hans pappa är en av världens bästa rappare någonsin, nån måtta med talangen får det va. Men vem vet vad som händer när Droop-E har rappat i 20 år, hoppas pappa 40 rappar än då så kanske ännu en avkomling kan få va med. Fatta om Droop-E får en unge nu, tre generationer av legender. Men men nu lever vi ännu i 2010 ett tag till, och redan här och nu har Droop-E gjort extremt bra musik. Vi ska inte glömma att han producerat faderns bästa låtar på 40 skivor. Och så släppte Droop-E ju även de här solo-projektet där han har samplat nån som heter Sade, jag vet inte vem det är men det verkar alla andra veta, det är visst en stor grej. Allt jag vet är att det blev sinnessjukt bra musik när Droop-E la sina vantar på det. Som på den här duetten med pappa 40:

7.


Det här är med stor sannolikhet The Packs sista skiva. Eller det tror jag i alla fall. Lil B är ju helt ute och håller på med andra saker. Young L har nåt sinnessjukt bra eget på gång. Hans solomixtape hade fan i mig kunnat platsa bland årets tio bästa skivor det med. Lil Uno suger ju, men han är så bra i det här formatet. Stunnaman är ju skitbra, men han passar inte in lika bra här med den där nya raspiga jävla rösten han har fått i år. Men vad fan, det vore inte samma sak utan honom. Alltså, nya The Pack låter typ som gamla The Pack fast med mer fulländat ljud typ. Jag vet inte vad de sålde men jag hoppas det bra nog så de känner att de ska fortsätta spela in musik tillsammans. Hem till Berkley med er och knarka i studion så ska det nog blir bra.

8.


Lil B The Basedgod – GQ Magazine

Jag kan ju inte säga så mycket om Lil B, han går ju inte att förklara. Ni får följa Based-serien som jag håller på med här på Bayonnaise (snart kommer lite Lil B solosånger från 2006). Också att han ju släppt tokigt mycket musik i år. Men ändå, bland based freestylesen jag hört, bland de olika färg-skivorna (Red Flame, Blue Flame, Evil Red Flame), och den där regn-skivan så väljer jag att ta med mig den här skivan in i 2011. Inte heller Red Flame är liksom en färdig produkt nog, som Onda säger Currensy gör lite molnrapp och han gör det till ett mer komplett stycke ljud. Men vilket jävla fenomen Lil B är, ungdomar skriver kärleksbrev runt hela världen. Unga rappare över hela USA gör hälften låtar som låter som Travis Porter hälften som låter som based låtar. Det går liksom inte att ignorera att Lil B kommer att ha påverkat framtida rapp på något sätt, vad man än må tycka om det så kommer musiken vi lyssnar på om fem år ha påverkats av Lil B. Tror jag.

9.


Sacramentos stolthet Brotha Lynch Hung kom tillbaka 2010 i god gammal rip-gut form. Alla verkar ha missat den här, den gick upp på billboardlistan första veckan den släpptes men sen glömde tydligen Strange Music att trycka fler cds. Ganska klantigt enligt mig av ett bolag som håller på att bli nya Cash Money eller No Limit. Förmodligen potentiellt farligt med tanke på att Brotha Lynch har en historia av ganska tungt kriminellt beteende och precis lämnat ett tio år långt krig med Black Market Records.

Självklart snackar vi tema-platta, First Degree är med och det sprutar blod, inälvor och hjärnsubstans. Lynch ÄTER mc`s! Bokstavligt talat.

10.

Jag vet inte vem som var gangstern och vem som ska va gentlemannen? Båda lite av varje antagligen. För inte fan är Matt Blaque en gentleman. Första gången jag hörde honom var han ett projekt som Messy Marv drev, den snuskigaste jävla RnB sångaren vi nånsin hade hört. Han och Jessica Rabbit skulle göra succé för Mess skivbolag Scalen genom att göra smutsig strippklubbsmusik som skulle slå världen med häpnad. Nu de senaste åren har han ju mer varit en gangstersångare än en strippklubbsångare, men här ska han alltså va en gentleman. Och Guce, som under 2008 och 2009 hade bytt namn från Guce till Gucey Guce Doe Boy heter numera Guce igen, det tycker jag är synd. Jag skrattade fan varje gång jag hörde honom vråla ut ”it’s Gucey Gucy Doe Boy baby” och liknande. Det är en för jävla fet skiva i alla fall och den förtjänar sin plats väl.

Guce & Matt Blaque – Champagne

TILLSLUT, ANDRA BRA JÄVLA SKIVOR:

Messy Marv & Berner – Blow – Blocks and Boat Docks
Roach Gigz – Roachy Balboa
Stevie Joe – 80s Baby
DJ Fresh – The Tonite Show 2011
Lil Rue – Stars & Straps
The Jacka and Laroo –  Neva Be The Same (20 Bricks – Season One)
J-Stalin – Real World 3
Young Gully – The Grant Station Project

Och, Tack alla läsare. Det är ju ett smalt jävla ämne vi skriver om, men ändå är det några som kollar in. Vi uppskattar er som läser, vänner, främlingar, svenskarna norrmännen. Hoppas ni hittar lite musik här som ni tycker om, och att ni uppskattar texterna. Gott nytt år, vi får hoppas att det kommer sjukt mycket fet musik från bukten 2011! Se upp för Philthy Rich nya skiva som kommer snart till exempel!

Livewire-fokus: HD

Ungefär 1:30 in i klippet börjar en fantastisk sång.

Boom bap rapp-älskaren HD från Ice City a.k.a. Norra Oakland är en av de mer anonyma medlemmarna i super-gänget Livewire. De av hans mixtape jag hört, Extortion Muzic Vol. 1 & 2, består delvis av typisk Livewire-maffia-musik a la DJ Fresh och delvis omgjorda gamla östkustfavoriter. Nån låt som jag känner igen att Brooklyn-rapparen Jay-Z har sjungit på förut, en annan sång är en omgörning av Brooklyn-rapparen Notorious B.I.G.s hitsång Get Money, och ett beat är från filmen 8 Mile, ytterligare en sång heter Real Hip-Hop. Nånting man hade kunnat tänka sig att typ bay-rapparna Zion-I eller Rasco hade kunnat hitta på att döpa en sång till, men nu är det alltså gangster-rapparen HD som valt att visa var han står. Man skulle kunna tro att det är bulgar eller nån annan konstig människa som upptäckt hip-hop genom begagnade cd-skivor han hittat på en tipp i en låda med blandat skräp från min brors pojkrum, som stått tomt sedan 2003. Hade dessa östkust-toner spelats upp helt sådär från mitt itunes-bibliotek hade jag trott att det var typ Grand Daddy I.U., Grap Luva eller Access Immortal eller nån annan anonym New York-rappare som jag lyssnat på i perioder men inte känner igen rösten på. Det här låter toppen kanske ni tycker? Jag vet inte. I teorin har jag inget emot det.

Vad står HD för? Jag tänker Harley Davidson och då tänker jag på frisörsalongen Hårley Davidsson. Men kanske att det står för High Definition eller nåt annat.

Varför skriver jag då om det? Jag skriver ju bara om musik jag gillar. Och några av HDs sånger är skitbra. Sen när bryr sig nån om en artist gör lite jobbig musik så länge den gör lite bra musik. Sen alltid, men ändå. Det som är bra det är bra, det ska vi inte glömma, även om en artist namn inte är en kvalitetsgarant av rang som Solna Korv (Signelinho, 2008). HD gör sig måhända bäst som en del av grupperna The Bearfaced Gang (bland annat tema-musik om att bära björnmasker, kanske kanske inte har det något att göra med homosex-rörelsen där män verkligen uppskattar andra män som ser ut lite som björnar, håriga och dana, och kallar dessa män för ”Bears”, kanske att de har sex på parkeringsplatser, Ice City-rapparna säger inte ”no homo” så ofta så man vet inte) med Livewire– och Ice City-kompisarna Lil Rue och Hen Sippa och gruppen Murdah Fa Hire med Lil Rue och Lil Blood, eller i olika samarbeten med andra Livewire-kompisar.

I den här posten stöter ni på två musikvideor. Den första som är i toppen av sidan rappar Lil Rue och HD om det jag förmodar är en bortgången kamrat, Boont, över ett sjujävla beat. Och i videon här ovan rappar Lil Blood och HD om lite allt möjligt. De två sångerna finns att ladda hem som mp3 och dessutom går det att lyssna på ännu en bra HD-sång, allt här nedan.

HD – Boonts Day (Feat. Lil Rue)

HD – The 4th Quarter (Feat. Lil Blood)

HD – 40 Glock Usa (Feat. Philthy Rich, Lil Rue, Gamble)

En riktigt trevlig prick.

Jag har en känsla av att det här är den absolut trevligaste personen inom musik. Titta hur glad han är! Han ler så jävla stort! Alltså hans leende. Jag känner liksom att det verkligen verkligen vore skittrevligt att hänga med honom och hans vänner. Ser ni i videon en bit in när de sitter på rad längs en bar, fan vad trevligt det ser ut. Börjar det kännas obehagligt det här? Jag har liksom aldrig tänkt att jag skulle vilja umgås med mina idoler, alla fotbollspelare jag gillar verkar ju till exempel vara riktiga spånkoppar i verkligheten. Jag tänker mig att många av de rappare jag ser upp till kanske är rätt otrevliga egentligen. Flera är säkert skitschyssta men rätt många verkar va lite av mobbare, lite självupptagna och så.  Men just Malki kan jag verkligen tänka mig att det vore kul att hänga med. Han platsar i min sfär.

Malki Means King & Juey Starberry – Cowabunga

Här om året, kanske var det i år, släppte han sitt album digitalt. Det går att köpa på hans egen hemsida till exempel. Jag har inte köpt skivan, det har liksom inte blivit av bara. Så tyvärr har jag inte så mycket av hans sånger att dela med mig av i mp3-form. Men, det kanske gör sig bäst som video ändå. Här är den enda jag har hittat hursomhelst. Malki och hans kompis rappar över ett trevligt litet beat. Det låter lite som bay rappen lät för fem sex år sen, hyphy-grejen och allt. Det finns ju numera bara ett fåtal artister kvar som fortfarande spelar in hyphy-liknande musik, Malki är helt klart en av dem, bara det. Jävligt synd ändå, inte att all hyphy var så festligt, men det hade varit lite kul att höra lite då och då.

Malki är hursomhelst från Berkley, han började spela in musik med The Pack där nån gång innan de blev enorma med Vans. The Pack tog en väg, Malki hänger i Berkley och gör rapp som förr. Bland annat med favorite Sirealz från based-legenderna Teamknoc. Ta och titta på lite fler videor nu så lovar jag att den förmodade möjliga dysterheten ni känner i det här snö-regniga landet försvinner för ett tag, tänk hur det skulle va att få åka lite bil och dricka shots i B-Town ett slag.