Bay Area och Justin Bieber

Som ni säkert har hört har den kanadensiska popgossen Justin Bieber släppt en ny singel, Boyfriend. Som ni säkert hört består beatet till sången av några klassiska bay area-element, trumman alltså, och rätt mycket som inte har nåt med buktens ljud att göra, gitarren och stora delar av sättet han sjunger på t ex. Det var ju inte som när en annan kanadensisk popgosse släppte en faktiskt hyphy-sång förra året. Anyways sången var nog spännande för att nån som heter Chucki Macki skulle göra en buktremix, det tycker jag är väldigt festligt.

Too Short öppnar, följt av Eddi Projex tror jag, följt av Beeda Weeda, sen kommer E-40 in lagom till gitarrerna. Turf Talk försvinner helt bakom gitarrerna medan San Quinn får vråla fritt. Ja det fortsätter lite så, det här är kanske inte det bästa ni hört på bajonäs, det spelar inte så stor roll jag tycker det är väldigt kul att höra en gubbe som San Quinn på ett beat som tillhör Justin Bieber.

E-40 – Boyfriend (Remix) (With Too Short, Clyde Carson, Kaz Kyzah, Hoodstarz, Beeda Weeda, Eddi Projex)

Too Short vilken grabb va

Nä men här står Too Short och Beeda Weeda och snackar lite om en av de största sångerna med ett bay area sound på länge. Det är alltså Drake som tillsammans med Lil Wayne och Tyga gjort en hyphy/based/post hyphy sång. Den har varit ute rätt länge nu typ över en månad säkert, men ändå alltså att en människa från jävla Kanada gör en hyphy sång 2011, som nu har 10 miljoner hits på youtube. Satan i gatan det visar att bay area-soundet är nånting som skulle kunna ta större plats över hela världen, fast ingen bay area-artist lyckas göra det själv riktigt.

Lustigt. Men men lyssna på när Too Short säger vad han tycker. Väldans intressant för oss buktfantaster.

I den här videon nämner Too Short och Beeda Weeda två hits från bukten, hitsånger som vi på bajonäs givetvis lyssnat på och älskat och ännu älskar. Nämligen LoveRance Up!, som nu för säkert flera veckor sen fått sig två remixer, en med 50 Cent och en där Young Jeezy och T.I. rappar över beataet. Eftersom vi redan pratat om den gamla vanliga versionen med Iamsu och Skipper som gäster flera gånger så låter vi er nu lyssna på Atlanta-versionen, och videon med 50 Cent är längst ner här i inlägget.

LoveRance – Up! (Ft 50 Cent, Young Jeezy & T.I.)

Den andra sången de pratar om är naturligtvis No Hoe av D-Lo. Fan vilken dänga det var. Den här sången har varit ute sen 07-08 men den blev stor 2009 och fortsatte spelas 2010. En riktig throwback alltså.

V-White intervju för fan Del 2 #intervju

Beeda Weeda från Livewire dök upp på fjolårshitten Cargo Van Funk, som handlar om något av det bästa med livet, funk och skåpbilar.

Välkommen till Del 2 av Bayonnaise intervju med Vidal White från grupperna The Delinquents och V-White & The Politician. Del 1 kan läsas här.

När jag frågade Vidal om hans förhållande till hans gamle samarbetspartner i The Delinquents, G-Stack, idag och om de fortfarande gör musik tillsammans började diskussionen leda in på hur det står till med den bransch han verkar inom idag.

Vi spelar inte in någon musik för tillfället. Vi har pratat om att göra ännu en The Delinquents-skiva. Men, som du vet, tidigare var skivförsäljningen och allt det där mer privilegierad. Det är lite av en sån situation där vi inte vill komma ut och göra skada, på den historia vi har. Det är lite som om Mike Tyson hade pensionerat sig när han gjorde det, skulle han ha varit en fenomenal boxare. Han är en fenomenal boxare ändå om du känner till Mike Tyson. Men allmänheten ser på honom annorlunda nu efter att han kom tillbaka och höll på och sänkte sin standard lite grann. Så vi vill inte komma tillbaka och sänka vår standard helt enkelt.

För nu kan vi så klart inte sälja som vi gjorde när vi släppte skivor då, och sålde 30-40.000 skivor lätt. Nu skulle vi få vara nöjda med att sälja 10% av det. Och man är bara så bra som ens senaste skiva. Så vi vill inte skada de siffror vi har idag.

V-White & The Politician – We Built This (Feat. G-Stack, Ricky D)

Jag håller med Vidal White om att musikindustrin känns jävligt finurlig idag, och det är kanske inte så konstigt när man tänker på att det idag både är en mindre kaka att dela på, och fler som vill ha sin del. De olika intressenterna ser mer och mer på rapp som en bransch de kan mjölka ur så mycket som möjligt ur medan åtminstone några ännu betalar för sig, vilket leder till kortsiktigare perspektiv och ett nästan helt försvunnet delat fokus emellan att distribuera glädje i form av musik och att tjäna pengar. Det här märks väl i Bay Area. Musikaliskt vimlar det av talanger, så som fjolårssuccén Main Attraktionz, de återuppvaknade NHT Boyz, Livewire med J-Stalin i spetsen, briljanta unga producenter som Erk Tha Jerk, Traxamillion, Droop-E och Young L. Det är många som lovordas och många som spelar in fantastisk musik, men det verkar vara svårare att ta sig hela vägen, att som Bay Area-rappare nå lika långt som 90-talets största buktartister gjorde. Jag frågar Vidal om han har märkt någon skillnad i branschen och hur artister ser på rapp idag jämfört med under 90-talet.

Yeah, i början på 90-talet, då var det lugnt om du kom ut och hade din egen stil. Vi hade flera olika stilar i buktområdet, och i Oakland, på den tiden. Jag menar, bara inom rapp fanns det så att säga olika genres inom rapp. Som att folk rappade om olika saker. Du hade Hieroglyphics och det var en typ av musik. Du hade oss och det var en typ av musik. Du hade 3Xkrazy, Askari X, Pooh Man, du hade Too Short. Och alla vi hade olika stilar av rapp, och alla var accepterade. Folk accepterade en för att man hade en egen stil. Nu går det inte att vara originell eftersom radiostationernas program gillar bara en sorts musik, fattar du? De spelar inte en variation av musik. De fastnar vid en stil. Och vem som än spelas på radio och de får bra siffror, då kommer de inte spela någonting annat såvida det inte låter som artisten som hade bra siffror sist. Så det innebär att alla artister, för att slå igenom, de lyssnar in sig, radion vill att vi ska låta som den och den. Så då går de och försöker göra ett album som låter som den och den. Så nu har de tagit all originalitet ur leken, eftersom alla vill vara en stjärna. Så det gör skivor som radion vill höra och radion vill bara höra ett sorts sound. De är inte beredda att spela en variation av musik och låta ens originalitet skina, som det gjorde förr i tiden. För förr i tiden gillade all dig för din originalitet och det spelade ingen roll för alla rappade olika. Om pratade med nån från Oakland så hade de antagligen alla rappares cd-skivor eftersom de accepterade alla olika sorters musik.

Det verkar som att Bay Area är oförtjänt bortglömt i dagens rappscen. Tror du att radio, och sättet de har programmerat unga artister på det sätt du pratar om, har någonting med det att göra.

Ja Ja jag menar i Bay Area. För det första, i buktområdet stöder inte radion sina artister. Varsomhelst du åker, till Atlanta, jag åker till D.C., jag åker till Texas, var du än åker. De lokala artisterna i de städerna spelas av radion. Så i förlängningen för de lokala artisterna, när stora skivbolag kommer dit så vill de se sändningsstatistiken. De vill se hur mycket radiospelningar du har haft, det är ju sånt storbolagen kollar på. I buktområdet, tyvärr så stöder inte radiostationerna sina lokala artister. Du vet de spelar en på en lördag natt vid midnatt. Så när storbolagen kommer till radiostationerna och frågar ”Hej, hur många spelningar har ni på de här killarna”, så självklart säger de inga, eftersom de spelar ju ingen. 

 Too Short gästar på denna hyllning till V-White & The Politician’s hemstat, Kalifornien.

Han har ju rätt, tänker jag. Jag vet inte om jag håller med om att Bay Area är för homogent idag, med Sacramentos kannibalrapp-scen i åtanke, New Bay-rörelsen med en bunt artister som friskt går emellan moderna elektroniska beats och östkustiga melodier som låter som någonting Lupe Fiasco eller typ Little Brother skulle uppskatta, eller den råbarkade gangster-rappen NHT Boyz levererar. Men där bevisar han sin poäng, de spelas ju inte på radio, så det går ju inte att ha koll utan att spendera timme efter timme framför en laptop, och framför hemsidor dedikerade till musik, som Bayonnaise till exempel. Allt han hör på radion låter kanske likadant. Jag frågar honom om han tror att det är svårare eller lättare att lyckas som artist i buktområdet idag, jämfört med när han slog igenom.

Nä det är definitivt svårare idag. Och det har att göra med, ja du vet nu finns iTunes och nedladdning, inte så många närbutiker. Folk bränner cd-skivor. Förr i tiden fanns inte allt det där. Folk brände inte skivor eller laddade ner, man kunde inte ladda ner musik gratis. Du hade ingen iPad som är populärt idag, eller iPods. Nu kan du ha en person i området som har ett stort musikbibliotek, och alla betalar den killen så att han kan förse deras iPods med musik. Så du kan ha din musik på 500 iPods, och han köpte bara din skiva en gång och bara satte den på 500 iPods, på folk som inte köpt skivan.

V-White & The Politician – Iron Man

Du och The Politician har ju massa virala videor och sånt, anpassar er till den här nya online musikindustrin. Känns det som att det hjälper, eller är det dåligt för er musik?

Det skadar definitivt, definitivt skadar det. Det är en positiv och en negativ sida av det. Det positiva är att de hjälper en bli mer sedd. När du sätter dina grejer på sociala medier, din produkt och dina färdigheter, så kan hela världen se det. Det är fördelen med det. Den negativa delen är att all trafik som går igenom allt, de behöver inte betala för det. De får det gratis nu. Resultatet är att man jobbar hårdare bara. Och grejen med hela den här sociala medier grejen nu är att, förr i tiden, då brukade de verkligen lyssna på musiken. De ville höra din demo, du vet. EPMD hade en sång som hette ”Please Listen To My Demo”.

Så det brukade va ”snälla lyssna på min demo” och nu är det ”låt oss se hur många visningar du har på Youtube”. Så om du är på Youtube och äter kackerlackor och springer runt spritt språngande naken och har massa visningar, då tänker de att du kanske är en sensation. För du är ju på Youtube, och äter kackerlackor och har dig. Det har inget att göra med dina färdigheter eller med musiken. 

Ja fattar. Så nu förtiden behöver man har tusentals Youtube-visningar eller typ tio mixtejps ute för att ett skivbolag ens ska kolla på en artist.

Ja, ja. De sätter sig inte, alltså. Jag känner att de inte tar sig tid till att lyssna på musiken längre. Och jag tycker det känns som att de inte vill hjälpa till att bygga upp en artist, de vill inte satsa några pengar på någon artist. De vill att du ska gå ut och skaffa dig din egen buzz. Sen så kollar de på Youtube, och när du har fått 2-300.000, 400.000 visningar, då säger de ”nu är du redo att bli signad”. Problemet med hela branschen är att de fortsätter göra så. De signar massa snubbar och det finns ingen substans. Så det släpper ett album, och ingenting händer. Så är de tillbaka på Youtube och letar efter nästa Youtube-sensation.

I sommar kommer nästa album, Gas Station, så se upp om ni är intresserade av att höra gubbar som kan än. Bayonnaise ser i alla fall fram emot skivan.

Livevwire-fokus: Beeda Weeda

Varje gång jag ser en rappar i lila kläder tänker jag givetvis oundvikligen på Harlem’s Purple City Byrd Gang, och hoppas att det faktiskt är deras smashhit som fått rappare över hela jorden att ta till sig färgen.

Beeda Weeda var en av skaparna av det mycket omskrivna skivbolaget Livewire Records, har jag för mig. Men det visste jag inte då. Jag har ändå inte lyssnat på Livewire-artister och varit medveten om det mer än kanske mellan 18-30 månader, jag minns J-Stalin som nån som var med på lite Thizz-släpp ibland och det var fan likadant med Beeda Weeda. Beeda var väl aldrig signad till Thizz Ent vad jag vet, men allt alla gjorde hette nånting med Thizz ett tag. Vilka jävla dagar, helvete det är inte svårt att sakna hyphyn ibland.

När jag tänker på Beeda Weeda tänker jag fortfarande på honom som en hyphy-rappare snarare än den gangster och hostmedicinsippande Livewire-rappare han är idag. Även om han ännu är en av dem som ligger närmare de klassiska hyphy-up-tempo tokstoller beaten än flera av sina kamrater i Livewire. Han han inte riktigt hoppat på 80-tals discosamplingståget som Stalin och de andra dudsen heller direkt. Han håller det jävligt kliint och släpper inte riktigt taget till den hyphyrappare han var för fem år sen, den glada pillerpoppande Beeda Weeda. Det var just fem år sen han släppte sin kanske största sång ännu, hyphy-hitten Turfs Up.

Hoppa fram typ 1.20 i videon så börjar en fantastisk video.

Jag hörde aldrig originalsången eftersom jag hörde sången först 2008, när remixen med en jävla massa stora buktrappare låg som ett bonusspår på Beeda Weedas album Da Thizzness. Och remixen är ju bättre, tycker jag, eftersom jag alltid älskar remixer, det känns som att alla går in med en rätt lättsam stämning, framförallt när det är en så positiv sång som bilåkardängan Turfs Up.

Beeda Weeda – Turfs Up (Remix) feat. Too Short, E-40, San Quinn, Turf Talk, Dem Hoodstarz, & The Team (2008)

Men det säger kanske lite mer än så, att jag gillar remixen så jävla mycket mer än originalet, jag känner att det ibland går att glömma allt Beeda Weeda säger. Han är en kompetent rappare men väldigt sällan den man minns från en sång. Och så är det ju med tusen rappare, och Beeda har fördelen att han är fantastiskt bra på att styra upp så han får fantastiska beats. Vilket vi till exempel hör på alla dängorna här nederst.

Jag kunde inte riktigt låta bli att ta med den här omslaget.

Den första Beeeda Weeda sången jag minns att jag hört är den Mac Dre samplande You Don’t Hear My Tummy, vilken jag givetvis lyssnade på eftersom Mac Dre skulle vara med. Och det är nog fortfarande en av mina Beeda Weeda favoriter. Resten av hans bästa verk enligt Juice Mannen finner ni här direkt nedan. Jag rann ut av gas lite, som man säger på engelska. Men ta och lyssna det är bra jävla musik.

Beeda Weeda – You Don’t Hear My Tummy (Ft Mac Dre)(2008)

Beeda Weeda – Whoa (Ft Hongry)(2011)

Beeda Weeda – Mack’n & Mobb’n Feat. J-Diggs (2010)

Beeda Weeda – Cuz Blood (Like This)(Ft Shady Nate)(2009)