Namn och nytt 3

Den riktiga Phillip Drummond står där bak till vänster.

Då har jag varit borta en vecka. Det känns knappt som att det här året gått en vecka. Snart är det 2012 och då spelar inget av det här nån roll längre. Fy fan. Hela skiten är på väg åt helvete. Vem fan är Phillip Drummond? Han verkar ha varit en karaktär i en ganska känd teveserie som ingen kommer komma ihåg efter 2012 när Maya-indianerna straffar världen genom jordbävningar och tsunamis som når hela vägen upp till Åreskutan och säkert hela vägen ner till Smygehuk. För att spanjorerna tog deras jävla choklad och lurade dem att bli sjuka i europeiska smittohärdar och spritsjukan. Det har kommit lite ny musik i alla fall. Dr Dre får skynda sig att släppa Detox om han ska hinna skina lite på sin ålders höst innan 2012 slår sina klor i världen och dess missöden.

Messy Marv – Phillip Drummond (Ft Chalie Boy)

The Boy Boy Young Mess har hursomhelst spelat in en sång som handlar om den här konstiga gubben Phillip Drummond. Han har anlitat Texas-tjockisen Chalie Boy som rytmisk vokalistpartner. Chalie Boy är typ lika bra som Trey Songz men har ätit fler hamburgare och tar inte av sig tröjan lika ofta. Mess är lika lat som vanligt. Han låter så där slapp och nerkolad som han har gjort de senaste åren, fast nu är det inte lika bra längre. Vem hade kunnat ana att knarkbruk kan påverka en artist negativt (musikaliskt). Eller så har det med annat att göra. Men fortfarande, vem fan är Phillip Drummond?

Mess släppte i alla fall en bild tillsammans med släppet av den här sången. Han har bytt plats med Phillip Drummond i bilden, och har således lyckats visualisera vad han menar när han säger ”I’m Phillip Drummond”.

Freeway – All Kinds of Them (Ft The Jacka & Husalah)

Freeway och The Jacka har jobbat ett antal gånger tidigare. Freeway har gästat The Jackas album Tear Gas och på Go Bots 2 till exempel. Men så vitt jag vet har The Jacka aldrig gästat en Freeway-skiva. Det är kanske nu det är dags. Eller så är det den första låten från sommarens kanske mest efterlängtade släpp, Jackson och Freeways samarbetsskiva.  Det får vi antagligen reda på innan 2012. Husalah är med på en kant, antagligen mest för att han är världens bästa rappare och gör typ alla sånger bättre.

Lil Uno – Rich Nigga (Ft Lil Rue)

The Packs sämsta medlem på alla sätt och vis heter Uno. Han är dålig på att rappa och verkar vara rätt töntig. På en sång sjunger han ”pay me, or pay me no attention, and did I mention I’m the center of attention”. Det är kul för han är ju typ rapparen i Bay Area med minst hype. Men men. Det tycker inte Sirealz från Teamknoc. Sirealz har typ gjort 2000 skitbra beats och har låtit en hel del urusla rappare lägga verser över dem. Han själv är rätt bra på att rappa och skulle kunna producera och spela in egen rapp i mängder och släppa det på youtube så att han åtminstone fick lite internethajp som Young L från The Pack. Men nej då han väljer att producera jävla Lil Unos hela mixtape. Ja om ni undrar består alltså hela Lil Unos nya mixtape Sushi av fantastiska beast och undermålig rapp. Så för beatsens skull har jag lyssnat på det typ tre gånger.

Drew Deezy – We International (Bay Area Remix)(Ft The Jacka, Husalah, Nio Tha Gift, Philthy Rich, Big Rich, The Hoodstarz)

Det har kommit en Bay Area Remix av en låt jag inte hade hört innan. Drew Deezy är nån bekanting till superproducenten Traxamillion, och det låter jättemycket som ett Traxamillion beats. Annars vet jag inte så mycket. Men, jag älskar anthem-låtar. Och en hel bunt skitbra rappare gör sig besvär.

Det får räcka för idag.

Bra jävla musik från förr-nyss

Fed-X från The Mob Figaz rappar inte så ofta nu för tiden, men när han väl rappar är det känslofyllt och handlar främst om hans olika huvudbry. Ett huvudbry han inte rappar om så mycket är när han blev skjuten just i huvudet.

Det kommer så jävla mycket ny musik så det är fan svårt att hänga med. Jävla massa nykomlingar och gamlingar som vägrar lägga av. Äh varför skulle de göra det, de säljer ju skivor än och folk går på deras konserter, klart de ska fortsätta. Men det är svårt att hänga med hursomhelst. Så vanligtvis lyssnar jag på ny musik, uppblandat med några klassiska album från de senaste tio åren och rätt mycket fantastisk rapp-musik från 90-talet. Men! Det kom ju skitmycket feta låtar som jag spelade sönder bara för några år sedan. Det är ju tyvärr sällan tokar som lyssnar på så mycket musik som vi gör kommer ihåg att man kan gå tillbaka nåt år eller två bara för att bli skituppryckt av moderna klassiker. Så…

Hemma i Årsta.

På min lediga fredag tänker jag dela med mig av sånger som jag spelade sönder när de kom, häromåret. Givetvis inte de låtar jag spelade som mest enbart, det är ju skitsvårt att komma ihåg. Men jag tittade igenom mitt mediabibliotek, sprang mellan korridorerna och tog en cognac ur den gamla jordgloben i mitten av rummet som egentligen går att fälla upp så är det en bar. Jag hittade lite gamla sånger som är skitfeta hursomhelst. Här är dem och kanske nåt ord om dem.

Fed-X – Awful Dodger (2007)

The Jacka – Aspen (2007)

2007 var året jag upptäckte att det fanns sinnessjukt fet melankolisk mob music ifrån norra Kalifornien. Jag hade mest hört talas om The Mob Figaz från disslåtar av A-Wax och visste inte alls vilka de var, vem fan visste det. Awful Dodger är anledningen till att jag älskar alla Fed-X verser jag hört typ, rösten inger en sån jävla verklig känsla av smärta. Och Aspen är en av 2007 års bästa låtar alla kategorier, den och All Over Me skulle blivit Tear Gas ledsånger, men skivan dröjde och The Jacka snickrade ihop lite annat klassiskt material istället.

JT The Bigga Figga – World Wide (2007)

Mannen som har skapat fler artister än nån annan man. Han släpper egen musik ibland, men knappt nån lyssnar. Men fan, JT The Bigga Figga släppte en nästan klassisk skiva för bara några år sen, jävlar i mig vilka produktioner, det låter jävligt bukten, jävligt Thizz faktiskt.

Sean Paul – You Need It, We Got It (Ft San Quinn & Berner) (2007)

Jävlar i mig den swaggeriaste rapparen på jorden hänger med buktrappare. Ja det är alltså Sean P från Atlanta-gruppen Youngbloodz och inte han från Karibiska övärlden. Okay det är ingen fantastisk låt, men ändå. Jag saknar ambitionen att göra musik på såna här beats, det är bara flumknarkade från Memphis som gör det nuförtiden. Alla crunk-nissar från Atlanta försöker låta som Travis Porter/Roscoe Dash nu. Det är ju skitbra musik, så visst. Men jag saknar Atlanta-crunkens påverkan på andra regioner. Bukt-ATL samarbeten idag handlar mer om att låta som gitarrhippien Bob.

Rappin 4-Tay – Live From The 415 (Feat. San Quinn, Messy Marv, Big Rich & Seff Da Gaffla)(2007)

Shady Nate, Beeda Weeda & Kaz Kyzah – Don’t Ghostride (2008)

Live From The 415 skriker buktrapp. Det låter exakt som det brukar låta när en gammal veteranrappare gör musik nuförtiden. Inspirerat från förr som fan och med lite nya småljud i bakgrunden på beatet, lite modernare slang. Det här var Rappin 4-Tay’s senaste album, och han hade än makt att samla ihop en hel drös kanonrappare. Det gamla gardet fick en till chans att skina om man säger. Och Livewire-rapparna Beeda Weeda och Shady Nate är ungarna som parallellt visade var buktens framtid låg. Tillsammans med Kaz Kyzah från The Team tog de avstamp och visade förakt för det som kallats buktens hopp, hyphy. Livewire ville göra modern gangster-rapp till buktens signum.

Avslutningsvis, jag kan inte låta bli att lägga upp kokainsnortarfavoriten Playin With My Nose, för att uppmuntra lite kolabruk. Jag lyssnade sönder den här låten. Det var ju första gången jag hörde Messy Marv någonsin och sen dess har jag hört honom rappa circa 10.000 gånger. Och som motpunkt, bara för att Messy Marv knarkar, Don’t Lose Your Head.

Messy Marv – Playin With My Nose (2006)

Zion I – Don’t Lose Your Head (Ft Too Short)(2007)

Namn och nytt 2

Plane Jane ser väldig medveten ut.

Nu är det inte så bråttom, men ändå känner jag mig stressad. Eller snarare bakis, det är lagom osoft oavsett vad jag gör, hur jag sitter. Utomhus provade jag, det var kallt tills jag kom inomhus då var det för varmt. Umgänge var trevligt, men jag vill ändå typ ligga i sägen själv och kolla på teve, fast det var tråkigt. Så jag surfar lite musik. Hittar lite musik. Lyssnar på lite musik. Delar med mig av lite musik. Även lite musik jag lyssnat på sedan även innan förra Namn och Nytt-posten. Framförallt ville jag dela med mig av LivewireMob Figaz samarbetet som följer här:

Stevie Joe – Beast Mode ft. Husalah & Philthy Rich

Stevie Joe – No Credit ft. HD, Lil Blood & Philthy Rich

Alltså Livewire och The Mob Figaz tillsammans är egentligen så självklart, det behövs verkligen inte tänkas efter speciellt länge för att se potentialen. Två grundstenar i 2000-talets mob music, så klart det blir fett när de samarbetar. Sen att jag tycker att det verkligen blir fett varenda gång Husalah gör musik, någonsin. Det är ju rätt konstigt, där inser jag ju att jag tycker konstigt mycket om hans musik. Ingen är ju alltid bra, men ändå är Husalah alltid bra. Jag har ingen aning om vilket projekt varken ”Beast Mode” eller ”No Credit” kommer ifrån, det är oklart. Men N”o Credit” har ju en musikvideo så det är säkert något viktigt, och jag tror nog att Beast Mode kommer få en egen video också. I ”No Credit” sjunger HD refrängen, och sjunger ”I just bought a chinese cake, can’t wait to spray that”, vad menar han med det? Vad är en ”chinese cake”? Är det en drogreferens?

Rob Lo – Stackin’ Big Cake
En till sång om kakor! Fast andra kakor här kanske. Det är sannerligen inte så ofta man stöter på vokalisten Rob Lo, desto oftare producenten. Även om det är skitsällan nu förtiden det också. Jag tänkte på det här om dagen, vad har han tagit vägen Rob Lo? Det är alltså Rob Lo som varit The Mob Figaz mest använda producent de senaste tio åren.  Han var med en del på The Jacka’s storsäljande skiva Tear Gas, men vad har han gjort sen dess? Kanske jobbar han på Fed-X solo-skiva. När A-Wax dissade (en historia vi tar en annan gång) alla fem Mob Figaz en efter en, var det en sjätte herre han inte kunde låta bli att nämna vi namn,  nämligen producenten Rob Lo. Ibland hör man honom, men för sällan för att nån någonsin ska har lärt sig hans röst. Och här hör man lite varför, jag kan inte låta bli att lyssna eftersom han ligger bakom så mycket annan bra musik, men det är ju ingen rapp-virtuos eller särskilt nyskapande vokalist.

Plane Jane – Aye Yo
Jag har ingen aning om vem det här är. Men hon är rätt duktig! Jag hoppas att hon släpper tolv mixtapes nästa år så att hon blir ännu bättre och blir riktigt bra. Jag tror nämligen att rappare tjänar på att träna på att rappa, ju mer de spelar in desto bättre blir de, som med vad som helst. Släppt musiken, låt folk höra. Det finns massa rappare som släppt dåliga mixtapes i år och så vips så blir de bra och då börjar folk lyssna, folk fortsätter ge det chansen om de bara hör lite potential. Jag är trött på att höra kvinnliga rappar som gör typ två sånger var, släpp mer musik för fan. Plane Jane är från Richmond hursomhelst.

Big Rich – La La La (Feat. SU, YB The Rockstar)
Fillmoe Rich a.k.a. Big Rich från Fillmoe har varit ganska medelmåttig ganska länge, enligt mig. Han hade nån hit på Sick Wid It (E-40 och hans släktingars skivbolag), släppte en skiva. Har släppt en del skivor sen dess. Helt okay men inte jättebra uppfattar jag det som. Inte sällan har han bättre gästrappare än vad han rappar själv. Hans nya skiva Built To Last är helt okay, efter en genomlyssning. Festligast var dock den här sången! Han har ju för fan samplat ATC – Around The World eller nåt sånt, nån trance techno bit är det.

Roach Gigz – The Dopest 2
Avslutningsvis är vi begeistrade över att den unge San Francisco-spaggen Roach Gigz har läckt en ny sång från hans kommande projekt. Resten av skivan får vi vänta på tills januari, men här hör vi hans nasala rapp lite i förväg. Sången hade varit roligare om ”The Dopest” betydde ”knarkigaste” och inte bästa och att han skröt om hur knarkig han var, men den är bra ändå.

Jag spelar Anthems

Grattis till San Francisco Giants, de vann World Series of Baseball eller vad det heter häromdan. Det är egentligen som SM fast i USA, men det heter World Series ändå eftersom ingen utanför USA bryr sig om baseball. Jag bryr mig inte ett dugg om baseball, trots att jag är väldans förtjust i mycket annan sport. Jag är så intresserad av de mänskliga prestationerna. Jag hejar en del på de båda fotbollslagen Oakland Raiders och San Francisco 49rs till exempel. Alltså, känner man ingenting när man ser en annan människa pressa sin kropp och sitt psyke till och utöver det som borde vara möjligt förstår jag inte hur man förhåller sig till mänskligheten i huvudtaget. Oj det hände någonting historiskt fantastiskt där men jag tänker tänka på damm och rullgardiner och sånt istället. Jag fattar inte, men många andra fattar antagligen inte hur jag ändå inte helt litar på vetenskapen som säger att jorden är rund. Jag köper argumenten, fick jag gissa hur det verkligen ligger till, ja eller nej, då gissar jag ju givetvis att jorden verkligen är rund. Men med lite förbehåll, gravitation är inte mer logiskt än magi, bondförnuft eller religion motherfuckers ni är bara uppfostrade i ett samhälle som tror på vetenskap och sväljer hull och hår som katter, jag förhåller mig kritiskt till paradigmer.

Giants-legenden Barry Bonds

San Francisco 49rs unge Quarterback, när 49rs slog Denver Broncos i söndags på Wembley Staium, London hade T. Smith från Ohio ett mindre genombrott. Kanske blir det här 49rs QB i år att komma.

Cellski, San Quinn, Big Rich, Roach Gigz & Davinci – Black & Orange Remix

För några dagar sen, när det var klart att det skulle bli finalmatch mellan SF Giants och nåt annat gäng, släppte San Francisco-rapparen Bailey en hyllningssång till Giants. Den kommer ni inte få höra, jag har aldrig helt gett mig in i Baileys musik. Men ni kan höra remixen här ovan. Med frisco-legenderna Cellski och San Quinn, tillsammans med knubbisen Big Rich och nykomlingarna Roach Gigz och Davinci. Det är inte den enda San Francisco-anthem rappsången som kommit de senaste åren. Traxamillion satte ihop ett gäng med kompisar och rappare år 2007 för att spela in SF Anthem. Dessutom kom det en anthem till Frisco-området Hunters Point härom året.

Traxamillion – SF Anthem (With San Quinn, Big Rich & Boo Banga)

Bread Em Out Family – HP Anthem

Tro inte att rappare från de andra orterna i San Franciscos buktområde inte är sjunger hyllningssånger till sina hemstäder. Bara häromdagen, strax efter att Black & Orange släpptes, fick internet plötsligt en gåva ifrån Vallejo. Legend efter legend, och så Infamous och Cashot Quis som jag inte känner till. Men, om det nu finns skillnader inom Bay Area så hörs de här. Vallejo-sången låter jätte jätte Sick-Wid-It, det är alltså skivbolaget som E-40 och hans släktingar rappar på. J-Diggs från Thizz får också vara med. Och SF Anthem låter väldigt San Francisco inbillar jag mig, kanske mest för att San Quinn är med.

The D.B.z – Vallejo Anthem (Ft. Cousin Fik, E-40, Infamous, Willie Joe, Turf Talk, J-Diggs, Cashot Quis & Droop-E)

Och inte heller grannen i norr, Kaliforniens huvudstad, Sacramento går utan rappsånger om sig. Sick-Wid-It hårdingen Doey Rock samlade ihop ett gäng rappare på den här biten.

Sacramento All Stars – Sac With It (Remix)

Jag har lite större problem att hitta en sång som skulle kunna kallas Oaklands uttalade Anthem. Men det känns inte rätt om jag inte likväl delar med mig av en sång som handlar om Oakland, när resten av buktområdet rappats om så mycket. Så den här sången bjuds:

Acktup – City Of Oakland ft. D-Lo & DB Tha General

Doldisen Acktup släppte skivan Talk of The Town tidigare i höstas, en stjärnspäckad gästlista reste min ögonbryn. Har han så många välkända rappare med på sin skiva och är så okänd kan det bara betyda fyra saker;

1. Han har mycket pengar att spendera på gästverser eftersom han är en rikemansgosse (lex K-Fed)
2. Han har mycket pengar att spendera på gästverser eftersom han är enverklig gangster som vill satsa på musiken för att slippa att hamna i en grav eller en fängelsecell inom kort. (lex Sky Balla)
3. Han är väldans talangfull som rappare/musiker (lex Yelawolf)
4. Han är väldans trevlig och har rört sig i branschen bakom kulisserna ett tag. (Nump)

Vad sanningen är får vi kanske aldrig veta. Eller så får jag veta det och skriver om de här, så bäst ni läser vidare i framtiden. Med det avslutar jag det här musik/geografi/sport-bidraget till dagens internet.