Iamsu + Fly Street Gang + Ty$ = ni fattar va

 

Det hade ju kunnat se ut hur som helst det här samarbetet. Jag vet inte om ni tänkt på det men iom att alla unga i bukten typ producerar, sjunger refränger och rappar så är det omöjligt i förväg att veta hur ett samarbete ser ut. Den här gången blev det till exempel Fly Street Gang (ni minns att folk pratade om att det var deras år i år va?) som rappar, rappar/rnb/producent-stjärnan Ty$ som sjunger refrängen och rappar/producent-stjärnan Iamsu som gjort beatet.

Det funkade ju om man säger.

Ja men då kanske ni trodde att det var den enda möjliga kombinationen av musik som kunde ske av detta gäng? Uppenbarligen inte eftersom jag precis berättade att det inte behöver vara så. Här nedan är nämligen en helt annan ny Fly Street Gang sång där rapparen Problem och rappar/producenten Iamsu rappar. Det är visserligen en rätt generic sång där de trots allt lyckas använde en bilmetafor för ett förhållningssätt till livet medan de rappar om typ ingenting, men det gör inte så mycket det låter fett.

 

Ok men så avslutningsvis vill jag bara berätta att Jonn Hart nu alltså börja släppa mer musik, denna gång har han med västkustens egen 2Chainz (för att han är med på alla sånger) Problem! Förhoppningsvis blir inte den här sången stor och Problem ersätts med typ Rick Ross, såsom Jonn Hart gjorde med sin förra hit typ.

 

Ok men really detta blir avslutningsvis. Iamsu släppte en sång helt random på Souncloud och den är kinda grym eller hur. Den här gången är det rappar/producenten P-Lo som inte rappar men som gjort beatet åt rappar/producenten Iamsu:

 

 

Nu har jag knappt lyssnat på mer musik men jag ska titta på den här nya videon av Droop-E:

 

Annonser

Throwbacks

Bobby Brackins – What U On (Ft Taz)

Jag är mest glad att Bobby Brackins fortsatt med det han alltid gör, och att han blir bättre och bättre på det. Om ni minns back i dagarna när han gjorde based rap innan den sortens based rap adopterats av Los Angeles helt, då lät det likadant men mycket sämre ljudkvalité osv. Och den här sortens ung Kalifornien beatas, visar det sig, är en sorts musik som verkligen tjänar på att göras ordentligt i ordentliga studior. Det här beatet är till exempel av Trev Case.

Om ni inte fattat det så skriver jag nu om musik som jag tänkt lyssna på när det kom men jag har varit så oduktig på det så sångerna har hunnit bli throwbacks innan jag ens hört dom. Allt är från 2012 dock så det är inte så himla värst gammalt.

Cousin FIK släppte till exempel det här mixtejpet för kanske mellan två och sju veckor sen, vem vet. Sickest Nword Healthy håller fortfarande på att pushas och snart kommer lite videos osv, men i väntan på det kan man ju lyssna ändå. Och det gjorde jag för ett tag sen lite snabbt och tyckte att till exempel de här två sångerna var nåt att ha.

Cousin FIK – Brand New Bitch (Ft Problem och 1splacemusic)

Problem börjar bli ett problem. Fatta hur bra han är på att jobba runt så att han tilltalar alla, han är som Drake typ, jobbar med rapnörd-favoriter som okända artister på rapnördfavoriten E-40s skivbolag, han jobbar med unga coolingar och han jobbar alltid i konstellationer där han är den snyggaste, t ex ser han till att konkurrera i blickfånget med Bobby Brackins som ni ser ovan kortbyxebärande Iamsu:

den lite äldre och rundare E-40:

sköldpaddan Laroo:

Andre Nickatina:

och

Show Banga:

Nog om det, sången vi pratade om var ju alltså Brand New Bitch och den är bra eller hur. Det finns en till sång här också:

Cousin FIK – Half These Bitches (Ft Roach Gigz & Droop E)

Här är det kul när Cousin FIK till exempel klagar på att hälften av bitchersarna han pratar om inte ens läst en bok. Jag har helt missuppfattat honom jag trodde han kanske knappt läst en bok, eftersom som han är så jävla ADHDig i sin musik och verkar ha specialintressen som molly, fest, skräckfilm och hostmedicin snarare än kunskapstörstande av det mer akademiska slaget.

Slutligen vill jag bara berätta att jag inte missat att Bearfaceds HD har släppt en riktig skiva, Pursuit of Happyness kallas det visst. Den är mastrad osv men det är massa mixtape DJ drops på den, whatever. Den innehåller bland annat den här catchiga södern-låtande sången där HD säger Chee Chee så det låter bra en masse.

HD – Chee Chee (Ft 600BJ)

Mera Earl

E-40 har bombat oss med videos från The block brochure de senaste månaderna, alla är så klart sevärda. Nu lägger vi upp dom till er som sitter inomhus av någon anledning så ni kan glutta så ögonen poppar ur!
-What you smoking videon kom inatt vilket innebär att inte inte så många hipster-ögon har sett den än så ni vet.
Kokane är på refrängen, Daz & Kurupt kör åtta rader var, alla har solglajjer, svinbra.

Buktens bästa 2010

Juice Mannen & Onda sippar drank.

Yes tok, årets viktigaste lista är här. Dra ner persiennerna, säg åt din brud eller snubbe att ta av sig för pappa/mamma kommer vilja kliva på efter du läst det här. Du vet vad som väntar, Bayonnaise har valt ut det bästa från the Bay 2010 och hittar du inget du gillar kan du lika gärna köpa en keps med propeller.

Bäst i bukten 2010:
1. The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2

2. E-40 – Revenue Retrievin
3. J. Stalin – Prenuptial Agreement
4. The Jacka & Lee Majors – Go Bots II
5. NHT Boyz – Power Triangle
6. Droop-E – BLVCK Diamond Life
7. The Pack – Wolfpack Party
8. Lil B – Red Flame/Blue Flame
9. Brotha Lynch Hung – Dinner And A Movie
10. Guce and Matt Blaque – A Gangsta and A Gentleman

1.


Ja som jag sa när jag skrev om den här skivan för några månader sen:

Det här är jävligt jävla skitbra.

Jag känner fan inte att jag behöver säga så mycket mer. Jo, hela jävla The Mob Figaz är med på den här skivan. Det här är så jävla mycket mob music att jag inte fattar hur folk inte vallfärdar till Akron för att spela in filmer och leva och bo och dansa till sagor och sägner om Ampichinos liv. Till Pittsburg för att ta reda på vad det är för ställe som skapade The Jacka. Det här är typ musiken Gimli och hans dvärgkamrater sjunger och nynnar på kring lägerelden när de minns sina forna rikedomar och sina grottors förgångna flärd med vemod och melankoli.

Det här ÄR årets bästa platta. Det är så satans vemodigt och samtidigt gangster att jag flippar. Att sitta på buss 742 genom Skogås centrum och se nån snubbe med ansiktstattueringar sälja gurt med The Jacka i lurarna slår det mesta. Det är så svårt att välja en låt, för när det gäller riktigt bra album är summan så mycket större än delarna. Men ok, kolla in den här -House of the dead.
Jag tänker på Grace Slick, Gerry Garcia och The Cockettes när jag hör det här. Tänk dig San Francisco 1968, alla tar syra och har hibiskusar i håret. Bara klick, Boooom å den här låten dundrar på!
Det skulle funka men shit vilken skum stämning det skulle bli.

The Jacka & Ampichino – House of The Dead (Ft Yukmouth)

2.


E-40 – Lightweight Jammin (Ft Clyde Carson & Husalah)

E-40 hela norra Califoniens pappa. 2010 fick vi veta exakt var skåpet skulle stå igen. För 10-12 år sen garvade folk åt att man lyssnade på E-40 men tiden har en förmåga att visa vad som är fett och vad som är fejk. Kombinationen av rappens mest unika flyt och att ändå leverera relevanta texter får min skalle att explodera ibland, fan va dom här två plattorna e bra. Avnjutes bäst tillsammans med lite broccoli!

3.


Den här skivan kom tidigt i januari det här året. Vilket ju innebär att det nästa var ett helt jävla år sen. För fan vad laddad jag var. Och för fan vad bra det var. De fyra första låtarna tävlar alla om att kunna platsa bland de bästa låtarna 2010 alla kategorier. Jag blev alltså halvt tokig när jag satte på den här skivan första gången och sång efter sång var så överjävligt fet. Det här blir bara ren hyllning. Men vad fan, det här är skitbra.

4.


The Jacka & Lee Majors – Real Hood feat Freeway

The Jacka har varit sjukt produktiv i år (igen) och hans old school projekt med Lee Majors träffade som en hård örfil rätt i fejjan. Till och med den värsta bakåtsträvaren borde kunna dra ner kangolen lite längre över ögonen och digga den här plattan. Dom snor helt oblygt electro klassiker, Melle Mel texter och 80-tals nostalgin borde kunna få tjejer födda på 90talet att sära på benen. Höjdpunkter är när Lee och Jacka kör över Planet Patrols -Play at your own risk och när Freeway bjuds in på -Real hood nigga.

5.


NHT Boyz dök upp helt plötsligt i våras efter att ha varit försvunna från rappen i typ tre år. De var förändrade och förbättrade. Jag trodde fan inte att de hade det inom sig, men herregud. Till exempel, varför har ingen jävel samplat 50 Cent’s line ”damn homie in high school you was the man homie” förut? De gjorde om Ice Ts gamla dänga ”6 In The Morning”. De gjorde framtidsrapp och nu är de fan ta mig nästan kändisar. Jag hoppas de håller ihop och släpper mer skit tillsammans nu bara.

6.


Han är ju inte tjock som sin far. Men han gör lika fet musik. Droop-E är ju superproducenten som också råkar vara avkomling till E-40. Jävla familj alltså. Sonen tar över, det var det jag sa i höstas. Men när vi summerar året kom vi ju ändå fram till att fader E-40 ännu gör bättre album. Men vad fan, så ska det va. Han är ju typ 22 och hans pappa är en av världens bästa rappare någonsin, nån måtta med talangen får det va. Men vem vet vad som händer när Droop-E har rappat i 20 år, hoppas pappa 40 rappar än då så kanske ännu en avkomling kan få va med. Fatta om Droop-E får en unge nu, tre generationer av legender. Men men nu lever vi ännu i 2010 ett tag till, och redan här och nu har Droop-E gjort extremt bra musik. Vi ska inte glömma att han producerat faderns bästa låtar på 40 skivor. Och så släppte Droop-E ju även de här solo-projektet där han har samplat nån som heter Sade, jag vet inte vem det är men det verkar alla andra veta, det är visst en stor grej. Allt jag vet är att det blev sinnessjukt bra musik när Droop-E la sina vantar på det. Som på den här duetten med pappa 40:

7.


Det här är med stor sannolikhet The Packs sista skiva. Eller det tror jag i alla fall. Lil B är ju helt ute och håller på med andra saker. Young L har nåt sinnessjukt bra eget på gång. Hans solomixtape hade fan i mig kunnat platsa bland årets tio bästa skivor det med. Lil Uno suger ju, men han är så bra i det här formatet. Stunnaman är ju skitbra, men han passar inte in lika bra här med den där nya raspiga jävla rösten han har fått i år. Men vad fan, det vore inte samma sak utan honom. Alltså, nya The Pack låter typ som gamla The Pack fast med mer fulländat ljud typ. Jag vet inte vad de sålde men jag hoppas det bra nog så de känner att de ska fortsätta spela in musik tillsammans. Hem till Berkley med er och knarka i studion så ska det nog blir bra.

8.


Lil B The Basedgod – GQ Magazine

Jag kan ju inte säga så mycket om Lil B, han går ju inte att förklara. Ni får följa Based-serien som jag håller på med här på Bayonnaise (snart kommer lite Lil B solosånger från 2006). Också att han ju släppt tokigt mycket musik i år. Men ändå, bland based freestylesen jag hört, bland de olika färg-skivorna (Red Flame, Blue Flame, Evil Red Flame), och den där regn-skivan så väljer jag att ta med mig den här skivan in i 2011. Inte heller Red Flame är liksom en färdig produkt nog, som Onda säger Currensy gör lite molnrapp och han gör det till ett mer komplett stycke ljud. Men vilket jävla fenomen Lil B är, ungdomar skriver kärleksbrev runt hela världen. Unga rappare över hela USA gör hälften låtar som låter som Travis Porter hälften som låter som based låtar. Det går liksom inte att ignorera att Lil B kommer att ha påverkat framtida rapp på något sätt, vad man än må tycka om det så kommer musiken vi lyssnar på om fem år ha påverkats av Lil B. Tror jag.

9.


Sacramentos stolthet Brotha Lynch Hung kom tillbaka 2010 i god gammal rip-gut form. Alla verkar ha missat den här, den gick upp på billboardlistan första veckan den släpptes men sen glömde tydligen Strange Music att trycka fler cds. Ganska klantigt enligt mig av ett bolag som håller på att bli nya Cash Money eller No Limit. Förmodligen potentiellt farligt med tanke på att Brotha Lynch har en historia av ganska tungt kriminellt beteende och precis lämnat ett tio år långt krig med Black Market Records.

Självklart snackar vi tema-platta, First Degree är med och det sprutar blod, inälvor och hjärnsubstans. Lynch ÄTER mc`s! Bokstavligt talat.

10.

Jag vet inte vem som var gangstern och vem som ska va gentlemannen? Båda lite av varje antagligen. För inte fan är Matt Blaque en gentleman. Första gången jag hörde honom var han ett projekt som Messy Marv drev, den snuskigaste jävla RnB sångaren vi nånsin hade hört. Han och Jessica Rabbit skulle göra succé för Mess skivbolag Scalen genom att göra smutsig strippklubbsmusik som skulle slå världen med häpnad. Nu de senaste åren har han ju mer varit en gangstersångare än en strippklubbsångare, men här ska han alltså va en gentleman. Och Guce, som under 2008 och 2009 hade bytt namn från Guce till Gucey Guce Doe Boy heter numera Guce igen, det tycker jag är synd. Jag skrattade fan varje gång jag hörde honom vråla ut ”it’s Gucey Gucy Doe Boy baby” och liknande. Det är en för jävla fet skiva i alla fall och den förtjänar sin plats väl.

Guce & Matt Blaque – Champagne

TILLSLUT, ANDRA BRA JÄVLA SKIVOR:

Messy Marv & Berner – Blow – Blocks and Boat Docks
Roach Gigz – Roachy Balboa
Stevie Joe – 80s Baby
DJ Fresh – The Tonite Show 2011
Lil Rue – Stars & Straps
The Jacka and Laroo –  Neva Be The Same (20 Bricks – Season One)
J-Stalin – Real World 3
Young Gully – The Grant Station Project

Och, Tack alla läsare. Det är ju ett smalt jävla ämne vi skriver om, men ändå är det några som kollar in. Vi uppskattar er som läser, vänner, främlingar, svenskarna norrmännen. Hoppas ni hittar lite musik här som ni tycker om, och att ni uppskattar texterna. Gott nytt år, vi får hoppas att det kommer sjukt mycket fet musik från bukten 2011! Se upp för Philthy Rich nya skiva som kommer snart till exempel!

Jag spelar Anthems

Grattis till San Francisco Giants, de vann World Series of Baseball eller vad det heter häromdan. Det är egentligen som SM fast i USA, men det heter World Series ändå eftersom ingen utanför USA bryr sig om baseball. Jag bryr mig inte ett dugg om baseball, trots att jag är väldans förtjust i mycket annan sport. Jag är så intresserad av de mänskliga prestationerna. Jag hejar en del på de båda fotbollslagen Oakland Raiders och San Francisco 49rs till exempel. Alltså, känner man ingenting när man ser en annan människa pressa sin kropp och sitt psyke till och utöver det som borde vara möjligt förstår jag inte hur man förhåller sig till mänskligheten i huvudtaget. Oj det hände någonting historiskt fantastiskt där men jag tänker tänka på damm och rullgardiner och sånt istället. Jag fattar inte, men många andra fattar antagligen inte hur jag ändå inte helt litar på vetenskapen som säger att jorden är rund. Jag köper argumenten, fick jag gissa hur det verkligen ligger till, ja eller nej, då gissar jag ju givetvis att jorden verkligen är rund. Men med lite förbehåll, gravitation är inte mer logiskt än magi, bondförnuft eller religion motherfuckers ni är bara uppfostrade i ett samhälle som tror på vetenskap och sväljer hull och hår som katter, jag förhåller mig kritiskt till paradigmer.

Giants-legenden Barry Bonds

San Francisco 49rs unge Quarterback, när 49rs slog Denver Broncos i söndags på Wembley Staium, London hade T. Smith från Ohio ett mindre genombrott. Kanske blir det här 49rs QB i år att komma.

Cellski, San Quinn, Big Rich, Roach Gigz & Davinci – Black & Orange Remix

För några dagar sen, när det var klart att det skulle bli finalmatch mellan SF Giants och nåt annat gäng, släppte San Francisco-rapparen Bailey en hyllningssång till Giants. Den kommer ni inte få höra, jag har aldrig helt gett mig in i Baileys musik. Men ni kan höra remixen här ovan. Med frisco-legenderna Cellski och San Quinn, tillsammans med knubbisen Big Rich och nykomlingarna Roach Gigz och Davinci. Det är inte den enda San Francisco-anthem rappsången som kommit de senaste åren. Traxamillion satte ihop ett gäng med kompisar och rappare år 2007 för att spela in SF Anthem. Dessutom kom det en anthem till Frisco-området Hunters Point härom året.

Traxamillion – SF Anthem (With San Quinn, Big Rich & Boo Banga)

Bread Em Out Family – HP Anthem

Tro inte att rappare från de andra orterna i San Franciscos buktområde inte är sjunger hyllningssånger till sina hemstäder. Bara häromdagen, strax efter att Black & Orange släpptes, fick internet plötsligt en gåva ifrån Vallejo. Legend efter legend, och så Infamous och Cashot Quis som jag inte känner till. Men, om det nu finns skillnader inom Bay Area så hörs de här. Vallejo-sången låter jätte jätte Sick-Wid-It, det är alltså skivbolaget som E-40 och hans släktingar rappar på. J-Diggs från Thizz får också vara med. Och SF Anthem låter väldigt San Francisco inbillar jag mig, kanske mest för att San Quinn är med.

The D.B.z – Vallejo Anthem (Ft. Cousin Fik, E-40, Infamous, Willie Joe, Turf Talk, J-Diggs, Cashot Quis & Droop-E)

Och inte heller grannen i norr, Kaliforniens huvudstad, Sacramento går utan rappsånger om sig. Sick-Wid-It hårdingen Doey Rock samlade ihop ett gäng rappare på den här biten.

Sacramento All Stars – Sac With It (Remix)

Jag har lite större problem att hitta en sång som skulle kunna kallas Oaklands uttalade Anthem. Men det känns inte rätt om jag inte likväl delar med mig av en sång som handlar om Oakland, när resten av buktområdet rappats om så mycket. Så den här sången bjuds:

Acktup – City Of Oakland ft. D-Lo & DB Tha General

Doldisen Acktup släppte skivan Talk of The Town tidigare i höstas, en stjärnspäckad gästlista reste min ögonbryn. Har han så många välkända rappare med på sin skiva och är så okänd kan det bara betyda fyra saker;

1. Han har mycket pengar att spendera på gästverser eftersom han är en rikemansgosse (lex K-Fed)
2. Han har mycket pengar att spendera på gästverser eftersom han är enverklig gangster som vill satsa på musiken för att slippa att hamna i en grav eller en fängelsecell inom kort. (lex Sky Balla)
3. Han är väldans talangfull som rappare/musiker (lex Yelawolf)
4. Han är väldans trevlig och har rört sig i branschen bakom kulisserna ett tag. (Nump)

Vad sanningen är får vi kanske aldrig veta. Eller så får jag veta det och skriver om de här, så bäst ni läser vidare i framtiden. Med det avslutar jag det här musik/geografi/sport-bidraget till dagens internet.

Sonen tar över.

Alltså hur stolt är inte Earl, hur stolt är han inte. Sonen, den lilla grabben som han alltid trott på och uppmuntrat. Gör musik son, rappa, plinka på lite instrument, här häng lite i studion gör lite beats. Vafalls du vill göra musik med vem? Sade? Björk? Son jag litar på dig kör väg, ge mig dina bästa beats bara. Hur gulligt är det inte att E-40 och hans son Droop-E bara hänger i studion, röker lite gräs, dricker lite cognac, spelar in lite musik. Farsan lär sonen rappa, men det är sonen som är producenten, hur går det till när Droop-E säger till farsan att sakta ner flowet lite där, höj rösten lite där. Jag tror det går skitbra, jag tror Earl säger om du säger så, du är nämligen min favoritproducent son, jag litar på dig. Droop-E är alltså typ 21-22 år gammal och är redan erkänd som en av Bay Area och världens mest intressanta och kreativa beatmakare/producenter. Där låter så jävla fett så fort han har ett finger med i spelet helt enkelt. Som när han fick va med på pappas plattor som liten gosse, han låter alltså som en liten gosse, och ändå blir det en hejdundrans bra sång som jag inte var det minsta besviken över, jag hade inga problem med att jag betalat en slant för att få höra kvalitetsmusik och så dök det upp en sjuårig rappare sådär på plattan.

E-40 – Growing Up (Ft Lil E)(1996)

Hur fan gör han då? Med relationerna. Hur fan lyckas han få far, morbror och pappas kusin att göra vad han vill? Jag tror faktiskt att han fick lära sig rätt tidigt hur familjen skulle tas, med en jävla massa berusningsmedel. Han börjar med i smyg viska till morbron B-Legit att farsan har berättat att han söp dig under bordet gång på gång förr, att du hellre sippar på rosévin än dricker cherry flavored bourbon. B-Legeezy vet kanske egentligen att han blir spelad, men han kan ändå inte hålla sig, han utmanar Earl på en helt vanlig shot-tävling. Där står Droop-E redo med en flaska patron, så passande. Den som dricker sju järn först får börja i båset. Det blir lika. Medan B-Legit och E-40 promenerar runt mixerbordet in mot inspelningsbåset för att börja med röstövningarna och sedermera inspelningen ser Droop-E snabbt till att gömma undan all sprit. B-Legit mumlar iväg nån vers, Earl slumrar på nån pall. De känner sig klara och rör sig mot dörren för att hämta varsin wine-cooler i kylen. Men dörren är låst! Vad fan son jag måste få lite järn!! !! Inte förrens du gör om och gör rätt, inget jävla mummel där tio bars in pappa!! Ni kommer inte ut förrens jag har en hit. Droop-E är hip-hopens egen super-nanny och halva hans talang är förmågan att hantera familjen som har tjänat sitt leverbröd i 20 år på att göra rappsånger om alkoholbruk.

Turf Talk – Doe Boy (Ft E-40 & B-Legit)(Prod. Droop-E)(2008)

Nu häromdagen bara har Droop-E hursomhelst släppt ett gratis mixtape som jag tänkte att ni kanske vill höra. Det är dunder och bäst är ju sången där far och son får samarbeta, I’m Loaded. Produktion och rapp av gossen som länkar ihop framtiden med historien. Njut nu tokar.

Droop-E – BLVCK Diamond Life

1. BLVCK Diamond (Intro) ft. Matt Blaque and Laroo
2. Like a Tattoo
3. I’m Loaded ft. E-40
4. Cherish The Bay ft. Ya Boy and J. Valentine
5. High In The Sky (instrumental)
6. Sade Interview
7. Hungry ft. 1st Place and Work Dirty
8. Dreams