Den nervöse Young L.

Jävar vad Young Ls tatueringar är based.

Som ofta när jag och antagligen typ alla upptäcker en ny grupp som slår mig med häpnad och har typ fyra rappare tar det rätt lång tid innan jag börjar bry mig om vem som är vem. Vem som har vilken röst vem som kan rappa vem som är hood vem som är rolig. Det brukar typ inte spela nån roll, i alla fall inte när det gäller tonårsgrupper vars hela poäng är att vara roliga + gulliga. Ja menar en stor grej med The Pack och deras framgång med Vans var att det var en fet + rolig låt och att det var ett gäng vilda skate-kalifornien-tonåringar. Hmm lite likt en ett annat populärt gäng som blev kända förra året. Jag menar ingen märkte att Lil B rappade först på Vans eller att han skulle kunna bli bättre än Lil Uno som rappade andra versen. Men. Jag lyckas alltid ta reda på vem producenten är och så tillägger jag typ all framgång och kvalité till den personen. Tills jag vet lite mer dvs. Så var det med Young L.

Också att han inte ser lika SWAG ut sådär kepslös och med det skägget. Det är lite av en chock.

Idag såg jag den här video-intervjun med Young L. Och. Han ser ju ut som att han är en nykomling. För det är han ju. Men jag har aldrig tänkt på det. Han har varit en sån jävla gigant för mig som producent i så många år (alltså sen 2006 det är massa år). Han har varit en kompetent rappare inte så många år, men ändå. Han har korats som framtiden på ben sen jag vet inte när. Men jag inser att det där kanske mest var i mitt huvud han hölls så högt. När han ska försöka övertyga världen om vem han är så vet han inte själv om vilken stor musiker han är, verkar det som. Han är ju typ mer som Björk än som Timbaland, i konstighet. Jaha. Jag hade inte fattat att han är en nykomling fortfarande, helt enkelt. Jag inser att jag har lyssnat på Young L träna rapp i flera år och att han själv inte blev redo att visa världen vad han gör förrens typ nyss. Kanske att han känner att hans karriär började nånstans i mitten, jag ska försöka ta reda på var.

The Pack – Vans (typ 2005-2006)

Innan jag hörde vem som var vem eller whatever i The Pack och på Vans hade jag bestämt mig för att Young L var hjälten. Det var ju sant visade det sig sen. Men det tog ett tag. Young L lät som Shawty Lo på Vans och han lät som en helt vanlig based/the pack/Berkley hyphy rappare på resten av The Pack sångerna. Whatever. Det var whatever, han märktes inte supermycket som rappare men alla visste att hans beats var överjordiska. Då och då har det pratats om på Internet om när ”stora” rappare ska börja skicka Young L lite checkar i utbyte mot beats och garanterad framgång. 2007 pratade vi om att Jay-Z kanske borde fatta vinken. 2008 kanske inte Jay-Z nämndes lika mycket men alla undrade varför Young L inte gör beats åt typ kungen. Så har det fortsatt och ingen fattar fortfarande varför inte Young L eller whoever är signad som in-house producent till Maybach eller Young Money eller varför inte Snoop och Young L gjort en skiva.

Skivan som kom 2009. Det kanske var året Young L var som bäst klädd.

Young L & Lil B – Randy M.O.S.S. (2007)(från SS Mixtape)

2007 släppte Young L och Lil B ett gemensamt mixtejp och jag började fatta lite vad som skulle ske om The Pack splittrades. Jag menar, de var ju inte direkt duktiga på att rappa the där grabbarna, de var jävla bra på att göra fet musik men det är en annan sak. Som alltid bryter ju grupper upp och det blir tydligt så småningom vilka som hade talangen. När då L och B släppte The SS Mixtape (alltså keff titel men tror de står för Swag Squad och inte whatever vanliga SS står för, vilket jag inte vet men jag är rätt säker på att det inte var Swag Squad) var det på ett sätt första indikatorn på vilka som hade framtiden för sig. Att Lil B hade en ljusare framtid framför sig än sig till exempel Lil Uno (Lil Uno har riktat in sig på att kalla sig THE SUSHI KING eller nåt liknande pga av att han tycker Japan är coolt tror jag*) var alltså inte självklart. Det var ju dock självklart att Young L skulle bli en stjärna. Men det var fortfarande träningsmusik. Det var ungt spännande och jävligt ojämnt rappmässigt och det var jävligt tunga beats. Det var ingen som väntade sig annat. När jag tänker på det är det nog ingen som väntar sig att ex-Pack medlemmarnas musik ska va speciellt bra idag heller, utöver oss The Pack konnässörer. Men då var det ännu oklarare vad vi kunde vänta oss, tänk att de var typ 17.

Young L – B.A.S.E.D. (2009)(från Based Sensation)

Det dröjde några år till innan Young L på riktigt provade att göra musik själv. Cutty Row/Based Sensation var en konstig och lång skiva som blandade och gav otroligt mycket. Det lät väl okay men Young L härmade tusen olika kända rappare. Försökte va Lil Wayne på hostmedicin och lät osoft och fick mig att somna typ varenda sång. Beatsen är där men alltså man kan inte rappa så där långsamt. Ännu ett fall av briljant producent som får mig att skrika varför rappar du din tok! Young Ls låga var totalt nerbrunnen. Sen tog det två-tre månader och så släppte Young L ett mixtape där han för första gången började låta rätt bra. Jag väntade i flera dagar med att lyssna på det eftersom att alla på Internet som hade ljugit om att Cutty Row/Based Sensation var bra sa att For The People var bra också. Fast den här gången hade de rätt.

Det här är alltså klädmärket Pink Dolfins logo.

Young L – Tatts On Hit (Ft Lil B)(2009)(Från For The People)

For The People var mixtejpet där Young L började visa att han kanske trots allt borde fortsätta rappa lite ibland. Ja menar jag hoppades fortfarande att han skulle börja göra beats till E-40 eller nån men men, det här gick ju att lyssna på i sig själv. Han gjorde den där versionen av en Lady Gaga låt som vi pratade om här om dan. Men det var inte värt mer en nån genomlyssning fortfarande. Jag tror han själv lyssnade massa gånger dock. För det fanns ju guldkorn, som Lil B samarbetet Tatts On Hit. Och det var de guldkornen, och inte Lil Wayne tributerna eller discosångs-remixerna som visade sig bli vägen Young L hade valt att gå när han typ ett och ett halv år senare släppte sitt tredje mixtejp L-E-N- MIXTAPE.

Young L – Young L-E-N (2010)(Från L-E-N-MIXTAPE)

Nu börjar det snurra i trumman. Det här är Young Ls första riktigt bra musikskiva som soloartist. Och det var alltså bara lite mer än ett år sen den kom. Nu fattar jag, jag vet inte om ni fattar, men jag var tvungen att skriva det här kronologiskt för att fatta när jag började tycka Young L rappade bra, alltså gjorde bra sånger med sig själv som rappare. Det här med att jag har gillat hans produktioner i några år, jag tror det ställde till det. Då är det bestämt va. Det var här Young L inofficiellt startade sin karriär som soloartist. Det var nu, då, det var dags. Det konstiga var att uppmärksamheten han fick kändes så självklar. Lagom till att Domo-Kun The Mixtape kom i februari i år kändes han ju redan etablerad i nån sorts hyffsat spridd musikmedia.

Young L – Loud Pockets (2011)(Från Domo-Kun)

Fatta etablerad jävla The Fader släpper hans mixtejp.

Young L – What Yo Mind Do (2011)(As I Float)

Sen blev det sommaren 2011. Young L har vridit sitt musikgeni åt ännu ett nytt håll. Domo-Kun och L-E-N lät hårt, det var de övertunga beats vi snabbt blivit vana vid. Via Tatts On Hit till hela jävla L-E-N till Domo-Kun som var ett rakt igenom dunkande tejp. Till As I Float: The Great John Nash. Vilken jävla vändning va! Alltså, det låter ju fortfarande som Young L. Han har gjort liknande musik förut. Nån enstaka sång på Domo-Kun påminde om det. Lite gammalt experimentalt träningsmusik från Youngs Ls 2009 påminner om det. Men ändå var jag inte ett dugg förberedd. En aning förvånad lyssnade jag igenom skivan och sen visade sig att jag inte hade slutat lyssna förrens jag hade hört den massa gånger. Jag lyssnade lite extra för att höra om jag ändå inte kunde hitta nån sång jag kunde spela bland folk i Norge. Det gick ju inte, eller jag gjorde inte det. Jag hoppas inte alla backar som jag gjorde. På ett sätt låter det här som nåt som inte är för alla och samtidigt som nånting som är rätt hela tiden alltid. Jag menar jävla rappsånger som har över en minut intro det är ju helvetet på jorden, fast fan vad jag gillar det.

Världen blir sig aldrig lik igen. Haha skoja men, jag tänkte att jag skulle avsluta/sammanfatta på nåt sätt men fuck it det här är en based text den tar slut när det är slut. Lyssna på Young L.

Young L – Fluorescent Lightings feat. Freeway (2011)(från As I Float)

Young L – Waiting Here (2011)(Från As I Float)

*en av de första gångerna jag träffade Petter417 på ett rapquiz förhörde han mig lite om vilka som var med i The Pack och han hade koll på B och L och hade lyssnat på Stunnamans första mixtejp som precis kommit och så sa han ”så är det den där jäveln som suger så jävligt” och jag sa ”ja det är Lil Uno”, sen slog vi oss på våra magar och skrattade tills kinderna var röda och drack lite mer bärs. (obs TYP att det hände så)

Bukten i Sverige

De verkar leva rätt slappt.

Som ni säkert känner till var buktrapparna The Jacka, Mistah FAB, Kuzzo Fly tillsammans med producenten Jeffro och Philly cheese/Roc Nation jultomten Freeway i Eslöv i februari. Jag vet att Yukmouth och J-Ro och nån till säkert var där förra året också. Helvetes konstigt, de pratar på en skola om hur man ska göra för att bli en framgångsrik rappare. Se till att få lokal buzz och håll självständiga säger de. Jag venne om de där Eslövs-kidsen kommer att kunna sätta igång nån lokal buzz i Syd-Skåne, men visst kul för dom att träffa lite rappare.

Här är hursomhelst MobfigazTV del 1 från deras EuroTrip. Jag tänkte att nån kanske skulle tycka att det var intressant, Sverige-koppling och allt. Bäst är att The Jacka kallar sig en political rapper, han är muslim och allt. Ja tänker på den där sången när han melodramatiskt skönsjunger ”slapped her with my right hand” i refrängen.

Både han och Mistah FAB är aktuella med nya mixtejps/album förresten. Mistah Fabs har jag inte lyssnat på och kommer nog inte göra det. The Jacka’s däremot är en bra skiva i We Mafia, om än ingen klassiker. Kanske typ en undertiden-skiva för att hålla buzzen uppe. Eftersom hans samarbetsalbum med Freeway verkar dröja? Och Mob Figaz-albumet ska komma före? Här är en ny favoritsång hursomhelst:

The Jacka – Snow Covered Hands

För övrigt, det är en rätt svagt mixad skiva. Eller vad det heter. Några verser hamnar typ i diskanten? Eller känns kraftlösa liksom. Ska DJ Fresh behöva peta i varenda skiva från bukten för att det ska bli något? Eller Demolition Men i alla fall. Jag tror att det är Sacramento-veteranen Big Hollis som har skött mycket av produktionen men vet inte om han är mixaren. Ja, de känns som att det kunde sköts lite bättre i alla fall, jävligt synd.

Två musikvideor

Ja jävlar, alltså är det för att Freeway rappar om vinter?

Det har kommit jävla massa rapp från bukten och från andra ställen på sistone. För mycket för att jag ska hinna lyssna på allt ordentligt, så därför har det blivit två halvdana lyssningar på E-40s dubbelalbum och lite halvdana lyssningar på skivor av bland annat The DBz, Zion I & The Grouch, Thizzelle Jonez, Armani Deepaul, Stunnaman, TaM*Steez och så vidare. Jag har inte haft så värst mycket tid över eller vetat var jag ska börja, jag har lite åsikter om det mesta. Så jag surfade lite. Och så dök det upp två jävla videos som direkt slog mig som förjävla annorlunda. Den ena för att den är en mängd klipp från skidåkning i Aspen och den andra för att den borde vara från 2006.

Och Zion-I först då, de släppte en skiva med The Grouch kanske för två till sju år sen, och nu kom alltså uppföljaren för en till fyra veckor sen. Zion I har i min mening blandat en fantastisk förmåga att rida förtrollande neo-bay produktioner av Traxamillion/Rick Rock stilen, med att inspireras för jävla mycket av gammal Hieroglyphics, vilket ju inte är fel förutom att det genast känns som att Hieroglyphics gjorde bra musik förr och de som lyssnar på de som försöker låta som Hieroglypics idag bor i Nelson, BC, Canada och lyssnar förutom på buddhistrapp även på musikgenrer som Ska och Jah-Step, och några av dem lyssnar även på källan till allt som är fel med dagens musik; det organiska motståndet personifierat av Xavier Motherfuckin Rudd.

Den nya skivan handlar om saker som att man ska vara en pappa till sitt barn och hur det kan va att ha gått från vegan till icke-vegan. Det är inte helt vad jag lyssnar på eftersom det inte får mig att vilja sparka på soptunnor och vifta med armarna (vilket jag alltså tycker om att känna för att göra efter att ha lyssnat på musik). Men de får till det väldans på några sånger, bland annat sången här nedan med bayonnaise-favoriten Silk-E, och på låten som det alltså släppts en video till.

Zion I & The Grouch – Rockit Man (Ft. Silk E)

Zion I & The Grouch – Victorious People (Ft Freeway & The R.O.D. Project)

Till videon då. Det är alltså ett försök att ytterligare knyta till sig de fans som är skidåkare till största sysselsättning och intresse? Jag är ju alltså skidåkare och det är ett av mina största intressen, och jag lyssnar ju visserligen inte på samma musik som några av mina skidåkarvänner, men det lyssnar inte heller på Xavier Rudd’ig musik. De lyssnar på house, dubstep och den ultimata hemskheten, blandning mellan dubstep och roots reaggae; jahstep. Fast de är ju svenskarna. Jag kan gå med på att de kanadensiska skidåkarna jag stötte på i de kanadensiska bergen inte hade några problem med att glida runt lite med Jack Jonsson och typ det här gänget. Så jag känner att Zion-I ur sin synvinkel kanske har tagit ett bra steg som gjorde en skidvideo i Aspen? Det som är fördjävla synd bara är att den inte uppfyller våra förväntningar. Ingen av de tre syns i videon, jag hade så jävla hoppats på att få se gästrapparen Philly Freeway på en bergstopp rappandes loss om hur han är vintern själv, hur jävla dyrt hade det varit? Det hade fan varit episkt (episkt lol åtminstone), och de andra knattarna i Zion I i stora skidjackor hade varit sjukt fint.

Älskar fransarna på den blåa motorcykelhjälmen.

Hade Phia Lamour släppt den här videon och lite mer musik kanske mellan 2006 hade jag lyssnat på henne tills för alltid, jävlar vad hyphy var full med liv och rörelse och så vidare. Fan jag saknar det. Till och med en sån här sång, som ju inte är så värst spännande i sig själv, får mig att minnas hur jävla bra musik viss hyphy var. Så, vi kan se det på två sätt, varför fan gör Phia Lamour en hyphy-sång 2011? Eller, fan vad synd att hyphy-rapparen Phia Lamour inte dök upp när folk konsumerade allt som lät i närheten av hyphy. Hon hade kunnat få ett kontrakt med Sick Wid It eller liknande.

Och videon då, en av grundstenarna i hyphyn var ju givetvis bilkulturen, som illustrerades av att spela in musikvideo på gatuhörn bland diverse festliga fordon och en stor samling av lokala kids, förvuxna hörngrabbar och i det här fallet, Phias 50 närmaste väninnor som alla tagit på sig hood-club-kläderna och gungar i högklackat. Plus att en kille står inne i en buss och håller på med gatudansen turfin.

Mina favoriter:
1. När den tjocka killen sitter på marken och försöker göra sprattlande krabban?
2. Den stora filipino-gubben med sliskskägget som står i en stor jersey med en åtta på och stora solglasögon, han ser fett cool ut.

Och att videon består av två sånger. Den ena heter det mycket hyphyaktiga ”Lacookoo Remix” och i den andra rappar Phia rätt svagt om hur bra hon är på att rappa. Jag älskar den här videon.

Namn och nytt 3

Den riktiga Phillip Drummond står där bak till vänster.

Då har jag varit borta en vecka. Det känns knappt som att det här året gått en vecka. Snart är det 2012 och då spelar inget av det här nån roll längre. Fy fan. Hela skiten är på väg åt helvete. Vem fan är Phillip Drummond? Han verkar ha varit en karaktär i en ganska känd teveserie som ingen kommer komma ihåg efter 2012 när Maya-indianerna straffar världen genom jordbävningar och tsunamis som når hela vägen upp till Åreskutan och säkert hela vägen ner till Smygehuk. För att spanjorerna tog deras jävla choklad och lurade dem att bli sjuka i europeiska smittohärdar och spritsjukan. Det har kommit lite ny musik i alla fall. Dr Dre får skynda sig att släppa Detox om han ska hinna skina lite på sin ålders höst innan 2012 slår sina klor i världen och dess missöden.

Messy Marv – Phillip Drummond (Ft Chalie Boy)

The Boy Boy Young Mess har hursomhelst spelat in en sång som handlar om den här konstiga gubben Phillip Drummond. Han har anlitat Texas-tjockisen Chalie Boy som rytmisk vokalistpartner. Chalie Boy är typ lika bra som Trey Songz men har ätit fler hamburgare och tar inte av sig tröjan lika ofta. Mess är lika lat som vanligt. Han låter så där slapp och nerkolad som han har gjort de senaste åren, fast nu är det inte lika bra längre. Vem hade kunnat ana att knarkbruk kan påverka en artist negativt (musikaliskt). Eller så har det med annat att göra. Men fortfarande, vem fan är Phillip Drummond?

Mess släppte i alla fall en bild tillsammans med släppet av den här sången. Han har bytt plats med Phillip Drummond i bilden, och har således lyckats visualisera vad han menar när han säger ”I’m Phillip Drummond”.

Freeway – All Kinds of Them (Ft The Jacka & Husalah)

Freeway och The Jacka har jobbat ett antal gånger tidigare. Freeway har gästat The Jackas album Tear Gas och på Go Bots 2 till exempel. Men så vitt jag vet har The Jacka aldrig gästat en Freeway-skiva. Det är kanske nu det är dags. Eller så är det den första låten från sommarens kanske mest efterlängtade släpp, Jackson och Freeways samarbetsskiva.  Det får vi antagligen reda på innan 2012. Husalah är med på en kant, antagligen mest för att han är världens bästa rappare och gör typ alla sånger bättre.

Lil Uno – Rich Nigga (Ft Lil Rue)

The Packs sämsta medlem på alla sätt och vis heter Uno. Han är dålig på att rappa och verkar vara rätt töntig. På en sång sjunger han ”pay me, or pay me no attention, and did I mention I’m the center of attention”. Det är kul för han är ju typ rapparen i Bay Area med minst hype. Men men. Det tycker inte Sirealz från Teamknoc. Sirealz har typ gjort 2000 skitbra beats och har låtit en hel del urusla rappare lägga verser över dem. Han själv är rätt bra på att rappa och skulle kunna producera och spela in egen rapp i mängder och släppa det på youtube så att han åtminstone fick lite internethajp som Young L från The Pack. Men nej då han väljer att producera jävla Lil Unos hela mixtape. Ja om ni undrar består alltså hela Lil Unos nya mixtape Sushi av fantastiska beast och undermålig rapp. Så för beatsens skull har jag lyssnat på det typ tre gånger.

Drew Deezy – We International (Bay Area Remix)(Ft The Jacka, Husalah, Nio Tha Gift, Philthy Rich, Big Rich, The Hoodstarz)

Det har kommit en Bay Area Remix av en låt jag inte hade hört innan. Drew Deezy är nån bekanting till superproducenten Traxamillion, och det låter jättemycket som ett Traxamillion beats. Annars vet jag inte så mycket. Men, jag älskar anthem-låtar. Och en hel bunt skitbra rappare gör sig besvär.

Det får räcka för idag.