Gammal based

 

Jag behöver inte säga så mycket mer om den här videon än att jag håller med Tompa på 100 Grands on My Wrist, där jag hittade videon alltså, att det här är ett mycket viktigt youtube-fynd. Som ni säkert läste här på bajonäs på internationella Örtadagen i år så är jag väldans intresserad av Lil Rue och HDs tidigare karriärer, och jag är som ni vet väldigt intresserad av post-hyphy av tonåringar och dess olika utvecklingar och sidospår, från based till dannon och dougie och jerkin osv.

Läs till exempel den ofärdiga serien jag skrev för några år sen, Based sen 2005 del 1 om The Pack, del 2 om Teamknoc (som gjorde musik med typ 15-åriga Lil Rue och HD) och del 3 med Dilligentz och NHT Boyz etc. Där kan ni till exempel lära er lite based historia.

Jag hade nästan glömt hur hyphy lät, hur många såna här fantastiska videor jag tittade på för några år sen. Den karaktäristiska hyphy-dansen osv.

Om ni missade på Örtadagen lyssna gärna igen på det här gamla Bearfaced & Teamknoc samarbetet.

Young & Restless – 6×3 (Ft Teamknoc)(2007)

Throwbacks

Bobby Brackins – What U On (Ft Taz)

Jag är mest glad att Bobby Brackins fortsatt med det han alltid gör, och att han blir bättre och bättre på det. Om ni minns back i dagarna när han gjorde based rap innan den sortens based rap adopterats av Los Angeles helt, då lät det likadant men mycket sämre ljudkvalité osv. Och den här sortens ung Kalifornien beatas, visar det sig, är en sorts musik som verkligen tjänar på att göras ordentligt i ordentliga studior. Det här beatet är till exempel av Trev Case.

Om ni inte fattat det så skriver jag nu om musik som jag tänkt lyssna på när det kom men jag har varit så oduktig på det så sångerna har hunnit bli throwbacks innan jag ens hört dom. Allt är från 2012 dock så det är inte så himla värst gammalt.

Cousin FIK släppte till exempel det här mixtejpet för kanske mellan två och sju veckor sen, vem vet. Sickest Nword Healthy håller fortfarande på att pushas och snart kommer lite videos osv, men i väntan på det kan man ju lyssna ändå. Och det gjorde jag för ett tag sen lite snabbt och tyckte att till exempel de här två sångerna var nåt att ha.

Cousin FIK – Brand New Bitch (Ft Problem och 1splacemusic)

Problem börjar bli ett problem. Fatta hur bra han är på att jobba runt så att han tilltalar alla, han är som Drake typ, jobbar med rapnörd-favoriter som okända artister på rapnördfavoriten E-40s skivbolag, han jobbar med unga coolingar och han jobbar alltid i konstellationer där han är den snyggaste, t ex ser han till att konkurrera i blickfånget med Bobby Brackins som ni ser ovan kortbyxebärande Iamsu:

den lite äldre och rundare E-40:

sköldpaddan Laroo:

Andre Nickatina:

och

Show Banga:

Nog om det, sången vi pratade om var ju alltså Brand New Bitch och den är bra eller hur. Det finns en till sång här också:

Cousin FIK – Half These Bitches (Ft Roach Gigz & Droop E)

Här är det kul när Cousin FIK till exempel klagar på att hälften av bitchersarna han pratar om inte ens läst en bok. Jag har helt missuppfattat honom jag trodde han kanske knappt läst en bok, eftersom som han är så jävla ADHDig i sin musik och verkar ha specialintressen som molly, fest, skräckfilm och hostmedicin snarare än kunskapstörstande av det mer akademiska slaget.

Slutligen vill jag bara berätta att jag inte missat att Bearfaceds HD har släppt en riktig skiva, Pursuit of Happyness kallas det visst. Den är mastrad osv men det är massa mixtape DJ drops på den, whatever. Den innehåller bland annat den här catchiga södern-låtande sången där HD säger Chee Chee så det låter bra en masse.

HD – Chee Chee (Ft 600BJ)

Årsbäst 2011 i bukten tok

Alla som lyssnar på bra rap vet att det kommer alldeles för mycket bra rap från San Francisco bukten med omnejd för att någon människa ska kunna lyssna på allt på ett vaket och koncentrerat sätt, det kanske går om man använder nån sorts substans vem vet.  Bayonnaise har hursomhelst försökt klura ut vad vi tyckte var bäst, viktigast, roligast eller nåt sånt. En odefinerad lista över musik som har kommit 2011, som vi lyssnat på, kan vi väl säga.

Det vi kan säga är att det är lite av en framförhandlad lista mellan Onda och Hugo. De sa tio skivor var, fyra skivor hade båda nämnt så de hamnar överst. Sen valde de de tre resterande skivorna från var sin lista. Typ.

1.

E40 – Revenue Retrievin: Graveyard Shift & Overtime Shift

Den här skivan är egentligen två skivor ja, men vad fan så här gjorde vi förra året också när E-40 släppte de första två skivorna i sin Revenue Retrievin’ serie. Dessutom lyssnade vi på skivorna som om det vore en. Lyssna när 40water beskriver hur det var att växa upp i Vallejo och häpna över hur bäst han är. Its cold.cold out here and im not talking bout the weather.

E-40 – Born In The Struggle (Ft Mike Marshall)

2.

Berner – The White Album

Det är nåt tvångsmässigt med hur vi måste lyssna på Berner hela tiden. Han är som ett sår man inte kan sluta pilla på, omedvetet så är man där igen och igen. Jag kan inte fatta varför jag gillar honom så mycket. The White album var iallafall den platta jag lyssnat mest på i år, fan. En man på Internet sa en gång ”berner sounds like fucking ray romano rappin”, och ja det stämmer väl. Men vi jag kan inte låta bli ändå, hör ni inte vemodet, och hör ni inte vilket bra beat han har valt. Här är remixen på hans hitsång på ett beat av 2010 års stjärnproducent Bik KRIT.

3.

HD – Fresh

HD är den där fumliga killen som det var lite svårt att få grepp om, vad fan sysslade han med sa vi, han gjorde sånger som hette typ Real Hip Hop och rappade på gamla new yorkar beats. Sen lyssnade jag in mig. Sen kom 2011. De halvsömniga skivorna från 2010 Extorition Music 1 och 2 byttes ut mot typ 5 nya skivor. HD har brutit med Livewire, vilket ju borde betyda att han skulle försvinna från rampljuset. Istället har han blivit norra Oaklands mest lovande klassiska gangster-rappare (utan så mycket konkurrens visserligen, Mistah FAB och Main Attrakionz är därifrån men de gör ju inte hårding-rap direkt). Har ni hört hur The Jacka lät i början på sin karriär typ år 2000, ni fattar, det här kan bli nåt.

Men den här skivan är inte årets tredje bästa skiva från bukten bara för att HD rappar, det är nämligen buktens kanske bästa producent DJ Fresh som har gjort hela skivan. Fan vad han är bra på att göra beats, fan vad bra han är på att göra rap-sånger.

HD – Clausterphobic

4.

J. Stalin, Hell Rell & Lord Geez – Guilty By Association

Den här skrev vi om när den kom och den har dundrat hela året faktiskt. Det alla undrar är så klart vem Lord Geez är, finns han på riktigt och i så fall varför är han inte känd och respekterad? När jag lyssnar igenom den nu ett år senare kan jag bara konstatera att jag hade klockren musiksmak för ett år sen. Skönt.

Hell Rell, J. Stalin & Lord Geez – Ready To Hoe (Ft Matt Blaque)

5.

Messy Marv – Kocaine Ballads Frum My S550

Vi kan inte sluta förvånas över vad kokainet i Fillmore gör med vår favorit-rappare. Tydligen får det en att vilja göra en platta med bara ballader, klint va? Jag kan se Messy gå omkring svettig i mjukisbyxa, tända ett doftljus, freestyla till Al Green och cutta upp en linje på yoga-mattan. Allvarligt det här det mest koncentrerade Messy släppt ifrån sig på länge så det är bara att glupa i sig tokar. Och om det stämmer att E-40 har signat Messy till sin label Sick Wid It records så blir 2012 riktigt kul oavsett vad den där mayakalendern säger. Tänk Marvin på ett Droop-E beat eller kanske en samarbetsskiva med Doey Rock eller Laroo hårdslagaren.

Messy Marv – 106 & Park (Ft Lee Majors & Trae)

6. Main Attraktionz – 808 & Darkgrapez 2

Oakland-duon Main Attrakionz dök upp från ingenstans 2010 och gjorde musik som lät helt annorlunda från hur nästan allt annat lät. 2011 var året de verkligen hamnade på folks radar som en av de största akterna inom nån sorts ny Internet-rap som beskrivs med en väderreferens. Cloud rap kallas det. Om Main Attrakionz får vara exemplet så fattar vi, likt molnen bildas de efter att vatten från hela jorden dunstar upp mot himlen, likt hur MA influeras av små små detaljer från överallt, och när nog med vatten dunstat så är det så mycket ånga eller nåt att det börjar synas för det mänskliga ögat, MA spelar in en sång, så småningom blir vi medvetna om att ett moln finns i vår vy på himlen, MA delar med sig av sången på Internet, så sakteliga duggar molnet ner och likt hur människor överallt träffas av små regndroppar ibland så laddar människor överallt ner molnrapp som MA.

Det kanske inte är så det är tänkt men whatever. Main Attrakionz mötte den uppmärksamhet de fick 2011 genom att släppa jättemycket musik så alla fick höra. 808z & Heartgrapez II var den bästa skivan.

Main Attrakionz – Diamond of God

7.

Shady Nate – Son of the Hood

Hans bästa hitills, Hela Bayonnaise håller tummarna för att Shady Nate ska hålla sig från kåken 2012. Mitt förslag är att Västra Oaklands kommun går in med skattepengar och pröjsar en personlig assistent till Shady. Livewire kommer bli stora 2012 så det är värt pengarna och era barn kommer att tacka er.

Shady Nate – Crack Babies Revenge (Feat. J-Stalin And Jay Jonah)

Shady Nate – Front Page Cover (Ft Lil Blood)

8.

Iamsu – Young California

Iamsu har vi ju skrivit om en del så han känner ni. 2011 hann herren som började som producent åt Diligentz släppa två skivor, sommarens Young California och decembers The Miseducation of Iamsu. Ja ni fattar ju, den första skivan är ung och fresh den andra är nån sorts hyllning till den sortens gammal rap som det redan görs för mycket hyllningar till, sångrefränger som inte är RNB eller Crunk-N-B aktiga, och en del stränginstrument i bakgrunden. Young California var dock ett mindre mästerverk, hit efter hit säger jag. Bäst på skivan var Whole Crew.

Iamsu – Whole Crew

9.

San Quinn G.O.D. – Guns Oil And Drugs – Recession Proof

Jag tror att Quinn släppte 3 eller fyra album i år och alla var mer eller mindre feta. Grymt svårt att välja så det blev det senaste, den har allt du behöver. Quinn slarvar aldrig.

San Quinn – Loved and Lost

10.

Roach Gigz – Roachy Balboa 2

Jag trodde kanske Roach Gigz skulle bli jättepopulär över hela världen i år. Framförallt trodde jag att Roachy Balboa 2 bara var ett smakprov på vad som skulle komma. Det kom en till skivan och visst den var dunderbra, men jag ser ändå 2011 som ett mellanår för Roach, ett karriärår. Han har t ex gjort massa konserter och åkt runt USA för att tjäna pengar, det kanske har att göra med att han har ett barn att ta hand om (ni ser Roach med sin unge och hans partner i rimmandet Lil 4 Tay med deras ungar). Hursomhelst, Roach Gigz har släppt en av årets bästa plattor, och den fetaste sången handlade om rövar och sirap.

Roach Gigz – Syrup Thighs

11. Lite blandad annan skit som var fett fet:

Ja såklart har det kommit jävligt mycket annat fett som vi ändå vill nämna. Till exempel var 2011 året vi upptäckte HBK ordentligt, och deras Newbay-grej.

11.a På blandbanden Clap City 2 och 3 som släpptes i år finns det mer hits än vad man kan räkna till nästan. Leta reda på den skiten. Mike-Dash-E prestenterar, hitsen vi har hört på bajonäs är bland annat First med Smoovie Baby, AKA Frank och Loverance, vi har hört My Dick Aint Racist med Aka Frank, vi har hört Up! med Loverance (producerad och skriven av Iamsu), Iamsu och Skipper. Men det finns fler sånger som är värda att nämna på de skivorna, ja fan ni får lyssna helt enkelt.

11.b Philthy Rich släppte riktigt bra grejer i år, Trip N4 life och framför allt Loyalty B4 Royalty3 – Just fo the bitches. Ok ja vet att den är bara för the bitches men det var en för bra platta för att bara hoggerna skulle få lyssna.
(obs Onda sa en gång till Hugo: ”det är för The Bitches men jag är väl Philthy Rich bitch då för jag diggar det som fan”)

11.c San Quinn & Tuf Luv- A hustlers hope var ett ambitiöst projekt som borde fått ett eget inlägg men tyvär blev d inte så.

11.d The Jacka hade ett mellanår men han och Ampichino presenterade en riktigt fet mixtape med GAP – I am how i rap (dålig titel) som ni måste lyssna på. Förutom GAP själv så skiner Bird Money(bra rapnamn) extra starkt på ett gäng låtar. Den här skivan kommer vi skriva om inom kort, då ska ni få höra svängiga hits. Och när Jacka inte kom lika hårt som vanligt kunde vi lyssna på en annan snubbe på Jackas skivbolag, Joe Blow (jocke blås) – International Blow, han låter lite som Jacka ibland. Bra platta. Får inte glömma Stalin And Young Doe – Diesel Theraphy, däremot vill jag glömma Young Doe soloalbum.

11.e 2011 var året The Mob Figaz skulle släppa en platta igen. När den var släppt skulle Husalah släppa sin platta. Jag vet inte vad som har hänt med Fed-X platta som kom förra året förresten spårlöst försvunnen. Istället fick vi massa så-där The Jacka-projekt, och en dubbelplatta av Ap.9. Asså han är ju typ jobbig att höra alltid om han inte är med på en Mob Figaz sång. Det var bl a därför bajonäs såg jävligt mycket fram emot den där Mob Figaz plattan, så kom den inte. Istället kom ett mixtape. Mobbin Thru The West hette det och det var fan rätt fett. Det var inte som när de var som allra bäst kanske men ändå så bra att det precis inte kom med på topp 10 årets plattor.

11.f Lil B var självklart bra, han släppte en ny platta – Gold House idag som ska lyssnas på medans Beanäsen vispas. Bayonnaise hoppas även att 2012 blir Young Ls år såklart.

Ice City är igång

Alltså. Alltså. Alltså. Det sjuka är att han ser så oengagerad ut, cmon son du har dödat en drake du kan inte ha en RL tröja på dig, jag fattar inte.

Norra Oakland kallas ibland Ice City, jag vet inte varför men kanske eftersom det ligger åt det väderstreck dit det blir lite kyligare ju längre man ditåt man går tills det är iskallt. Allt jag vet är att en drös rappare därifrån säger Ice City när de pratar om norra Oakland. En drös rappare, det är det som är ämnet vi ska ta upp här. Det har typ inte funnits så många framgångsrika rappare från norra Oakland, till skillnad från alla andra delar av Oakland. Mistah FAB är undantaget, vad jag vet. Men nu är det på gång ska ni veta! Jag kommer inte ta upp allt idag, om ni trodde det.

Nej, men jag och Lasse pratade om Ice City igår och hur det dykt upp några nykomlingar osv. Så jag började lyssna på lite Blast Holiday. Så jag googlade Blast Holiday. Blast Holiday nästa skiva har ett omslag med en drake på!!!! The Dragon Slayer har ju tyvärr inte kommit än, men vad fan jag kan inte missa den här chansen att dela med mig av det omslaget. Jag kommer kanske kanske inte lyssna på skivan, men jag längar ändå tills den kommer då det bör innebära att omslaget finns tillgängligt i högre upplösning. Blast Holiday har dock släppt en skiva nu i november, som heter exakt samma sak som skivan hans samarbetspartner och fellow Ice City rappare HD släppte i oktober. Lustigt. Det var ett för bra namn antar jag, The Coldest Winter Ever. HD vinner med hästlängder pga är en bättre rappare. HD låter exakt så gritty som jag förväntar mig att en Oakland-rappare ska låtar, men det vet ni väl vid det här laget. Medan Blast Holiday, som fått med sig Mistah FAB på varenda sång typ, på första sången låter som att han vill göra musik som Dipset 2004, och på resten av skivan låter som att han lyssnat lite extra mycket på typ Eldorado Red. Dvs Atlanta trap rap fast inte så hittigt. Men men, på Dragon Slayer hoppas jag att Blast Holiday har utvecklat sin stil, eller blivit bättre på den menar jag, så att han kanske kan bli buktområdets egna Yo Gotti.

Blast Holiday – How Can I Be Racist (Ft Mistah FAB) 

Här får ni till exempel höra Blast Holiday och Mistah FAB på ett Zaytoven beat. Likt den faktiska hitten av AKA Frank, My Dick Aint Racist, kämpar Blast Holiday mot rasism, men Blast Holiday gör det inte bara genom att ligga med kvinnor av olika hudfärg utan han köper även juveler i regnbågens alla olika färger, jag vet inte vad han menar helt, och det tror jag inte han vet heller, han ville mest hitta en koncept där han kunde rappa om sina juveler, med Mistah FAB.

HD har släppt 100 skivor i år typ, ok mellan 1 och 100 skivor. En jag inte hunnit lyssna så mycket på heter Finer Thangs, och är lite av en gruppskiva där HD samlat ihop en hel drös kompisar från Ice City och hans gäng Bearfaced. Jag lyssnade igår i alla fall, och fan det är nåt på gång. Jag menar vem visste att Hen Sippa kunde rappa så bra om hostmedicin.

HD, Hen Sippa, G-Dirty & B-Stroll – 2 Liters

Den sången dök senare upp på HDs Tonite Show med DJ Fresh, som fick heta Fresh – The Album. Fast då hette den 2 Liters . Där var även t ex den här hitten här nedan med. Fattar ni nu att HD kan bli nåt? Jag menar The Jacka var 21 för typ tio år sen, var är HD om tio år?

HD – Didn’t Know

Namn och nytt V

Mike Marshall är alltså roligast om man uttalar det på svenska [Micke Marshall], med efternamnet uttalat som ett sånt där stort stearinljus.

Det har faktiskt kommit nedrans mycket fet musik på sistone! Det visste man inte när året började! Det jag framförallt inte visste var att det skulle komma sjukt mycket bra mixtapes. Och jag hade heller ingen aning om att Andre Nickatina-kompisen Equipto har ett projekt igång med bukt-sångaren Micke Marshall. Det är alltså han som låter lite som The Game när han sjunger, och som sjöng refrängen på megahitten I Got 5 On It med Luniz för nästan 100 veckor sen. Det har kommit mer saker också, och en del tänkte jag skriva om lite här. Allt får inte plats, givetvis. Jag har haft en tenta-vecka och varit nedrans upptagen. Jag har skrivit lite texter om G-Side som en bonusdel av NRFN och DJ Giraffos’s mycket ambitiösa temavecka om Alabama-gruppen. För övrigt, det finns lite olika erbjudanden till lokaler i Stockholm och Malmö, men lokalerna tvekar då de antagligen inte känner till bandet eller att det finns fans i Sverige som uppskattar musiken. Det som saknas är alltså en hype… Så om ni vill se G-Side i Sverige, prata lite extra om gruppen, spela musiken för er omgivning, och förhoppningsvis får tillräckligt många nys om det så att det sprider sig till lokalinnehavarna som tvekar.

Hursomhelst, lite ny musik och nåt ord om det.

Ni vet när man inte fattar att hur mycket man gillar en sång förens man har hört den typ så sju gånger. 40 Glock USA har varit med på kanske tre olika skivor från förra året, men ständigt gått mig förbi. Jag har ju varit rätt tveksam till HD överlag. Men. Den här videon alltså. På inget sätt fantastisk, men jag älskar verkligen känslan av att det går lite långsamt och de får tråkigt, börja filma vad fan. Jag kan min vers. Vi lägger till beatet imorn bitti så får den ladda upp på Youtube över dan. Ja det är väl lite mer avancerat en så, men ändå. Det ser jävligt gritty ut, mest för att det är mörkt ute? Annars brukar ju Oakland se rätt trevligt ut, alla fina hus och gräsmattor längs med gatorna. Och alltså, sitter han i finkan nu? Hoppas han inte gjort någonting våldsamt mot någon och att han är fri snart.

Shill Mac – Dont Play (Ft Dubb 20 & T Mazz)
Från: Nuthin But The Slap Vol. 10 (Hosted By AP.9 And Shill Macc)

Jag känner bara till Shill Mac från hans gästspel på olika skivor av Mob Figaz medlemmen Ap. 9. Han låter lite som de brukar göra i Pittsburg och Sacramento känner jag. Jag har alltså inte lärt mig honom än, mer än att han är en rappare i Ap. 9s smak, vilket innebär hård och snabb och direkt gangster rapp. Framförallt är hela mixtapet riktigt bra, det är alltså en Demolition Men hostad skiva, vilket innebär välmixat, rätt korta låtar och fokus på att medryckande snarare än melodramatisk gangsterrapp, ni kanske minns deras legendariska mixtape med Husalah och The Jacka som ligger uppe på Bayonnaise sedan september? Med på Nuthin But The Slap Vol. 10 är artister som The Jacka, DB The General, J-Stalin och många fler. Ovan är en av de sånger jag gillade.

Yung Lott – Eat It Up

Så kom äntligen Yung Lotts nya album, som väntat på Valentin-dagen. Han har nånting på gång när han blandar bukt-gangster-rappen med Dallas sinnessjuka swag-stil. Hela den här skivan handlar om kärlek och sex och sånt. Rätt bra faktiskt. Där ser man. Den här sången handlar om hur han bönar och ber och verkligen älskar att slicka sin flickvän (eller vilken tjej som helst). Det är ändå hederligt att han inte gör en skiva ”för tjejerna” som handlar om att de får tillgång till hans junk på alla hjärtans dag. Också att han har en kofta på sig på omslaget, det gillar jag.

Michael Marshall & Equipto – Wakey Bakey (feat. Berner & Yukmouth)

Micke Marshall och Equipto ska ju som sagt göra något projekt tillsammans verkar det som? Det här är alltså en ny sång låter som för i tiden, vilket vanligtvis ju är jättenegativt. Men när det låter som den del av för i tiden som var buktområdet på sena 90-talet ja då är det jättepositivt. I den här sången har  de puttat in en sån där slang (som Roger Troutman använde) i munnen på Micke Marshall och så sjunger de om gräsrökning på morgonkvisten.

Raphael Saadiq – Radio

Apropå sånger som låter gammalt. Den här låter ju jättegammal. Typ 60 år gammal. Vad oväntat! Den är ju helt ny. Om ni inte visste det, Raphael Saadiq är alltså från Oakland och alltid välkommen på Bayonnaise.

Keak Da Sneak – Cop Heavy
Från: The Tonite Show-Sneakacydal Returns!!!

Den här har redan funnits ute ett tag, men inte i helsångsformat. Men nu dök den upp på Keak Da Sneaks nya skiva, en samarbetsskiva med DJ Fresh, alltså en Tonite Show. Den heter ”Sneakacydal Returns!!!”. Det är tre utropstecken med i titeln. Cop Heavy är också värd tre utropstecken, då Keak Da Sneak är tillbaka i gammal god form. Man hör till exempel vad han säger oftare än man gjorde ett tag där.

Lee Majors – Let The Bass Rock (Ft Husalah)

Husalah – Sun Goes Down (Ft Chosen & Snuzzen)

Man kan ju undra om Chosen & Snuzzen är en grupp eller om de är två olika? Det låter som någonting på svenska men jag kommer inte på vad. Säg man det snabbt blir det nästan samma. De här båda sångerna är med eftersom det är jättenya Husalah-sånger. Den ena är ju en Lee Majors sång, men med den andra är det oklart? Börjar han släppa sånger för en soloskiva? Kan han inte ge oss ett mixtape i alla fall! Han rappar ju som de gamla goda dagarna, om hur cool han är och han använder ordet Mollywhoppin (betyder ungefär lavett) mycket.

Damey of Diligentz – Store Run

Förutom att Jay Ant och Prank har sina solokarriärer i full gång har en tredje medlem ur min gamla favorit-based-grupp Diligentz fått en liten hit. Den här sången spelas visst en del på buktens största rapp-radiokanal KMEL. Och här om dagen kom det en musikvideo till den.

Livewire-fokus: Ronald Mack

Ronald Mack kanske pratar med sin knarklangarkompanjon eller med en fiende.

Den här Ronald Mack (eller som jag tycker om att tänkta, Ronald MackDonald) är helt klart en av de minst kända rapparna i Livewire. Han har inte släppt så mycket material vad jag vet och han brukar inte dyka upp på så mycket skivor som inte är Livewire-släpp och så vidare. Men jag tycker om honom ändå! Mest för att han ibland låter som C-Murder eller Master P! Ibland som Master P lät när han gjorde g-funk i Richmond och ibland som han lät när han blev miljardär i New Orleans. Eller så inbillar jag mig bara.

Master P – Rolling The Dice (1991)

Ronald Mack – Knockin The Fiends (2010)

Hursomhelst har jag lyssnat lite på det korta mixtapet Ronald Mack släppte i mellandagarna. Det är hård jävla mob music, men kanske utan den briljans vi är vana vid att höra från buktartister. Däremot inte sagt att Ronald Mack inte deltagit i skapandet av fantastisk musik. Till exempel låter han jävligt bra bredvid den likaledes vrålande och gapande hårdingen Stevie Joe. Ronald har även en viss kemi med Lil Blood, vilket märks på den Biggie Smalls-samplande dängan har nedan. Till och med HD får för sig att ta i lite grann och visa att han inte alltid känner sig sömning, det ska en Biggie-sampling till för det.

Skivan handlar faktiskt en del om skjutvapen och hur det är bäst att avlossa sin arsenal innan fienden får chansen.

På Ride My Enemies gästas Ronald Mack av två okända rappare, varav en river sönder hela jävla beatet och skrämmer vettet ur mig. Jag orkar inte lyssna och jämföra, men jag tror det kan va samma rappare som hotade att slita halsen av alla golbögar som kom i hennes väg på en Philthy Rich-skiva från i höstas (hörs här). Kanske är det hon som heter Kiwi Da Beast som har gormat ut våldshot på Livewire-låtar här och där.

Ronald Mack – Ride My Enemies (2010)

Ronald Mack, Lil Blood & HD – Hit It, Split It (2009)

Stevie Joe – Hey Lil Mama (Ft Ronald Mack)

Fortsätter Ronald Mack att öva sig på att rappa kan han bli någon sorts bukt-motsvarighet till Uncle Murda. Men jag tror han bör profilera som löjligt hård om han vill sälja mer skivor. Han ger Livewire en del gatu kredibilitet om inte annat.

Namn och nytt 2

Plane Jane ser väldig medveten ut.

Nu är det inte så bråttom, men ändå känner jag mig stressad. Eller snarare bakis, det är lagom osoft oavsett vad jag gör, hur jag sitter. Utomhus provade jag, det var kallt tills jag kom inomhus då var det för varmt. Umgänge var trevligt, men jag vill ändå typ ligga i sägen själv och kolla på teve, fast det var tråkigt. Så jag surfar lite musik. Hittar lite musik. Lyssnar på lite musik. Delar med mig av lite musik. Även lite musik jag lyssnat på sedan även innan förra Namn och Nytt-posten. Framförallt ville jag dela med mig av LivewireMob Figaz samarbetet som följer här:

Stevie Joe – Beast Mode ft. Husalah & Philthy Rich

Stevie Joe – No Credit ft. HD, Lil Blood & Philthy Rich

Alltså Livewire och The Mob Figaz tillsammans är egentligen så självklart, det behövs verkligen inte tänkas efter speciellt länge för att se potentialen. Två grundstenar i 2000-talets mob music, så klart det blir fett när de samarbetar. Sen att jag tycker att det verkligen blir fett varenda gång Husalah gör musik, någonsin. Det är ju rätt konstigt, där inser jag ju att jag tycker konstigt mycket om hans musik. Ingen är ju alltid bra, men ändå är Husalah alltid bra. Jag har ingen aning om vilket projekt varken ”Beast Mode” eller ”No Credit” kommer ifrån, det är oklart. Men N”o Credit” har ju en musikvideo så det är säkert något viktigt, och jag tror nog att Beast Mode kommer få en egen video också. I ”No Credit” sjunger HD refrängen, och sjunger ”I just bought a chinese cake, can’t wait to spray that”, vad menar han med det? Vad är en ”chinese cake”? Är det en drogreferens?

Rob Lo – Stackin’ Big Cake
En till sång om kakor! Fast andra kakor här kanske. Det är sannerligen inte så ofta man stöter på vokalisten Rob Lo, desto oftare producenten. Även om det är skitsällan nu förtiden det också. Jag tänkte på det här om dagen, vad har han tagit vägen Rob Lo? Det är alltså Rob Lo som varit The Mob Figaz mest använda producent de senaste tio åren.  Han var med en del på The Jacka’s storsäljande skiva Tear Gas, men vad har han gjort sen dess? Kanske jobbar han på Fed-X solo-skiva. När A-Wax dissade (en historia vi tar en annan gång) alla fem Mob Figaz en efter en, var det en sjätte herre han inte kunde låta bli att nämna vi namn,  nämligen producenten Rob Lo. Ibland hör man honom, men för sällan för att nån någonsin ska har lärt sig hans röst. Och här hör man lite varför, jag kan inte låta bli att lyssna eftersom han ligger bakom så mycket annan bra musik, men det är ju ingen rapp-virtuos eller särskilt nyskapande vokalist.

Plane Jane – Aye Yo
Jag har ingen aning om vem det här är. Men hon är rätt duktig! Jag hoppas att hon släpper tolv mixtapes nästa år så att hon blir ännu bättre och blir riktigt bra. Jag tror nämligen att rappare tjänar på att träna på att rappa, ju mer de spelar in desto bättre blir de, som med vad som helst. Släppt musiken, låt folk höra. Det finns massa rappare som släppt dåliga mixtapes i år och så vips så blir de bra och då börjar folk lyssna, folk fortsätter ge det chansen om de bara hör lite potential. Jag är trött på att höra kvinnliga rappar som gör typ två sånger var, släpp mer musik för fan. Plane Jane är från Richmond hursomhelst.

Big Rich – La La La (Feat. SU, YB The Rockstar)
Fillmoe Rich a.k.a. Big Rich från Fillmoe har varit ganska medelmåttig ganska länge, enligt mig. Han hade nån hit på Sick Wid It (E-40 och hans släktingars skivbolag), släppte en skiva. Har släppt en del skivor sen dess. Helt okay men inte jättebra uppfattar jag det som. Inte sällan har han bättre gästrappare än vad han rappar själv. Hans nya skiva Built To Last är helt okay, efter en genomlyssning. Festligast var dock den här sången! Han har ju för fan samplat ATC – Around The World eller nåt sånt, nån trance techno bit är det.

Roach Gigz – The Dopest 2
Avslutningsvis är vi begeistrade över att den unge San Francisco-spaggen Roach Gigz har läckt en ny sång från hans kommande projekt. Resten av skivan får vi vänta på tills januari, men här hör vi hans nasala rapp lite i förväg. Sången hade varit roligare om ”The Dopest” betydde ”knarkigaste” och inte bästa och att han skröt om hur knarkig han var, men den är bra ändå.