Bad Girls and Butt Sex, Now That’s A Party

Andre’s soloalbum från i våras.

Jag känner så här i efterhand att vi lite släppte Andre Nickatina när vi gjorde posten om 2010 års bästa artister. Anledningen var kort och slätt att jag hade förväntat mig lite mer av hans soloskiva. Sen bidrog även faktorn att jag inte hunnit lyssna så mycket på hans EP My Middle Name Is Crime med The Jacka. Och att samarbetsalbumet med Smoov-E kändes så jävla konstigt. Allting med Smoov-E är ju visserligen konstigt. Allt med Andre Nickatina är också jättekonstigt, men i jämförelse med Smoov-E är han typ lika enkel som prästpappan i 7th Heaven. Smoov-E säger saker som:

Made her come twice,
not once on a matrress

och

I’ll be the first, to throw off my shirt,
go long john silver up yo mini skirt

Och så spelar han nåt sorts pianoliknande instrument och rappar mycket om småflickor och om hans egna genitalier. Alltså, det är ju bra musik. Men just nu känns det så jävla snuskgubbeaktigt.

Smoov-E har klätt ut sig till nån icke-rappare med nåt jävla stränginstrument.

Hursomhelst ibland vet jag inte om jag lyssnar på Smoov-E för att det är konstigt, chockerande och underhållande eller för att det är bra musik. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag tyckte helt enkelt. Nu så här i efterhand känner jag att helvete, jag har ju lyssnat en del på den där jävla skivan och tyckt om det. Också att jag känner att det är typ den tråkigaste inre diskussionen jag har haft med mig själv någonsin, gudars, hur fan tänkte när jag fick för mig att lista ut varför jag lyssnar på ett stycke. Vem vet vad jag skulle få reda på! Jag vill lära mig någonting nytt om mig själv, skrämmande tanke. Jag vill dricka bib-vin, befinna mig i ett välsorterat och sladdlöst rum med mattor på väggarna lyssna på musik jag tycker om. Vem fan bryr sig om varför det är bra musik. Missförstå mig inte, jag tycker om att fundera, tänka och analysera saker. Men helst att det inte har med mig att göra.

Och Andres soloskiva från i våras. När jag ser tillbaka på den var den ju ändå rätt fet. Jag kommer mest ihåg att jag var lite förvånad och lite smått besviken. Den låter rätt konstigt, också inte alls som jag väntat mig. Så jag tänkte mest på hur jag trodde det skulle låta och glömde bort att det ändå var en bra skiva. Den där Zaytoven-producerade sången var  kanske inte så bra, men det hade ju ingen trott heller.

Så här i efterhand i alla fall, då Andre inte fick plats på Bayonnaise årsbästlista så får han den här helt egna inlägget sig tillägnad istället. Här är mina tre favoritlåtar, en per skiva, från Andre Nickatinas 2010.

Andre Nickatina & The Jacka – Goin to Court ft. Husalah

Andre Nickatina – Nicky’s (Strip Club)(Prod. Sean T)

Andre Nickatina & Smoov-E – Come For Me

Buktens bästa 2010

Juice Mannen & Onda sippar drank.

Yes tok, årets viktigaste lista är här. Dra ner persiennerna, säg åt din brud eller snubbe att ta av sig för pappa/mamma kommer vilja kliva på efter du läst det här. Du vet vad som väntar, Bayonnaise har valt ut det bästa från the Bay 2010 och hittar du inget du gillar kan du lika gärna köpa en keps med propeller.

Bäst i bukten 2010:
1. The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2

2. E-40 – Revenue Retrievin
3. J. Stalin – Prenuptial Agreement
4. The Jacka & Lee Majors – Go Bots II
5. NHT Boyz – Power Triangle
6. Droop-E – BLVCK Diamond Life
7. The Pack – Wolfpack Party
8. Lil B – Red Flame/Blue Flame
9. Brotha Lynch Hung – Dinner And A Movie
10. Guce and Matt Blaque – A Gangsta and A Gentleman

1.


Ja som jag sa när jag skrev om den här skivan för några månader sen:

Det här är jävligt jävla skitbra.

Jag känner fan inte att jag behöver säga så mycket mer. Jo, hela jävla The Mob Figaz är med på den här skivan. Det här är så jävla mycket mob music att jag inte fattar hur folk inte vallfärdar till Akron för att spela in filmer och leva och bo och dansa till sagor och sägner om Ampichinos liv. Till Pittsburg för att ta reda på vad det är för ställe som skapade The Jacka. Det här är typ musiken Gimli och hans dvärgkamrater sjunger och nynnar på kring lägerelden när de minns sina forna rikedomar och sina grottors förgångna flärd med vemod och melankoli.

Det här ÄR årets bästa platta. Det är så satans vemodigt och samtidigt gangster att jag flippar. Att sitta på buss 742 genom Skogås centrum och se nån snubbe med ansiktstattueringar sälja gurt med The Jacka i lurarna slår det mesta. Det är så svårt att välja en låt, för när det gäller riktigt bra album är summan så mycket större än delarna. Men ok, kolla in den här -House of the dead.
Jag tänker på Grace Slick, Gerry Garcia och The Cockettes när jag hör det här. Tänk dig San Francisco 1968, alla tar syra och har hibiskusar i håret. Bara klick, Boooom å den här låten dundrar på!
Det skulle funka men shit vilken skum stämning det skulle bli.

The Jacka & Ampichino – House of The Dead (Ft Yukmouth)

2.


E-40 – Lightweight Jammin (Ft Clyde Carson & Husalah)

E-40 hela norra Califoniens pappa. 2010 fick vi veta exakt var skåpet skulle stå igen. För 10-12 år sen garvade folk åt att man lyssnade på E-40 men tiden har en förmåga att visa vad som är fett och vad som är fejk. Kombinationen av rappens mest unika flyt och att ändå leverera relevanta texter får min skalle att explodera ibland, fan va dom här två plattorna e bra. Avnjutes bäst tillsammans med lite broccoli!

3.


Den här skivan kom tidigt i januari det här året. Vilket ju innebär att det nästa var ett helt jävla år sen. För fan vad laddad jag var. Och för fan vad bra det var. De fyra första låtarna tävlar alla om att kunna platsa bland de bästa låtarna 2010 alla kategorier. Jag blev alltså halvt tokig när jag satte på den här skivan första gången och sång efter sång var så överjävligt fet. Det här blir bara ren hyllning. Men vad fan, det här är skitbra.

4.


The Jacka & Lee Majors – Real Hood feat Freeway

The Jacka har varit sjukt produktiv i år (igen) och hans old school projekt med Lee Majors träffade som en hård örfil rätt i fejjan. Till och med den värsta bakåtsträvaren borde kunna dra ner kangolen lite längre över ögonen och digga den här plattan. Dom snor helt oblygt electro klassiker, Melle Mel texter och 80-tals nostalgin borde kunna få tjejer födda på 90talet att sära på benen. Höjdpunkter är när Lee och Jacka kör över Planet Patrols -Play at your own risk och när Freeway bjuds in på -Real hood nigga.

5.


NHT Boyz dök upp helt plötsligt i våras efter att ha varit försvunna från rappen i typ tre år. De var förändrade och förbättrade. Jag trodde fan inte att de hade det inom sig, men herregud. Till exempel, varför har ingen jävel samplat 50 Cent’s line ”damn homie in high school you was the man homie” förut? De gjorde om Ice Ts gamla dänga ”6 In The Morning”. De gjorde framtidsrapp och nu är de fan ta mig nästan kändisar. Jag hoppas de håller ihop och släpper mer skit tillsammans nu bara.

6.


Han är ju inte tjock som sin far. Men han gör lika fet musik. Droop-E är ju superproducenten som också råkar vara avkomling till E-40. Jävla familj alltså. Sonen tar över, det var det jag sa i höstas. Men när vi summerar året kom vi ju ändå fram till att fader E-40 ännu gör bättre album. Men vad fan, så ska det va. Han är ju typ 22 och hans pappa är en av världens bästa rappare någonsin, nån måtta med talangen får det va. Men vem vet vad som händer när Droop-E har rappat i 20 år, hoppas pappa 40 rappar än då så kanske ännu en avkomling kan få va med. Fatta om Droop-E får en unge nu, tre generationer av legender. Men men nu lever vi ännu i 2010 ett tag till, och redan här och nu har Droop-E gjort extremt bra musik. Vi ska inte glömma att han producerat faderns bästa låtar på 40 skivor. Och så släppte Droop-E ju även de här solo-projektet där han har samplat nån som heter Sade, jag vet inte vem det är men det verkar alla andra veta, det är visst en stor grej. Allt jag vet är att det blev sinnessjukt bra musik när Droop-E la sina vantar på det. Som på den här duetten med pappa 40:

7.


Det här är med stor sannolikhet The Packs sista skiva. Eller det tror jag i alla fall. Lil B är ju helt ute och håller på med andra saker. Young L har nåt sinnessjukt bra eget på gång. Hans solomixtape hade fan i mig kunnat platsa bland årets tio bästa skivor det med. Lil Uno suger ju, men han är så bra i det här formatet. Stunnaman är ju skitbra, men han passar inte in lika bra här med den där nya raspiga jävla rösten han har fått i år. Men vad fan, det vore inte samma sak utan honom. Alltså, nya The Pack låter typ som gamla The Pack fast med mer fulländat ljud typ. Jag vet inte vad de sålde men jag hoppas det bra nog så de känner att de ska fortsätta spela in musik tillsammans. Hem till Berkley med er och knarka i studion så ska det nog blir bra.

8.


Lil B The Basedgod – GQ Magazine

Jag kan ju inte säga så mycket om Lil B, han går ju inte att förklara. Ni får följa Based-serien som jag håller på med här på Bayonnaise (snart kommer lite Lil B solosånger från 2006). Också att han ju släppt tokigt mycket musik i år. Men ändå, bland based freestylesen jag hört, bland de olika färg-skivorna (Red Flame, Blue Flame, Evil Red Flame), och den där regn-skivan så väljer jag att ta med mig den här skivan in i 2011. Inte heller Red Flame är liksom en färdig produkt nog, som Onda säger Currensy gör lite molnrapp och han gör det till ett mer komplett stycke ljud. Men vilket jävla fenomen Lil B är, ungdomar skriver kärleksbrev runt hela världen. Unga rappare över hela USA gör hälften låtar som låter som Travis Porter hälften som låter som based låtar. Det går liksom inte att ignorera att Lil B kommer att ha påverkat framtida rapp på något sätt, vad man än må tycka om det så kommer musiken vi lyssnar på om fem år ha påverkats av Lil B. Tror jag.

9.


Sacramentos stolthet Brotha Lynch Hung kom tillbaka 2010 i god gammal rip-gut form. Alla verkar ha missat den här, den gick upp på billboardlistan första veckan den släpptes men sen glömde tydligen Strange Music att trycka fler cds. Ganska klantigt enligt mig av ett bolag som håller på att bli nya Cash Money eller No Limit. Förmodligen potentiellt farligt med tanke på att Brotha Lynch har en historia av ganska tungt kriminellt beteende och precis lämnat ett tio år långt krig med Black Market Records.

Självklart snackar vi tema-platta, First Degree är med och det sprutar blod, inälvor och hjärnsubstans. Lynch ÄTER mc`s! Bokstavligt talat.

10.

Jag vet inte vem som var gangstern och vem som ska va gentlemannen? Båda lite av varje antagligen. För inte fan är Matt Blaque en gentleman. Första gången jag hörde honom var han ett projekt som Messy Marv drev, den snuskigaste jävla RnB sångaren vi nånsin hade hört. Han och Jessica Rabbit skulle göra succé för Mess skivbolag Scalen genom att göra smutsig strippklubbsmusik som skulle slå världen med häpnad. Nu de senaste åren har han ju mer varit en gangstersångare än en strippklubbsångare, men här ska han alltså va en gentleman. Och Guce, som under 2008 och 2009 hade bytt namn från Guce till Gucey Guce Doe Boy heter numera Guce igen, det tycker jag är synd. Jag skrattade fan varje gång jag hörde honom vråla ut ”it’s Gucey Gucy Doe Boy baby” och liknande. Det är en för jävla fet skiva i alla fall och den förtjänar sin plats väl.

Guce & Matt Blaque – Champagne

TILLSLUT, ANDRA BRA JÄVLA SKIVOR:

Messy Marv & Berner – Blow – Blocks and Boat Docks
Roach Gigz – Roachy Balboa
Stevie Joe – 80s Baby
DJ Fresh – The Tonite Show 2011
Lil Rue – Stars & Straps
The Jacka and Laroo –  Neva Be The Same (20 Bricks – Season One)
J-Stalin – Real World 3
Young Gully – The Grant Station Project

Och, Tack alla läsare. Det är ju ett smalt jävla ämne vi skriver om, men ändå är det några som kollar in. Vi uppskattar er som läser, vänner, främlingar, svenskarna norrmännen. Hoppas ni hittar lite musik här som ni tycker om, och att ni uppskattar texterna. Gott nytt år, vi får hoppas att det kommer sjukt mycket fet musik från bukten 2011! Se upp för Philthy Rich nya skiva som kommer snart till exempel!

Namn och nytt 2

Plane Jane ser väldig medveten ut.

Nu är det inte så bråttom, men ändå känner jag mig stressad. Eller snarare bakis, det är lagom osoft oavsett vad jag gör, hur jag sitter. Utomhus provade jag, det var kallt tills jag kom inomhus då var det för varmt. Umgänge var trevligt, men jag vill ändå typ ligga i sägen själv och kolla på teve, fast det var tråkigt. Så jag surfar lite musik. Hittar lite musik. Lyssnar på lite musik. Delar med mig av lite musik. Även lite musik jag lyssnat på sedan även innan förra Namn och Nytt-posten. Framförallt ville jag dela med mig av LivewireMob Figaz samarbetet som följer här:

Stevie Joe – Beast Mode ft. Husalah & Philthy Rich

Stevie Joe – No Credit ft. HD, Lil Blood & Philthy Rich

Alltså Livewire och The Mob Figaz tillsammans är egentligen så självklart, det behövs verkligen inte tänkas efter speciellt länge för att se potentialen. Två grundstenar i 2000-talets mob music, så klart det blir fett när de samarbetar. Sen att jag tycker att det verkligen blir fett varenda gång Husalah gör musik, någonsin. Det är ju rätt konstigt, där inser jag ju att jag tycker konstigt mycket om hans musik. Ingen är ju alltid bra, men ändå är Husalah alltid bra. Jag har ingen aning om vilket projekt varken ”Beast Mode” eller ”No Credit” kommer ifrån, det är oklart. Men N”o Credit” har ju en musikvideo så det är säkert något viktigt, och jag tror nog att Beast Mode kommer få en egen video också. I ”No Credit” sjunger HD refrängen, och sjunger ”I just bought a chinese cake, can’t wait to spray that”, vad menar han med det? Vad är en ”chinese cake”? Är det en drogreferens?

Rob Lo – Stackin’ Big Cake
En till sång om kakor! Fast andra kakor här kanske. Det är sannerligen inte så ofta man stöter på vokalisten Rob Lo, desto oftare producenten. Även om det är skitsällan nu förtiden det också. Jag tänkte på det här om dagen, vad har han tagit vägen Rob Lo? Det är alltså Rob Lo som varit The Mob Figaz mest använda producent de senaste tio åren.  Han var med en del på The Jacka’s storsäljande skiva Tear Gas, men vad har han gjort sen dess? Kanske jobbar han på Fed-X solo-skiva. När A-Wax dissade (en historia vi tar en annan gång) alla fem Mob Figaz en efter en, var det en sjätte herre han inte kunde låta bli att nämna vi namn,  nämligen producenten Rob Lo. Ibland hör man honom, men för sällan för att nån någonsin ska har lärt sig hans röst. Och här hör man lite varför, jag kan inte låta bli att lyssna eftersom han ligger bakom så mycket annan bra musik, men det är ju ingen rapp-virtuos eller särskilt nyskapande vokalist.

Plane Jane – Aye Yo
Jag har ingen aning om vem det här är. Men hon är rätt duktig! Jag hoppas att hon släpper tolv mixtapes nästa år så att hon blir ännu bättre och blir riktigt bra. Jag tror nämligen att rappare tjänar på att träna på att rappa, ju mer de spelar in desto bättre blir de, som med vad som helst. Släppt musiken, låt folk höra. Det finns massa rappare som släppt dåliga mixtapes i år och så vips så blir de bra och då börjar folk lyssna, folk fortsätter ge det chansen om de bara hör lite potential. Jag är trött på att höra kvinnliga rappar som gör typ två sånger var, släpp mer musik för fan. Plane Jane är från Richmond hursomhelst.

Big Rich – La La La (Feat. SU, YB The Rockstar)
Fillmoe Rich a.k.a. Big Rich från Fillmoe har varit ganska medelmåttig ganska länge, enligt mig. Han hade nån hit på Sick Wid It (E-40 och hans släktingars skivbolag), släppte en skiva. Har släppt en del skivor sen dess. Helt okay men inte jättebra uppfattar jag det som. Inte sällan har han bättre gästrappare än vad han rappar själv. Hans nya skiva Built To Last är helt okay, efter en genomlyssning. Festligast var dock den här sången! Han har ju för fan samplat ATC – Around The World eller nåt sånt, nån trance techno bit är det.

Roach Gigz – The Dopest 2
Avslutningsvis är vi begeistrade över att den unge San Francisco-spaggen Roach Gigz har läckt en ny sång från hans kommande projekt. Resten av skivan får vi vänta på tills januari, men här hör vi hans nasala rapp lite i förväg. Sången hade varit roligare om ”The Dopest” betydde ”knarkigaste” och inte bästa och att han skröt om hur knarkig han var, men den är bra ändå.

Namn och nytt.

Yung Lott bjuder på muffins och juveler, det ser riktigt trevligt ut.

Det hände igen. Jag lyssnade på för mycket musik. I år igen. Satan alltså, jag hade verkligen tänkt dra ner på det i år. Taktiken var att begränsa mig geografiskt. Bara Bay Area tänkte jag först. Men det gick inte, jag är ju nästan lika nere med skiten från Texas, framförallt nu när Dallas har blivit sinnessjukt hett. Jag är nästan lika mycket nere med skiten från Lousiana, framförallt när Baton Rouge står så starkt. Jag är nästan lika mycket nere med skiten från Alabama, även om det är än mindre scen än så länge. Jag fick släppa Tennesse i år. Ändå blev det alldeles för mycket, alldeles alldeles för mycket.

Hur ska det gå nästa år när jag dessutom sagt att jag ska ge svensk musik en chans!??! Äh. Det får bli ett senare problem. Hursomhelst, jag hade helst velat skriva om jättemycket mer än vad jag skriver om. Nu blir det en genomgång över lite ny skit jag har lyssnat på från bukten de senaste månaderna istället. En hel del är utelämnat då jag redan skrivit om det. Kanske blir det nån till sån här genomgång i framtiden. Det här är helt enkelt en samling låter som är bra, och de är från efter sommaren typ.

Yung Lott – Supaman (Ft Ace Hood)Från ”Cupcakes & Cartier”, kommer i februari
Yung Lott
är en del av Dallas-giganten Dorrough‘s häng, Prime Time Click, och varvar gästspel på buktskivor med sådana här södern-möter-bukten bitar. Den här jäveln svänger. Hela den skivan kommer vara fullproppad med liknande södern-bukt toner och en del r-n-b blends verkar det som. Jag har varit väldigt intresserad av moderna bukt-södern samarbeten egentligen sen kändisen Sean P från Atlanta-gruppen Youngbloodz släppte en skiva fullproppad med gästspel från swag-rappare från the bay och sen Sky Balla knöt ihop buktens mob music med New Yorks Dipset och Young Jeezys USDA för några år sen.

Berner & Ampichino – Not The Way (Ft Louie Loc)
Från ”Traffic 2 – Traffic 2 – Planes Trains Automobiles”
Jag hade rätt stora förväntningar på den här skivan. Dels för att Traffic vol 1 var skitbra, men även eftersom transport-trap-rapp är min favoritgenre numera. Jag är ju tokig i Berner och Messy Marv’s samarbetsskivor om flygfrakt och båtfrakt. Den här skivan handlar om just det, plus tågfrakt! Jag kan knappt hantera det. Så jag lyssnar rätt mycket på skivan hursomhelst. Den är liksom helt okay, men inte lika briljant som de andra nämnda skivorna. Bäst på skivan är hursomhelst Not The Way, främst för Berners vers  (den andra) om hur fedsen jagar honom, hur han inte kan hämta sina pengar ens för fedsen bevakar allts, han måste bli en hallick, han kan inte ens ringa sin familj. Det är som en film. Berner som egentligen suger på att rappa kan förtrolla mig med sin melankoliska berättarteknik. Jag älskar transport-trap-rapp!

Erk Tha Jerk – Hands Up (Ft Netta Brielle)
Från ”Ners Eye View”
Erk Tha Jerk gör snällrapp om livet och sånt. Om det inte vore för favoriten Netta Brielle skulle jag snarka rätt rejält tror jag. Tentaplugg var även ett starkt skäl till att jag spelade den här skivan en del, jag rycks med för mycket i transport-trap-rapp för attt kunna koncentrera mig forskningsrapporter och sån skit. De vill att jag ska lära mig hur man skriver ordentligt! Jag vill lägga min vetenskap på nivån barsamtal, blogginlägg, twitter-funderingar, tankar över en öl och liknande. Jävka kunskap. Erk Tha Jerk är även populär bland back-pack-nördar, de vill säkert helst inte låtsas om när han gör mer festliga låtar som den där med hans grupp the FNM som jag la upp här för ett tag sen.

Sleepy D – No Hesitation Feat. JR, Zoe The Roasta, and Gwet
Från ”The Tonite Show With Sleepy D”
Sleepy D är den mindre och skrikigare brodern till gaphalsen D-Lo, som bröt igenom som rappare för bara nåt år sen. Musiken gick snabbt från festlig och livlig till stenhård och livlig. De gapar numera om mer om deras mordvanor och livet på gatan än om hur de inte är något ändå behov av prostituerade (deras genombrottssång hette No Hoe). Nu är Sleepy-D ömsom briljant och beat-dödande, ömsom skrikig och spretig. Det här är en ganska bra representativ sång för Sleepy-Ds nuvarande sound, hårt och uppbackat av DJ Fresh moderna produktion.

T-Nutty – Criptonite
Från ”The Tonite Show 2011”
DJ Fresh har blivit utsedd till världens tredje bästa DJ har jag hört. Jag fattar inte vad det betyder helt, han är väl bra på att mixa kanske? Kanske kan han scratcha? Jag vet att han har världens bästa mixtape/album-serie hursomhelst, The Tonite Show. Ibland är The Tonite Show ett album med en drös olika rappare över DJ Fresh produktion. Ibland gör han en Tonite Show med en speciell artist, som den med Sleepy D. Nån gång i höstas släpptes The Tonite Show 2011 hursomhelst. När jag först hörde den skivan inbillade jag mig att den skulle komma året 2011, alltså tidigast först om en dryg månad, men det verkade inte stämma. Det är en skitbra samling sånger, och den här härligheten med Sacramento rapparen T-Nutty är det bästa bidraget. Festligt då Sacramento-rappare nästan aldrig brukar synas framför andra.

The Hoodstarz – Live Illegal (Ft Husalah)
Från ”Controversy
Duon Dem Hoodstarz från East Palo Alto i södra delen av San Francisco-bukten har funnits på scenen i några år nu, utan att jag egentligen lagt märke till dem. Det är mest kul att de kommer från ett ställe som jag tänker har någonting med palt att göra.  Och att de nyligen verkar ha bytt namn från Dem Hoodstarz till The Hoodstarz. Undrar hur länge de tänkte på det, massa bra band som The Beatles och  The Dogg Pound hette nånting med The men Dem Franchise Boyz kanske blir ledsna om vi lämnar dem ensamma med prefixet Dem, äh de är vuxna de får klara sig själv vi byter till The. Men det är ju aldrig fel att höra Husalah Selassie bjuda upp på sång och rapp!

Lil B – GQ Magazine
Från ”Red Flame”
Om ni inte vet vem Lil B är kan ni fråga kidsen. Ungdomarna i USA i alla fall, där verkar han vara skitpopulär. De olika ungdomar jag känner till som gör musik verkar vara tokigt inspirerade i alla fall. Lil B påverkar ungefär lika mycket som Drake, Soulja Boy  Tellem och Travis Porter verkar det som. De fyra hörnstenarna i vad dagens tonåringar kommer att smältas ihop till och vad för sorts artister vi kommer få se i framtiden. Det här var den trevligaste tonen på Red Flame hursomhelst.

The Pack – Dance Floor (Ft Dev)
Från ”Wolfpack Party”
Fattar ni att The Pack har gett upp termen based till Lil B helt utan bråk? Eller? Jag vet inte. För i tiden var det så här based lät, minus basen. Det som låter påstås vara inspirerat av dubstep, vad fan är dubstep? Jag trodde att dubstep var långsam reaggae, fast inte gammal långsam reaggae utan kanske ny långsam reaggae? Som långsam reaggaeton? Ja skitsamma. Finns det nån Don Omar eller Daddy Yankee som är chopped n screwed förresten? Det skulle säkert låta festligt, jag gillar verkligen spanska. Det här är den modernaste skiten ni hört nånsin hursomhelst. Utomjording-rapp på riktigt.

Djävulens avskum

Devilz Rejectz – Death 2 My Enemies (Ft Lil Rue & Husalah)

Det här är jävligt jävla skitbra. Jag har stora problem med att välja vilka sånger jag ska dela med mig av. Av 21 är åtminstone 15 aktuella för att kalla skivans bästa sång. Det är alltså 15 sånger som alla flyger direkt in på listan över 50 bästa sånger i år. Om jag någonsin skulle göra en sån lista så klart. Jag har så svårt för att lista saker, jag har till exempel skitmånga olika favoritartister, min topp fem lista består av 25-30 rappare. The Jacka är en av dem, det är inte Ohio-rapparen Ampichino. Men va fan. Han har förmågan som tusen andra rappare saknar, han kan göra jämna och fantastiska album, gång på gång. Han vet att han aldrig kommer bli uppskattad som en känd och stor artist, istället så han fortsätter vråla in knarklangar-anthems i studion och sätta ihop sångerna så de blir sjukt bra album som han säljer själv.

Devilz Rejectz – Hustle In The Rain (Ft T-Nutty & Husalah)

The Mob Figaz – Hustle In The Rain (1999)

Som ni ser här ovan har The Jacka varit med på minst två sånger som heter Hustle In The Rain. Den lite äldre är från The Mob Figaz debut-skivan som de släppte med hjälp av C-Bo på 90-talet, det var samma årtionde som som internet blev känt förresten, och tur är väl det. Jag räknade på åren och händelserna häromdagen, det visar sig att jag för ungefär exakt åtta år sen trodde att min mailadress började med www. Det är sant. Jag kommer ihåg det, jag skulle ge min mail till en kompis som jag spelade fotboll med, vi hade varit på Seychellerna och spelat fotboll och nu skulle maila av nån anledning, han ba ”börjar din e-post adress verkligen på www, det gör de ju aldrig?” ”hehehe” svarade jag.

Ampichino från Akron, OH. Med en blåtröja och en burk.

Devilz Rejectz – Break M Off (Feat. Fed-X, Chino Nino & Luchiono)(2007)

Det här är som ni ser den andra skivan Ampichino och The Jacka släpper som Devilz Rejectz, den första kom för tre år sedan och var även den fantastisk. Jag missade den när den kom och hörde den först i februari i år tyvärr. Till skillnad från den nya skivan är den äldre gästad av en hel del folk som jag inte känner till alls, kanske är de också från Akron i Ohio. Vad har hänt här egentligen? Hur kommer det sig att en rappare från Ohio spelar inte så jäkla mycket musik med bay herrar? Det är inte ens en The Regime kontakt. Vad är det som har drivit Ohio-rappare ifrån sin egen kust till helt andra delen av kontinenten? Jag tror att det kan ha att göra med Sick Wid It Records och Rap-A-Lot Records marknadsföring på 90-talet. Det sägs nämligen att Rap-A-Lot ända sedan början på 90-talet marknadsfört sig via direkt så kallade svarta kanaler, inte via teve och radio för att få den vita medelklassen att köpa skivorna. Jag vet ju inte helt hur det gått till, fråga J-Prince, men kanske genom att turnerar runt mycket, genom att hålla sig med annonser i tidningar som Murder Dog. Det är till exempel allmänt känt att Oakland-rapparen Yukmouth är skitpopulär bland gatufolk i Philadelphia. Kanske har de satt ett frö av Bay Area-rapp kärlek även i Ohio? Är det därför Ampichino och hans kompisar spelar in så mycket musik i buktområdet?

The Jacka chillar med Cellski i bakgrunden.

De här två Devilz Rejectz skivorna är hursomhelst mer eller mindre definitionen av Mob Music, det är så jag skulle förklara det hursomhelst. Jag skulle sätta på Mob Trial III, Blow II och Devilz Rejectz I och II. Koppla av till den här skiten. Det här är riktig flygplansmusik, det här är glidflygplansmusik. Det här är melankoliskt och hårt. Ge det här en chans. Bara det att det är den senaste skivan sen kanske nån av Mob Trial-skivorna som alla medlemmar ur The Mob Figaz är samlade på samma officiella album.

Devilz Rejectz – Convo

Devilz Rejectz – 911

Mitt mellannamn är Mannen.

Andre Nickatina & The Jacka – My Middle Name Is Crime

Fan jag hade nästan glömt att jag började skriva det här för två veckor sen typ, jag avbröt för att jag kände att jag ville introducera Andre Nickatina med det här inlägget först: Smoke Dope And Rap. Men det har ni ju läst vid det här laget, det var ju flera dagar sen. Jag tänkte att om ni hört hur jävla speciell och bra Andre Nickatina är så kan ni kanske greppa hur speciellt det är för mig när han nu beslutat sig för att göra en skiva tillsammans med rapp-stjärnan och The Mob Figaz omslagspojekn The Jacka. Skivan kommer heta My Middle Name Is Crime och jag tror det kommer bjudas på nån sorts melankolisk mob-music gangster rapp.

Om man tänker sig att deras mellannamn var Crime, det antyder ju det, då låter det rätt okay med ”Andre Crime Nickatina”, men det är ju Jack som stjäl showen med ”The Crime Jacka”. Det låter som att han ”jacks crime”, alltså snor från kriminella. Jag vet inte, det kanske är illa sett på bland gangsters med thug-2-thug-brott, men jag tycker det verkar rätt hårt. Vanligast, lättast och således töntigast och dessutom minst etiskt är väl thug-2-civilian-brott, medan thug-2-corporate-brott snarast kan ses som berättigat. Jävla företag alltså, de har för mycket makt. Jag tror att det som är allra högst rankat bland gangsters är ändå thug-2-police-brott eller thug-2-snitch-brott, men det är nog inte så vanligt. Jag vet inte.

I alla fall, det här är alltså en video här ovan där rapparen Husalah intervjuar sin kompis rapparen The Jacka. Det är lite mer av stämningen  konversation-emellan-två-barndomsvänner än en intervju egentligen. Men det gör inget, det blir bara lite festligt med en glad Husalah. Vi får reda lite grann om hur The Jacka träffade Dre Dog a.k.a. Andre Nickatina första gången för massa år sen i Seattle. Det var visst innan Dre Dog hade bytt rapp-namn till Andre Nickatina. Sången ovan är inte den första Andre och Jack har gjort tillsammans, men det är den första singeln från deras kommande gemensamma album, som vi ju får reda på i videon här ovan släpps mot slutet av året.

Här är en fantastisk video från The Jackas fjolårsbedrift Tear Gas, som ju faktiskt promotades en del runt om hela USA och fick skitjävla bra recensioner överallt. Skivan var så uppskattad  eftersom den var efterlängtad, tog flera år från att det började viskas Tear Gas inann den kom och så där. Men framförallt var den uppskattad eftersom det var rent kvalitetsmässigt och alltså musikmässigt en topp 5 skiva under hela 2009. Oavsett genre. Det uppskattade folk verkligen, glatt förvånat och så, vilken skräll sa folk, en rappare från västkusten som gör bra musik. Och i videon här gör Andre Nickatina ett sällsynt framträdande.

Tycker ni att de låter bra tillsammans, Andre och Jack, och börjar bli lite peppade på att höra deras samarbetsalbum så tänkte jag att ni kan få lyssna på lite andra sånger de gjort tillsammans under åren.

The Jacka – Glamorous Lifestyle Ft. Andre Nickatina (2009)

Andre Nickatina – Zestways Coke Remix (Feat. The Jacka And Husalah) (2007)

The Jacka & Andre Nickatina – Girls Say #3 (2006)

Och så monstersången, som trots en Ap.9 refräng är ett lite av en modern klassiker och ytterligare ett exempel på hur talangfull Husalah är.

Husalah, The Jacka, Ap.9, Andre Nickatina & Cognito – My 15th Birthday (2006)

Mer av Generalen

Mer jävla DB The General. Alltså jag tog inte med den här låten i förra posten, det är ju underligt, han låter ju helt tossig. Jag fattar inte varför han har en serie låtar som heter The Intro heller, de är varken placerade på skivan som ett intro eller låter som ett vanligt intro.

DB The General – The Intro II

Men det finns ju fler sånger som jag glömde, eller som inte fick plats i förra posten. Till exempel samarbetet med världens bästa rappare här nedan, HUSALAH SELLASIE.

DB The General – Real Pain (Ft Husalah)

DB The General – Anybody

Hade det inte varit lite kul om han hade börjat med att kalla sig DB The Private, och sen DB The Corporal, sen kanske DB The Sergeant Major innan han började kalla sig DB The General. Eller om han gjorde en temasång där han berättar om hur han klättrat inom knarkspelets fiktiva armégrader, hur han med list svett och tårar nåt graden general. Och gärna lite prat om disciplinen, hur hårt arbete det krävdes, hur mycket marscherande, hur många nattpass och hur avgörande slag gav honom chansen att nå graden general. Han kanske höll ett litet tal om det när han uppträdde på Kreayshawns födelsedagsfest häromveckan. Kanske kommer han släppa en DVD snart där han går runt i lite camokläder och har en basker på sig. Men absolut helst av allt skulle jag vilja se generalen spela sig själv i en film om hur han blev general, en krigsfilm fast i hooden. En blandning mellan Apocalypse Now och State Prop-filmen tänker jag.

Ja, hursomhelst har jag fortsatt lyssna fett jävla mycket på DB The General. Han fortsätter spotta ut bensin i mina öron och det låter bättre och bättre hela tiden. Jag är även väldigt förtjust i att han samarbetar mycket med sin kompis Kurt, och jag funderar en del kring vilken armégrad Kurt har, han kallas ju Lil Kurt så han är säkert för liten för att vara en general redan. Han är säkert fänrik. Här är en video som DB och Kurt gjort tillsammans med Elzie On Da Beat.