Suzy och Problem

 

När jag började lyssna på Problem tyckte jag väl inte att det var all that. Han hade precis släppt en skiva som hette Hotels, omslaget osv och titeln fick mig att tro att det skivan skulle låta som hissmusik. Jag lyssnade ändå eftersom han hade lyckats skaffa sig rätt feta gäster, typ Too Short och E-40 och nån mer whatever. Skivan lät inte så jävla ratchet, som jag minns det, utan Problem var mer utav en Nipsey Hussle. Och alla som påminner om Nipsey Hussle påminner ju om att sova. Det är musik man snarkar högt till. Låt mig därför berätta om en dröm jag en gång hade.

Inte en vanlig jävla dröm där jag vet att jag drömmer och typ fantiserar om att jag lever i väggmålningen i filmen New Jersey Drive, ni vet eller whatever jag vet vad jag menar, huvudkaraktärens kompis var fett gangsta och hade kommit upp sig i gangster-världen, han hade sett till att nån av de mer konstnärliga själarna i gänget hade verkligen lagt hjärtat i den här målningen, ja menar gangsta-grabben ville att alla som tittade skulle veta hur cool och flärdfull han va. På väggen stod det nederst hans namn i stora bokstäver, bakom bokstäverna var fronten av en cool amerikansk caberiolet, skinande lack och gländande detaljer, i bilen satt gangstern med en kulspruta i ena handen och en stor dollarbunt i andra. Runt honom satt flera av hans närmsta kompisar, alla var lättklädda tjejer och de log och hade det det trevligt. Det var mycket tydligt att gangstern hade den här väggmålningen som en avbild av hans absoluta drömdag, han satt i sina drömmars bil, han var lite snyggare och muskligare än i verkligheten och han umgicks med precis de vänner han ville umgås med. Pengarna och kulsprutan talar ju för sig själv. Allt det här förmedlades av den här unga konstnären som så jävla uppenbart hade hamnat i fel krets. Filmen återkom aldrig till konstnärens liv så vi kan bara fantisera om att han fick uttrycka sin konstnärssjäl i en lugnare tillvaro, vi kan ju göra det lätt för oss och säga att det vad Frank Ocean som målade den väggmålningen. Det här var gangsterns drömliv och inte mitt, men jag fattar sådana drömmar kan jag också ha och det är alltså inte en sån dröm jag ska berätta om. Låt oss säga så här, nån gång under natten blev det tydligt att varken gangstern, jag eller Frank Ocean skulle ha en så god chans att överleva. Ingen av skulle ha en ynka möjliget eller ett tillfälle att nånsin igen tänka på Frank Oceans gamla väggmålning i New Jersey Drive.

Allt började med de nyfödda. Det första, eller det tidigaste jag minns från drömmen var att jag var inne i ett sjukhus, på BB. Det var något som hade hänt för plötsligt var alla nyfödda bebisar inte vanliga bebisar. De va butt fuckin crazy. Det är panikstämning, jag försöker bara fatta vad som händer och jag känner att nu händer det nu är någonting jävligt fel. Jorden är på väg att ta slut typ, alla filmer jag har sett, jag försöker samla mig jag ska inte göra samma misstag som alla detta händer i filmer. Jag var i Köpenhamn men sjukhuset var amerikanskt, jag vet såna är drömmar ibland, jag måste göra det smarta, det är min känsla. En läkare försöker med panik och fruatration i rösten förklara för en hysterisk mamma att hon inte får träffa hennes bebis. Det är nånting som är fel och ingen vet vad. Folk springer omkring, jag hinner inte uppfatta allt kaos, varför är jag ens här? Nån telfon ringer antar jag, jag är i en korridor folk springer omkring. En annan hysterisk mamma springer skrikande med sin nyfödda bebis, det är nu jag ser det bebisen har typ rabies. Bebisen skriker är röd i ansiktet och biter tag i mammans hals, hon börjar blöda och allt stannar upp, det bebisen är som en igel och alla stannar upp och kollar på det fruktansvärda. Vi kan inte tro det. jag har den där apokalypskänslan i magen. Det hörs skrik från ena håller i korridoren, plötligt kommer en bebis skrikande rabiat flygande genom luften och träffar läkaren som nyss pratat med den mamman. Barnet biter tag i hans hals och biter honom, han vrålar och vrider sig på golvet men kan inget göra bebisen är som en igel över hans ansikte.

Jag tittar ner längs korridoren och ser var bebisen kom ifrån, det står en inkaindian och han svingar en bebis fram med sin tygväska, rakt genom korrideoren i riktning mot några sköterskor. En annan inkaindian svingar fram ett annat barn. Det här är de enda karaktärerna i min dröm som är verkliga. Som jag minns från riktiga livet alltså, som inte mitt sinne hittat på. Det är indianerna från Stortorget i Köpenhamn, vid stationen ni vet som brukar spela harpa för turister för att tjäna en slant. Så min överlevarhjärna lyckas lägga ihop informationen likt vem än som läser det här har gjort, nånting har hänt så att alla barn som föds är människoköttätande zombies och de går på allt och alla, förutom dessa harpamusiker som samarbetar och kanske sprider attacken? Vem gör det här, varför? Det finns inga svar. Även om jag är i Köpenhamn kan jag bara gissa att även gangstern och Frank Ocean svävar i livsfara.

Jag minns inte hur jag kom därifrån, hur jag kom undan med livet i behåll så här långt. Vi får väl anta att jag helt enkelt sprang åt ett annat håll för att överleva. Det är zombiekaos i staden. Jag flyger runt och försöker överleva, människa efter människa dör, människa efter människa blir en zombie. Jag håller mig ifrån gatorna. Åren går och jag och ett glatt gäng slappnar av i någon lugn stad, vi får av oklara skäl komma in och hänga i ett galen-personhus. Galninger är inlåsta i de här cellerna. Det finns ingen förklaring till vad som hänt med zombierna, det är en dröm okay? Vi dricker öl, äter pizza, och av någon anledning måste vi helt plötsligt ta hand om och vakta dessa galningar över natten. De visar oss att allt är lugnt, inget kan hända ingen kan fly. Vi sitter uppe, lite nervösa men vad ska vi göra. Helt plötsligt är alla celldörrarna öppna och galningars har flytt. Ute på gatan syns de överallt, det är ett jävla inferno. Jag hittar min verkliga kompis Frida sittandes, krypandes och krålandes vid busshållplats. Frida är skrattgalen, hon skrattar hysteriskt och hon kan inte sluta. Det här är den andra verkliga personen jag drömmer om. Jag får en blackout.

Jag flyr över gatorna för zombiemobbem jagar mig. Jag ville rädda världen men jag har inte kommit en längdenhet närmare. Jag flyr in i ett lägenhetskomplex för inomhus är ändå säkrare än utomhus. Ungefär nu börjar jag vakna upp då och då. Jag är i en stuga i Grebbestad med mina vänner som jag hälsar på. Det är typ en Friggebo så liten är stugan. Jag sover på överslafen i våningssängen och jag tror fyra gånger att jag vaknat och att min kompis Wille gått upp tidigt för att surfa. När jag tillslut vaknar är det för att Wille verkligen går upp för att gå till sitt jobb. Jag somnar om och jag är inne i lägenhetskomplexet, de flesta är av alla människor är redan döda av denna zombieapokalyps och ingen vet varför. Jag letar mig fram från lägenhet till lägenhet och jag känner mig nu inte riktigt lika uppgiven eftersom en del av mig vet att jag drömmer. Men jag är ändå väldigt orolig för vad som har hänt med jorden och jag vill veta vem som ligger bakom allt. Korridorerna i detta lägenhetskomplex, som ser ut att vara byggt på 70-talet, har brungula väggar, de känns som att de bär den färgen för att lätt kunna dölja fläckar av avföring pga samma färg. Plötsligt ser jag en grupp människor som inte beter sig riktigt som jag eller någon annan av alla uppgivna jag träffat i denna postapokalyps. De har fina kostymer med beiga rockar över, de har portföljer och de verkar inte vara ett dugg drabbadd av t ex svält eller zombieatttacker. Jag närmar mig, smygandes men det hjälper inte för de upptäcker mig. De hånler och de bryr sig knappt om mig, jag verkar liksom inte alls vara ett hot för dem eller ens vara något eller någon de bryr sig om.

Fattar ni att det här är det bisarraste hittills för mig, mitt under jordens undergång finns det givetvis några välgödda jävla kostymmän som uppenbarligen ligger bakom hela skiten. Ut genom en dörr i denna äckliga korridor kliver en blek man med svart hår när till midjan och en svart läderrock fram, jag minns ju tyvärr inte alla detaljerna här men det visar sig att det är Satans son, och männen i de beiga rockarna är tyskar från Japan som är ute efter att radera omvärldens invånare från planeten för att själva få flytta in i dessa ruggiga lägenhetskomplex, ja det här är alltså exakt vad jag drömde jag är inte ansvarig för alla brister i historien. Jag vet inte varför dessa blonda tyska japaner ville erövra världen, eller varför de var blonda tyska medelålders japaner istället för något existerande, det här tänkte jag även i drömmen. Håglösheten, rädslan och vemodet över världens undergång övergår på något sätt till en svag framåtanda, för äntligen vet jag att det finns någon att vara arg på, och samtidigt som jag plötsligt vet mer känner jag mig mer förvirrad. Satan själv och resten av hans familj bjuder in sällskapet i rummet innanför dörren, eller vi hamnar där på något sätt, hans tron är riktad in mot rummet med ryggen mot lägenhetens panoramafönster som överblickar ett stadslandskap i en dal (jag är visst inte längre i Köpenhamn?). Satans familjemedlemmar ser lite ute som Loke i Thor och Avengers, rimligt djävulsutseende. Satans fru är, ja vad ska man säga en medelålders rocknroll-kvinna, blont hår och ett jävligt Jack Daniels-drickande utseende. De blonda tyskarna från Japan tycker lite att det räcker nu med zombieattackerna och de vill gärna att Satan ska lägga ner den där grejen med att alla bebisar föds som zombies, nu när västvärlden är förfallen och tom på levande människor i stort sett. Satan, som inte har horn eller röd hy utan snarare ser ut som en friskare Ozzy Osbourne, skrattar bara. Det visar sig att de japanerna blivit lurade, när de anlitade Satan för att genomföra denna apokalyps hade de inte räknat med att de själv skulle drabbas. Det visar sig också att inget barn kommer födas friskt så länge Satan och hans barn är vid livet, och de dödas inte lika lätt som människor utan vi behöver spetsa deras hjärtan och se till att spiran sitter begravd i minst 20 minuter. Japanerna flyr uppgivna och kvar är jag. Nu blir minnena av drömmen svagare, men jag lyckas ta livet av Satans barn, innan jag övertalar Satans rocknroll-fru att byta sida och hänga med mig. Satan är fastbunden med en kniv genom hjärtat och i väntan på att de 20 minuterna ska ta död på honom har jag och Satans fru sex. Drömmen kändes verklig och jag tror att jag kanske pratade sömnen och det var det pinsammaste någonsin 😦

Jag skrev det här på min telefon med Will Ferrel-filmen Semi-Pro på i bakgrunden och jag orkar inte kolla stavfel osv. Så ja, jag drömde en b-film framför en b-film. På onsdag kommer Problem och Iamsus gemensamma projekt ut, det kommer jag inte somna till för idag älskar jag Problem, och ni vet att jag älskar Iamsu. Men om jag somnar och drömmer nåt kul kanske jag berättar om det sen.

Prata om Eazy E jag kommer gilla det

 

The Bobby Effect fick lite shine för nåt år sen när hon gjorde en egen remix på Drakes The Motto som handlade om kaniner. Jag lyssnade, tittade på videon, och kände hon helt enkelt var för dålig till och med för mig, och jag lyssnar ändå på massa dålig rap (kollar upp saker annars vet jag ju inte om det är bra).

Men! Precis som jag oftast ger jag artister som får regelbunden shine en till chans så småningom även om jag inte gillar dem först, pga nu förtiden syns och rappare ofta första gången när de är i ett jävligt tidigt stadie av sin karriär och några års träning kan ha gjort underverk.

Så nu när nån retweetade en länk till den här Bobby-sången där hon ger en tribute till Eazy E ja då var det fan i mig dags att ge henne en till chans. Och, det är nu bevisats jag älskar alla som älskar Eazy-E, så jävla based. Asså jag tycker att det här är så bra. Det är också jävligt kul att hon inte kan hålla sig ifrån att le med hela ansiktet även när hon sjunger refrängen och egentligen borde se lite argare ut. Anyways, precis som alltid tar jag en mental note att nästa gång jag ser nån prata om att The Bobby Effect ska släppa ett nytt tape så ska jag kolla in det, hoppas det inte dröjer år!

BONUS: Den här sången här nedan var rätt ok också, och det är kul med cameos av bukt-rapparen Krissy och några i HBK typ Iamsu.

 

Iamsu + Fly Street Gang + Ty$ = ni fattar va

 

Det hade ju kunnat se ut hur som helst det här samarbetet. Jag vet inte om ni tänkt på det men iom att alla unga i bukten typ producerar, sjunger refränger och rappar så är det omöjligt i förväg att veta hur ett samarbete ser ut. Den här gången blev det till exempel Fly Street Gang (ni minns att folk pratade om att det var deras år i år va?) som rappar, rappar/rnb/producent-stjärnan Ty$ som sjunger refrängen och rappar/producent-stjärnan Iamsu som gjort beatet.

Det funkade ju om man säger.

Ja men då kanske ni trodde att det var den enda möjliga kombinationen av musik som kunde ske av detta gäng? Uppenbarligen inte eftersom jag precis berättade att det inte behöver vara så. Här nedan är nämligen en helt annan ny Fly Street Gang sång där rapparen Problem och rappar/producenten Iamsu rappar. Det är visserligen en rätt generic sång där de trots allt lyckas använde en bilmetafor för ett förhållningssätt till livet medan de rappar om typ ingenting, men det gör inte så mycket det låter fett.

 

Ok men så avslutningsvis vill jag bara berätta att Jonn Hart nu alltså börja släppa mer musik, denna gång har han med västkustens egen 2Chainz (för att han är med på alla sånger) Problem! Förhoppningsvis blir inte den här sången stor och Problem ersätts med typ Rick Ross, såsom Jonn Hart gjorde med sin förra hit typ.

 

Ok men really detta blir avslutningsvis. Iamsu släppte en sång helt random på Souncloud och den är kinda grym eller hur. Den här gången är det rappar/producenten P-Lo som inte rappar men som gjort beatet åt rappar/producenten Iamsu:

 

 

Nu har jag knappt lyssnat på mer musik men jag ska titta på den här nya videon av Droop-E:

 

Sitcom möter HBK

 

Det kanske bara är jag som tänker på det? Kolla på videon nu först och ropa när ni vet vilken sitcom jag tänker på när jag ser grabbajävlarna sitta runt bordet med några bärsa-bira och ört-ciggisar så där. Vi säger så här jag såg denna serien på mitt skogsteveutbud när jag kom hem från skolan, och det var inte Sunset Beach.

Om vi säger så här jag har ätit många fryspizzor framför den här serien, gräddade i ugn inte i micro pga smaken över allt.

Om vi säger så här jag har tagit hygienråd från en karaktär i den här serien.

Om vi säger så här jag har druckit många Café Au Lait i läderfåtöljen tittandes på den här serien.

Om vi säger så här många som väntade på Keno såg nog flera gånger slutminuterna av nåt avsnitt av den här serien.

Jay Ant och Iamsu forsätter visst pusha sin skiva Stoopid från Juli i år, och de gör de väl rätt i för jag hade precis glömt att den fanns. Likt en ung kalifornisk producent har den ur HBK som producerat den här samplat nån rap-klassiker och gjort sin sak med den. Man funderar ju lite för övrigt hur Erk känner nu när kidsen som gör typ samma sak som han har sån framgång och han hamnar lite i skymundan med sin grown-ass-approach i typ varje låtkoncept. Han vill va Kendrick och Roach Gigz samtidigt, får se vad det blir av han.

Har ni kommit på vilken teve-serie jag tänkte på när jag såg videon?

Iamsus nya skiva!

Som ni med allra största sannolikhet vet mycket väl så har $uzy 6 $peed släppts äntligen! Äntligen och äntligen, det var väl dags va. Iamsu hade ju bara släppt två skivor innan den här i år. Ja nu när vi alla lyssnat va vad tycker vi då?

Ja till att börja med, som ni hör här ovan, fuckin Juvenile är med. När gamla rävar samarbetar med yngre artister som på något sätt representerar ett nytt sound eller whatevs så brukar det ju inte alltid funka riktigt så där fantastiskt, typ som att gamlingen inte förmås anpassa sig because why skulle hen det har ju gott bra hittills (lex 50 cents rätt awkward vers på Up! (i min mening) eller Kanye och hans polare på Don’t Like), och ynglingen antingen helt storknar av förtjusning av att få göra en sång med sin idol och helt förändrar sitt sound för att passa in. Nu är det ändå ett helt vanligt P-Lo (en del av The Invasion som är produktionsteamet som bl a Iamsu jobbar i ) beat, om än inte så avancerat, men ändå vi är typ vana vid att höra nån som Problem döda sånt här.

I kortare ordalag: Juve x HBK resultatet kändes ovisst. Så fort vi hör Juves stönande röst  vid 0.17 vet vi att det funkade.

Aprop stönande röster. Apropå att Problem brukar döda såna här beats. Jag menar det här är en brukssång tills Problems vers. Det känns som att det kommer gå en vecka nu tills han har en megahit. Och det känns som att det kommer ta en månad tills folk som hört hans nya megahit går tillbaka till hans senate mixtape Welcome To Mollywood Två och börjar FuckAction-knarka skit som den här:

 

Vi får väl se hur det går! Ladda ner Iamsus tape här!

IAMSU jäveln igen

Omslaget här ovan är ju från första solo-tapet av Iamsu som jag hörde och skrev om förra sommaren, fortfarande KING skiva så jävla jävla tung om ni undrar. Jag vet att några av er har börjat få upp öronen för grabben nu när han spelats på svensk radio och sålt beats till Wiz Kahlifa osv, så jag tänkte att ni kanske ville veta att han redan släppt en typ klassisk skiva för bara något år sen.

Snart släpps hans nya tape $uzy 6 Speed (oklart om man säger DollasignUZY 6 speed eller Suzy Six Speed), och det är alltså tre skivor emelland Young California och den. Han pushade nyligen än ännu äldre sång, 2eleven (211) från typ 2010 genom att släppa en video till den, och jag hoppas typ att han pushar nåt från albumet ni ser omslaget på ovan också, för folk behöver typ höra det. Tills dess hans throwbacks återsläpps får vi nöja oss med han nya musik istället.

Mobbin är inte superhittig men ändå rätt king eller hur:

Stoopid – mer rappare från Berkeley High

Letade lite och upptäckte att jag inte skrivit nåt om Iamsu och Jay Ants skiva Stoopid som kom i slutet av juli. Så sjukt. Men, å andra sidan har ni typ ingen annanstans kunnat läsa så här mycket om ens nåt om Iamsu och Jay Ant så ni kanske hittat den ändå. Den är så att säga tung. Det är exakt vad ni tror, bra jävla ung Kalifornien-rap som låter som ung-Kalifornien-rap från 2012.

Ni kanske inte minns det men efter att Jay Ant var producenten åt (och en av de fyra rappande medlemmarna) Dilligentz runt 06-07 har hans solomaterial till mestadel varit rätt chillrap, t ex den här throwback sången som vi skrivit om innan (mars 2011):

Jay Ant – They Love It (Ft Roach Gigz & Mike-Dash-E) (2011) https://bayonnaise.files.wordpress.com/2011/03/12-they-love-it-ft-mike-dash-e-roach-g.mp3

Men men han har uppenbarligen inte helt släppt go-music aka function music aka det som han Diligetnz brukade kalla punk rock eller based. För tillsammans med Iamsu har han alltså för rätt jävla länge sen släppt mixtapet Stoopid, det finns om ni söker på Internet GRATIS att ladda ner och lyssna på, om ni ens håller på med materiella saker som mp3ers så där som oss gamlingar, det går säkert att streama på smartphones också om ni lägger mödan till att googla ordentligt. Längst upp har ni första videon från projektet.