Potpurri

Dre Doja är en ung man från Kalifornien som har gjort exakt en sång jag känner till, det är den här ovan. Jag har känt till den här sången bara lite längre än tre timmar, i skrivande stund. Utan att bli långrandiga här så ska jag nämna vad som fick mig att vilja dela med mig av dojans video.

1. Dre Doja, har han nåt släktskap med Doja Click (som Onda skrivit om)? Det låter inte ett dugg likt, men han kanske är Doja Click-medlemmarnas gemensamma barn? Kanske kan internet ge mig svar.

2. Sången är producerad av rnb-sångar-producenten Josh Franks som jag trodde på för några år sen, han är typ en blandning av Miguel och Baby Bash så ni fattar potentiella höjderna och fruktansvärdheten det kan innebära. Ett exempel ser ni i videon längst ner.

3. Influens-potpurrin, den här musiken har influerats av allt och inget. Jag blir helt snurrig men inte ens upprörd för det låter ju bra. Främst:

3.1 Travis Porter/Roscoe Dash sången i refrängen (0:50 typ)

3.2 Cookin-dans axlarna och sedlarna, han tar det han vågar av Lil B.

4. Två helt vanliga verser av Philthy Rich och J-Diggs. Jag tycker att det här är festligt. Ingen av de här herrarna kör på nån sorts Lil B eller Atlanta-vibb utan de har helt ignorerat eller inte ens märkt alla popkulturella referenser, de rappar lite som de brukar bara. Ja menar rappar man 500 verser per år som Philthy Rich har man inte tid att lyssna på allt annat som sker och fundera ut hur man ska matcha det. J-Diggs hade inte ens lyssnat på beatet nån ungtupp bjöd han på en resa till Las Vegas och  betala han genom att bjuda på lite marker och en tur på en strippklubb. Jag tror inte ens J-Diggs vet att sången handlar om att Dre Doja har en tjej som sätter upp ramverket för deras gemensamma hushållsekonomi för J-Diggs pratar som om det var han som bestämmer och betalar osv.

Så Josh Franks-bonusen.

Om ni precis tittat på videon som är precis ovan den här texten har ni sett en rätt alldaglig sång som till synes är helt och hållet influerad av den musik som är populär nu förtiden. Dollabillgates låter ju som en blandning av typ Tity Boi och nån i Brick Squad. Josh Franks försöker höja sitt marknadsvärde genom att gå mellan rap och sång, och han använder samma sirener som är så populära och försöker skjuta in lite Lex Luger energi i sina beats. Mången lyssnare kanske skulle tycka att det här är det tråkigaste och meningslösaste som finns, att hålla koll på några kopior osv. Men helt ärligt, förr eller senare kommer Dollabillgates eller Josh Franks hitta nåt som resulterar i att de helt plötsligt gjort en skitbra sång. Det här var ju rätt nära men inte riktigt där.

Annonser

Livevwire-fokus: Beeda Weeda

Varje gång jag ser en rappar i lila kläder tänker jag givetvis oundvikligen på Harlem’s Purple City Byrd Gang, och hoppas att det faktiskt är deras smashhit som fått rappare över hela jorden att ta till sig färgen.

Beeda Weeda var en av skaparna av det mycket omskrivna skivbolaget Livewire Records, har jag för mig. Men det visste jag inte då. Jag har ändå inte lyssnat på Livewire-artister och varit medveten om det mer än kanske mellan 18-30 månader, jag minns J-Stalin som nån som var med på lite Thizz-släpp ibland och det var fan likadant med Beeda Weeda. Beeda var väl aldrig signad till Thizz Ent vad jag vet, men allt alla gjorde hette nånting med Thizz ett tag. Vilka jävla dagar, helvete det är inte svårt att sakna hyphyn ibland.

När jag tänker på Beeda Weeda tänker jag fortfarande på honom som en hyphy-rappare snarare än den gangster och hostmedicinsippande Livewire-rappare han är idag. Även om han ännu är en av dem som ligger närmare de klassiska hyphy-up-tempo tokstoller beaten än flera av sina kamrater i Livewire. Han han inte riktigt hoppat på 80-tals discosamplingståget som Stalin och de andra dudsen heller direkt. Han håller det jävligt kliint och släpper inte riktigt taget till den hyphyrappare han var för fem år sen, den glada pillerpoppande Beeda Weeda. Det var just fem år sen han släppte sin kanske största sång ännu, hyphy-hitten Turfs Up.

Hoppa fram typ 1.20 i videon så börjar en fantastisk video.

Jag hörde aldrig originalsången eftersom jag hörde sången först 2008, när remixen med en jävla massa stora buktrappare låg som ett bonusspår på Beeda Weedas album Da Thizzness. Och remixen är ju bättre, tycker jag, eftersom jag alltid älskar remixer, det känns som att alla går in med en rätt lättsam stämning, framförallt när det är en så positiv sång som bilåkardängan Turfs Up.

Beeda Weeda – Turfs Up (Remix) feat. Too Short, E-40, San Quinn, Turf Talk, Dem Hoodstarz, & The Team (2008)

Men det säger kanske lite mer än så, att jag gillar remixen så jävla mycket mer än originalet, jag känner att det ibland går att glömma allt Beeda Weeda säger. Han är en kompetent rappare men väldigt sällan den man minns från en sång. Och så är det ju med tusen rappare, och Beeda har fördelen att han är fantastiskt bra på att styra upp så han får fantastiska beats. Vilket vi till exempel hör på alla dängorna här nederst.

Jag kunde inte riktigt låta bli att ta med den här omslaget.

Den första Beeeda Weeda sången jag minns att jag hört är den Mac Dre samplande You Don’t Hear My Tummy, vilken jag givetvis lyssnade på eftersom Mac Dre skulle vara med. Och det är nog fortfarande en av mina Beeda Weeda favoriter. Resten av hans bästa verk enligt Juice Mannen finner ni här direkt nedan. Jag rann ut av gas lite, som man säger på engelska. Men ta och lyssna det är bra jävla musik.

Beeda Weeda – You Don’t Hear My Tummy (Ft Mac Dre)(2008)

Beeda Weeda – Whoa (Ft Hongry)(2011)

Beeda Weeda – Mack’n & Mobb’n Feat. J-Diggs (2010)

Beeda Weeda – Cuz Blood (Like This)(Ft Shady Nate)(2009)

Jag spelar Anthems

Grattis till San Francisco Giants, de vann World Series of Baseball eller vad det heter häromdan. Det är egentligen som SM fast i USA, men det heter World Series ändå eftersom ingen utanför USA bryr sig om baseball. Jag bryr mig inte ett dugg om baseball, trots att jag är väldans förtjust i mycket annan sport. Jag är så intresserad av de mänskliga prestationerna. Jag hejar en del på de båda fotbollslagen Oakland Raiders och San Francisco 49rs till exempel. Alltså, känner man ingenting när man ser en annan människa pressa sin kropp och sitt psyke till och utöver det som borde vara möjligt förstår jag inte hur man förhåller sig till mänskligheten i huvudtaget. Oj det hände någonting historiskt fantastiskt där men jag tänker tänka på damm och rullgardiner och sånt istället. Jag fattar inte, men många andra fattar antagligen inte hur jag ändå inte helt litar på vetenskapen som säger att jorden är rund. Jag köper argumenten, fick jag gissa hur det verkligen ligger till, ja eller nej, då gissar jag ju givetvis att jorden verkligen är rund. Men med lite förbehåll, gravitation är inte mer logiskt än magi, bondförnuft eller religion motherfuckers ni är bara uppfostrade i ett samhälle som tror på vetenskap och sväljer hull och hår som katter, jag förhåller mig kritiskt till paradigmer.

Giants-legenden Barry Bonds

San Francisco 49rs unge Quarterback, när 49rs slog Denver Broncos i söndags på Wembley Staium, London hade T. Smith från Ohio ett mindre genombrott. Kanske blir det här 49rs QB i år att komma.

Cellski, San Quinn, Big Rich, Roach Gigz & Davinci – Black & Orange Remix

För några dagar sen, när det var klart att det skulle bli finalmatch mellan SF Giants och nåt annat gäng, släppte San Francisco-rapparen Bailey en hyllningssång till Giants. Den kommer ni inte få höra, jag har aldrig helt gett mig in i Baileys musik. Men ni kan höra remixen här ovan. Med frisco-legenderna Cellski och San Quinn, tillsammans med knubbisen Big Rich och nykomlingarna Roach Gigz och Davinci. Det är inte den enda San Francisco-anthem rappsången som kommit de senaste åren. Traxamillion satte ihop ett gäng med kompisar och rappare år 2007 för att spela in SF Anthem. Dessutom kom det en anthem till Frisco-området Hunters Point härom året.

Traxamillion – SF Anthem (With San Quinn, Big Rich & Boo Banga)

Bread Em Out Family – HP Anthem

Tro inte att rappare från de andra orterna i San Franciscos buktområde inte är sjunger hyllningssånger till sina hemstäder. Bara häromdagen, strax efter att Black & Orange släpptes, fick internet plötsligt en gåva ifrån Vallejo. Legend efter legend, och så Infamous och Cashot Quis som jag inte känner till. Men, om det nu finns skillnader inom Bay Area så hörs de här. Vallejo-sången låter jätte jätte Sick-Wid-It, det är alltså skivbolaget som E-40 och hans släktingar rappar på. J-Diggs från Thizz får också vara med. Och SF Anthem låter väldigt San Francisco inbillar jag mig, kanske mest för att San Quinn är med.

The D.B.z – Vallejo Anthem (Ft. Cousin Fik, E-40, Infamous, Willie Joe, Turf Talk, J-Diggs, Cashot Quis & Droop-E)

Och inte heller grannen i norr, Kaliforniens huvudstad, Sacramento går utan rappsånger om sig. Sick-Wid-It hårdingen Doey Rock samlade ihop ett gäng rappare på den här biten.

Sacramento All Stars – Sac With It (Remix)

Jag har lite större problem att hitta en sång som skulle kunna kallas Oaklands uttalade Anthem. Men det känns inte rätt om jag inte likväl delar med mig av en sång som handlar om Oakland, när resten av buktområdet rappats om så mycket. Så den här sången bjuds:

Acktup – City Of Oakland ft. D-Lo & DB Tha General

Doldisen Acktup släppte skivan Talk of The Town tidigare i höstas, en stjärnspäckad gästlista reste min ögonbryn. Har han så många välkända rappare med på sin skiva och är så okänd kan det bara betyda fyra saker;

1. Han har mycket pengar att spendera på gästverser eftersom han är en rikemansgosse (lex K-Fed)
2. Han har mycket pengar att spendera på gästverser eftersom han är enverklig gangster som vill satsa på musiken för att slippa att hamna i en grav eller en fängelsecell inom kort. (lex Sky Balla)
3. Han är väldans talangfull som rappare/musiker (lex Yelawolf)
4. Han är väldans trevlig och har rört sig i branschen bakom kulisserna ett tag. (Nump)

Vad sanningen är får vi kanske aldrig veta. Eller så får jag veta det och skriver om de här, så bäst ni läser vidare i framtiden. Med det avslutar jag det här musik/geografi/sport-bidraget till dagens internet.