Baton Rouge ungdomar

Det här är kanske den enda bloggen som bara skriver om musik från San Francisco-bukten med omnejd som har som enda undantag att den ibland skriver om musik från Baton Rouge med omnejd. Det må vi aldrig veta med 100% säkerhet. Men en sak vet vi med 100% säkerhet – det är ett 100% rimligt undantag. Det avgör jag.

Jag ska snart prata om videon här ovan men först ska ni få läsa jättemånga ord om Baton Rouges rapscen.

Jag valde att kolla på den här videon eftersom jag älskar rap från Baton Rouge – det är faktiskt orimligt hur mycket jag gillar det med tanke på hur det låter. Den raspiga och boune-iga (asså beaten make you bounce back) varianten av New Orleans post No Limit/Cash Money var uppenbarligen inte det självklara valet för internationella rapnördar att fokusera på runt 2007-2009 när Internet plötsligt gjorde all fantastik rap från Södern tillgänglig även för oss alla som inte faktiskt levde där när det begav sig. (Nu kanske ni tror att det självklara valet för internationella rapnördar när Internet gav oss södernmusik var att kolla upp UGKs katalog, men svaret är Nej. Hade ni inte kollat upp UGK/36 Mafia/8Ball&MJG tidigare (innan Pimp Cs bortgång och 36s fame) var ni helt enkelt inte intresserade nog av att lyssna på bra rap, ni nöjde er med att lyssna på vad er omgivning lyssnade på – antagligen).


Det känns som att jag pratat ihjäl mig om minnet av gång på gång googla Lil Boosie – efter att ha hört Don’t I Act A Donkey och efter att ha läst och hört folk beskriva Boosies musik som det mest ratchet det mest ignant som nånsin skapats. Gucci Mane hade lite samma hype innan/runt So Icey med Jeezy kom typ 2007 (kolla denna bortglömda video – asså youtube fanns typ inte när den kom). Det var alltså en ganska lång period under mitten av 00-talet där vi äldre rapfans hörde rykten om fantastisk regional rap – men det fanns inget livemixtapes eller datpiff. Alltså, det fanns säkert forum för bay area-rap och nåt för texas-rap och nåt för memphis-rap, men bloggarna som la upp hela 90-talets och 00-talets hiphop-historia hade inte riktigt vaknat till liv och aint nobody rimlig got time to kolla runt hundra olika forum för att kanske snubbla över ett av Boosies album.

Nån gång där strax innan jag faktiskt fick tag på en Boosie skiva hittade jag av en slump ca Baton Rouge-veteranen Max Minellis tape On The Cut från 2007.  Sen tog det inte lång tid innan jag helt plötsligt lyssnade på allt DJ 5150 presenterade (en mixtape-DJ från BR), lyssnade ikapp mig på hela kataloger av bl a C-Loc, Young Bleed, Webbie (han på bilden längst upp i Lousiana State Universitys färger) och Concentration Camps (gänget Lil Boosie släppte sitt första album med, under namnet ”Boosie”). Så här gick det till: jag hörde ett sound jag inte hört innan, det lät fantastiskt så jag lyssnade mer på fler artister som skapade denna fantastiska musik.


Snart hade jag lika bra koll på Baton Rouge-scenens melankoliska country rap tunes (videon ovan) som på scenens mer hysteriska underground excstacy-baserade rapsound Jiggin (videon under*) och på hitsen (videon under videon här under). 

*det gick inte att hitta mina favorit jigg-låtar på youtue, men de finns på mixtapes på datpiff. lyssna på t ex Im Jiggy och all they do is jigg. Eller lyssna på hela tapen helst!

De där tre låtarna fungerar helt okay som representanter för Baton Rouge-rap under 00-talet, enligt mig (inte enligt nån som kan mer antagligen). Så nu vet ni det. Och nu undrar ni varför ni vet det?

Anledningarna till att jag skriver allt detta om hur jag blev så intresserad av Baton Rouge-rap är flera:

– Först och främst, det blev bara så när jag började skriva.

– För det andra, Baton Rouge är en scen som har potential att börja upptäckas och uppskattas av fler, dels eftersom jag upplever det som att fler raplyssnare än innan är beredda att ge regional rap en chans, dels för att scenen faktiskt har börjat få en del populära rappare – vilket gör att Boosie inte längre behöver framstå som ett random undantag, som en ensam stjärna likt David Banner från Mississippi eller Rich Boy från Mobile, och dels för att era tidigare go-to scener för bra rap inte längre är var de brukade vara.

– Sist och kanske viktigast, genom att visa hur Baton Rouge har låtit har jag visat hur ungdomarna i videon längst upp i inlägget skiljer sig från t ex hela den drös våldsamma barn-rappare från Chicagos drill-scen.

Drill tog element av det sound som förra många många år sen kallades New Atlanta och från det sound som för ännu fler år sen kallades trap (och säkert en hel del till influenser) och skapade något eget och unikt. Rapparna i videon längst upp är fantastiska och de gör precis den rap jag älskar – men det är ett sound som redan existerar. Det är ett sound som redan har högt ansedda stjärnor och otaliga hits i bagaget. Det innebär att vi antagligen inte kommer få se något Chief Keef-genombrott eller liknande. Likheterna med Drill ligger nog mer i formatet. Det är (verkar vara) barn som rappar om våld och som viftar med pistoler, det visas på youtube-videos med HD-kvalité och det låter rätt jävla fett.

Det som får mig att älska videon är löftet om att de kan bli nåt, Jag kollar för att jag ser korn av talang – och eftersom jag verkligen verkligen inte har något emot att få en till Foxx att lyssna på (han som börjar rappa vide 02.40 är mini-Foxx, det hör ni va). Jag har så pass lite emot det att jag typ hoppas på att nån av dessa får chansen att jobba med några av de äldre gardet innan de helt tröttnar på att göra musik. T ex hoppas jag att Double Trouble (video nedan), en favorit ni kan höra nedan, får göra ett tape med Trill-producenten DJ Ya Boy Earl. Jag hoppas Danja (video nedan( jobbar med Savage och jag hoppas Money Bagz (video nedan)(tungt tape här) är den Trill-signee som lockar tillbaka Mouse till Trill lagom till att Boosie frias.

Det här var mitt sätt att tweeta: håll lite koll på Baton Rouge och youtube-kontot Straigh Up Ent.


PS. Jag har ju inte skrivit om Kevin Gates alls här – han har helt klart en viktig plats inom BR-scenen och BR-soundet är otroligt viktigt för hur han låter. Han är en helt vanlig produkt av sin stads musikaliska bakgrund, enligt mig. Ni får placera in honom bland all musik i den här posten som ni önskar.

Annonser

Kevin Gates släpper nytt

Kevin Gates – Respect (2011, I Don’t Know What To Call It, Full version, en kortare version släpptes redan 2009)

Kevin Gates är ju från Baton Rouge i Lousiana och inte från Sanfrancisco-bukten eller nånstans i dess omnejd. Men men, jag ville skriva lite, så vi får alla leva med det här undantaget, för den här gången.

När jag sist skrev om Baton Rouge-rapparen Kevin Gates för två-tre år sen hade jag precis hunnit upptäcka honom innan nyheterna om att han råkat hamna i fängelse kom. Som vanligen med relativt okända södernrappare var det väldans besvärligt att få reda på vad som hade hänt, vad han hade gjort (eller snarare, vad han blivit dömd för) och hur länge han skulle vara inlåst. Som jag minns det läste jag någonstans på Internet att han skulle sitta inlåst i tio år, en källa jag aldrig hittade igen. Jaha, trist då. Ännu en ung talangfull rappare fyllda från topp till tå med talang och kreativitet får utnyttja sina kvaliteter till att freestyla om hur jobbigt det är att vara inlåst 16 timmar per dag på någon fängelsegård…

Men historien spelade ut sig lite annorlunda och lite bättre än vad jag först befarade. På tisdag släpper nämligen den nyligen frisläppta Kevin Gates sitt debutmixtejp på Lil Waynes skivbolag YMCMB, Make Em’ Believe. Hur Kevin Gates kommit i kontakt med, och fått skriva kontrakt, med ett av rap-världens kommersiellt och statusmässigt största skivbolag är oklart, utöver att han är bra på att göra bra rapmusik givetvis. Det är inte heller tydligt exakt vilken roll, eller till hur pass mycket han är signad till YMCMB, om ni förstår vad jag menar.

Kevin Gates – Brains Blown Out (2012, Make Em’ Believe, YMCMB & Dead Game Records)

År 2009, samma år som Kevin Gates åkte in i finkan, släppte han tre mixtejps mellan februari och november. Vi får anta att materialet var inspelat åren innan hans fängelsevistelse började, det gissar jag mig till baserat bland annat på att det är med ljudinspelningar där Gates rappar över telefonen från fängelset på tejpet Behind Enemy Lines. Det är en inte helt ovanlig företeelse att rappare passar på att spela in så mycket som möjligt när de väl är på fri fot, framför allt om de har ett stundande fängelsestraff som kommer hålla dem ifrån studion ett tag. Tanken är att deras skivbolag sedermera kan släppa musik med jämna mellanrum under deras fängelsestraff, för att hålla buzzen uppe och för att bidra med lite inkomster till möjliga kvarlämnade familjemedlemmar. Av någon anledning valde dock Gates skivbolag Dead Game Records att pressa ut tre skivor direkt under 2009 med bara några månaders mellanrum. Den relativa tystnaden efter att All Or Nuthin släpptes i december 2009 tillsammans med rykten om Gates tioåriga fängelsestraff lämnade oss fans, okay mig, med blandade känslor.

Kevin Gates – Looking For A Right (2009, All In)

Savage, Kevin Gates & Nu$$ie – Life of A Gangsta (2010)

Tanken på att Kevin Gates karriär hade tagit slut innan det börjat knappt fick mig att delge all den musik jag hade hittat av han på min gamla (numera insomnade) blogg. Samtidigt som jag kände mig aningen förvånad över hur sentimental jag kände mig över hur synd det var att Kevin Gates liv och karriär hade åkt på en sådan törn, kände jag att de nästan var meningslöst att engagera sig känslomässigt i en rappare som jag antagligen aldrig skulle få höra någonting nytt av igen. Speciellt eftersom Kevin Gates då knappast hade en lång karriär bakom sig, det kändes inte som att det var någon tvekan om att hans bästa prestationer som rappare låg i framtiden, när han fortfarande var hungrig och förhoppningsvis skulle börja få bättre och bättre beats att arbeta med.

I’m A Grinder’ är den enda av Kevin Gates sånger som Internet delger en faktiskt musikvideo till.

Så småningom dök det upp lite nya antydningar på att hans karriär kanske inte var helt slut. Någonstans skymtade jag rykten om att han skulle komma ut sommaren 2010. Jag frågade hans manager på twitter, han skulle komma ut i början på 2011. Dessutom så signade Baton Rouge-veteranen Max Minelli till samma skivbolag som Kevin Gates, Dead Game Records. I slutet på 2010 släppte Dead Game Records Kevin Gates och Max Minelli samarbetsskivan The Leak, där tidigare osläppta solosånger av Kevin Gates och Max Minelli delad plats med några tidigare osläppta samarbeten mellan rapparna. Max Minelli och Kevin Gates var Dead Game Records självutnämnda drömlag.

Kevin Gates & Max Minelli – Dream Team (Ft Malachi X)(2010)

Kevin Gates – Steets of B.R.

Max Minelli kanske några av er känner igen från bland annat sina år med No Limit Records på 90-talet och sin roll i legendariska gruppen Concentration Camp med bland annat C-Loc och Young Bleed. Ännu mer välkända namn som Lil Boosie och Boo Rossini spenderade även några år i början på deras karriärer som medlemmar i Concentration Camp. Den melodramatiska och vemodiga gangsterrap som många av dessa herrar producerat genom åren, med ett aningen tydligare fokus på nedsidan med livet som brottsling än vad mycket gangsterrap från andra delar av USA bjuder på. Baton Rouge-rappare berättar gärna om hur hårda de är och hur mycket knark de säljer osv, men känslan lyssnaren får av de spår som handlar om hur tungt det är för samvetet och psyket att leva på gatan väger nästan alltid över. Kort sagt, när Young Jeezy och Waka Flockas gangster rap får mig att vilja slåss och ta det jag vill ha när jag vill ha det så får Baton Rouge-artister som Lil Boosie, Nussie och Kevin Gates mig att tänka på ett liv där jag fokuserar på att skapa en trygg miljö på säker ort för en familj jag inte ens har.

Lite längre upp kan ni lyssna på Looking For A Right, Streets of B.R. och Respect, vilka är exempel på den sorts Baton Rouge-rap som främst Lil Boosie gjort rap-lyssnare runt hela jorden bekant med. Gates blandar till exempel in sina föräldrars känslor i sina historier om knarkförsäljningen han sysselsätter sig med. I en text illustrerar han vemodet med att beskriva hur hans mamma kan tänkas känna sig när han har tagit livet av en fellow gangster han hade biff med, och den gangstern var sonen till mammans kollega.

Till slut, lite från ingenstans, släpptes Kevin Gates ut ur fängelset under hösten förra året. Som vi ser i videon ovan, har han klippt av sig sitt långa hår och skaffat några extra tatueringar. Gates började spela in musik nästan snarast och i december släppte han äntligen sin första soloskiva sen 2009.

Kevin Gates – Play It How It Go (Ft Young Bleed)(2011)

Nu är Kevin Gates signad till YMCMB, och kommer kanske kanske inte släppa musik med Lil Wayne, en rappare vars texter oftare får mig att vilja dricka hostmedicin och slicka fitta än att slåss eller köpa radhus. YMCMBs kanske största namn tillsammans med Lil Wayne är Drake, vars rap ofta beskrivs som emotionell, precis som Gates musik. Eller vänta, det är ju ändå lite skillnad. Drake rappar ofta om ledsamheten som uppstår när man känner sig ledsen, oavsett anledning men till exempel över kändiskapets känslomässiga isolation från det så ofta underromantiserade livet hos vanliga medelklassmedboragare, medan Gates texter erbjuder lyssnaren mer konkreta metaforer över hur livet kan vara jobbigt. Frågan är då vad Kevin Gates ska göra på YMCMB? Han har tidigare visat sig kapabel att skriva texter som handlar om mjukare delar av livets misär än allt det där som har med långa fängelsestraff och mord att göra, men han lämnar aldrig gatuperspektivet. Till exempel, på kärlekssången Love You, som är med på ‘I Don’t Know What To Call It’, pratar han om sitt besvärliga kärleksliv i direkt relation till sitt liv som en gangster. Boosieesque och så vidare.

Kevin Gates – Love You (2011, I Don’t Know What To Call It)

Jag tycker det ska bli intressant att se om YMCMB har rekryterat Kevin Gates för att de vill tillskriva sig mer av den aningen vemodigare Baton Rouge-stilen, eller vill de tillvara ta hans karisma och relativt starka närvaro som rappare till att stöpa honom i sin egen form, som ett steg på vägen till att befästa eller snarare försöka återta platsen som rapscenens mest framgångsrika popgäng. Det är ju vanligt bonnförnuft och inga egentliga konstigheter med att ett gäng befolkat av namn som Drake, Tyga, Lil Twist och Nicki Minaj inte kommer att konkurrera om att erbjuda lyssnare samma känsla vid lyssnande som Brick Squad gör med Waka Flocka som omslagspojke, eller Odd Future med Tyler och alla hans skrubbsår som talesman, eller MMG med Rick Ross och Gunplays pondus. Det är svårare att förstå vad YMCMB ska ha en aningen vemodig och råbarkad gangster till vid sidan av Drake, Tyga och Lil Twist. Som sagt, kanske kommer vi se lite mindre av Gates vemodiga sida i framtiden. Jag kan tänka mig att en nyligen frigiven artist kan tänka sig fokusera på lite mer upplyftande sidor av livet i sin musik. Kanske kommer han att prata lite skit.

Josh Gates – Talk A Lil Shit (Ft Kevin Gates)(2012)

Om inget annat så hoppas jag åtminstone att det kopplingen till YMCMB leder till att Kevin Gates släpper lite fler faktiska musikvideor. Han har gjort mängder med videor där han pratar lite om vad han håller på med, videobloggar typ, men det är bara I’m A Grinder (som ni ser ovan) som fått en faktisk video. Det är ju ett helt sinnessjukt sätt att bedriva en rapkarriär 2012.

På tisdag, 17e april alltså, släpper Kevin Gates Make Em’ Believe. Ni kommer antagligen kunna hitta skivan på DGB.