Make it or break it: Messy Marv och hans chans of a lifetime

I en tidsålder där Riff Raff och Lil B erövrar lyssnare efter lyssnares hjärta och tycke kanske en annan tok kan göra dem sällskap som förebild bland jordens lite tuffare rap-lyssnare. Först ska vi presentera Mess lite mer. Eftersom alla ni redan är bekanta med honom så klart, om än ni är bekanta med några av hans bravader, så klart är intresserade av att veta vad jag har fått för bild av mannen efter att ha följt honom nära (dvs på Internets alla olika hörn) i flera år.

Mannen och rapparen (eller hustlern, han var en av de som pratade mest om att han inte var en rappare utan en fifflare när det begav sig att säga sånt) som vi en gång kallade Messy Marv heter ju som vi vet numera The Boy Boy Young Me$$. Vi kan ju kalla honom Mess för enkelhetens skull. Och ja han är ju lite speciell, ni som vet ni vet.

Nu har han släppt en skiva som jag tror kanske är ett viktigt släpp, eftersom han i säkert ett halvår har twittrat om det här släppet fast att han alltså släppt andra skivor under tiden också så klart. Mess kallar sig den nya Frank Lukas, som aldrig klädde sig i någon minkrock. Skivan är bra, om än inte fantastisk. Lyssna tack.

The Boy Boy Young Me$$ – Block First

Mess låter som ni hör inte lika kola-sluddrande som han gjort de senaste åren. Vilket är lite av en fördel, men helt hundra är det inte. Han gör till exempel nu för tiden typ samma sång gång på gång, mer än han brukade tycker jag. Samma flow. Refrängerna låter likadana om än med olika ord. Det låter som en aningen enformig variant av den musik Mess släppte under första halvan av 2000-talet. Men samtidigt som hans musik kanske inte är riktigt lika intressant (dock bra, för att förtydliga) som den var för några år sedan har Mess utvecklats till en intressantare karaktär än nästan nånsin. Till exempel hans klädmärke, vi väntar på den tredje lanseringen av hans klädmärkes hemsida (http://www.scalenllc.com/), det är ju nästan så det verkar som att Mess helt enkelt glömt betala räkningen för domänen.

För oss som inte bor i Sverige kanske det fortfarande går att ladda ner Scalen LLC iPhone/iPod Touch/iPad app dock? Vem vet, jag har sett rykten om att nästa linje från Scalen LLC är på gång, kanske ser de till att betala för domänen till hemsidan tills dess? Linjen heter visst Champagne Socialist eller Pink Piss. 

För mytbildningens skull kanske väljer jag här att tänka att Champagne Socialist skulle kunna översättas till rödvinsvänster. Vilket ju ibland kan ses som lite av en mindre attraktiv beskrivning att tillskriva någon, men här väljer alltså Mess att sammankoppla sig själv med det uttrycket. Vad är det Mess gillar med tanken på att vara passivt solidär?

Mess har släppt en video till hans nya skiva. Han verkar vara väldans bra på att se till så att massa tjejer inte får tag på hans telefonnummer. Dansen på slutet.

Så vi vet att Mess klädmärke definitivt är på gång. Men ibland känns det som att Mess har tagit sig vatten över huvudet. Det här är ju, vilket jag inte har andra bevis för än mitt eget minne, den tredje gången Mess kommer att lansera hemsidan. Och folk har väntat och väntat.

Kanske kanske skulle hans karriär ta fart om han valde att fokusera på lite färre saker, han rappar ju till exempel väldigt sällan om sin sidehustle som affärsman, eller hans radiostation som han ska (åter)starta.

Jag vet inte riktigt hur länge jag skulle kunna prata om den här bilden här ovanför, kanske en dag, kanske, två dagar, kanske flera flera dagar. Det hinner vi inte, vi nöjer oss med att påpeka att Mess aldrig svarade på Terishas sista fråga. Mycket prat i Mess lilla verkstad. Lyssnar vi på hans musik verkar det ju nästan mest som att det som försiggår i den verkstad vi kan kalla Messy Marvs karriär är kopplat till säljande och brukande av de sorter knark man kan förfina i kök.

The Boy Boy Young Me$$ – Want Me To Quit

Samtidigt som han i sin musik mest pratar om att sälja och bruka knark verkar det som att han satsar vidare på musiken ändå, eftersom han uppenbarligen är i planeringsstadiet för nästa stora USA-turné, Hate Made Me Popular. Det var via Wille jag fick syn på postern till turnén, och det var Wille som påpekade att den där listan på städer Mess skulle spela i inte verkade vara en lista på städer Mess skulle spela utan städer som Mess kunde tänka sig spela i? I den ordningen? Bara de städerna och inga andra? Oklart. 

Så vad ska då Mess göra med sig själv? Vad har den här token med Riff Raff att göra, jag ni fattar säkert de är två lustiga herrar, Mess är en gamling och Riff Raff är av oklar ålder, Mess har varit på nedgång de senaste fem åren kanske och Riff Raff har precis uppnått oanade höjder av Internetframgång.

Vi lever i ett post-basedgod samhälle. Vi lever i ett samhälle där Riff Raff har tagit det omöjliga steget från fåntratt till faktiskt oironiskt uppskattad artist, om än inte av gemene man, men det spelar ingen roll. Det intressanta är att att den här musikkonsumenten finns. Jag kommer inte gå på eventuella skillnader mellan ironisk eller oironiskt lyssnade, det är alldeles för diffust och det spelar ingen roll. Inget av det är renare än det andra då jag inte tror att det finns någon sorts musikkonsumtion (eller annan konsumtion) som är helt ren eller helt ärlig i den benämning att det sker frånkopplat den komplexa kontext konsumtionen sker inom eller kopplat till.

Det intressanta för den här diskussionen, det vill säga Mess karriär, är att tokstollar som Riff Raff och Lil B är otroligt populära idag. Många av oss älskar att följa Riff Raff och Lil Bs liv på Internet, älskar att titta på deras musikvideor och virala tokstollerier.

Och som jag tidigare påvisat är tokstollen Messy Marv är tokigare än någonsin. Inga mångas ögon verkar Mess karriär till och med vara på väg spikrakt neråt, ja vad fan vi kan väl säga det rakt ut han verkar vara rejält på dekis. Han är ju, likt Riff Raff, helt och hållet öppen med hur mycket kola han sniffar – och det är ju lite grövre sett än när andra (alla) rappare pratar om all gräs det röker. Likt Riff Raff har han en fin lägenhet so han tycker om att visa upp.

Mess ser vi i sitt hus i videon här ovan. Om det är hans hus? Tittar man noggrant ser det ut som att det sitter lite ”no smoking” skyltar här och var, är det något Mess kan tänkas ha hemma hos sig själv? En mer cynisk betraktare än du och jag skulle kunna undra om han inte har hyrt den här villan över helgen eller nåt.

I videon nedan visar Riff Raff upp sin lägenhet.

Så sett till likheterna och Mess karaktär, har han här kanske utan att veta det en det chans att bli upptäckt av musikkonsumenter som helt uppskattar Lil B och Riff Raff? En del på Internet pratar ju mycket om hur E-40 gång på gång lyckats ge sin karriär en ny hausse, från att ha varit en stark karaktär inom en strömmning, inom en tidsålder, till att återföda sig själv som en bärande karaktär i nästa enligt all vett och sans frånkopplade rörelse.

E-40 har ju lyckats ta sig från att vara en major label-artist till att vara en superproduktiv indie-artist som släpper kvalitetsskiva efter kvalitetsskiva. Så har mannen som en gång var känd som Messy Marv på att göra en liknande resa genom sin karriär? Kommer han likt E-40 dyka upp starkare än någonsin, precis när vi trodde att karriären var förbi.

Så slutligen, Mess har kanske kanske inte chansen att transcendera sin karriär från det dystra läge den nu befinner sig i, till ett kanske likaledes dystert men likväl gränslöst läge av framgång? Bajonäs frågar sig, vilka implikationer kan det ni skådar på skärmdumparna nedan egentligen få för Messy Marvs karriär?

Smoke Dope And Rap

Andre Nickatina – My Ride

Andre Nickatina är ju legenden från San Francisco som som gjorde tusen fantastiska sånger om kokainbruk tills han fick för sig att sluta knarka. Efter det har han gjort tusen sånger om annat, bilar och fruntimmer ur perspektivet att de är sexobjekt till exempel.  ”My material lust, is so ridiculous” säger han till exempel i en sång, och man anar att han menar både pengar, prylar och tjejer.

Han bytte namn där någon gång för ett tag sen, från Dre Dog till Andre Nickatina. När du frågar honom varför svarar han att han tyckte det var festligt att byta namn. Frågar du honom varför han valde namnet Andre Nickatina svarar han att han heter Andre ändå, och Nickatina lät coolt, sätt namnen ihop så blir jättecoolt. Men vart fick du Nickatina ifrån? Det hittade han på. Han kände att folk dömde honom efter namnet Dre Dog, det ville han inte. Vad tänkte du på när du gjorde den där sången om diamanter och morötter? Hur såg processen ut? Då svarar han att han aldrig har tänkt på någon sång han gjort, vad menar du process? Han glider runt och tänker på materialistiska ting, han hamnar i studion och spelar in en sång sen tänker han inte mer på det. Tillslut blir det ett album. Han släpper albumet, köper lite kola, hänger lite med knarklangarna, flyttar till Sacramento, byter namn. Kanske gör han en volym två, får se. Andre startade ett skivbolag som heter Fillmoe Coleman, Fillmoe eftersom det är området han kommer ifrån, så la han till Coleman för att han tyckte det lät lite mer presentabelt.

Andre Nickatina – Diamonds & Carrots (1997)

Andre Nickatina är i min mening, och enligt mången annan älskare av bra musik, en av de bättre rappmusikerna som någonsin spelat in musik. Fast han är ju inte så värst känd tyvärr. På något sätt är det typiskt just Andre Nickatina att den av hans sånger som fått störst genomslag och påverkan, har gjort det i ett sammanhang som är så långt från det han förväntas verka i. Och att han dessutom inte ens rappar på den. Det gör ju San Quinn, vilket också gör låten till San Quinn’s största hit, fastän att den helt tillskrivs Andre Nickatina. Tokigt är det, har ni hört nåt värre?

Andre Nickatina – Ayo For Yayo (Ft San Quinn)

Det jag pratar om är alltså college-pundar-favoriten Ayo For Yayo, en hit när det vita guldet skulle upp i näsan gissningsvis varje lördagsafton i varje fraternity och sorority hus runt om USAs högre läroverk. De här flickorna har till exempel tagit till sig sången:


Jag undrar om det blir så att ni nu kommer uppfatta Andre Nickatina som en rappare som gör college-rap, som den där vita snubben som var stor här om året, som hette nästan Ashton Kutcher och var lite lik Ashton Kutcher. Vad fan hette han nu… Här är lite musik av Andre Nickatina som inte är klassisk college-fest-rapp hursomhelst. Jävalars vad bra det är.

Dre Dog – Smoke Dope And Rap (199?)

Andre Nickatina – The Rap Gods (1999)

Andre Nickatina – 3 A.M. (1997)

Livewire-fokus: Stevie Joe

Alltså Lil Joe, jag hoppas det där inte är kola, Lil Joe har ett större kolaberg på skrivbordet än Tony Montana i slutscenen. Också, alltså, är det samma barn? Där bak med pappa-Joe och här med kolan?

Stevie Joe – Clockin ft. Willie Joe

Jag tänkte skriva att vi kommer hoppa rakt in i en karriär här. Eftersom det känns som att Stevie Joe varit med ett tag redan, men det var ju en ren förvillelse. Jag tror inte jag hörde honom första gången förens kanske början på förra året. Däremot är det rätt in i Livewire-familjens karriär. Rakt in utan genomgång, jag börjar inte ens med kungen J-Stalin. Jag har haft lite tankar om att göra en mega-post där jag presenterar en efter en av medlemmarna. Fast nu kom Stevie Joe och släppte sitt debutalbum häromveckan, det måste ju nämnas. Jag kan inte hålla mig. Istället för en mega-livewire-post tänkte jag nu att jag gör nån sorts Livewire fokus serie där en efter en av rapparna presenteras, eller deras musik är med åtminstone (Onda skriv nåt om J-Stalin om du vill!).

Jag kände inte alls Stevie Joe de första gångerna jag hörde honom, osoft röst helt enkelt. Två saker vann mig över, verklighetskänslan och hans förmåga att gå fett jävla hårt, att gasa som de själva säger. När jag sen såg att hans debutalbum kröns av ett omslag som innehåller;

1. en rappare,
2. en bebis,
3. ett par adidasblöjor,
4. en beeper,
5. en snygg bebisfrisyr,
6. En fake(?)tatuering av en Torshammare på barnet

ja, då var det avgjort. Det ångrar jag ju inte. Torshammaren som är tatuerad på bebisen känns lite obehaglig bara. Men se sen bilden under albumomslaget här nere, Hej då-bilden. Pappa Joe har samma häftiga temafrisyr som Lil Joe! Det är ändå ett steg extra, det är ju inte sällan till exempel pappor klär sig likadant som sina söner, men exakt samma frisyr, alltså. Det här är verklighet hoppas jag.

Albumomslaget:

Stevie Joe – Hit A Lick

Stevie Joe pratar rätt mycket om sin inblandning i försäljning och distribution av crack-kola, inte lika direkt på distribution som Messy Marv och Berner pratade om på sina skivor om båtfrakt och flygfrakt, utan mer lokalt. Hur är läget på gatan? Vad gör man när man växer upp i Oakland och är ett barn till en crackanvändare, sånt får vi reda på. 80’s Baby syftar lite till crack-baby tror jag. Många av Oaklands 80-talister hade inte en helt okay tid i sina mödrars magar, då mammorna knarkade loss rätt ordentligt, det var en epidemi. En av effekterna är att de är fulla av liv och ståhej, har svårt att koncentrera sig och inte passar in i skolsystemet och så vidare, därför hamnar de på gatan och börjar snart försörja sig på crack-kola försäljning. Så berättas det.

Jag tror fan ni kan gillar musiken.

Ovan ser ni videon av 80’s Baby remixen, med mängder och mängder av duktiga Bay-rappare, däribland Erk The Jerk och Smigg Dirtee.

Mera Messy


När jag och Dj bernskort var på radion förra fredagen och gaggade om Rågsveds finaste och Rap Quiz (ORGINALET) fick vi välja en låt. Det blev så klart en Messy Marv låt. Han var en av dom första i Bay area som fattade att om du bara gör compilations och har 50 rappare som gästar din platta kommer ingen bry sig om dig till slut. I alla fall sa han så i MURDER DOG runt 2001. Bra tänkt. Det var det stora problemet i bay area på 90-talet och varför ingen artist blev en ny 2pac trots all talang. Så vad har då Messy Marv gjort sedan dess? Typ en milljard samlingsplattor.
Men ändå, han har gjort mycket bra skit.
Jag drog för ett tag sen till Grekland med 36 Messy Marv plattor i spelaren och blev inte less en enda jävla gång. Jo förresten -Death of a bitch är ganska kass men han tokdissar T.L.C på första låten vilket var kul på nåt vis.
Hugo har rätt i att han låter ganska kola-grötig nu för tiden, lite som Waylon Jennings runt 1980 när han bodde i ett garage och snortade upp all sina outlaw country pengar.

Messy Marv hävdar bestämt att han är född 1980. Det innebär att han var 13 år när han släppte sin första EP( ring mig hugo om du undrar vad en EP är).Om hans ålder skulle stämma vilket det sällan gör när det gäller rappare är bara detta faktum en god anledning att lyfta sin doo rag i salut.
Det här är mina bästa Messy Marv låtar just nu.
Först en från Jonestown.
Blanco Messy Marv and the Jacka-revelation

Sen två låtar från Bandannas,Tattoos & Tongue Ring.
Messy Marv- Neva B Right (Feat. E-40 & Yukmouth)

Messy Marv-Sexy Thing (Feat. Suga Free)

Första Blow plattan med Berner skrev Hugo om, det här är min favorit.
Messy Marv and Berner-good_for_nothing_(feat._fed-x)

En till? Messy och Mitchy Slick gjorde -Messy Slick 2007. Tack Hugo att du påpekade att jag hade missat den.
Messy Marv Mitchy Slick-Cherish A Thug FT. Keak Da Sneak