Ny Husalah och Idaho Jocke

Idaho Joe aka $nort Dog – Knockin Bitches (Ft Husalah & Lee Majors)

Idaho Joe eller $nort Dog som han kallar sig när han gör nya sånger av gamla Too Short-sånger har snällt bett alternativt dyrt betalat Husalah och Lee Majors för att rappa. Husalah valde hursomhelst att rappa fantastiskt, helt fantastiskt. Ingen gör ju bort sig direkt men helvetes helvete vad jag önskar att Husalah släpper en skiva snart på riktigt. Vad väntar han på?

Annonser

Desertmannen och Lee Majors

 

 

När jag för circa femton minuters sen såg att Lee Majors och Matt Blaque skulle göra en skiva tänkte jag inom två sekunder det här:

1. Det här kommer Onda gilla. Pga Onda gillar Lee Majors och Onda gillar Matt Blaque. Minns ni t ex när han mixa ihop ett bajonäs-mixtape med bara Matt Blaque.

2. Hur ska det här låta, Lee Majors har världens grövsta och raspigaste röst, Matt Blaque har världens sockersötaste och gulligaste röst. Den här tanken tog mig till den tredje tanken:

3. Är det här buktens svar på Ja Rule och Ashanti hit-sångerna som var populära för tio femton år sen?

Här kan ni höra hur det verkligen låter:

Lee Majors & Matt Blaque – Meet You At The Moon

Som ni hör är det inte riktigt exakt som man tror. Till exempel sköter inte Matt Blaque inte allt sjungande, utan sången börjar med at Lee Majors låter sången så småningom förvandlas till en rapvers. Sen rappar han om rymden ett tag med Matte som bakgrundssångare, tills typ 2.20 när Matte går loss med sin egen sångvers om juvelmärken och sånt. Nu ser jag fram emot resten av skivan.

Lite jag missat

Det är lite jag missat på sistone visar det sig, eller mest att jag missat att skriva om det pga bristande Internet och tid osv. Jocke Blås har ju som ni kanske vet släppt en ny skiva iaf, den heter Real Recoginze Real och innehåller en hel del riktig rap om man säger. Det är ju typ det tristaste man kan tänka sig, så därför besparar jag er till exempel sången Real Rap. Skivan innehåller som väntat och önskat en drös jättebra musik också, till exempel den här sången med tre av fem Mob Figaz medlemmar va. Det känns så nostalgiskt.

Mob Figaz var ju, som ni vet, en grupp som gjorde extremt bra mob muisc/bukt gangsta rap typ 99 och fem sju år frammåt. Nu var det ett tag sen de gjorde nåt tillsammans, men det hindrar inte ungtuppar som Jocke Blås att fortsätta göra musik som låter som förr. Eller, det är ju hans sång men det är ju typ inte hans sång, han rappar till exempel först som tredje man. Jacka börjar sjunga, Husalah fortsätter med sång-rap, och Fed-X lägger en helt vanlig Fed-X vers (dvs låter rakt igenom dyster men är kanske bara 50% dyster pga han berättar rakt upp och ner vad han sysslar med utan förstärkande adjektiv, som sydamerikanska författare, det här hände punkt slut), sen kommer Joe Blow innan Ampachino avslutar. Jag hade saknat transport-trap-rap.

Joe Blow – Knock You Down (Ft The Jacka, Husalah, Fed-X & Ampichino)

Det var också kul när Lee Majors gav Joe Blow ett överblivet beat från Lee Majors och The Jacka serien Go Bots, livat!

Joe Blow – Holla At Me (Ft Lee Majors & Yukmouth)

The six million dollar man

Ännu en mixtape från Lee Majors, yes jag e på direkt. Visst det är några teaser-spår som bara har en vers men jag plockar lätt ihop tio låtar som jag lyssnar frenetiskt på om och om igen.
Lee har till och med vågat sig ut på djupt buktvatten och skrivit en text som faktiskt handlar om nåt annat än knark, glida omkring i karamellfärgade bilar och vad fresh han är.
Här är den.

Lee Majors-DATS WHAT THEY SAY

På resten av Ace of Cake vol 3 the kush pack låter Lee lika behaglig som vanligt och har så klart en bunt Bay Area rappare som gästar.
Ni får lyssna själva här en street video och en till fet låt.

Lee Majors – MARY JANE FT. DEAN GREEN

Årsbäst 2011 i bukten tok

Alla som lyssnar på bra rap vet att det kommer alldeles för mycket bra rap från San Francisco bukten med omnejd för att någon människa ska kunna lyssna på allt på ett vaket och koncentrerat sätt, det kanske går om man använder nån sorts substans vem vet.  Bayonnaise har hursomhelst försökt klura ut vad vi tyckte var bäst, viktigast, roligast eller nåt sånt. En odefinerad lista över musik som har kommit 2011, som vi lyssnat på, kan vi väl säga.

Det vi kan säga är att det är lite av en framförhandlad lista mellan Onda och Hugo. De sa tio skivor var, fyra skivor hade båda nämnt så de hamnar överst. Sen valde de de tre resterande skivorna från var sin lista. Typ.

1.

E40 – Revenue Retrievin: Graveyard Shift & Overtime Shift

Den här skivan är egentligen två skivor ja, men vad fan så här gjorde vi förra året också när E-40 släppte de första två skivorna i sin Revenue Retrievin’ serie. Dessutom lyssnade vi på skivorna som om det vore en. Lyssna när 40water beskriver hur det var att växa upp i Vallejo och häpna över hur bäst han är. Its cold.cold out here and im not talking bout the weather.

E-40 – Born In The Struggle (Ft Mike Marshall)

2.

Berner – The White Album

Det är nåt tvångsmässigt med hur vi måste lyssna på Berner hela tiden. Han är som ett sår man inte kan sluta pilla på, omedvetet så är man där igen och igen. Jag kan inte fatta varför jag gillar honom så mycket. The White album var iallafall den platta jag lyssnat mest på i år, fan. En man på Internet sa en gång ”berner sounds like fucking ray romano rappin”, och ja det stämmer väl. Men vi jag kan inte låta bli ändå, hör ni inte vemodet, och hör ni inte vilket bra beat han har valt. Här är remixen på hans hitsång på ett beat av 2010 års stjärnproducent Bik KRIT.

3.

HD – Fresh

HD är den där fumliga killen som det var lite svårt att få grepp om, vad fan sysslade han med sa vi, han gjorde sånger som hette typ Real Hip Hop och rappade på gamla new yorkar beats. Sen lyssnade jag in mig. Sen kom 2011. De halvsömniga skivorna från 2010 Extorition Music 1 och 2 byttes ut mot typ 5 nya skivor. HD har brutit med Livewire, vilket ju borde betyda att han skulle försvinna från rampljuset. Istället har han blivit norra Oaklands mest lovande klassiska gangster-rappare (utan så mycket konkurrens visserligen, Mistah FAB och Main Attrakionz är därifrån men de gör ju inte hårding-rap direkt). Har ni hört hur The Jacka lät i början på sin karriär typ år 2000, ni fattar, det här kan bli nåt.

Men den här skivan är inte årets tredje bästa skiva från bukten bara för att HD rappar, det är nämligen buktens kanske bästa producent DJ Fresh som har gjort hela skivan. Fan vad han är bra på att göra beats, fan vad bra han är på att göra rap-sånger.

HD – Clausterphobic

4.

J. Stalin, Hell Rell & Lord Geez – Guilty By Association

Den här skrev vi om när den kom och den har dundrat hela året faktiskt. Det alla undrar är så klart vem Lord Geez är, finns han på riktigt och i så fall varför är han inte känd och respekterad? När jag lyssnar igenom den nu ett år senare kan jag bara konstatera att jag hade klockren musiksmak för ett år sen. Skönt.

Hell Rell, J. Stalin & Lord Geez – Ready To Hoe (Ft Matt Blaque)

5.

Messy Marv – Kocaine Ballads Frum My S550

Vi kan inte sluta förvånas över vad kokainet i Fillmore gör med vår favorit-rappare. Tydligen får det en att vilja göra en platta med bara ballader, klint va? Jag kan se Messy gå omkring svettig i mjukisbyxa, tända ett doftljus, freestyla till Al Green och cutta upp en linje på yoga-mattan. Allvarligt det här det mest koncentrerade Messy släppt ifrån sig på länge så det är bara att glupa i sig tokar. Och om det stämmer att E-40 har signat Messy till sin label Sick Wid It records så blir 2012 riktigt kul oavsett vad den där mayakalendern säger. Tänk Marvin på ett Droop-E beat eller kanske en samarbetsskiva med Doey Rock eller Laroo hårdslagaren.

Messy Marv – 106 & Park (Ft Lee Majors & Trae)

6. Main Attraktionz – 808 & Darkgrapez 2

Oakland-duon Main Attrakionz dök upp från ingenstans 2010 och gjorde musik som lät helt annorlunda från hur nästan allt annat lät. 2011 var året de verkligen hamnade på folks radar som en av de största akterna inom nån sorts ny Internet-rap som beskrivs med en väderreferens. Cloud rap kallas det. Om Main Attrakionz får vara exemplet så fattar vi, likt molnen bildas de efter att vatten från hela jorden dunstar upp mot himlen, likt hur MA influeras av små små detaljer från överallt, och när nog med vatten dunstat så är det så mycket ånga eller nåt att det börjar synas för det mänskliga ögat, MA spelar in en sång, så småningom blir vi medvetna om att ett moln finns i vår vy på himlen, MA delar med sig av sången på Internet, så sakteliga duggar molnet ner och likt hur människor överallt träffas av små regndroppar ibland så laddar människor överallt ner molnrapp som MA.

Det kanske inte är så det är tänkt men whatever. Main Attrakionz mötte den uppmärksamhet de fick 2011 genom att släppa jättemycket musik så alla fick höra. 808z & Heartgrapez II var den bästa skivan.

Main Attrakionz – Diamond of God

7.

Shady Nate – Son of the Hood

Hans bästa hitills, Hela Bayonnaise håller tummarna för att Shady Nate ska hålla sig från kåken 2012. Mitt förslag är att Västra Oaklands kommun går in med skattepengar och pröjsar en personlig assistent till Shady. Livewire kommer bli stora 2012 så det är värt pengarna och era barn kommer att tacka er.

Shady Nate – Crack Babies Revenge (Feat. J-Stalin And Jay Jonah)

Shady Nate – Front Page Cover (Ft Lil Blood)

8.

Iamsu – Young California

Iamsu har vi ju skrivit om en del så han känner ni. 2011 hann herren som började som producent åt Diligentz släppa två skivor, sommarens Young California och decembers The Miseducation of Iamsu. Ja ni fattar ju, den första skivan är ung och fresh den andra är nån sorts hyllning till den sortens gammal rap som det redan görs för mycket hyllningar till, sångrefränger som inte är RNB eller Crunk-N-B aktiga, och en del stränginstrument i bakgrunden. Young California var dock ett mindre mästerverk, hit efter hit säger jag. Bäst på skivan var Whole Crew.

Iamsu – Whole Crew

9.

San Quinn G.O.D. – Guns Oil And Drugs – Recession Proof

Jag tror att Quinn släppte 3 eller fyra album i år och alla var mer eller mindre feta. Grymt svårt att välja så det blev det senaste, den har allt du behöver. Quinn slarvar aldrig.

San Quinn – Loved and Lost

10.

Roach Gigz – Roachy Balboa 2

Jag trodde kanske Roach Gigz skulle bli jättepopulär över hela världen i år. Framförallt trodde jag att Roachy Balboa 2 bara var ett smakprov på vad som skulle komma. Det kom en till skivan och visst den var dunderbra, men jag ser ändå 2011 som ett mellanår för Roach, ett karriärår. Han har t ex gjort massa konserter och åkt runt USA för att tjäna pengar, det kanske har att göra med att han har ett barn att ta hand om (ni ser Roach med sin unge och hans partner i rimmandet Lil 4 Tay med deras ungar). Hursomhelst, Roach Gigz har släppt en av årets bästa plattor, och den fetaste sången handlade om rövar och sirap.

Roach Gigz – Syrup Thighs

11. Lite blandad annan skit som var fett fet:

Ja såklart har det kommit jävligt mycket annat fett som vi ändå vill nämna. Till exempel var 2011 året vi upptäckte HBK ordentligt, och deras Newbay-grej.

11.a På blandbanden Clap City 2 och 3 som släpptes i år finns det mer hits än vad man kan räkna till nästan. Leta reda på den skiten. Mike-Dash-E prestenterar, hitsen vi har hört på bajonäs är bland annat First med Smoovie Baby, AKA Frank och Loverance, vi har hört My Dick Aint Racist med Aka Frank, vi har hört Up! med Loverance (producerad och skriven av Iamsu), Iamsu och Skipper. Men det finns fler sånger som är värda att nämna på de skivorna, ja fan ni får lyssna helt enkelt.

11.b Philthy Rich släppte riktigt bra grejer i år, Trip N4 life och framför allt Loyalty B4 Royalty3 – Just fo the bitches. Ok ja vet att den är bara för the bitches men det var en för bra platta för att bara hoggerna skulle få lyssna.
(obs Onda sa en gång till Hugo: ”det är för The Bitches men jag är väl Philthy Rich bitch då för jag diggar det som fan”)

11.c San Quinn & Tuf Luv- A hustlers hope var ett ambitiöst projekt som borde fått ett eget inlägg men tyvär blev d inte så.

11.d The Jacka hade ett mellanår men han och Ampichino presenterade en riktigt fet mixtape med GAP – I am how i rap (dålig titel) som ni måste lyssna på. Förutom GAP själv så skiner Bird Money(bra rapnamn) extra starkt på ett gäng låtar. Den här skivan kommer vi skriva om inom kort, då ska ni få höra svängiga hits. Och när Jacka inte kom lika hårt som vanligt kunde vi lyssna på en annan snubbe på Jackas skivbolag, Joe Blow (jocke blås) – International Blow, han låter lite som Jacka ibland. Bra platta. Får inte glömma Stalin And Young Doe – Diesel Theraphy, däremot vill jag glömma Young Doe soloalbum.

11.e 2011 var året The Mob Figaz skulle släppa en platta igen. När den var släppt skulle Husalah släppa sin platta. Jag vet inte vad som har hänt med Fed-X platta som kom förra året förresten spårlöst försvunnen. Istället fick vi massa så-där The Jacka-projekt, och en dubbelplatta av Ap.9. Asså han är ju typ jobbig att höra alltid om han inte är med på en Mob Figaz sång. Det var bl a därför bajonäs såg jävligt mycket fram emot den där Mob Figaz plattan, så kom den inte. Istället kom ett mixtape. Mobbin Thru The West hette det och det var fan rätt fett. Det var inte som när de var som allra bäst kanske men ändå så bra att det precis inte kom med på topp 10 årets plattor.

11.f Lil B var självklart bra, han släppte en ny platta – Gold House idag som ska lyssnas på medans Beanäsen vispas. Bayonnaise hoppas även att 2012 blir Young Ls år såklart.

Jocke Blås är tillbaka

Joe Blow eller Jocke Blås som han heter på svenska har släppt en ny skiva som handlar om hur internationell han är! Jag håller på att ladda ner den nu medan jag skriver, så jag har uppenbarligen inte hört mer än några få låtar som redan fanns på Internet tillgängliga för lyssning. Men jag beslutade mig för att börja skriva ändå, dels eftersom jag tyckte det var festligt att han har med en svensk flagga på skivomslaget (kanske betyder att han godkänner artistnamnet Jocke Blås), och dels eftersom jag kom att tänka på en gammal dunderdänga av B-Legit och Too Short. Vilket fick mig att tänka på en bild Petter417 tweetade om för ett tag sen på B-Legit och E-40 när de är två spinkiga (ok jämfört med nu) kids i typ high school. Här är den sången och den bilden:

B-Legit – So International (Ft Too Short)(2002)

Det är B-Legit till vänster och E-4o till höger. Kolla hur liten E-40 var och B-Legits v-ringade tröja haha.

Jocke Blås dök ju upp från nästan ingenstans i början på det här året med en skiva på ett skivbolag som jag tror typ är The Jackas. Jag hade bara hört ett kort mixtejp från typ december 2010 och några gästverser på lite Jacka-sånger innan dess, och så helt plötsligt släppte han en dunderskiva som fortfarande står sig som en av årets bästa. Vi skrev säkert om det då, jag vet att Onda t ex också har lyssnat massa. Så jag har mina förhoppningar kring den här också. Så där fyra sånger in låter detta samarbetet med Lee Majors, Matt Blaque och hjälten Fed-X bäst, mycket eftersom det låter som en sång som skulle kunna passa in på nån av Devilz Rejectz-skivorna.

Joe Blow – Ease The Pain (Ft Matt Blaque, Lee Majors & Fed-X)

Bonus den här videon med Lil Rue, där Joe Blow har en rätt fet vers (tredje). Det verkar som att de två och kanske Young Lox eller om det var Young Bossi ska släppa en samarbetsskiva full med sån här musik. Lil Rue kommer nog fortsätta göra bra musik med de här grabbarna även efter att han blivit utkickad ur Livewire och Bearfaced.

Kenny G


När hösten kommer vill en del folk tända doftljus och lyssna på Lars Winnerbäck samtidigt som dom tycker lite lagom synd om sig själv. D är väl ok med mig så länge jag slipper se skiten men jag måste informera om att det finns alternativa sätt att klara mörkret. Både The Boy Boy Young Mess och Lee Majors har släppt nytt så d är bara att kutta upp linjerna å låta tonerna av samplad 80tals saxofon sprida sig i flickrummet.(Visst d var ett tag sen Kocaine Ballads kom men vadå?)
Young Mess- Kocaine ballads är helt lysande, Mess har äntligen förstått att ingen blir impad av att han klarar lägga 16 rader fast han är medvetslös. Här är han helt fokuserad,alla som man vill ska gästa gästar och beatsen är så bra att jag vill köpa en RolandDX7.


Lee Majors är lite mer ojämn, främst produktionen. En del beats låter som han har hittat dom på gatan och hade D-Boy Muzic haft 12 låtar i stället för 19 så hade Lee gjort en klassiker. Men den växer hela tiden så va inte rädd att lyssna igenom den 3-4 gånger tok.