Några videofilmer för att avsluta året! Del 1

 

2012 blev något av ett trendbrott för mig då jag första gången någonsin antagligen lyssnade på färre antal sånger än vad jag gjorde året innan. Dels beror det nog på att jag börjat lyssna på podcasts en del, och dels beror det på att jag äntligen lärt mig avstå skivor jag egentligen inte känner för att lyssna på. Jag har fan inget ansvar över att lyssna på ALLTING som Livewire släpper så då har jag inte gjort det, sen har nog Livewire krympt och släppt färre skivor i år men det är en annan sak.

Hursomhelst, någon sorts backlash var ju tvungen att ske. Och jag tror det kom idag. Jag tror jag i och med den här videon försökte ta igen. För hur jävla djupt insjunken i skiten är jag inte när jag kollar på en 6minuters video med typ tolv olika rappare med fuckin LIL BLOOD som dragplåster?

Jaja nu är det gjort och jag fick ut ganska mycket av att titta på den här videon måste jag erkänna. Här är några av mina anteckningar:

1. Jag upptäcker ju till exempel varje gång jag lyssnar på Lil Blood att jag tänker att jag gillar hans röst och att jag borde lyssna mer på honom, sen gör jag det aldrig.
2. En annan rolig sak är ju det här med hur otroligt goody Lil Goofy ser ut. Det hela verkar vara hans projekt det här, 3rd World Hustlaz, kanske hans chans att höras ordentligt för jag och alla andra har ju bara hört honom som gästartist här och där innan!
3. Och av någon anledning gillar jag att se på videos med massa rappare jag aldrig hört förut och bli chockad över hur de låter, jag trodde t ex INTE att Slim Deez skulle ha den där mörka jävla rösten!
4. Oj då var vi plötsligt på fyra minuter och vi har bara hört typ fem av tolv rappare!
5. Självklart finns det en rappare som heter det otroligt dåliga namnet DJ.

Helhet: Som alla vi buktrapälskare vet så ser ju Oakland rätt mycket trevligare ut på video än hur det beskrivs i rapmusiken, och i all brottsstatistik osv. Det är mycket fina gräsplättar mellan husen och allt ser ut som vilken medelklassförort som helst och det har ju historiskt gjort att videoskapare i bygden behövt vara lite kreativa för att det ska se lika farligt ut på video som det verkar vara i verkligheten. Ett gott exempel på när de helt sket i hur det ser ut och bara rappade på om mord och knarklangning i en kuliss som ser extremt trygg och trivsam ut skrev jag om här.

I just den här videon här ovan har de löst atmosfärproblemet genom att stå i nåt sorts lager. Och jag vet inte, känns det inte väldigt dansskola-projektarbete-aktigt? De har försökt men jag tycker verkligen det ser ut som en produktion i varje steg har hållits under uppsyn av någon Fyshuset-medarbetare. Om ni fattar, det är ju inte det 12 killar som rappar om sina maffiakontakter vill att det ska verka som.

Nå vad tyckte ni om videon?
Såg ni något annat intressant? Var någon rappare bra eller sämre eller var det någon rolig detalj ni tänkte på?
Vill ni också ha en sån tshirt som Pax har där det står FREE BITCH? Tycker ni Mac Tone skulle vågat ta i lite mer i sånginslagen i hans vers?

Philthy Rich Riktiga Religion

Philthy Rich – Alright Bitch (Ft Phenom)

För några år sen blev Philthy Rich typ symbolen för att jag lyssnade på för mycket musik. Hugo, du kan inte hålla på och lyssna på sju åtta Philthy Rich-skivor per år, det går faktiskt inte. Problemet var ju att veta vad jag skulle lyssna på. Så sen dess har jag tappat lite vilket är synd för jag tycker verkligen han är riktigt bra på att vara den enkla rappare han är. Kolla vad bayonnaise har skrivit tidigare genom att söka eller klicka på taggen här bra så vet ni. Anyways, problemet är ju att veta vilken skiva jag ska lyssna på om jag inte ska lyssna på alla, så då blir det lätt att jag inte lyssnar på nåt.  Men så beslöt jag mig ändå för att ladda ner den här skivan som han släppte gratis för flera flera månader sen, det var typ vinter då. Det tog mig osedvanligt typ fem månader att lyssna på skivan men nu är jag glad att jag gjorde det. Främst för den autotuneade refrängen på Alrite Bitch, och för att få höra den här sången han gjorde med Young L och Armani Deepaul igen (som ni hörde på bayonnaise här).

Större delen av skivan är lite lugnare mer klassisk bukt mob music, det är väl helt okay, men jag tycker verkligen mest om Philthy när han sviker hela sitt ursprung och försöker låta södern, som på PYT och som på den här sången med 2 Chainz när de pratar om byxmärken på ett väldigt intetsägande sätt, skitbra!

Philthy Rich – True Religion Shawty (Ft 2 Chainz)

Ok den här klassiska Livewire-posse sången där de pratar om slagsmål är jävligt fet också.

Philthy Rich – Ready 2 Ride Remix (Ft Stevie Joe, Lil Blood, Shady Nate & J Stalin)

Nytt va

Ghost8800 – enligt egen utsago en het kaliforniska pojke.

Ghost8800 – California Hot Boy (feat Birch Boy Barie, Gigs510)

Ghost8800 och Gigs510, Oakland-pojkar. Som min kompis sa, när började rappare använda sin hotmail-adresser som rap-namn? Sjukt att de heter så konstigt och att deras namn ändå bleknar i jämförelse med den tredje rapperns namn. Den här sången handlar om hur coola de är som är från Kalifornien, men den är berättad ur ett perspektiv som om rapparna var BG. Jag gillar verkligen när ungtupparna typ snor ett gammalt flow helt öppet och gör något kul med det, jag menar det är ändå annorlunda att lyssna på Ghost8800 från 2012 år 2012 än att lyssna på BG från 1997 år 2012.

Philthy Rich – PYT (Ft Aramani Deepaul & Young L)

Det här var kul för Armani Deepaul visar sig vara buktens Gucci Mane. Jag hade verkligen inte tänkt på att han kunde låta sådär om han ville. Det här är verkligen Armanis sång, då han t ex är den som sjunger refrängen och är den enda som hörs tills typ 60% av sången redan passerat, först då rappar Philthy i typ en sekund innan Young L rappar i typ två sekunder. Young L låter jävligt fet här förresten, oväntat.

The Team – Tonight It’s Going Down (Ft Knotch)

The Team släppte en EP eller vad det heter, det är väl en sorts tolva för er som inte vet. Det var som om hyphy aldrig hade försvunnit. Vilket jävla gäng det är, Clyde Carson, Kaz Kyzah och Mayne Mannish. Det är typ sju sånger och alla låter så jävla feta. Vad fan hände. Hur fan kunde den här musiken försvinna och sen dyka upp som en megahit av Drake sju år senare? Tonight It’s Going Down är den enda sången med sång och sånt, minst hyphy men kanske ändå festast.

Mike Dash-E – Do Me (Ft C+)

Haha. Det är kul när New Bay lyssnat på nån sorts viska musik från Sverige. Det låter så i alla fall. Det är ett Jay Ant beat. Mike Dash-E förresten, jag följer han på instagram t ex, det är sjukt gulligt med en rappare som twittrar om sin GI diet varje dag. Typ; zucchini skivat som pasta, lite spinat och alltid hashtags #NOCARBLIFE #NOSALTLIFE.

Mike Dash-E.

Shill Mac – Raised In The Field

Shill Mac är ju mest känd från att ha gjort massa musik med Ap.9 från The Mob Figaz. Det betyder att han antagligen är från typ Sacramento. Han låter som att han är från Sacramento iaf. Han har släppt en skiva precis, den blandar och ger till exempel är de flesta låtarna gjorda så att de låter som att de är från förr i tiden, inte på ett bra sättet. Raised In The Field har en slowed down chorus och bra rap, vad mer kräver nån någonsin av rapp.

The Jacka – OMG (Ft J-Stalin)

OMG. Från Jackas senaste skiva. Jag vet inte varför de här två, som ju inte direkt är de två rapparna i USA som har bäst kontakt med den publik som romantiserar över internetslang osv, har gjort en sång som heter OMG. Det vet nog ingen. Jag hoppas iaf att nån vet ATT The Jacka och J-Stalin ska släppa en skiva tillsammans, jag vet till exempel inte om det är nåt som kommer ske men kanske nån annan vet? De skulle kunna heta OMG Boyz och göra covers på OMG Girlz sånger.

OMG, J-Stalin i en jacka.

Philthy Rich & The Hoodstarz – Fonk On Site (Ft Lil Blood)

Emellan Philthy Rich, Scoot aka Skutt och vad nu den andra i Hoodstarz heter har vi tre rätt bra men kanske inte helt fulländande rappare. Med fulländad menar jag en rappare som man vill lyssna på flera sånger i rad flera gånger om, det vill säga en rappare som har förmågan att rappa så att det låter bra. Då är det tur att de känner nån som Lil Blood som kan sjunga refränger ibland, fan vad jag älskar hans röst (ni kanske minns hans refräng på den här Shady Nate-dängan Onda la upp?). Och fan vad bra The Mekanix är på att slänga in lite ljud så att ett beat som är rätt långsamt låter så jävla intensivt.

MondreMAN – 50 Toes (Shady Blaze Remix)

Jag vet inte om det går att lyssna på allt Livewire gör och samtidigt hinna med att lyssna på allt Greenova släpper, alltså rent tidsmässigt finns det så många timmar på ett år att det går? Jag önskar att jag skulle kunna lyssna på senate MondreMAN skivan 1000 gånger men det går inte. Ja ni fattar klart det går men jag måste ju hinna med lite annan rappmusik också.

Årsbäst 2011 i bukten tok

Alla som lyssnar på bra rap vet att det kommer alldeles för mycket bra rap från San Francisco bukten med omnejd för att någon människa ska kunna lyssna på allt på ett vaket och koncentrerat sätt, det kanske går om man använder nån sorts substans vem vet.  Bayonnaise har hursomhelst försökt klura ut vad vi tyckte var bäst, viktigast, roligast eller nåt sånt. En odefinerad lista över musik som har kommit 2011, som vi lyssnat på, kan vi väl säga.

Det vi kan säga är att det är lite av en framförhandlad lista mellan Onda och Hugo. De sa tio skivor var, fyra skivor hade båda nämnt så de hamnar överst. Sen valde de de tre resterande skivorna från var sin lista. Typ.

1.

E40 – Revenue Retrievin: Graveyard Shift & Overtime Shift

Den här skivan är egentligen två skivor ja, men vad fan så här gjorde vi förra året också när E-40 släppte de första två skivorna i sin Revenue Retrievin’ serie. Dessutom lyssnade vi på skivorna som om det vore en. Lyssna när 40water beskriver hur det var att växa upp i Vallejo och häpna över hur bäst han är. Its cold.cold out here and im not talking bout the weather.

E-40 – Born In The Struggle (Ft Mike Marshall)

2.

Berner – The White Album

Det är nåt tvångsmässigt med hur vi måste lyssna på Berner hela tiden. Han är som ett sår man inte kan sluta pilla på, omedvetet så är man där igen och igen. Jag kan inte fatta varför jag gillar honom så mycket. The White album var iallafall den platta jag lyssnat mest på i år, fan. En man på Internet sa en gång ”berner sounds like fucking ray romano rappin”, och ja det stämmer väl. Men vi jag kan inte låta bli ändå, hör ni inte vemodet, och hör ni inte vilket bra beat han har valt. Här är remixen på hans hitsång på ett beat av 2010 års stjärnproducent Bik KRIT.

3.

HD – Fresh

HD är den där fumliga killen som det var lite svårt att få grepp om, vad fan sysslade han med sa vi, han gjorde sånger som hette typ Real Hip Hop och rappade på gamla new yorkar beats. Sen lyssnade jag in mig. Sen kom 2011. De halvsömniga skivorna från 2010 Extorition Music 1 och 2 byttes ut mot typ 5 nya skivor. HD har brutit med Livewire, vilket ju borde betyda att han skulle försvinna från rampljuset. Istället har han blivit norra Oaklands mest lovande klassiska gangster-rappare (utan så mycket konkurrens visserligen, Mistah FAB och Main Attrakionz är därifrån men de gör ju inte hårding-rap direkt). Har ni hört hur The Jacka lät i början på sin karriär typ år 2000, ni fattar, det här kan bli nåt.

Men den här skivan är inte årets tredje bästa skiva från bukten bara för att HD rappar, det är nämligen buktens kanske bästa producent DJ Fresh som har gjort hela skivan. Fan vad han är bra på att göra beats, fan vad bra han är på att göra rap-sånger.

HD – Clausterphobic

4.

J. Stalin, Hell Rell & Lord Geez – Guilty By Association

Den här skrev vi om när den kom och den har dundrat hela året faktiskt. Det alla undrar är så klart vem Lord Geez är, finns han på riktigt och i så fall varför är han inte känd och respekterad? När jag lyssnar igenom den nu ett år senare kan jag bara konstatera att jag hade klockren musiksmak för ett år sen. Skönt.

Hell Rell, J. Stalin & Lord Geez – Ready To Hoe (Ft Matt Blaque)

5.

Messy Marv – Kocaine Ballads Frum My S550

Vi kan inte sluta förvånas över vad kokainet i Fillmore gör med vår favorit-rappare. Tydligen får det en att vilja göra en platta med bara ballader, klint va? Jag kan se Messy gå omkring svettig i mjukisbyxa, tända ett doftljus, freestyla till Al Green och cutta upp en linje på yoga-mattan. Allvarligt det här det mest koncentrerade Messy släppt ifrån sig på länge så det är bara att glupa i sig tokar. Och om det stämmer att E-40 har signat Messy till sin label Sick Wid It records så blir 2012 riktigt kul oavsett vad den där mayakalendern säger. Tänk Marvin på ett Droop-E beat eller kanske en samarbetsskiva med Doey Rock eller Laroo hårdslagaren.

Messy Marv – 106 & Park (Ft Lee Majors & Trae)

6. Main Attraktionz – 808 & Darkgrapez 2

Oakland-duon Main Attrakionz dök upp från ingenstans 2010 och gjorde musik som lät helt annorlunda från hur nästan allt annat lät. 2011 var året de verkligen hamnade på folks radar som en av de största akterna inom nån sorts ny Internet-rap som beskrivs med en väderreferens. Cloud rap kallas det. Om Main Attrakionz får vara exemplet så fattar vi, likt molnen bildas de efter att vatten från hela jorden dunstar upp mot himlen, likt hur MA influeras av små små detaljer från överallt, och när nog med vatten dunstat så är det så mycket ånga eller nåt att det börjar synas för det mänskliga ögat, MA spelar in en sång, så småningom blir vi medvetna om att ett moln finns i vår vy på himlen, MA delar med sig av sången på Internet, så sakteliga duggar molnet ner och likt hur människor överallt träffas av små regndroppar ibland så laddar människor överallt ner molnrapp som MA.

Det kanske inte är så det är tänkt men whatever. Main Attrakionz mötte den uppmärksamhet de fick 2011 genom att släppa jättemycket musik så alla fick höra. 808z & Heartgrapez II var den bästa skivan.

Main Attrakionz – Diamond of God

7.

Shady Nate – Son of the Hood

Hans bästa hitills, Hela Bayonnaise håller tummarna för att Shady Nate ska hålla sig från kåken 2012. Mitt förslag är att Västra Oaklands kommun går in med skattepengar och pröjsar en personlig assistent till Shady. Livewire kommer bli stora 2012 så det är värt pengarna och era barn kommer att tacka er.

Shady Nate – Crack Babies Revenge (Feat. J-Stalin And Jay Jonah)

Shady Nate – Front Page Cover (Ft Lil Blood)

8.

Iamsu – Young California

Iamsu har vi ju skrivit om en del så han känner ni. 2011 hann herren som började som producent åt Diligentz släppa två skivor, sommarens Young California och decembers The Miseducation of Iamsu. Ja ni fattar ju, den första skivan är ung och fresh den andra är nån sorts hyllning till den sortens gammal rap som det redan görs för mycket hyllningar till, sångrefränger som inte är RNB eller Crunk-N-B aktiga, och en del stränginstrument i bakgrunden. Young California var dock ett mindre mästerverk, hit efter hit säger jag. Bäst på skivan var Whole Crew.

Iamsu – Whole Crew

9.

San Quinn G.O.D. – Guns Oil And Drugs – Recession Proof

Jag tror att Quinn släppte 3 eller fyra album i år och alla var mer eller mindre feta. Grymt svårt att välja så det blev det senaste, den har allt du behöver. Quinn slarvar aldrig.

San Quinn – Loved and Lost

10.

Roach Gigz – Roachy Balboa 2

Jag trodde kanske Roach Gigz skulle bli jättepopulär över hela världen i år. Framförallt trodde jag att Roachy Balboa 2 bara var ett smakprov på vad som skulle komma. Det kom en till skivan och visst den var dunderbra, men jag ser ändå 2011 som ett mellanår för Roach, ett karriärår. Han har t ex gjort massa konserter och åkt runt USA för att tjäna pengar, det kanske har att göra med att han har ett barn att ta hand om (ni ser Roach med sin unge och hans partner i rimmandet Lil 4 Tay med deras ungar). Hursomhelst, Roach Gigz har släppt en av årets bästa plattor, och den fetaste sången handlade om rövar och sirap.

Roach Gigz – Syrup Thighs

11. Lite blandad annan skit som var fett fet:

Ja såklart har det kommit jävligt mycket annat fett som vi ändå vill nämna. Till exempel var 2011 året vi upptäckte HBK ordentligt, och deras Newbay-grej.

11.a På blandbanden Clap City 2 och 3 som släpptes i år finns det mer hits än vad man kan räkna till nästan. Leta reda på den skiten. Mike-Dash-E prestenterar, hitsen vi har hört på bajonäs är bland annat First med Smoovie Baby, AKA Frank och Loverance, vi har hört My Dick Aint Racist med Aka Frank, vi har hört Up! med Loverance (producerad och skriven av Iamsu), Iamsu och Skipper. Men det finns fler sånger som är värda att nämna på de skivorna, ja fan ni får lyssna helt enkelt.

11.b Philthy Rich släppte riktigt bra grejer i år, Trip N4 life och framför allt Loyalty B4 Royalty3 – Just fo the bitches. Ok ja vet att den är bara för the bitches men det var en för bra platta för att bara hoggerna skulle få lyssna.
(obs Onda sa en gång till Hugo: ”det är för The Bitches men jag är väl Philthy Rich bitch då för jag diggar det som fan”)

11.c San Quinn & Tuf Luv- A hustlers hope var ett ambitiöst projekt som borde fått ett eget inlägg men tyvär blev d inte så.

11.d The Jacka hade ett mellanår men han och Ampichino presenterade en riktigt fet mixtape med GAP – I am how i rap (dålig titel) som ni måste lyssna på. Förutom GAP själv så skiner Bird Money(bra rapnamn) extra starkt på ett gäng låtar. Den här skivan kommer vi skriva om inom kort, då ska ni få höra svängiga hits. Och när Jacka inte kom lika hårt som vanligt kunde vi lyssna på en annan snubbe på Jackas skivbolag, Joe Blow (jocke blås) – International Blow, han låter lite som Jacka ibland. Bra platta. Får inte glömma Stalin And Young Doe – Diesel Theraphy, däremot vill jag glömma Young Doe soloalbum.

11.e 2011 var året The Mob Figaz skulle släppa en platta igen. När den var släppt skulle Husalah släppa sin platta. Jag vet inte vad som har hänt med Fed-X platta som kom förra året förresten spårlöst försvunnen. Istället fick vi massa så-där The Jacka-projekt, och en dubbelplatta av Ap.9. Asså han är ju typ jobbig att höra alltid om han inte är med på en Mob Figaz sång. Det var bl a därför bajonäs såg jävligt mycket fram emot den där Mob Figaz plattan, så kom den inte. Istället kom ett mixtape. Mobbin Thru The West hette det och det var fan rätt fett. Det var inte som när de var som allra bäst kanske men ändå så bra att det precis inte kom med på topp 10 årets plattor.

11.f Lil B var självklart bra, han släppte en ny platta – Gold House idag som ska lyssnas på medans Beanäsen vispas. Bayonnaise hoppas även att 2012 blir Young Ls år såklart.

Livewire-fokus: Kiwi Da Beast

Visst fan ser hon hård ut. På det där bukt-avslappnade-så-hård-att-jag-inte-behöver-se-hård-ut-sättet.

Först skulle det här inlägget vara nån sorts uppföljning till tidigare diskussioner kring varför i helvete det finns så få erkända och framgångsrika tjej-rappare verksamma i San Francisco-bukten med omnejd nu för tiden, men sen märkte jag att tokan jag skulle skriva om bland annat, Kiwi Da Beast, var med i Livewire! Det är Livewires First Lady till och med, tror jag. Det är en officiell position i skivbolag va? Jag skulle ta med nån sång av gangstertokan Thug Angel också, men hon kan få en egen post så småningom. Hursomhelst, är man med i Livewire har ju Bayonnaise som mål att tillägna minst en del av internet till ens musik.

Lil Blood – Stop Talkin Feat. Kiwi Da Beast, Philthy Rich, Lil Rue & Ronald Mack (2010)

Kiwi Da Beast dyker upp på lite skivor från olika Livewire medlemmar då och då. Vanligtvis är har hon typ en av fem verser, vilket som med alla Livewires mindre artister är fett jävla irriterande för mig som på nåt sätt vill veta vem som är vem, och vad det är för jävla skillnad på artisterna. Vad fan Livewire kan ni göra en skiva med Kiwi? Eller, vad fan Kiwi kan du sätta dig och skriva lite verser och spela in nog material för att släppa en skiva? Eller gå med i en grupp eller nåt. Det här med att dyka upp på lite låtar några gånger per år som om man vore B-Legit håller inte om man ska kalla sig First Lady.

Kiwis kommande mixtape, det lär vara dunderhårt.

Okay så jag googlade lite, ändå värt. Det jag skrev ovan gäller alltså inte, Kiwi Da Beast har fått ändan ur vagnen och ska släppa ett mixtape, det lät hon världen veta den 9 april, alltså alldeles nyss! Kul! Det fanns annat kul, via google alltså. Okay, jag gillar henne lite mer nu. Det verkar som att Kiwi hade problem samlade på hög, en hög stor som Ericsson Globe, för några år sedan.  Det var en annan kvinnlig Oakland-rappare som ville vara med på nån Livewire-skiva eller liknande, Shady Nate sa åt Kiwi att hälsa henne att det kostar 100 dollars. Mini Mack blev rasande och berättade för ett helt gäng kamrater om detta, det skulle hon aldrig gjort. För nu dyker Kiwi, Shady och två andra upp och slår Mini Mack gul och blå, Kiwi filmar hela händelsen och lägger upp den på youtube. Sen visar det sig att Mini Mack inte har några problem med att gå till polisen när hon får stryk oprovocerat, så med youtube-länk i hand (bildligt) travar hon till polisstationen. När Kiwi får nys om detta så försöker hon radera hela sitt digitala avtryck, youtube-klippet raderas, twitter-profilen raderas, myspace-profilen raderas. Men eftersom Livewire uppenbarligen inte är en lika bra på internetrörmokande som till exempel Cisco Systems Inc, så lyckades de inte ta bort allt, och därför vet jag till exempel det här. Mini Mack skrev det på internet och nu är det topplacerat om man googlar Kiwi Da Beast.

Det här är Mini Mack, en jättestor bild. Fatta vad mycket stryk stackarn måste fått.

Nu har hursomhelst Kiwi en twitter igen, och hon verkar ju vara fri från problem. Hon släpper ju musik och rappar om gangster-saker som att vara långsint (fast på samma sång rappar hon glatt om vilka andra tjejrappare hon uppskattar). Tills hennes solo-släpps får ni hålla tillgodo med hennes hitsingel Hood Doll och några sånger av andra Livewire-artister där Kiwi har spottat några bra verser.

Kiwi Da Beast – Hood Doll (Grudge When I Hold It)

Shady Nate – Dance Flo ft. Maj Gutta, Kiwi, Goofy, Moses & Mayback

Philthy Rich – Snitch Coat ft Jay Jonah & Kiwi

Livewire-fokus: Shady Nate

Jag noterar att dundersuccén, jeansblöjan, inte kommit till Oakland ännu.

Det var sablars länge sen jag gjorde en Livewire-fokus post. Min ambition var att ha skrivit nåt om alla Livewire-rappare (de jag gillar i alla fall) på typ en två månader. Men det hände ju inte. Men va fan. Jag fortsätter. Och nu är det dags för Shady Nate, fenomenet från västra Oakland. Det var ju till och med Shady Nate som en gång i tiden grundade Livewire Records tillsammans med storstjärnan J-Stalin, typ runt 2004 kanske. Shady Nate ville gärna syssla med musik men han verkade va upptagen med knarklangning och andra olagligheter samtidigt, in och ut ur finkan och mitt inne i rättegångar när Livewire grundades. Som massa andra rappare tog det flera år och kanske en co-sign och ett mixtape med en DJ som mest var känd för att vara Nas turné disc jockey, ingen annan än världens fräschaste Disc Jockey, DJ Fresh för Shady Nate att bli känd och erkänd som rappare.

Det här är sånt jag har lärt mig på internet. Men det kan väl vara kul att veta. Själv hörde jag Shady Nate första gången på J-Stalins album Gas Nation, det var en jul för några år sen och jag behövde lite ny musik att lyssna på på grund av långtråkigt. Han rappade om hur bra han och hans gäng var och jag tänkte inte mer på det. Sen handlade varje sång jag hörde av honom i flera år framåt om hur mycket han tyckte om att dricka hostmedicin. Det är därför jag undrar varför han ser så smal ut på fotografiet? Alla Texas-rappare, Philly-rapparna, och till och med J-Stalin har ju fått en jävla mage av hostmedicinen. Hur fan gör Shady Nate (och Lil Wayne). Det här har nån pratat om på internet förr, men då gällde det huruvida Lil Wayne verkligen drack hostmedicin som han sa. Jag tror att både han och Shady Nate gör det, men jag tror att de kanske jobbar efter en planerad diet och träningsplan som är designad för att hålla dem i form, snärta och snygga, trots kodeinbruket. Man ska inte glömma att de blandar med läsk, så jävla mycket läsk varje dag är inte heller någonting som går förbi utan att det märks.

Shady Nate – Bofessional (Remix) ft. Beeda Weeda (2010)

Shady Nate – Sip Sumthin (Ft Jay Jonah & Lil Blood)(2009)

På Sip Sumthin börjar Shady Nate rappa med orden ”Attention, do not consume with alcohol, and please keep away from the children”. Han har ju uppenbarligen regler han följer gällande sitt brukande, här nämner han det han ändå känner att han kan nämna utan att det blir så värst töntigt. Jag tror att han egentligen skulle vilja säga, ”attention, do not consume with carbs, and please keep away from the cookies”. Sången Bofessional har dykt upp på fyra-fem Livewire-projekt under olika namn, till exempel Promethazine Dreamin’, eftersom den handlar om Promethazine som är nånting som har med kodein att göra. Det spelar in den om och om igen eftersom de verkligen gillar att sippa på Bo (bo är alltså buktens slangord för kodein-hostmedicin).

Han har rastaflätor och kallade sitt senaste projekt Mobb Marley förresten.

Men ibland gör Nate även sånger om knarklangning. Som på sångerna nedan. På Jug til exempel pratar Shady Nate och de andra rapparna om hur de langar jug, vilket jag antar är hostmedicin? Vilka andra droger förvarar man i kannor? PCP? Sjukt fet Stalin-vers för övrigt. Och på Gumbo Pot pratar de tyvärr inte om en vanlig matgumbo, inte heller är det en gumbo i stil med Rappin 4 Tay’s Gangsta Gumbo. Om ni undrar vad en Gangsta Gumbo är:

Rappin 4-Tay – What Is Gangsta Gumbo (2003)

Shady Nate – Jug (Feat. J.Stalin, X.O. & Gary Hawkins)(2009)

Shady Nate – Gumbo Pot ft. Lil Blood (2010)

Nä Shady Nate och Lil Blood pratar om en knarkgumbo. Så här har vi en rappare som främst rappar om kodeinbruk och knarklangning, vad är det? Helvete, ni får inte glömma att de två ämnena är grunden i 20 års fantastisk rappmusik från Texas. Däremot kan man fråga sig hur det kommer sig att det även blivit många buktrappares favoritämnen att rappa om?

Det vet såklart ingen, men jag kan känna att jag stundtals saknar den humoristiska realismen som präglat buktens gangster rapp historiskt. Man kan till exempel vara hård och prata om hallickande och kriminalitet, som en annan LA-rappare, men bukten har gjort sig känd för att göra det kreativt, som Spice 1’s spritmetaforer, Too Shorts karriär, Mac Dres karriär, Shock Gs alterego. E-40 och hans släktingar kunde prata om mackin genom att istället för att vråla ”Imma A Pimp”, bygga en sång kring att håna den fiktiva superhjälten Captain Save A Hoe. Jag helvete jag hade inte tänkt diskutera så värst, men tanken är, så mycket som jag älskar Livewire saknar jag stundtals den humoristiska realism som mer eller mindre försvann med Thizz nedfall (och Mac Dres död). Jag älskar mob music melankolin, men den har genom åren gått väl att kombinera en lättare sida. Livewire representerar i många fall den direkta råheten och hårdheten, men jag anser att de behöver en koppling till aspekter av vardagsflykt som inte enbart begränsar sig till drogbruk, de behöver den energi Husalah ger The Mob Figaz.

Livewire-fokus: Ronald Mack

Ronald Mack kanske pratar med sin knarklangarkompanjon eller med en fiende.

Den här Ronald Mack (eller som jag tycker om att tänkta, Ronald MackDonald) är helt klart en av de minst kända rapparna i Livewire. Han har inte släppt så mycket material vad jag vet och han brukar inte dyka upp på så mycket skivor som inte är Livewire-släpp och så vidare. Men jag tycker om honom ändå! Mest för att han ibland låter som C-Murder eller Master P! Ibland som Master P lät när han gjorde g-funk i Richmond och ibland som han lät när han blev miljardär i New Orleans. Eller så inbillar jag mig bara.

Master P – Rolling The Dice (1991)

Ronald Mack – Knockin The Fiends (2010)

Hursomhelst har jag lyssnat lite på det korta mixtapet Ronald Mack släppte i mellandagarna. Det är hård jävla mob music, men kanske utan den briljans vi är vana vid att höra från buktartister. Däremot inte sagt att Ronald Mack inte deltagit i skapandet av fantastisk musik. Till exempel låter han jävligt bra bredvid den likaledes vrålande och gapande hårdingen Stevie Joe. Ronald har även en viss kemi med Lil Blood, vilket märks på den Biggie Smalls-samplande dängan har nedan. Till och med HD får för sig att ta i lite grann och visa att han inte alltid känner sig sömning, det ska en Biggie-sampling till för det.

Skivan handlar faktiskt en del om skjutvapen och hur det är bäst att avlossa sin arsenal innan fienden får chansen.

På Ride My Enemies gästas Ronald Mack av två okända rappare, varav en river sönder hela jävla beatet och skrämmer vettet ur mig. Jag orkar inte lyssna och jämföra, men jag tror det kan va samma rappare som hotade att slita halsen av alla golbögar som kom i hennes väg på en Philthy Rich-skiva från i höstas (hörs här). Kanske är det hon som heter Kiwi Da Beast som har gormat ut våldshot på Livewire-låtar här och där.

Ronald Mack – Ride My Enemies (2010)

Ronald Mack, Lil Blood & HD – Hit It, Split It (2009)

Stevie Joe – Hey Lil Mama (Ft Ronald Mack)

Fortsätter Ronald Mack att öva sig på att rappa kan han bli någon sorts bukt-motsvarighet till Uncle Murda. Men jag tror han bör profilera som löjligt hård om han vill sälja mer skivor. Han ger Livewire en del gatu kredibilitet om inte annat.