Philthy Rich – Mördarzonen

 

Philthy Rich – Money To Be Made

Philthy Rich är som bäst när han får rappa om nåt som han tycker är lite coolt tror jag, röka gräs, tjäna pengar, ha på sig häftiga kläder, ni fattar va. I hans egen trygga miljö där han bara kan prata rätt upp och ner om sånt han kan och vet, på beat som är tuffa. På så sätt är han den extrema motsatsen till till exempel Lil B som helt slutat tänka på att filtrera det han tänker med något sorts trygghets-skydd, utan bara rätt och slätt säger vad han råkar tänka. På ett sätt gör det Philthy begränsad, på ett annat sätt gör det honom väldigt bra på att göra sånger om det han känner sig säker på. Fan vilken energi han sprudlar, han lägger ner jättemycket kraft på att få det han bestämt sig för att säga sagt, och då blir det rätt jävla medryckande.

Philthy Rich – They Aint Authentic

Kill Zone vimlar av verser där Philthy Rich är stensäker på olika saker, så vad spännande det ska bli för er att lyssna på den sång som heter INSECURE här nedan. Eftersom jag inte vill lämna nåt osagt så kan jag likväl berätta vad som kommer hända, Phil låter sångaren Rayven sjunga lite om osäkerheter, medan han själv på ett jävligt rakt och direkt sätt helt enkelt säger vad som händer, han saknar henne och nu känner jag mig ensam och osäker. Han säger osäker utan darr på rösten, för han har bestämt sig för att det är det han är just då.

Philthy Rich – Insecure (Ft Rayven Justice)

I övrigt kan jag nämna att de flesta sånger på den här skivan har refränger där Philthy själv säger en mening kanske åtta nio gånger på raken över refräng-delen av beatet, och en sång där han pratar om att de äldre inte gjort så mycket för och de andra ungtupparna inom rap i bukten fast att han själv är 35 typ, utöver det är det en stark skiva från en av Livewires mest produktiva artister.

Annonser

Shady Nate och hans kanske fetaste tre verser någonsin.


Man skiter inte där man äter. Du förlorar ditt eget gängs respekt när du bryter mot era egna regler och snor dina prospects cash tok. Klart att du kan skylla på att nån tjallat men alla ser dina prinskorvfingrar i gurkburken.
Den här låten med Shady Nate är helt otrolig, han låter som en korsning av J-stalin och Raekwon framförallt på andra versen. Kolla in!
Shady Nate-front page cover (feat._lil_blood)

Still Based

Acorn Projects West Oakland,Shady Nate, ny platta behöver jag säga nåt mer? Förmodligen inte eftersom Hugo redan skrivit om Shady.
-Still Based on a true story är nästan helt DJ Fresh producerad så det kryllar av soulsamplingar från 80-talet och handclaps med så mycket reverb att det droppar ur högtalarna. Det tycker Bayonnaise om. Och glöm inte kolla j-Stalins vers på -First 48, det är andra versen i låten å han dödar allt på 16 rader.

Shady Nate-First 48 (Feat. J-Stalin)

Shady Nate-Climbing (Feat. Tone Malone)

Shady Nate-Acorn Part 2

Livewire-fokus: Kiwi Da Beast

Visst fan ser hon hård ut. På det där bukt-avslappnade-så-hård-att-jag-inte-behöver-se-hård-ut-sättet.

Först skulle det här inlägget vara nån sorts uppföljning till tidigare diskussioner kring varför i helvete det finns så få erkända och framgångsrika tjej-rappare verksamma i San Francisco-bukten med omnejd nu för tiden, men sen märkte jag att tokan jag skulle skriva om bland annat, Kiwi Da Beast, var med i Livewire! Det är Livewires First Lady till och med, tror jag. Det är en officiell position i skivbolag va? Jag skulle ta med nån sång av gangstertokan Thug Angel också, men hon kan få en egen post så småningom. Hursomhelst, är man med i Livewire har ju Bayonnaise som mål att tillägna minst en del av internet till ens musik.

Lil Blood – Stop Talkin Feat. Kiwi Da Beast, Philthy Rich, Lil Rue & Ronald Mack (2010)

Kiwi Da Beast dyker upp på lite skivor från olika Livewire medlemmar då och då. Vanligtvis är har hon typ en av fem verser, vilket som med alla Livewires mindre artister är fett jävla irriterande för mig som på nåt sätt vill veta vem som är vem, och vad det är för jävla skillnad på artisterna. Vad fan Livewire kan ni göra en skiva med Kiwi? Eller, vad fan Kiwi kan du sätta dig och skriva lite verser och spela in nog material för att släppa en skiva? Eller gå med i en grupp eller nåt. Det här med att dyka upp på lite låtar några gånger per år som om man vore B-Legit håller inte om man ska kalla sig First Lady.

Kiwis kommande mixtape, det lär vara dunderhårt.

Okay så jag googlade lite, ändå värt. Det jag skrev ovan gäller alltså inte, Kiwi Da Beast har fått ändan ur vagnen och ska släppa ett mixtape, det lät hon världen veta den 9 april, alltså alldeles nyss! Kul! Det fanns annat kul, via google alltså. Okay, jag gillar henne lite mer nu. Det verkar som att Kiwi hade problem samlade på hög, en hög stor som Ericsson Globe, för några år sedan.  Det var en annan kvinnlig Oakland-rappare som ville vara med på nån Livewire-skiva eller liknande, Shady Nate sa åt Kiwi att hälsa henne att det kostar 100 dollars. Mini Mack blev rasande och berättade för ett helt gäng kamrater om detta, det skulle hon aldrig gjort. För nu dyker Kiwi, Shady och två andra upp och slår Mini Mack gul och blå, Kiwi filmar hela händelsen och lägger upp den på youtube. Sen visar det sig att Mini Mack inte har några problem med att gå till polisen när hon får stryk oprovocerat, så med youtube-länk i hand (bildligt) travar hon till polisstationen. När Kiwi får nys om detta så försöker hon radera hela sitt digitala avtryck, youtube-klippet raderas, twitter-profilen raderas, myspace-profilen raderas. Men eftersom Livewire uppenbarligen inte är en lika bra på internetrörmokande som till exempel Cisco Systems Inc, så lyckades de inte ta bort allt, och därför vet jag till exempel det här. Mini Mack skrev det på internet och nu är det topplacerat om man googlar Kiwi Da Beast.

Det här är Mini Mack, en jättestor bild. Fatta vad mycket stryk stackarn måste fått.

Nu har hursomhelst Kiwi en twitter igen, och hon verkar ju vara fri från problem. Hon släpper ju musik och rappar om gangster-saker som att vara långsint (fast på samma sång rappar hon glatt om vilka andra tjejrappare hon uppskattar). Tills hennes solo-släpps får ni hålla tillgodo med hennes hitsingel Hood Doll och några sånger av andra Livewire-artister där Kiwi har spottat några bra verser.

Kiwi Da Beast – Hood Doll (Grudge When I Hold It)

Shady Nate – Dance Flo ft. Maj Gutta, Kiwi, Goofy, Moses & Mayback

Philthy Rich – Snitch Coat ft Jay Jonah & Kiwi

Livewire-fokus: Shady Nate

Jag noterar att dundersuccén, jeansblöjan, inte kommit till Oakland ännu.

Det var sablars länge sen jag gjorde en Livewire-fokus post. Min ambition var att ha skrivit nåt om alla Livewire-rappare (de jag gillar i alla fall) på typ en två månader. Men det hände ju inte. Men va fan. Jag fortsätter. Och nu är det dags för Shady Nate, fenomenet från västra Oakland. Det var ju till och med Shady Nate som en gång i tiden grundade Livewire Records tillsammans med storstjärnan J-Stalin, typ runt 2004 kanske. Shady Nate ville gärna syssla med musik men han verkade va upptagen med knarklangning och andra olagligheter samtidigt, in och ut ur finkan och mitt inne i rättegångar när Livewire grundades. Som massa andra rappare tog det flera år och kanske en co-sign och ett mixtape med en DJ som mest var känd för att vara Nas turné disc jockey, ingen annan än världens fräschaste Disc Jockey, DJ Fresh för Shady Nate att bli känd och erkänd som rappare.

Det här är sånt jag har lärt mig på internet. Men det kan väl vara kul att veta. Själv hörde jag Shady Nate första gången på J-Stalins album Gas Nation, det var en jul för några år sen och jag behövde lite ny musik att lyssna på på grund av långtråkigt. Han rappade om hur bra han och hans gäng var och jag tänkte inte mer på det. Sen handlade varje sång jag hörde av honom i flera år framåt om hur mycket han tyckte om att dricka hostmedicin. Det är därför jag undrar varför han ser så smal ut på fotografiet? Alla Texas-rappare, Philly-rapparna, och till och med J-Stalin har ju fått en jävla mage av hostmedicinen. Hur fan gör Shady Nate (och Lil Wayne). Det här har nån pratat om på internet förr, men då gällde det huruvida Lil Wayne verkligen drack hostmedicin som han sa. Jag tror att både han och Shady Nate gör det, men jag tror att de kanske jobbar efter en planerad diet och träningsplan som är designad för att hålla dem i form, snärta och snygga, trots kodeinbruket. Man ska inte glömma att de blandar med läsk, så jävla mycket läsk varje dag är inte heller någonting som går förbi utan att det märks.

Shady Nate – Bofessional (Remix) ft. Beeda Weeda (2010)

Shady Nate – Sip Sumthin (Ft Jay Jonah & Lil Blood)(2009)

På Sip Sumthin börjar Shady Nate rappa med orden ”Attention, do not consume with alcohol, and please keep away from the children”. Han har ju uppenbarligen regler han följer gällande sitt brukande, här nämner han det han ändå känner att han kan nämna utan att det blir så värst töntigt. Jag tror att han egentligen skulle vilja säga, ”attention, do not consume with carbs, and please keep away from the cookies”. Sången Bofessional har dykt upp på fyra-fem Livewire-projekt under olika namn, till exempel Promethazine Dreamin’, eftersom den handlar om Promethazine som är nånting som har med kodein att göra. Det spelar in den om och om igen eftersom de verkligen gillar att sippa på Bo (bo är alltså buktens slangord för kodein-hostmedicin).

Han har rastaflätor och kallade sitt senaste projekt Mobb Marley förresten.

Men ibland gör Nate även sånger om knarklangning. Som på sångerna nedan. På Jug til exempel pratar Shady Nate och de andra rapparna om hur de langar jug, vilket jag antar är hostmedicin? Vilka andra droger förvarar man i kannor? PCP? Sjukt fet Stalin-vers för övrigt. Och på Gumbo Pot pratar de tyvärr inte om en vanlig matgumbo, inte heller är det en gumbo i stil med Rappin 4 Tay’s Gangsta Gumbo. Om ni undrar vad en Gangsta Gumbo är:

Rappin 4-Tay – What Is Gangsta Gumbo (2003)

Shady Nate – Jug (Feat. J.Stalin, X.O. & Gary Hawkins)(2009)

Shady Nate – Gumbo Pot ft. Lil Blood (2010)

Nä Shady Nate och Lil Blood pratar om en knarkgumbo. Så här har vi en rappare som främst rappar om kodeinbruk och knarklangning, vad är det? Helvete, ni får inte glömma att de två ämnena är grunden i 20 års fantastisk rappmusik från Texas. Däremot kan man fråga sig hur det kommer sig att det även blivit många buktrappares favoritämnen att rappa om?

Det vet såklart ingen, men jag kan känna att jag stundtals saknar den humoristiska realismen som präglat buktens gangster rapp historiskt. Man kan till exempel vara hård och prata om hallickande och kriminalitet, som en annan LA-rappare, men bukten har gjort sig känd för att göra det kreativt, som Spice 1’s spritmetaforer, Too Shorts karriär, Mac Dres karriär, Shock Gs alterego. E-40 och hans släktingar kunde prata om mackin genom att istället för att vråla ”Imma A Pimp”, bygga en sång kring att håna den fiktiva superhjälten Captain Save A Hoe. Jag helvete jag hade inte tänkt diskutera så värst, men tanken är, så mycket som jag älskar Livewire saknar jag stundtals den humoristiska realism som mer eller mindre försvann med Thizz nedfall (och Mac Dres död). Jag älskar mob music melankolin, men den har genom åren gått väl att kombinera en lättare sida. Livewire representerar i många fall den direkta råheten och hårdheten, men jag anser att de behöver en koppling till aspekter av vardagsflykt som inte enbart begränsar sig till drogbruk, de behöver den energi Husalah ger The Mob Figaz.

Hell Rell, J.Stalin And Lord Geez – Guilty By Association

2011 startar med en glad överraskning. Diplomats och Livewire. New York, San francisco och Oakland på samma gång. Snålvattnet rinner i mungipan och jag börjar direkt drömma om ett Husalah & Ghostface samarbete i framtiden. Eller tänk bara Nas och The Jacka tillsammans GULP!

Hell Rell konstaterar i alla fall att både New York och Bay Area gillar kokain. J-Stalin berättar att han måste dra österut för priserna är högre där och färskingen Lord Geez står upp bra i sammanhanget med sitt fjäderlätta flyt. Alltså vart fan kom Lord Geez ifrån? Jag har aldrig hört han förut men han är förvånansvärt fet.

Det finns gott om Transport-trap-rap här. På 14 spår smiskar Guilty By Association upp det mesta som kom förra året. Beatmässigt är det övervägande Bay Area-produktion förutom några undantag och den som tjänar mest på det är faktiskt Hell Rell.

Jag måste erkänna att jag är lite less på att höra Hell hota folk med stryk över bombastiska Diplomatbeats. Missförstå mig inte, han är lika hård här som vanligt men det finns en annan dynamik i produktionen. Intressant och bra blir det till exempel på – Ready to Hoe med Bayonnaisefavoriten Matt Blaque på hooken, där Hell Rell får rappa i 120 BPM. Men det är så klart J-stalin som glänser mest som vanligt. Han är ruggigt bra just nu, hör bara hans vers på – The Money.

Jag lägger ut några favvo-spår men jag tycker faktiskt att du ska fixa hela plattan för den växer för varje timme.

Hell Rell J stalin Lord Geez-Test my g

Hell Rell J Stalin Lord Geez-Ready to hoe (feat. Matt Blaque)Hell Rell J Stalin Lord Geez- The MoneyHell Rell J Stalin Lord Geez-Sitten in yah kitchen

Real Rap med Mistah F.A.B.

Jag kollade i mitt itunes och jag har helt omotiverat mycket musik med Mistah FAB på min dator. Vafan jag tyckte verkligen han var bra? Fast han kanske verkligen var bra, men nu är han så jobbig att man inte pallar ta reda på det. (Jag och Hugo har redan diskuterat saken här.) O va FAN sysslar han med nu liksom. Men, som Hugo sa, det är när Fabbie Davies snackar om that real shit som han slutar vara jobbig och skiner, och här är två låtar på det temat där FAB rappar tillsammans med andra rappare och ömsom vinner, ömsom ”förlorar”. Fast ändå inte.

Mack Maine feat. Mistah F.A.B. – Man Cry (prod. av Tha Bizness)

Mack Maine är en av Lil Waynes äldsta vänner och dom måste verkligen vara bra vänner för det finns massa anledningar för Wayne att göra sig av med snubben. Dels är Mack Maine en mer eller mindre värdelös rappare, men eftersom han är med i Young Money lyckas han ändå framstå som helt okej eftersom Gudda Gudda alltid är ännu sämre. Men framförallt är han som ett stort vandrande frågetecken kring D’wayne Carters ”street-cred” (lol). Ja menar, vi vet ju alla att Wayne varit signad rappare sen 11-års åldern så de har ju aldrig funnits sådär jättemkt tid över för that savage life men alltså, Lil Wayne har ju been through some shit, alla som i sin barndom någon gång har plockat fram en köttkniv för att försvara sin mamma mot sin styvpappa har jag inga trovärdighetsproblem med när det kommer till att rappa om smärta, hat och frustration. Vilket är ungefär vad Mack Maine försöker göra på den här låten med Mistah FAB. Ni ser kursiveringen på ”försöker”, för han misslyckas så hårt att det gör ont att lyssna på… Låten heter Man Cry och handlar om att det är okej för män att gråta, om saker o ting är tillräckligt jobbiga. Mack Maine lägger första versen som försöker handla om det men eftersom han tydligen inte har några som helst erfarenheter av jobbiga grejer öht rappar han lite om att Kanye West antagligen grät när hans mamma dog (wtf eh ja) och att han själv antagligen kommer att gråta när hans egen mamma kommer att dö (…) och sen lyckas han på nått sätt vända allt till lite smyg-skryt om hur mkt han knullar.
Sen kommer andra versen som Mistah FAB faktiskt dödar redan med sina två första två bars:

Its FAB from the bottom of the slums of the crack, where you doin so bad man
the bums give you scratch

innan han fortsätter med att berätta om råttorna i hans barndomshem och hur båda föräldrar var på crack och att hans morsa har cancer o btw hans brorsa sitter inne på över hundra år. Alltså detta är inte bara social-porr det är även riktigt bra rappat. Men saker o ting blir inte riktigt jävla pinsamma (för Mack Maine)förän i tredje versen där dom rappar tillsammans, ni ”trading bars”, vilket ju iofs alltid är fett, men alltså:

(Mack Maine:) My grandma funeral was my first time that I seen my dad cry, homie look
I cant lie, shit hurt inside, I aint wanna ride home, I was just a young’n, 5 years old,
I didnt know what was going on
(Mistah FAB:) When my father died, with his eyes wide, I sat by his bedside and I cried,
cried… Yeah I cried a sad song, Man my dad gone, God why you do my dad wrong

Mack Maine: tyckte de va lite jobbigt att se sin pappa fälla en tår på sin farmors begravning när han var FEM ÅR GAMMAL och enligt egen utsago inte ens fattade va fan som hände. Mistah FAB: satt vid sin pappas sjukshussäng när denne DOG AV AIDS.
Jag förstår ärligt talat inte att Mack Maine har låtit den här låten komma ut.

The Bay won

Mistah FAB feat. J Stalin & Shady Nate- Courtroom (också prod. av Tha Bizness)

Även här fälls det tårar när Mistah FAB rappar tillsammans med Livewire-stjärnorna
J Stalin och Shady Nate på temat ”unga svarta män som tilltalade i rättegång”. Mistah
FABs vers här inte dålig, det är en iakttagelse över ett djupt orättvist och rasistiskt
rättssystem, men den har den där storytellingdistansen medans J Stalin har den där direktheten, han rappar i första person och det är som om han är killen FAB rappar om. Vilket gör att deras verser passar väldigt bra ihop så hela det här om Mistah FAB ”vann” eller inte-temat haltar rätt rejält men jag pallar inte skriva om dehär inlägget från början nu… Alltså J Stalin, jag skulle kunna (o kommer kanske) skriva om honom i alla min inlägg här, men han har den där 2pac/Lil Boosie-grejen going on, den där absoluta avsaknaden
av distans mellan känslor och uttryck, bara i själva rösten uttrycker han allt.
Hans sista två rader, där han bara upprepar sin önskan om att aldrig mer behöva åka bak i
en piket, that shit berör mig. Kanske för att jag själv åkt bak i piket fler ggr än jag skulle önska men ändå.
Fast, om jag måste välja låtens absoluta höjdpunkt blir det ändå när Shady Nate rappar:

My crack residence is occupied by drug dealers and wise guys tryna disguise pies
but they riders in my eyes

Riktigt jävla bra rap helt enkelt.

The Bay won (igen)