Vi ber för Kafani

Vi ber för Kafani. Okay ingenting är helt klart och tydligt här, det behöver inte vara som det verkar. Men är det som det verkar är det riktigt jävla sorgligt. Det är en beef gone åt helvete i bukten. Det här är vad vi vet, jag fokuserar på Kafanis inblandning för det är Kafani som är skjuten fem gånger, som gått i genom två operationer och som as I write this är i kritiskt tillstånd.

1. Kafani är the ICE KING, en medioker rappare som gör hits, youtubea hans karriär eller sök här på bajonäs.
2. Kafanis mobil blir snodd av någon han har haft sex med, hen tar en bild på Kafani när han ligger på sängen med kuken instoppad mellan benen så den syns igenom – lägger upp bilden från Kafanis egna instagram. Pixlad bild.
3. Kafani blir hånad och häcklad och kallad gay osv av hela bukten – detta är illa nog.
4. Oakland-rapparen Philthy Rich är ute efter att dissa folk – han spelar in denna sång här under. Han fokuserar främst på att dissa DB The General och Messy Marv – men han kan inte låta bli att håna Kafani och kalla honom gay:

 

5. Kalabalik på twitter osv. Messy Marvs öde kan ni läsa om i mina tweets.
6. DB spelar in en svarslåt mot Philthy.
7. Kafani spelar in en svarslåt mot Philthy.
8. Kafani ska spela in en video i Philthy Rich egna område i Oakland – Seminary Avenue – Kafani blir skjuten 5 gånger.

Fattar ni – det enda Kafani har gjort är att ligga på sängen och spexa lite. Det kan ju mkt väl va nån gatuskit bakom detta, men det som syns utåt, de motiv till att skjuta Kafani 5 gånger som syns utåt har ju enbart med den där bilden på Kafani att göra, och dissarna hit och dit som eskalerat med bilden som utgångspunkt. För att han var fuckin naken i en säng – och för att det finns ett sång gay-hat i bay area av alla ställen. San Francisco ligger i bukten. Hoppas han klarar sig och hoppas det inte är som det ser ut härifrån andra sidan världen.

 

Här hör ni alla låtar samlade i en youtube, via allbaymusic:

 

Annonser

Mera Mess

Ändå kul med tjejen som tittar ut genom fönstret/luckan.

Messy Marv – Ape Shit

Jag har nånstans tidigare pratat om att 2012 antagligen är året, eller om det var 2011, som jag slutar lyssna på alla skivor som har Messy Marvs namn på sig. Cake & Ice Cream 3 är till exempel bara den tredje Mess skivan 2012 som jag tillförskaffat mig. En innan var ju ett proper album som var bra, den andra var en skiva som jag bara skaffade för att höra den där nya Coco Chanel-sången som var med (som ni hörde här). Den här skivan har jag ingen aning om varför jag skaffade, det finns liksom inget direkt som tyder på att det skulle var nåt av värde. Det är en del gamla sånger, det är ett gäng interludes och sånger där Mess dissar Too Short igen, det var ju säkert ett år sen de höll på och var sura om ni minns.

Men ta mig fan om jag inte är lite glad att jag lyssnade ändå. Helvete Ape Shit är ju gamla Mess i stil och nästan i klass som när jag först lärde mig älska hans raps, dvs circa 2006-7 när han jag lyssnade på en skiva vars första sång var den här klassikern:

Messy Marv – Playing With My Nose (2007)

Hoppas ni njuter av ny Mess och throwback Mess.

Jag tror för övrigt att det är tredje gången bajonäs postar Playin Wit My Nose.

Även, helt sjukt intressant att jag nästan aldrig ser Mess kalla sig The Boy Boy Young Mess längre. En annan re-post, den här bilden på Leonel Messi Marv.

Blanco och Nipsey – Rått

Så här skrev jag om den förra Blanco-skivan jag lyssnade på ”ärkesopan som måste vara stenrik, så mycket bra rappare han jobbar med” och ”Freeway har den bästa versen på skivan och Blanco har de 25 sämsta.”.

Bajonäs har aldrig älskat Blanco, vi har till exempel aldrig kommit igång med att posta de där videorna han delgav oss för nåt år sen i en kommentar. Jag kan helt ärligt rekommendera er att trycka på den där länken och ta en titt på hans tre konceptvideor till hans förra skiva, det är rätt ambitiöst och det har ju ingen något emot.

Blanco & Nipsey Hussle – Nade (Ft Messy Marv)

Nu har Berkley-rapparen Blanco hursomhelst släppt en ny skiva tillsammans med den nyligen ganska hajpade men enligt mig rätt sömniga Compton-rapparen Nipsey Hussle. Så en ärkesopa och ett sömnpiller har släppt en skiva, varför lyssnar jag? Titta på den här gästlistan tack:

Ja som ni ser är alltså stora jävla namn, framförallt bra jävla rappare, som Dorrough, Husalah, Jacka, Mess, Freeway, Lucky, jävla B-Legit och några nån Livewire-rappare är med. På skivan är det en sång vars refräng är en sampling av Tupac, och en sång vars refräng är en Snoop Dogg-sampling.

Blanco och Nipsey Hussle har alltså mot alla odds gjort en redig och ordentlig västkustplatta, som hinner inkludera gammel g-funk-tendenser från LA, nytt och fräscht från LA i YG, klassisk mob music från bukten. Och lite Texas. Så visst skivan är lite här och där. Men vad fan, den här skivan har alltså refränger av Tupac, Snoop, Dorrough, Freeway, Kokane, Messy Marv, The Jacka, till exempel. Ni kan gott ta en lyssning tycker jag, jag ångrar till exempel inte att jag gjorde det. Kanske har Blanco till och med köpt sig så mycket av mitt gillande att jag kommer lyssna på nästa skiva han gör oavsett gäster.

Blanco & Nipsey Hussle – Bubblegum (Ft Husalah)

Bäst på skivan är Nard med Messy Marv eftersom Mess är så jävla bra på den sången, jag trodde typ inte han kunde genomföra verser så där ordentligt längre, och vi vet att det är från nyligen eftersom han använder sin nyaste catch phrase pink piss nån gång. Bubblegum är lite konstig i sitt försök att ta en gammal Snoop-sampling på ett beat som nog ska likna den yngre versionen av Kalifornisk-rapp, det vill säga smått inspirerat av de beats typ New Boyz rappar över. Men det är en jävla Husalah-vers på en sång med en Snoop-refräng.

På Chocolate Thai är Lucky Luciano med, allt med Lucky Lucianos röst är underbart.

Blanco & Nipsey Hussle – Chocolate Thai (Ft Dorrough & Lucky Luciano)

Leonel Messi Marv

Jag har velat skapa den här bilden ganska länge men jag kan ju inte så mycket om bildhantering eller vad fan ni nu vill kalla det. Så jag bad Jens fixa det och det gjorde han!!

Här är en ganska ny sång av Messy Marv och Matt Blaque.

Messy Marv – Dope Boy Fresh (Ft Matt Blaque)

Make it or break it: Messy Marv och hans chans of a lifetime

I en tidsålder där Riff Raff och Lil B erövrar lyssnare efter lyssnares hjärta och tycke kanske en annan tok kan göra dem sällskap som förebild bland jordens lite tuffare rap-lyssnare. Först ska vi presentera Mess lite mer. Eftersom alla ni redan är bekanta med honom så klart, om än ni är bekanta med några av hans bravader, så klart är intresserade av att veta vad jag har fått för bild av mannen efter att ha följt honom nära (dvs på Internets alla olika hörn) i flera år.

Mannen och rapparen (eller hustlern, han var en av de som pratade mest om att han inte var en rappare utan en fifflare när det begav sig att säga sånt) som vi en gång kallade Messy Marv heter ju som vi vet numera The Boy Boy Young Me$$. Vi kan ju kalla honom Mess för enkelhetens skull. Och ja han är ju lite speciell, ni som vet ni vet.

Nu har han släppt en skiva som jag tror kanske är ett viktigt släpp, eftersom han i säkert ett halvår har twittrat om det här släppet fast att han alltså släppt andra skivor under tiden också så klart. Mess kallar sig den nya Frank Lukas, som aldrig klädde sig i någon minkrock. Skivan är bra, om än inte fantastisk. Lyssna tack.

The Boy Boy Young Me$$ – Block First

Mess låter som ni hör inte lika kola-sluddrande som han gjort de senaste åren. Vilket är lite av en fördel, men helt hundra är det inte. Han gör till exempel nu för tiden typ samma sång gång på gång, mer än han brukade tycker jag. Samma flow. Refrängerna låter likadana om än med olika ord. Det låter som en aningen enformig variant av den musik Mess släppte under första halvan av 2000-talet. Men samtidigt som hans musik kanske inte är riktigt lika intressant (dock bra, för att förtydliga) som den var för några år sedan har Mess utvecklats till en intressantare karaktär än nästan nånsin. Till exempel hans klädmärke, vi väntar på den tredje lanseringen av hans klädmärkes hemsida (http://www.scalenllc.com/), det är ju nästan så det verkar som att Mess helt enkelt glömt betala räkningen för domänen.

För oss som inte bor i Sverige kanske det fortfarande går att ladda ner Scalen LLC iPhone/iPod Touch/iPad app dock? Vem vet, jag har sett rykten om att nästa linje från Scalen LLC är på gång, kanske ser de till att betala för domänen till hemsidan tills dess? Linjen heter visst Champagne Socialist eller Pink Piss. 

För mytbildningens skull kanske väljer jag här att tänka att Champagne Socialist skulle kunna översättas till rödvinsvänster. Vilket ju ibland kan ses som lite av en mindre attraktiv beskrivning att tillskriva någon, men här väljer alltså Mess att sammankoppla sig själv med det uttrycket. Vad är det Mess gillar med tanken på att vara passivt solidär?

Mess har släppt en video till hans nya skiva. Han verkar vara väldans bra på att se till så att massa tjejer inte får tag på hans telefonnummer. Dansen på slutet.

Så vi vet att Mess klädmärke definitivt är på gång. Men ibland känns det som att Mess har tagit sig vatten över huvudet. Det här är ju, vilket jag inte har andra bevis för än mitt eget minne, den tredje gången Mess kommer att lansera hemsidan. Och folk har väntat och väntat.

Kanske kanske skulle hans karriär ta fart om han valde att fokusera på lite färre saker, han rappar ju till exempel väldigt sällan om sin sidehustle som affärsman, eller hans radiostation som han ska (åter)starta.

Jag vet inte riktigt hur länge jag skulle kunna prata om den här bilden här ovanför, kanske en dag, kanske, två dagar, kanske flera flera dagar. Det hinner vi inte, vi nöjer oss med att påpeka att Mess aldrig svarade på Terishas sista fråga. Mycket prat i Mess lilla verkstad. Lyssnar vi på hans musik verkar det ju nästan mest som att det som försiggår i den verkstad vi kan kalla Messy Marvs karriär är kopplat till säljande och brukande av de sorter knark man kan förfina i kök.

The Boy Boy Young Me$$ – Want Me To Quit

Samtidigt som han i sin musik mest pratar om att sälja och bruka knark verkar det som att han satsar vidare på musiken ändå, eftersom han uppenbarligen är i planeringsstadiet för nästa stora USA-turné, Hate Made Me Popular. Det var via Wille jag fick syn på postern till turnén, och det var Wille som påpekade att den där listan på städer Mess skulle spela i inte verkade vara en lista på städer Mess skulle spela utan städer som Mess kunde tänka sig spela i? I den ordningen? Bara de städerna och inga andra? Oklart. 

Så vad ska då Mess göra med sig själv? Vad har den här token med Riff Raff att göra, jag ni fattar säkert de är två lustiga herrar, Mess är en gamling och Riff Raff är av oklar ålder, Mess har varit på nedgång de senaste fem åren kanske och Riff Raff har precis uppnått oanade höjder av Internetframgång.

Vi lever i ett post-basedgod samhälle. Vi lever i ett samhälle där Riff Raff har tagit det omöjliga steget från fåntratt till faktiskt oironiskt uppskattad artist, om än inte av gemene man, men det spelar ingen roll. Det intressanta är att att den här musikkonsumenten finns. Jag kommer inte gå på eventuella skillnader mellan ironisk eller oironiskt lyssnade, det är alldeles för diffust och det spelar ingen roll. Inget av det är renare än det andra då jag inte tror att det finns någon sorts musikkonsumtion (eller annan konsumtion) som är helt ren eller helt ärlig i den benämning att det sker frånkopplat den komplexa kontext konsumtionen sker inom eller kopplat till.

Det intressanta för den här diskussionen, det vill säga Mess karriär, är att tokstollar som Riff Raff och Lil B är otroligt populära idag. Många av oss älskar att följa Riff Raff och Lil Bs liv på Internet, älskar att titta på deras musikvideor och virala tokstollerier.

Och som jag tidigare påvisat är tokstollen Messy Marv är tokigare än någonsin. Inga mångas ögon verkar Mess karriär till och med vara på väg spikrakt neråt, ja vad fan vi kan väl säga det rakt ut han verkar vara rejält på dekis. Han är ju, likt Riff Raff, helt och hållet öppen med hur mycket kola han sniffar – och det är ju lite grövre sett än när andra (alla) rappare pratar om all gräs det röker. Likt Riff Raff har han en fin lägenhet so han tycker om att visa upp.

Mess ser vi i sitt hus i videon här ovan. Om det är hans hus? Tittar man noggrant ser det ut som att det sitter lite ”no smoking” skyltar här och var, är det något Mess kan tänkas ha hemma hos sig själv? En mer cynisk betraktare än du och jag skulle kunna undra om han inte har hyrt den här villan över helgen eller nåt.

I videon nedan visar Riff Raff upp sin lägenhet.

Så sett till likheterna och Mess karaktär, har han här kanske utan att veta det en det chans att bli upptäckt av musikkonsumenter som helt uppskattar Lil B och Riff Raff? En del på Internet pratar ju mycket om hur E-40 gång på gång lyckats ge sin karriär en ny hausse, från att ha varit en stark karaktär inom en strömmning, inom en tidsålder, till att återföda sig själv som en bärande karaktär i nästa enligt all vett och sans frånkopplade rörelse.

E-40 har ju lyckats ta sig från att vara en major label-artist till att vara en superproduktiv indie-artist som släpper kvalitetsskiva efter kvalitetsskiva. Så har mannen som en gång var känd som Messy Marv på att göra en liknande resa genom sin karriär? Kommer han likt E-40 dyka upp starkare än någonsin, precis när vi trodde att karriären var förbi.

Så slutligen, Mess har kanske kanske inte chansen att transcendera sin karriär från det dystra läge den nu befinner sig i, till ett kanske likaledes dystert men likväl gränslöst läge av framgång? Bajonäs frågar sig, vilka implikationer kan det ni skådar på skärmdumparna nedan egentligen få för Messy Marvs karriär?

Unge Loxicotin

20120119-100211.jpg

Young Lox är en ung tok från Oakland som vi har sett lite här och där ett tag nu. Han är väl signad till The Jacka på nåt sätt tror jag, lite samma situation som Joe Blow tror jag. Och likt Joe Blow ser man ingen info om Young Lox så värst, t ex gick det när jag köpte den här skivan i förrgår inte att hitta den genom att googla Loxicotin, nä det går nog nu. Det fanns iaf på iTunes men inte ena nån annanstans på hela Internet tilgänglig för olaglig nedladdning. Då undrar man ju hur det står till med promon.

Han är bra på att rappa hursom, och hans rapsånger låter precis som man tror när nån under The Jacka släpper en skiva. Bra produktion av typ Jeffro och vemodiga texter om att langa knark och att knarka knark. Young Lox verkar va specialintesserad av knarket som är i den där pastillen han har på tungan på bilden ovan.

Undertiteln till skivan är ju nåt om en futuristic resa, så jag tänkte lite att det skulle låta som J. Futuristic aka Future ändå, lite i smyg, eftersom Future uppenbarligen är populär i bukten. Men jag vet inte varför han döpte skivan till det, måste varit en blunder som nån copy hittat på utan att ha hört skivan, för det låter ju som gammal vanlig mob music från bukten, dvs ett fåtal hyphy-influenser blandat med lite gammeldags NYC sound och Philly-stilade samplingar. Fan jag längtar efter en Fed-X eller Rydah J Klyde skiva när jag hör det här. Lyssna till exempel på Here We Are, en av skivans toppstunder, där The Jacka sjunger refrängen, kommer ni ihåg hur fett det låter när Rydah sjunger. Here We Are gästas även av Joe Blow och har nån sorts orgelstämning över sig.

Young Lox – Here We Are (Ft The Jacka & Joe Blow)

Den hittigaste sången på skivan heter Stacks, och den handlar om att ha stacks av pengasedlar och va en cooling. Oj kolla nu den hette visst Ballin, men samma gäller. Den är fan fet. Stunsig och sådär. Synd bara att han som sjunger refrängen typ har en sån vit mans röst som vissa mixtejp DJs använder för att presentera sig, som brukar säga typ, ”this is a mixtape exclusive bitches”. Varför finns inga såna röster i svensk rap? Eller det är ju nånting jag kan ha missat bara det stämmer, men jag tror inte det va? Jag kom att tänka på världens bästa mixtejp-intro bara därför så det ska ni få höra som en bonus ännu längre ner här. Det är när en vit mans röst presenterar lite olika av Messy Marvs dåvarande artister, en i taget följt av en musiksnutt. Det är Click Clack Gang, Jessica Rabbbit och bajonäs-favoriten Matt Blaque som presenteras tror jag.

Young Lox – Ballin (Ft Dojia V)

Messy Marv – Intro

Årsbäst 2011 i bukten tok

Alla som lyssnar på bra rap vet att det kommer alldeles för mycket bra rap från San Francisco bukten med omnejd för att någon människa ska kunna lyssna på allt på ett vaket och koncentrerat sätt, det kanske går om man använder nån sorts substans vem vet.  Bayonnaise har hursomhelst försökt klura ut vad vi tyckte var bäst, viktigast, roligast eller nåt sånt. En odefinerad lista över musik som har kommit 2011, som vi lyssnat på, kan vi väl säga.

Det vi kan säga är att det är lite av en framförhandlad lista mellan Onda och Hugo. De sa tio skivor var, fyra skivor hade båda nämnt så de hamnar överst. Sen valde de de tre resterande skivorna från var sin lista. Typ.

1.

E40 – Revenue Retrievin: Graveyard Shift & Overtime Shift

Den här skivan är egentligen två skivor ja, men vad fan så här gjorde vi förra året också när E-40 släppte de första två skivorna i sin Revenue Retrievin’ serie. Dessutom lyssnade vi på skivorna som om det vore en. Lyssna när 40water beskriver hur det var att växa upp i Vallejo och häpna över hur bäst han är. Its cold.cold out here and im not talking bout the weather.

E-40 – Born In The Struggle (Ft Mike Marshall)

2.

Berner – The White Album

Det är nåt tvångsmässigt med hur vi måste lyssna på Berner hela tiden. Han är som ett sår man inte kan sluta pilla på, omedvetet så är man där igen och igen. Jag kan inte fatta varför jag gillar honom så mycket. The White album var iallafall den platta jag lyssnat mest på i år, fan. En man på Internet sa en gång ”berner sounds like fucking ray romano rappin”, och ja det stämmer väl. Men vi jag kan inte låta bli ändå, hör ni inte vemodet, och hör ni inte vilket bra beat han har valt. Här är remixen på hans hitsång på ett beat av 2010 års stjärnproducent Bik KRIT.

3.

HD – Fresh

HD är den där fumliga killen som det var lite svårt att få grepp om, vad fan sysslade han med sa vi, han gjorde sånger som hette typ Real Hip Hop och rappade på gamla new yorkar beats. Sen lyssnade jag in mig. Sen kom 2011. De halvsömniga skivorna från 2010 Extorition Music 1 och 2 byttes ut mot typ 5 nya skivor. HD har brutit med Livewire, vilket ju borde betyda att han skulle försvinna från rampljuset. Istället har han blivit norra Oaklands mest lovande klassiska gangster-rappare (utan så mycket konkurrens visserligen, Mistah FAB och Main Attrakionz är därifrån men de gör ju inte hårding-rap direkt). Har ni hört hur The Jacka lät i början på sin karriär typ år 2000, ni fattar, det här kan bli nåt.

Men den här skivan är inte årets tredje bästa skiva från bukten bara för att HD rappar, det är nämligen buktens kanske bästa producent DJ Fresh som har gjort hela skivan. Fan vad han är bra på att göra beats, fan vad bra han är på att göra rap-sånger.

HD – Clausterphobic

4.

J. Stalin, Hell Rell & Lord Geez – Guilty By Association

Den här skrev vi om när den kom och den har dundrat hela året faktiskt. Det alla undrar är så klart vem Lord Geez är, finns han på riktigt och i så fall varför är han inte känd och respekterad? När jag lyssnar igenom den nu ett år senare kan jag bara konstatera att jag hade klockren musiksmak för ett år sen. Skönt.

Hell Rell, J. Stalin & Lord Geez – Ready To Hoe (Ft Matt Blaque)

5.

Messy Marv – Kocaine Ballads Frum My S550

Vi kan inte sluta förvånas över vad kokainet i Fillmore gör med vår favorit-rappare. Tydligen får det en att vilja göra en platta med bara ballader, klint va? Jag kan se Messy gå omkring svettig i mjukisbyxa, tända ett doftljus, freestyla till Al Green och cutta upp en linje på yoga-mattan. Allvarligt det här det mest koncentrerade Messy släppt ifrån sig på länge så det är bara att glupa i sig tokar. Och om det stämmer att E-40 har signat Messy till sin label Sick Wid It records så blir 2012 riktigt kul oavsett vad den där mayakalendern säger. Tänk Marvin på ett Droop-E beat eller kanske en samarbetsskiva med Doey Rock eller Laroo hårdslagaren.

Messy Marv – 106 & Park (Ft Lee Majors & Trae)

6. Main Attraktionz – 808 & Darkgrapez 2

Oakland-duon Main Attrakionz dök upp från ingenstans 2010 och gjorde musik som lät helt annorlunda från hur nästan allt annat lät. 2011 var året de verkligen hamnade på folks radar som en av de största akterna inom nån sorts ny Internet-rap som beskrivs med en väderreferens. Cloud rap kallas det. Om Main Attrakionz får vara exemplet så fattar vi, likt molnen bildas de efter att vatten från hela jorden dunstar upp mot himlen, likt hur MA influeras av små små detaljer från överallt, och när nog med vatten dunstat så är det så mycket ånga eller nåt att det börjar synas för det mänskliga ögat, MA spelar in en sång, så småningom blir vi medvetna om att ett moln finns i vår vy på himlen, MA delar med sig av sången på Internet, så sakteliga duggar molnet ner och likt hur människor överallt träffas av små regndroppar ibland så laddar människor överallt ner molnrapp som MA.

Det kanske inte är så det är tänkt men whatever. Main Attrakionz mötte den uppmärksamhet de fick 2011 genom att släppa jättemycket musik så alla fick höra. 808z & Heartgrapez II var den bästa skivan.

Main Attrakionz – Diamond of God

7.

Shady Nate – Son of the Hood

Hans bästa hitills, Hela Bayonnaise håller tummarna för att Shady Nate ska hålla sig från kåken 2012. Mitt förslag är att Västra Oaklands kommun går in med skattepengar och pröjsar en personlig assistent till Shady. Livewire kommer bli stora 2012 så det är värt pengarna och era barn kommer att tacka er.

Shady Nate – Crack Babies Revenge (Feat. J-Stalin And Jay Jonah)

Shady Nate – Front Page Cover (Ft Lil Blood)

8.

Iamsu – Young California

Iamsu har vi ju skrivit om en del så han känner ni. 2011 hann herren som började som producent åt Diligentz släppa två skivor, sommarens Young California och decembers The Miseducation of Iamsu. Ja ni fattar ju, den första skivan är ung och fresh den andra är nån sorts hyllning till den sortens gammal rap som det redan görs för mycket hyllningar till, sångrefränger som inte är RNB eller Crunk-N-B aktiga, och en del stränginstrument i bakgrunden. Young California var dock ett mindre mästerverk, hit efter hit säger jag. Bäst på skivan var Whole Crew.

Iamsu – Whole Crew

9.

San Quinn G.O.D. – Guns Oil And Drugs – Recession Proof

Jag tror att Quinn släppte 3 eller fyra album i år och alla var mer eller mindre feta. Grymt svårt att välja så det blev det senaste, den har allt du behöver. Quinn slarvar aldrig.

San Quinn – Loved and Lost

10.

Roach Gigz – Roachy Balboa 2

Jag trodde kanske Roach Gigz skulle bli jättepopulär över hela världen i år. Framförallt trodde jag att Roachy Balboa 2 bara var ett smakprov på vad som skulle komma. Det kom en till skivan och visst den var dunderbra, men jag ser ändå 2011 som ett mellanår för Roach, ett karriärår. Han har t ex gjort massa konserter och åkt runt USA för att tjäna pengar, det kanske har att göra med att han har ett barn att ta hand om (ni ser Roach med sin unge och hans partner i rimmandet Lil 4 Tay med deras ungar). Hursomhelst, Roach Gigz har släppt en av årets bästa plattor, och den fetaste sången handlade om rövar och sirap.

Roach Gigz – Syrup Thighs

11. Lite blandad annan skit som var fett fet:

Ja såklart har det kommit jävligt mycket annat fett som vi ändå vill nämna. Till exempel var 2011 året vi upptäckte HBK ordentligt, och deras Newbay-grej.

11.a På blandbanden Clap City 2 och 3 som släpptes i år finns det mer hits än vad man kan räkna till nästan. Leta reda på den skiten. Mike-Dash-E prestenterar, hitsen vi har hört på bajonäs är bland annat First med Smoovie Baby, AKA Frank och Loverance, vi har hört My Dick Aint Racist med Aka Frank, vi har hört Up! med Loverance (producerad och skriven av Iamsu), Iamsu och Skipper. Men det finns fler sånger som är värda att nämna på de skivorna, ja fan ni får lyssna helt enkelt.

11.b Philthy Rich släppte riktigt bra grejer i år, Trip N4 life och framför allt Loyalty B4 Royalty3 – Just fo the bitches. Ok ja vet att den är bara för the bitches men det var en för bra platta för att bara hoggerna skulle få lyssna.
(obs Onda sa en gång till Hugo: ”det är för The Bitches men jag är väl Philthy Rich bitch då för jag diggar det som fan”)

11.c San Quinn & Tuf Luv- A hustlers hope var ett ambitiöst projekt som borde fått ett eget inlägg men tyvär blev d inte så.

11.d The Jacka hade ett mellanår men han och Ampichino presenterade en riktigt fet mixtape med GAP – I am how i rap (dålig titel) som ni måste lyssna på. Förutom GAP själv så skiner Bird Money(bra rapnamn) extra starkt på ett gäng låtar. Den här skivan kommer vi skriva om inom kort, då ska ni få höra svängiga hits. Och när Jacka inte kom lika hårt som vanligt kunde vi lyssna på en annan snubbe på Jackas skivbolag, Joe Blow (jocke blås) – International Blow, han låter lite som Jacka ibland. Bra platta. Får inte glömma Stalin And Young Doe – Diesel Theraphy, däremot vill jag glömma Young Doe soloalbum.

11.e 2011 var året The Mob Figaz skulle släppa en platta igen. När den var släppt skulle Husalah släppa sin platta. Jag vet inte vad som har hänt med Fed-X platta som kom förra året förresten spårlöst försvunnen. Istället fick vi massa så-där The Jacka-projekt, och en dubbelplatta av Ap.9. Asså han är ju typ jobbig att höra alltid om han inte är med på en Mob Figaz sång. Det var bl a därför bajonäs såg jävligt mycket fram emot den där Mob Figaz plattan, så kom den inte. Istället kom ett mixtape. Mobbin Thru The West hette det och det var fan rätt fett. Det var inte som när de var som allra bäst kanske men ändå så bra att det precis inte kom med på topp 10 årets plattor.

11.f Lil B var självklart bra, han släppte en ny platta – Gold House idag som ska lyssnas på medans Beanäsen vispas. Bayonnaise hoppas även att 2012 blir Young Ls år såklart.