Mr Fab aka Juvenile

Juvenile – Tho It Byke (Prod Mannie Fresh)(2013)[audio http://stream50.livemixtapes.com/content/artists/laleakers/mistah_fab-hella_ratchet_mixtape/A46A8B93.mp3]

Fabby Davis Jr aka Mr Fab brukade se ut som han gör på bilden här ovan. Det var back in the day när han var the official spokesperson of the hyphy movement, aka prinsen av bukten och en av de mest intressanta rapparna från en av de mest energiska och intressanta musikrörelser jag har upplevt. Jag har i perioder gillar rap som låter för mycket och för jävla intensivt, t ex new orleans bounce, bruks-crunk och självklart hyphy. För er som inte minns, titta på videon här precis nedan och titta på min favorit-hyphy-sång av Mr Fab. Eller klicka här för att titta på min favorit-hyphy-låt-och-video nånsin (också ett bättre exempel på vad jag menar med ”låter för mycket” och ”skränigt”).

”driving too fast like mario andretti” <- älskar ju motorsport referenser.

Nog om hyphy. Mr Fab var alltid en skill-mässigt helt jävla amazing rappare, asså han är en tekniskt bättre rappare än typ Talib Kweli eller vem ni nu brukar tycka är bra på att rappa. Han har alltid varit en extremt gullig och intressant kuf och figur (för närmare beskrivning av hans karriärskifte lyssna på VBDFR avsnitt 34 från 28.15 typ, där ger vi er kanske en ok bild av hur han är intressant för oss/mig), och han har som ni kanske vet börjat göra väldigt mycket mer medveten rap. Han har eventuellt slutat med exstacy (det är en gammal form av molly, pillertrillar-världens mjöd skulle man kunna säga) och har börjat reflektera över hur fucked samhället är, och han har börjat förmedla ett mer ansvarsfullt budskap genom sin musik. Detta är all good, mitt problem med det är att han mestadels gjort det över fett tråkiga beats. Ibland har det varit tungt som fan, som i den här låten med A-Wax (kolla på videon, ni vill inte missa stilikonen A-Wax).

Kort paus, ni som tryckt på spelare där uppe har väl vid det här laget listat ut att det inte är Juvenile och Mannie Fresh som gjort den där låten? Det är Mistah FAB som gör sin bästa New Orleans tidigt 2000-tals impression, han deltar i den sociala praktiken som bajonäs tidigare dokumenterat: ungdomar i Kalifornien kan inte sluta göra retro NO-rap. Fabby gör det jävligt bra eller hur.

Om vi fortsätter då, fram tills exakt den 27 augusti 2013 har Mr Fab fortsatt ge oss jävligt medveten rap – han har fortsatt låta oss tro att hans dagar som den med energiska ADHD-rapparen inom den mest energiska ADHD-musikgenren är förbi. Detta trodde vi Mr Fabofiler fram tills den 27 augusti 2013. Sen hände detta:

Ut med all medvetenhet och alla ansvarsfulla budskap, Mr Fab är tillbaka och han låter fan riktigt bra. Jag har ännu inte kommit igenom hela skivan, men jag har så klart hunnit ta en titt på låtlistan – så jag tryckte direkt på play Marathon med E-40 och Clyde Carson. Jag gillade vad jag hörde men jag blev helt blown av den där Juvenile-låten som kom efter. Asså massa Leauge of Starz t ex – vilken chock-fet line-up.

Jag tror helt ärligt inte att det är någonting negativt för Mr Fab, alltså att han rappar om fest och dans igen. Han är en entertainer och jag har en bild av att han gör det här för att älskar musik. Han kom in i rap som den som fick folk att känna sig glada och bekymmerslösa, sen använde han sin plattform för att förmedla det budskap han känner att världen behöver höra. Jag tror inte att han har tappat bort sin ryggsäck igen, jag tror la den åt sidan några minuter när han råkade höra några Leauge of Starz-beats, när han såg hur Kool John hade roligast i rap genom att göra NO-retro-rap. Här är skivan. Här är en till sång, Keak Da Sneak över The Invasion:

Mista Fab – On Citas (Ft Iamsu & Keak Da Sneak)[audio http://stream50.livemixtapes.com/content/artists/laleakers/mistah_fab-hella_ratchet_mixtape/EEDA9332.mp3]

Annonser

Ice City är igång

Alltså. Alltså. Alltså. Det sjuka är att han ser så oengagerad ut, cmon son du har dödat en drake du kan inte ha en RL tröja på dig, jag fattar inte.

Norra Oakland kallas ibland Ice City, jag vet inte varför men kanske eftersom det ligger åt det väderstreck dit det blir lite kyligare ju längre man ditåt man går tills det är iskallt. Allt jag vet är att en drös rappare därifrån säger Ice City när de pratar om norra Oakland. En drös rappare, det är det som är ämnet vi ska ta upp här. Det har typ inte funnits så många framgångsrika rappare från norra Oakland, till skillnad från alla andra delar av Oakland. Mistah FAB är undantaget, vad jag vet. Men nu är det på gång ska ni veta! Jag kommer inte ta upp allt idag, om ni trodde det.

Nej, men jag och Lasse pratade om Ice City igår och hur det dykt upp några nykomlingar osv. Så jag började lyssna på lite Blast Holiday. Så jag googlade Blast Holiday. Blast Holiday nästa skiva har ett omslag med en drake på!!!! The Dragon Slayer har ju tyvärr inte kommit än, men vad fan jag kan inte missa den här chansen att dela med mig av det omslaget. Jag kommer kanske kanske inte lyssna på skivan, men jag längar ändå tills den kommer då det bör innebära att omslaget finns tillgängligt i högre upplösning. Blast Holiday har dock släppt en skiva nu i november, som heter exakt samma sak som skivan hans samarbetspartner och fellow Ice City rappare HD släppte i oktober. Lustigt. Det var ett för bra namn antar jag, The Coldest Winter Ever. HD vinner med hästlängder pga är en bättre rappare. HD låter exakt så gritty som jag förväntar mig att en Oakland-rappare ska låtar, men det vet ni väl vid det här laget. Medan Blast Holiday, som fått med sig Mistah FAB på varenda sång typ, på första sången låter som att han vill göra musik som Dipset 2004, och på resten av skivan låter som att han lyssnat lite extra mycket på typ Eldorado Red. Dvs Atlanta trap rap fast inte så hittigt. Men men, på Dragon Slayer hoppas jag att Blast Holiday har utvecklat sin stil, eller blivit bättre på den menar jag, så att han kanske kan bli buktområdets egna Yo Gotti.

Blast Holiday – How Can I Be Racist (Ft Mistah FAB) 

Här får ni till exempel höra Blast Holiday och Mistah FAB på ett Zaytoven beat. Likt den faktiska hitten av AKA Frank, My Dick Aint Racist, kämpar Blast Holiday mot rasism, men Blast Holiday gör det inte bara genom att ligga med kvinnor av olika hudfärg utan han köper även juveler i regnbågens alla olika färger, jag vet inte vad han menar helt, och det tror jag inte han vet heller, han ville mest hitta en koncept där han kunde rappa om sina juveler, med Mistah FAB.

HD har släppt 100 skivor i år typ, ok mellan 1 och 100 skivor. En jag inte hunnit lyssna så mycket på heter Finer Thangs, och är lite av en gruppskiva där HD samlat ihop en hel drös kompisar från Ice City och hans gäng Bearfaced. Jag lyssnade igår i alla fall, och fan det är nåt på gång. Jag menar vem visste att Hen Sippa kunde rappa så bra om hostmedicin.

HD, Hen Sippa, G-Dirty & B-Stroll – 2 Liters

Den sången dök senare upp på HDs Tonite Show med DJ Fresh, som fick heta Fresh – The Album. Fast då hette den 2 Liters . Där var även t ex den här hitten här nedan med. Fattar ni nu att HD kan bli nåt? Jag menar The Jacka var 21 för typ tio år sen, var är HD om tio år?

HD – Didn’t Know

Lite jag missat

Vilken jävla transport-trap-rap titel!

Ok jag kom på att jag inte hört så mycket av A-Wax i år. Typ en sång på ett Messy Marv-tejp. Och den där brakdängan med YG Hootie från Brick Squad. De ska för övrigt släppa en skiva ihop, YG och A-Wax. För övrigt två, det vore kul om YG Hootie och YG från LA gjorde en sång tillsammans och YG från LA kallade sig YG Bootie. Nu har jag hursomhelst kollat på den här videon några gånger och jag har lite att säga.

Aris Jermoe är en chef som man säger.

1. Late-pass tack, den här har varit ute sen maj typ men jag har missat.
2. Bra video av Aris Jerome, men måste han alltid ha så långa intron, inte bra när man vill snabbkolla.
3. Det är med några sura barberare. Vad har A-Wax emot barberare egentligen? I videon går han in i barberarsalongen som att han kände folk, men sett tills hans frisyr och hans ansiktshår är inte den sortens tjänster nånting han lägger mycket pengar eller energi på igen. Det här leder till punkt fyra och punkt fem.
4. Hur fan ser han ut? Han har sin keps högt ovan hästsvansen som att han va en överklassflicka från Östermalm, a la den här. Dock kredd till att han kan klä sig som en brat-tjej men ändå se jävligt farlig ut. Han ser fan läskig ut. Han ser ut som att hans femåriga fängelsvistelse var full av lönnmord med typ såna små glasbitar eller miniverktyg, som jag har sett på film att de använder.
5. Var sura-barberar-grejen en efterhängsen smygdiss till Ap.9? A-Wax har ju släppt circa hundra dissånger till Ap.9 men det var några år sen. Och några av dem handlade om att Ap.9 inte var känd som annat än en barberare i Pittsburg.

Och gällande det, här nere eftersom jag inte kunde låta bli kan ni höra några av mina favoritsånger där A-Wax dissar Mob Figaz (som jag för övrigt älskar).

A-Wax – Rat Poison (2006)

A-Wax – Pittsburg, CA (2006)

Bukten i Sverige

De verkar leva rätt slappt.

Som ni säkert känner till var buktrapparna The Jacka, Mistah FAB, Kuzzo Fly tillsammans med producenten Jeffro och Philly cheese/Roc Nation jultomten Freeway i Eslöv i februari. Jag vet att Yukmouth och J-Ro och nån till säkert var där förra året också. Helvetes konstigt, de pratar på en skola om hur man ska göra för att bli en framgångsrik rappare. Se till att få lokal buzz och håll självständiga säger de. Jag venne om de där Eslövs-kidsen kommer att kunna sätta igång nån lokal buzz i Syd-Skåne, men visst kul för dom att träffa lite rappare.

Här är hursomhelst MobfigazTV del 1 från deras EuroTrip. Jag tänkte att nån kanske skulle tycka att det var intressant, Sverige-koppling och allt. Bäst är att The Jacka kallar sig en political rapper, han är muslim och allt. Ja tänker på den där sången när han melodramatiskt skönsjunger ”slapped her with my right hand” i refrängen.

Både han och Mistah FAB är aktuella med nya mixtejps/album förresten. Mistah Fabs har jag inte lyssnat på och kommer nog inte göra det. The Jacka’s däremot är en bra skiva i We Mafia, om än ingen klassiker. Kanske typ en undertiden-skiva för att hålla buzzen uppe. Eftersom hans samarbetsalbum med Freeway verkar dröja? Och Mob Figaz-albumet ska komma före? Här är en ny favoritsång hursomhelst:

The Jacka – Snow Covered Hands

För övrigt, det är en rätt svagt mixad skiva. Eller vad det heter. Några verser hamnar typ i diskanten? Eller känns kraftlösa liksom. Ska DJ Fresh behöva peta i varenda skiva från bukten för att det ska bli något? Eller Demolition Men i alla fall. Jag tror att det är Sacramento-veteranen Big Hollis som har skött mycket av produktionen men vet inte om han är mixaren. Ja, de känns som att det kunde sköts lite bättre i alla fall, jävligt synd.

Husalah och Fabbe

Husalah har precis rappat så vildsint så att det ryker om honom.

Det har kommit en ny sång idag! Det är alltså filuren Mistah Fab som har gjort en sång med Husalah Selassie. Filuren, jag visste inte hur jag skulle beskriva Mistah Fab bättre. Jag tänkte på när Mistah Fab verkade känna sig besvärad över att kolaskallen Messy Marv hade sagt lite elakheter om honom, jag kommer inte ihåg vad som hände exakt, men jag vet att Mess förklarade situationen när han pratade emellan två sånger förra eller förr-förra året. Jag hittar inte snutten nu då Mess har släppt drygt 20 skivor på två år. Släppte han nånsin 12 skivor på samma dag förra våren som det var sagt förresten? Okay jag räknade, han har släppt 8 skivor som jag har hört 2010, varav flera samarbetsskivor. Och han släppte nio skivor 2009, de flesta soloskivor. Hursomhelst, Mess uttryckte sig typ så här gällande situationen med Mistah FAB:

”and regarding Mr Fab, that n****a know why I don’t fuck with him man, that n****a corny, hahahahahahahaha bitch.. I’m real, you bitch”

Och har ni sett hur Charlie Sheen beter sig? Han är manisk, tokig och övertygad om att han är tuff och alla andra är förvirrade och efterblivna. Han har alltså swagger-jackat Messy Marv om man säger.

Här är inte Mistah Fab corny i alla fall, han är allvarlig och duktig och gör real rapp med Husalah. Fast det är inte helt real rapp som det brukar låta när Mistah Fab gör real rapp, vilket är stundtals skitbra stundtals skitdåligt (som vi diskuterat tidigare). Det är helt och hållet en Husalah sång, i utförande, koncept, beat och hela faderittan. Eftersom det är första gången artisterna samarbetar, så vitt jag vet, hade jag hoppats att de skulle hitta ett sätt att komplimentera varandra lite bättre. Lite av Mistah Fab och lite av Huslah i en fin och magisk blandning. Men det blev alltså en sång  som är 100 % Husalah och Mistah FAB får vad med lite. Jag vet inte om det är en svaghet hos Husalah eller Fab, eller båda. Det är fantastiskt och så, men det hade varit kul att höra artisterna anpassa sig.

Men. Det är ändå någonting Fab har bidragit med inser jag (nu efter att redan ha skrivit biten ovan). Ämnet. Trots att Husalah är relativt nyligen en man fri att promenera i frihet, att simma i havet eller klättra i träd eller hoppa över stillastående bilar om han så önskar, så har han inte rappat så mycket om fängelsevistelsen. Jag skulle tro att det har att göra med att han satt på nån sorts minimum-security avdelning där man säkert fick glass och bullar när vakterna fyllde år och så vidare. Kanske är det för att Huslah låter bäst när han pratar om att mörda folk. Det här är med Fabs hemmaplan. Jag undrar om hans vers, som till synes handlar om en stereotyp av en svart fängelsekund, egentligen handlar om Fabbes storebrorsa som sitter inlåst för evigt.

Mistah FAB – Real Life (Ft Husalah)

Bonus: Jag har lyssnat en del på gammal osläppt The Mob Figaz musik, och jag fastnade för det här Jacka och Husalah samarbetet. Det är en toppensång.

The Jacka & Husalah – Think About You (2000)

Real Rap med Mistah F.A.B.

Jag kollade i mitt itunes och jag har helt omotiverat mycket musik med Mistah FAB på min dator. Vafan jag tyckte verkligen han var bra? Fast han kanske verkligen var bra, men nu är han så jobbig att man inte pallar ta reda på det. (Jag och Hugo har redan diskuterat saken här.) O va FAN sysslar han med nu liksom. Men, som Hugo sa, det är när Fabbie Davies snackar om that real shit som han slutar vara jobbig och skiner, och här är två låtar på det temat där FAB rappar tillsammans med andra rappare och ömsom vinner, ömsom ”förlorar”. Fast ändå inte.

Mack Maine feat. Mistah F.A.B. – Man Cry (prod. av Tha Bizness)

Mack Maine är en av Lil Waynes äldsta vänner och dom måste verkligen vara bra vänner för det finns massa anledningar för Wayne att göra sig av med snubben. Dels är Mack Maine en mer eller mindre värdelös rappare, men eftersom han är med i Young Money lyckas han ändå framstå som helt okej eftersom Gudda Gudda alltid är ännu sämre. Men framförallt är han som ett stort vandrande frågetecken kring D’wayne Carters ”street-cred” (lol). Ja menar, vi vet ju alla att Wayne varit signad rappare sen 11-års åldern så de har ju aldrig funnits sådär jättemkt tid över för that savage life men alltså, Lil Wayne har ju been through some shit, alla som i sin barndom någon gång har plockat fram en köttkniv för att försvara sin mamma mot sin styvpappa har jag inga trovärdighetsproblem med när det kommer till att rappa om smärta, hat och frustration. Vilket är ungefär vad Mack Maine försöker göra på den här låten med Mistah FAB. Ni ser kursiveringen på ”försöker”, för han misslyckas så hårt att det gör ont att lyssna på… Låten heter Man Cry och handlar om att det är okej för män att gråta, om saker o ting är tillräckligt jobbiga. Mack Maine lägger första versen som försöker handla om det men eftersom han tydligen inte har några som helst erfarenheter av jobbiga grejer öht rappar han lite om att Kanye West antagligen grät när hans mamma dog (wtf eh ja) och att han själv antagligen kommer att gråta när hans egen mamma kommer att dö (…) och sen lyckas han på nått sätt vända allt till lite smyg-skryt om hur mkt han knullar.
Sen kommer andra versen som Mistah FAB faktiskt dödar redan med sina två första två bars:

Its FAB from the bottom of the slums of the crack, where you doin so bad man
the bums give you scratch

innan han fortsätter med att berätta om råttorna i hans barndomshem och hur båda föräldrar var på crack och att hans morsa har cancer o btw hans brorsa sitter inne på över hundra år. Alltså detta är inte bara social-porr det är även riktigt bra rappat. Men saker o ting blir inte riktigt jävla pinsamma (för Mack Maine)förän i tredje versen där dom rappar tillsammans, ni ”trading bars”, vilket ju iofs alltid är fett, men alltså:

(Mack Maine:) My grandma funeral was my first time that I seen my dad cry, homie look
I cant lie, shit hurt inside, I aint wanna ride home, I was just a young’n, 5 years old,
I didnt know what was going on
(Mistah FAB:) When my father died, with his eyes wide, I sat by his bedside and I cried,
cried… Yeah I cried a sad song, Man my dad gone, God why you do my dad wrong

Mack Maine: tyckte de va lite jobbigt att se sin pappa fälla en tår på sin farmors begravning när han var FEM ÅR GAMMAL och enligt egen utsago inte ens fattade va fan som hände. Mistah FAB: satt vid sin pappas sjukshussäng när denne DOG AV AIDS.
Jag förstår ärligt talat inte att Mack Maine har låtit den här låten komma ut.

The Bay won

Mistah FAB feat. J Stalin & Shady Nate- Courtroom (också prod. av Tha Bizness)

Även här fälls det tårar när Mistah FAB rappar tillsammans med Livewire-stjärnorna
J Stalin och Shady Nate på temat ”unga svarta män som tilltalade i rättegång”. Mistah
FABs vers här inte dålig, det är en iakttagelse över ett djupt orättvist och rasistiskt
rättssystem, men den har den där storytellingdistansen medans J Stalin har den där direktheten, han rappar i första person och det är som om han är killen FAB rappar om. Vilket gör att deras verser passar väldigt bra ihop så hela det här om Mistah FAB ”vann” eller inte-temat haltar rätt rejält men jag pallar inte skriva om dehär inlägget från början nu… Alltså J Stalin, jag skulle kunna (o kommer kanske) skriva om honom i alla min inlägg här, men han har den där 2pac/Lil Boosie-grejen going on, den där absoluta avsaknaden
av distans mellan känslor och uttryck, bara i själva rösten uttrycker han allt.
Hans sista två rader, där han bara upprepar sin önskan om att aldrig mer behöva åka bak i
en piket, that shit berör mig. Kanske för att jag själv åkt bak i piket fler ggr än jag skulle önska men ändå.
Fast, om jag måste välja låtens absoluta höjdpunkt blir det ändå när Shady Nate rappar:

My crack residence is occupied by drug dealers and wise guys tryna disguise pies
but they riders in my eyes

Riktigt jävla bra rap helt enkelt.

The Bay won (igen)

Based sen 2005 baby (Del 1 – The Pack)

Så jävla små!
”Booty Bounce Bopper” var en av få toner från The Packs första mixtape som klarade hela vägen till debutalbumet ”Based Boys”.

Det här är det första i den nya Bayonnaise-serien om based och om de artister jag följt inom genren. Syftet är att visa hur genren utvecklats och förändrats sedan jag fick upp ögonen för de här ungdomarnas kreativitet kring vintern 06-07. Jag ska inte försöka mig på att förklara utvecklingen. Det kan jag inte. Jag kan det inte. Men jag kan försöka skriva lite om hur det har sett ut för mig här bortifrån. Hur based-skiten jag spelar i mina hörlurar är något helt annat idag än vad det var för några år sedan. Om några av er känner till termen based gissar jag att flera av er kopplar den till en genrens och världens mest eklektiska artister. I praktiken tänker ni kanske på vad based är 2010. Vad based blev känt som 2009. Ni tänker på mannen (gossen) som gav based ett ansikte.

Givetvis pratar jag om Berkley-ynglingen Lil B The Basedgod. Om ni inte känner till honom, han gör skitmycket musik, de mesta är konstigt som fan och en hel del är sinnessjukt fett. Han har gjort typ 2000 sånger på två år och han är populär bland ungdomar i USA, unga vuxna i Sverige och bland folk som har internet. Han är ju The Basedgod. Idag är based vad än Lil B är, men det var inte alltid så. Han lyckades ta med sig termen från sitt tonårsband The Pack och förvandla den till något helt annat. Han förvandlades till något och fortsatte bara kalla det han sysslade med för based.

Det tror jag ingen är ledsen över, eftersom det han gör är så jävla spännande och eftersom all de artister som gjorde det jag kallar based 2005-2008 nu gör helt annan musik. The Pack gör framtidsmusik som inte går att beskriva. Teamknoc gör klassisk bukt rapp. NHT Boyz gör klassisk bukt-mob music. Dilligentz medlemmarna Prank och Jay Ant börjar bli kända för sin Los Angeles blogg-rapp (typ Entourage-rapp, typ Tyga). Sirealz från Teamknoc gör bland annat musik åt Malki Means King. Bobby Brackins från Go Dav har börjat kalla sin musik och sin sinnesstämning för settled, kanske övergav han termen based när den blev alltför synonym med Lil B.

Men. För att lyckas framföra nåt sorts läsbart och greppbart om den här skiten känner jag att jag måste dela upp det. Jag får helt enkelt börja från början.

THE PACK.
Berkley-gruppen bestående av Young L, Lil B, Stunnaman och Lil Uno släppte sitt första mixtape 2005
:

Det är Lil B till vänster, sen är det Stunnaman, Young L och sist Lil Uno.

The Pack – Vans (2006)

The Pack – Booty Bounce Bopper (2005)

Den här delen av based-historien har nog en hel del koll på. The Pack är ju kända liksom. Så första based sången jag hörde var så klart Vans. Det var ju för fan en megahit. Det var första gången nån hörde The Pack antar jag. På den tiden hängde de på Too Shorts skivbolag och var typ 15 år gamla. Jävla kids alltså. Det kallades hyphy eftersom det lät lite modernt och kom från Bay Area. Men inte fan är det hyphy, det låter snarare som snap eller vad det hette, Atlanta-musiken. Det som skiljer sig är The Pack-ledaren Young L’s produktion, de dova trummorna eller vad det nu är för ljud. Vans var en hit, men den lät inte heller riktigt som The Packs andra låtar. De lärde jag mig på en eftermiddag på internet och några turer runt västerort i mammas Peugeut 206. Det fanns en klar koppling till hyphy, Mac Dre influenserna och slangen exempelvis, men det var snart tydligt att dessa ungdomar sysslade med var det de kallade based. Det var föregångaren till Los Angeles tonåringsmusiken jerkin och inte helt olikt det ungdomar sysslade med runt om hela amerika, dougie i Dallas och det hette ytterligare något annat i Memphis. Men i Bay Area hette det based. När The Pack gjorde det hette det based. Och based lät ungefär så här alltsomoftast.

The Pack – Slappin’ In The Trunk Ft Mistah FAB (2006)

The Pack – Ride My Bike (2006)

The Pack – I’m Shinin (2006)

Det här var en succé för mig. Fan vad fräscht det lät. Helt sinnessjukt bra tyckte jag. Jag visste inte vem som var vem, men jag visste till exempel att en av medlemmarna hette Uno och det är ju kul. Och det fanns mer. The Pack var vänner och bekanta med mina okända favoriter Teamknoc. Teamknoc samarbetade med NHT Boyz (som har blivit gangsters nu ju). Dilligentz hade fan skitbra musik ute. Ytterligare fler delar i den här serien följer. Då planerar jag att ta upp de här andra gruppernas bidrag. Nu räcker det för ikväll.