Hjärnan sprängdes

Fan inte ofta detta händer ändå – fyra favoriter jobbar. Det var inte ens sån jävla skräll med Iamsu och Problem på DJ Mustard-beat givetvis – men att de plockat in HUGOS favorit August Alsina. Alltså jag lyssnar ju bara på rap, aktivt alltså. Dvs, händer extremt sällan att jag aktivt lyssnar på nån Rnb-artist, vissa raphybrider liksom. Det är typ Ciara. Så för ca jag vet inte länge sen började August Alsina dyka upp som ett högaktat namn bland min New Orleans-feed (BlacknMild, Wild Wayne osv är jävligt stolta över Lousiana-artister de gillar) och jag lyssnade och för första gången nånsin har jag lyckats förutse att en RnB-artists framgång (för August är poppis om ni missat). Efter att ha misslyckats några gånger, det bör va sagt. T ex: När Happy Perez* var mannen som plockade upp en ung Miguel, gav honom låtar som Sure Thing och försökte övertyga sin feed om Miguels storhet var jag den som hoppades att Baby Bash skulle få de bra Happy Perez beatsen istället (en kompromiss skedde).

Tro inte att det här är sista gången en post på Bajonäs spårar ur och råkar handla om Baby Bash eller Happy Perez istället! Till ämnet hursom: ni vet att jag älskar Iamsu, ni vet att jag älskar Problems röst, ni vet att DJ Mustard är briljant. Nu vet ni kanske snart också att ni aldrig behöver tänka på Chris Brown igen – för vi har August Alsina. Gillar också att Mustard låter August sjunga en vers istället för att t ex bara låta honom sjunga refrängen.

Men men, eftersom jag nu har förutsett exakt 1 antal RnB-sångares framgång så ska jag se om jag kan lyckas igen. Jag håller mig i närheten av det jag tidigare lyckats med genom att tippa att en annan sångare som sjunger bra över DJ Mustard beats kan komma att bli populär. Det är Teeflii!!! <- lycka till att lista ut hur många i han stavar med efter att jag la till alla de där utropstecknen.  Jag tänker inte presentera honom så värst pga vet inte så mycket mer än att han är en av de unga artisterna från Kalifornien som gör bra musik. Här först är hans throwback-hit Rotating, den är från sommaren 2013. Sen nedan hör ni hans sång Sprung, videon är från britt-sommaren 2013 men själva låten är en throwback från YGs januari-mixtape (som jag lyssnade på en del men missade denna då).

*Onda du känner kanske till Happy Perez bäst för den här skivan. Ni som läst Bayonnaise förut kanske känner till Happy Perez bäst som Baby Bash gamla producent. Nya läsare känner kanske till Happy Perez bäst för Frank Ocean tycker om att sjunga över hans beats. Resten, känner ni inte till Happy Perez så lär er om producenter.

 

 

Lore’l o Problem

Lore’l-feat.-Problem-The-Loop

Lore’l – The Loop (Ft Problem)

 

Titeln på denna sång gör mig sugen på att se filmen In The Loop en femte gång.  Detta är väl ändå ett rätt logiskt samarbete? Lore´l är skittung, men kanske inte lika poppis som Probelm än? Det känns som att alla som lyssnar på rap vet att Lore’l ‘r tung men inte så många fler, medan Problem-fans är alla som lyssnar på rap + alla som gillar molly (ni har väl hört hans sång med de som gillar molly mest på jorden?). Så Lore’l gör det man gör, försöker nå en ny skara lyssnare genom att låta nån rappa lite på ens sång.

Ok nu kollade jag på twitter, Lore’l har 33000 följare och Probelm 36000, dvs det är typ lika kända. Möjligen har Problem 2-3000 färre följare än vad han hade haft om han hade ett artistnamn som gick att googla. Och möjligen hade Lore’l haft några fler följare om fler musiklyssnare gillade tjejer som rappar.

Anyways, jag gillar den här låten. Jag blev lite förvånad över att Problem rappar först och det tar ett tag innan vi hör Lore’l, men sen tar Lore’l över och dödar två verser. Det var inte så länge sen Lore’l gjode en låt med Problems kompis Bad Lucc, kanske är det här en grej nu? Det är det som är det där logiska jag pratade om, NYC-rappare har ju sökt sig till södern för att få ett mer poppis sound i typ tusen år och nu finns det ett annat poppis sound på västkusten. Eller whatever det finns inga regional sound längre.

 

Suzy och Problem

 

När jag började lyssna på Problem tyckte jag väl inte att det var all that. Han hade precis släppt en skiva som hette Hotels, omslaget osv och titeln fick mig att tro att det skivan skulle låta som hissmusik. Jag lyssnade ändå eftersom han hade lyckats skaffa sig rätt feta gäster, typ Too Short och E-40 och nån mer whatever. Skivan lät inte så jävla ratchet, som jag minns det, utan Problem var mer utav en Nipsey Hussle. Och alla som påminner om Nipsey Hussle påminner ju om att sova. Det är musik man snarkar högt till. Låt mig därför berätta om en dröm jag en gång hade.

Inte en vanlig jävla dröm där jag vet att jag drömmer och typ fantiserar om att jag lever i väggmålningen i filmen New Jersey Drive, ni vet eller whatever jag vet vad jag menar, huvudkaraktärens kompis var fett gangsta och hade kommit upp sig i gangster-världen, han hade sett till att nån av de mer konstnärliga själarna i gänget hade verkligen lagt hjärtat i den här målningen, ja menar gangsta-grabben ville att alla som tittade skulle veta hur cool och flärdfull han va. På väggen stod det nederst hans namn i stora bokstäver, bakom bokstäverna var fronten av en cool amerikansk caberiolet, skinande lack och gländande detaljer, i bilen satt gangstern med en kulspruta i ena handen och en stor dollarbunt i andra. Runt honom satt flera av hans närmsta kompisar, alla var lättklädda tjejer och de log och hade det det trevligt. Det var mycket tydligt att gangstern hade den här väggmålningen som en avbild av hans absoluta drömdag, han satt i sina drömmars bil, han var lite snyggare och muskligare än i verkligheten och han umgicks med precis de vänner han ville umgås med. Pengarna och kulsprutan talar ju för sig själv. Allt det här förmedlades av den här unga konstnären som så jävla uppenbart hade hamnat i fel krets. Filmen återkom aldrig till konstnärens liv så vi kan bara fantisera om att han fick uttrycka sin konstnärssjäl i en lugnare tillvaro, vi kan ju göra det lätt för oss och säga att det vad Frank Ocean som målade den väggmålningen. Det här var gangsterns drömliv och inte mitt, men jag fattar sådana drömmar kan jag också ha och det är alltså inte en sån dröm jag ska berätta om. Låt oss säga så här, nån gång under natten blev det tydligt att varken gangstern, jag eller Frank Ocean skulle ha en så god chans att överleva. Ingen av skulle ha en ynka möjliget eller ett tillfälle att nånsin igen tänka på Frank Oceans gamla väggmålning i New Jersey Drive.

Allt började med de nyfödda. Det första, eller det tidigaste jag minns från drömmen var att jag var inne i ett sjukhus, på BB. Det var något som hade hänt för plötsligt var alla nyfödda bebisar inte vanliga bebisar. De va butt fuckin crazy. Det är panikstämning, jag försöker bara fatta vad som händer och jag känner att nu händer det nu är någonting jävligt fel. Jorden är på väg att ta slut typ, alla filmer jag har sett, jag försöker samla mig jag ska inte göra samma misstag som alla detta händer i filmer. Jag var i Köpenhamn men sjukhuset var amerikanskt, jag vet såna är drömmar ibland, jag måste göra det smarta, det är min känsla. En läkare försöker med panik och fruatration i rösten förklara för en hysterisk mamma att hon inte får träffa hennes bebis. Det är nånting som är fel och ingen vet vad. Folk springer omkring, jag hinner inte uppfatta allt kaos, varför är jag ens här? Nån telfon ringer antar jag, jag är i en korridor folk springer omkring. En annan hysterisk mamma springer skrikande med sin nyfödda bebis, det är nu jag ser det bebisen har typ rabies. Bebisen skriker är röd i ansiktet och biter tag i mammans hals, hon börjar blöda och allt stannar upp, det bebisen är som en igel och alla stannar upp och kollar på det fruktansvärda. Vi kan inte tro det. jag har den där apokalypskänslan i magen. Det hörs skrik från ena håller i korridoren, plötligt kommer en bebis skrikande rabiat flygande genom luften och träffar läkaren som nyss pratat med den mamman. Barnet biter tag i hans hals och biter honom, han vrålar och vrider sig på golvet men kan inget göra bebisen är som en igel över hans ansikte.

Jag tittar ner längs korridoren och ser var bebisen kom ifrån, det står en inkaindian och han svingar en bebis fram med sin tygväska, rakt genom korrideoren i riktning mot några sköterskor. En annan inkaindian svingar fram ett annat barn. Det här är de enda karaktärerna i min dröm som är verkliga. Som jag minns från riktiga livet alltså, som inte mitt sinne hittat på. Det är indianerna från Stortorget i Köpenhamn, vid stationen ni vet som brukar spela harpa för turister för att tjäna en slant. Så min överlevarhjärna lyckas lägga ihop informationen likt vem än som läser det här har gjort, nånting har hänt så att alla barn som föds är människoköttätande zombies och de går på allt och alla, förutom dessa harpamusiker som samarbetar och kanske sprider attacken? Vem gör det här, varför? Det finns inga svar. Även om jag är i Köpenhamn kan jag bara gissa att även gangstern och Frank Ocean svävar i livsfara.

Jag minns inte hur jag kom därifrån, hur jag kom undan med livet i behåll så här långt. Vi får väl anta att jag helt enkelt sprang åt ett annat håll för att överleva. Det är zombiekaos i staden. Jag flyger runt och försöker överleva, människa efter människa dör, människa efter människa blir en zombie. Jag håller mig ifrån gatorna. Åren går och jag och ett glatt gäng slappnar av i någon lugn stad, vi får av oklara skäl komma in och hänga i ett galen-personhus. Galninger är inlåsta i de här cellerna. Det finns ingen förklaring till vad som hänt med zombierna, det är en dröm okay? Vi dricker öl, äter pizza, och av någon anledning måste vi helt plötsligt ta hand om och vakta dessa galningar över natten. De visar oss att allt är lugnt, inget kan hända ingen kan fly. Vi sitter uppe, lite nervösa men vad ska vi göra. Helt plötsligt är alla celldörrarna öppna och galningars har flytt. Ute på gatan syns de överallt, det är ett jävla inferno. Jag hittar min verkliga kompis Frida sittandes, krypandes och krålandes vid busshållplats. Frida är skrattgalen, hon skrattar hysteriskt och hon kan inte sluta. Det här är den andra verkliga personen jag drömmer om. Jag får en blackout.

Jag flyr över gatorna för zombiemobbem jagar mig. Jag ville rädda världen men jag har inte kommit en längdenhet närmare. Jag flyr in i ett lägenhetskomplex för inomhus är ändå säkrare än utomhus. Ungefär nu börjar jag vakna upp då och då. Jag är i en stuga i Grebbestad med mina vänner som jag hälsar på. Det är typ en Friggebo så liten är stugan. Jag sover på överslafen i våningssängen och jag tror fyra gånger att jag vaknat och att min kompis Wille gått upp tidigt för att surfa. När jag tillslut vaknar är det för att Wille verkligen går upp för att gå till sitt jobb. Jag somnar om och jag är inne i lägenhetskomplexet, de flesta är av alla människor är redan döda av denna zombieapokalyps och ingen vet varför. Jag letar mig fram från lägenhet till lägenhet och jag känner mig nu inte riktigt lika uppgiven eftersom en del av mig vet att jag drömmer. Men jag är ändå väldigt orolig för vad som har hänt med jorden och jag vill veta vem som ligger bakom allt. Korridorerna i detta lägenhetskomplex, som ser ut att vara byggt på 70-talet, har brungula väggar, de känns som att de bär den färgen för att lätt kunna dölja fläckar av avföring pga samma färg. Plötsligt ser jag en grupp människor som inte beter sig riktigt som jag eller någon annan av alla uppgivna jag träffat i denna postapokalyps. De har fina kostymer med beiga rockar över, de har portföljer och de verkar inte vara ett dugg drabbadd av t ex svält eller zombieatttacker. Jag närmar mig, smygandes men det hjälper inte för de upptäcker mig. De hånler och de bryr sig knappt om mig, jag verkar liksom inte alls vara ett hot för dem eller ens vara något eller någon de bryr sig om.

Fattar ni att det här är det bisarraste hittills för mig, mitt under jordens undergång finns det givetvis några välgödda jävla kostymmän som uppenbarligen ligger bakom hela skiten. Ut genom en dörr i denna äckliga korridor kliver en blek man med svart hår när till midjan och en svart läderrock fram, jag minns ju tyvärr inte alla detaljerna här men det visar sig att det är Satans son, och männen i de beiga rockarna är tyskar från Japan som är ute efter att radera omvärldens invånare från planeten för att själva få flytta in i dessa ruggiga lägenhetskomplex, ja det här är alltså exakt vad jag drömde jag är inte ansvarig för alla brister i historien. Jag vet inte varför dessa blonda tyska japaner ville erövra världen, eller varför de var blonda tyska medelålders japaner istället för något existerande, det här tänkte jag även i drömmen. Håglösheten, rädslan och vemodet över världens undergång övergår på något sätt till en svag framåtanda, för äntligen vet jag att det finns någon att vara arg på, och samtidigt som jag plötsligt vet mer känner jag mig mer förvirrad. Satan själv och resten av hans familj bjuder in sällskapet i rummet innanför dörren, eller vi hamnar där på något sätt, hans tron är riktad in mot rummet med ryggen mot lägenhetens panoramafönster som överblickar ett stadslandskap i en dal (jag är visst inte längre i Köpenhamn?). Satans familjemedlemmar ser lite ute som Loke i Thor och Avengers, rimligt djävulsutseende. Satans fru är, ja vad ska man säga en medelålders rocknroll-kvinna, blont hår och ett jävligt Jack Daniels-drickande utseende. De blonda tyskarna från Japan tycker lite att det räcker nu med zombieattackerna och de vill gärna att Satan ska lägga ner den där grejen med att alla bebisar föds som zombies, nu när västvärlden är förfallen och tom på levande människor i stort sett. Satan, som inte har horn eller röd hy utan snarare ser ut som en friskare Ozzy Osbourne, skrattar bara. Det visar sig att de japanerna blivit lurade, när de anlitade Satan för att genomföra denna apokalyps hade de inte räknat med att de själv skulle drabbas. Det visar sig också att inget barn kommer födas friskt så länge Satan och hans barn är vid livet, och de dödas inte lika lätt som människor utan vi behöver spetsa deras hjärtan och se till att spiran sitter begravd i minst 20 minuter. Japanerna flyr uppgivna och kvar är jag. Nu blir minnena av drömmen svagare, men jag lyckas ta livet av Satans barn, innan jag övertalar Satans rocknroll-fru att byta sida och hänga med mig. Satan är fastbunden med en kniv genom hjärtat och i väntan på att de 20 minuterna ska ta död på honom har jag och Satans fru sex. Drömmen kändes verklig och jag tror att jag kanske pratade sömnen och det var det pinsammaste någonsin 😦

Jag skrev det här på min telefon med Will Ferrel-filmen Semi-Pro på i bakgrunden och jag orkar inte kolla stavfel osv. Så ja, jag drömde en b-film framför en b-film. På onsdag kommer Problem och Iamsus gemensamma projekt ut, det kommer jag inte somna till för idag älskar jag Problem, och ni vet att jag älskar Iamsu. Men om jag somnar och drömmer nåt kul kanske jag berättar om det sen.

Iamsu + Fly Street Gang + Ty$ = ni fattar va

 

Det hade ju kunnat se ut hur som helst det här samarbetet. Jag vet inte om ni tänkt på det men iom att alla unga i bukten typ producerar, sjunger refränger och rappar så är det omöjligt i förväg att veta hur ett samarbete ser ut. Den här gången blev det till exempel Fly Street Gang (ni minns att folk pratade om att det var deras år i år va?) som rappar, rappar/rnb/producent-stjärnan Ty$ som sjunger refrängen och rappar/producent-stjärnan Iamsu som gjort beatet.

Det funkade ju om man säger.

Ja men då kanske ni trodde att det var den enda möjliga kombinationen av musik som kunde ske av detta gäng? Uppenbarligen inte eftersom jag precis berättade att det inte behöver vara så. Här nedan är nämligen en helt annan ny Fly Street Gang sång där rapparen Problem och rappar/producenten Iamsu rappar. Det är visserligen en rätt generic sång där de trots allt lyckas använde en bilmetafor för ett förhållningssätt till livet medan de rappar om typ ingenting, men det gör inte så mycket det låter fett.

 

Ok men så avslutningsvis vill jag bara berätta att Jonn Hart nu alltså börja släppa mer musik, denna gång har han med västkustens egen 2Chainz (för att han är med på alla sånger) Problem! Förhoppningsvis blir inte den här sången stor och Problem ersätts med typ Rick Ross, såsom Jonn Hart gjorde med sin förra hit typ.

 

Ok men really detta blir avslutningsvis. Iamsu släppte en sång helt random på Souncloud och den är kinda grym eller hur. Den här gången är det rappar/producenten P-Lo som inte rappar men som gjort beatet åt rappar/producenten Iamsu:

 

 

Nu har jag knappt lyssnat på mer musik men jag ska titta på den här nya videon av Droop-E:

 

Jocke Stalin sjunger om knark igen

 

Lite skillnad är det väl jämfört med alla knarksånger J Stalin har gjort hittills. Den absoluta majoriteten av hans knarksånger har handlat om att sälja droger, t ex till Rick James. Sen har han ju både rappat och sjungit om sin chilla-med-knark livsstil en del. Men jag tror faktiskt inte jag hört så många sånger om att hänga med tjejer som är höga.

Nu har ni chansen! Det är väl en mix av att han nuförtiden helst sjunger romantiska ballader om kärlek istället för att rappar om att mörda folk, och att han vill hänga med i tiderna. Ja svär att jag för fem år sen när jag började lyssna på buktrap läste massa rubriker om att molly var det nya crack i bukten, San Quinn va en extorsk osv, hela jävla thizz gick ju ut på det. Då gick jag direkt från att lyssna massa på en musikscen från Baton Rouge som kallade exstasyknaprande för jiggin till att lyssna på buktmusikscenen och dess thizz. Nu har världen hunnit ikapp och alla från överralt gör sånger om molly det är som att de är allt de tänker på de där musikerna.

Anyways, jag har inte alltid diggat Stalins nya sång-inte-så-mycket-rap-stil men jag tycker det funkar här. Även om jag tycker att Problem stjäl showen på slutet.

Iamsus nya skiva!

Som ni med allra största sannolikhet vet mycket väl så har $uzy 6 $peed släppts äntligen! Äntligen och äntligen, det var väl dags va. Iamsu hade ju bara släppt två skivor innan den här i år. Ja nu när vi alla lyssnat va vad tycker vi då?

Ja till att börja med, som ni hör här ovan, fuckin Juvenile är med. När gamla rävar samarbetar med yngre artister som på något sätt representerar ett nytt sound eller whatevs så brukar det ju inte alltid funka riktigt så där fantastiskt, typ som att gamlingen inte förmås anpassa sig because why skulle hen det har ju gott bra hittills (lex 50 cents rätt awkward vers på Up! (i min mening) eller Kanye och hans polare på Don’t Like), och ynglingen antingen helt storknar av förtjusning av att få göra en sång med sin idol och helt förändrar sitt sound för att passa in. Nu är det ändå ett helt vanligt P-Lo (en del av The Invasion som är produktionsteamet som bl a Iamsu jobbar i ) beat, om än inte så avancerat, men ändå vi är typ vana vid att höra nån som Problem döda sånt här.

I kortare ordalag: Juve x HBK resultatet kändes ovisst. Så fort vi hör Juves stönande röst  vid 0.17 vet vi att det funkade.

Aprop stönande röster. Apropå att Problem brukar döda såna här beats. Jag menar det här är en brukssång tills Problems vers. Det känns som att det kommer gå en vecka nu tills han har en megahit. Och det känns som att det kommer ta en månad tills folk som hört hans nya megahit går tillbaka till hans senate mixtape Welcome To Mollywood Två och börjar FuckAction-knarka skit som den här:

 

Vi får väl se hur det går! Ladda ner Iamsus tape här!

Throwbacks

Bobby Brackins – What U On (Ft Taz)

Jag är mest glad att Bobby Brackins fortsatt med det han alltid gör, och att han blir bättre och bättre på det. Om ni minns back i dagarna när han gjorde based rap innan den sortens based rap adopterats av Los Angeles helt, då lät det likadant men mycket sämre ljudkvalité osv. Och den här sortens ung Kalifornien beatas, visar det sig, är en sorts musik som verkligen tjänar på att göras ordentligt i ordentliga studior. Det här beatet är till exempel av Trev Case.

Om ni inte fattat det så skriver jag nu om musik som jag tänkt lyssna på när det kom men jag har varit så oduktig på det så sångerna har hunnit bli throwbacks innan jag ens hört dom. Allt är från 2012 dock så det är inte så himla värst gammalt.

Cousin FIK släppte till exempel det här mixtejpet för kanske mellan två och sju veckor sen, vem vet. Sickest Nword Healthy håller fortfarande på att pushas och snart kommer lite videos osv, men i väntan på det kan man ju lyssna ändå. Och det gjorde jag för ett tag sen lite snabbt och tyckte att till exempel de här två sångerna var nåt att ha.

Cousin FIK – Brand New Bitch (Ft Problem och 1splacemusic)

Problem börjar bli ett problem. Fatta hur bra han är på att jobba runt så att han tilltalar alla, han är som Drake typ, jobbar med rapnörd-favoriter som okända artister på rapnördfavoriten E-40s skivbolag, han jobbar med unga coolingar och han jobbar alltid i konstellationer där han är den snyggaste, t ex ser han till att konkurrera i blickfånget med Bobby Brackins som ni ser ovan kortbyxebärande Iamsu:

den lite äldre och rundare E-40:

sköldpaddan Laroo:

Andre Nickatina:

och

Show Banga:

Nog om det, sången vi pratade om var ju alltså Brand New Bitch och den är bra eller hur. Det finns en till sång här också:

Cousin FIK – Half These Bitches (Ft Roach Gigz & Droop E)

Här är det kul när Cousin FIK till exempel klagar på att hälften av bitchersarna han pratar om inte ens läst en bok. Jag har helt missuppfattat honom jag trodde han kanske knappt läst en bok, eftersom som han är så jävla ADHDig i sin musik och verkar ha specialintressen som molly, fest, skräckfilm och hostmedicin snarare än kunskapstörstande av det mer akademiska slaget.

Slutligen vill jag bara berätta att jag inte missat att Bearfaceds HD har släppt en riktig skiva, Pursuit of Happyness kallas det visst. Den är mastrad osv men det är massa mixtape DJ drops på den, whatever. Den innehåller bland annat den här catchiga södern-låtande sången där HD säger Chee Chee så det låter bra en masse.

HD – Chee Chee (Ft 600BJ)