V-White intervju för fan Del 2 #intervju

Beeda Weeda från Livewire dök upp på fjolårshitten Cargo Van Funk, som handlar om något av det bästa med livet, funk och skåpbilar.

Välkommen till Del 2 av Bayonnaise intervju med Vidal White från grupperna The Delinquents och V-White & The Politician. Del 1 kan läsas här.

När jag frågade Vidal om hans förhållande till hans gamle samarbetspartner i The Delinquents, G-Stack, idag och om de fortfarande gör musik tillsammans började diskussionen leda in på hur det står till med den bransch han verkar inom idag.

Vi spelar inte in någon musik för tillfället. Vi har pratat om att göra ännu en The Delinquents-skiva. Men, som du vet, tidigare var skivförsäljningen och allt det där mer privilegierad. Det är lite av en sån situation där vi inte vill komma ut och göra skada, på den historia vi har. Det är lite som om Mike Tyson hade pensionerat sig när han gjorde det, skulle han ha varit en fenomenal boxare. Han är en fenomenal boxare ändå om du känner till Mike Tyson. Men allmänheten ser på honom annorlunda nu efter att han kom tillbaka och höll på och sänkte sin standard lite grann. Så vi vill inte komma tillbaka och sänka vår standard helt enkelt.

För nu kan vi så klart inte sälja som vi gjorde när vi släppte skivor då, och sålde 30-40.000 skivor lätt. Nu skulle vi få vara nöjda med att sälja 10% av det. Och man är bara så bra som ens senaste skiva. Så vi vill inte skada de siffror vi har idag.

V-White & The Politician – We Built This (Feat. G-Stack, Ricky D)

Jag håller med Vidal White om att musikindustrin känns jävligt finurlig idag, och det är kanske inte så konstigt när man tänker på att det idag både är en mindre kaka att dela på, och fler som vill ha sin del. De olika intressenterna ser mer och mer på rapp som en bransch de kan mjölka ur så mycket som möjligt ur medan åtminstone några ännu betalar för sig, vilket leder till kortsiktigare perspektiv och ett nästan helt försvunnet delat fokus emellan att distribuera glädje i form av musik och att tjäna pengar. Det här märks väl i Bay Area. Musikaliskt vimlar det av talanger, så som fjolårssuccén Main Attraktionz, de återuppvaknade NHT Boyz, Livewire med J-Stalin i spetsen, briljanta unga producenter som Erk Tha Jerk, Traxamillion, Droop-E och Young L. Det är många som lovordas och många som spelar in fantastisk musik, men det verkar vara svårare att ta sig hela vägen, att som Bay Area-rappare nå lika långt som 90-talets största buktartister gjorde. Jag frågar Vidal om han har märkt någon skillnad i branschen och hur artister ser på rapp idag jämfört med under 90-talet.

Yeah, i början på 90-talet, då var det lugnt om du kom ut och hade din egen stil. Vi hade flera olika stilar i buktområdet, och i Oakland, på den tiden. Jag menar, bara inom rapp fanns det så att säga olika genres inom rapp. Som att folk rappade om olika saker. Du hade Hieroglyphics och det var en typ av musik. Du hade oss och det var en typ av musik. Du hade 3Xkrazy, Askari X, Pooh Man, du hade Too Short. Och alla vi hade olika stilar av rapp, och alla var accepterade. Folk accepterade en för att man hade en egen stil. Nu går det inte att vara originell eftersom radiostationernas program gillar bara en sorts musik, fattar du? De spelar inte en variation av musik. De fastnar vid en stil. Och vem som än spelas på radio och de får bra siffror, då kommer de inte spela någonting annat såvida det inte låter som artisten som hade bra siffror sist. Så det innebär att alla artister, för att slå igenom, de lyssnar in sig, radion vill att vi ska låta som den och den. Så då går de och försöker göra ett album som låter som den och den. Så nu har de tagit all originalitet ur leken, eftersom alla vill vara en stjärna. Så det gör skivor som radion vill höra och radion vill bara höra ett sorts sound. De är inte beredda att spela en variation av musik och låta ens originalitet skina, som det gjorde förr i tiden. För förr i tiden gillade all dig för din originalitet och det spelade ingen roll för alla rappade olika. Om pratade med nån från Oakland så hade de antagligen alla rappares cd-skivor eftersom de accepterade alla olika sorters musik.

Det verkar som att Bay Area är oförtjänt bortglömt i dagens rappscen. Tror du att radio, och sättet de har programmerat unga artister på det sätt du pratar om, har någonting med det att göra.

Ja Ja jag menar i Bay Area. För det första, i buktområdet stöder inte radion sina artister. Varsomhelst du åker, till Atlanta, jag åker till D.C., jag åker till Texas, var du än åker. De lokala artisterna i de städerna spelas av radion. Så i förlängningen för de lokala artisterna, när stora skivbolag kommer dit så vill de se sändningsstatistiken. De vill se hur mycket radiospelningar du har haft, det är ju sånt storbolagen kollar på. I buktområdet, tyvärr så stöder inte radiostationerna sina lokala artister. Du vet de spelar en på en lördag natt vid midnatt. Så när storbolagen kommer till radiostationerna och frågar ”Hej, hur många spelningar har ni på de här killarna”, så självklart säger de inga, eftersom de spelar ju ingen. 

 Too Short gästar på denna hyllning till V-White & The Politician’s hemstat, Kalifornien.

Han har ju rätt, tänker jag. Jag vet inte om jag håller med om att Bay Area är för homogent idag, med Sacramentos kannibalrapp-scen i åtanke, New Bay-rörelsen med en bunt artister som friskt går emellan moderna elektroniska beats och östkustiga melodier som låter som någonting Lupe Fiasco eller typ Little Brother skulle uppskatta, eller den råbarkade gangster-rappen NHT Boyz levererar. Men där bevisar han sin poäng, de spelas ju inte på radio, så det går ju inte att ha koll utan att spendera timme efter timme framför en laptop, och framför hemsidor dedikerade till musik, som Bayonnaise till exempel. Allt han hör på radion låter kanske likadant. Jag frågar honom om han tror att det är svårare eller lättare att lyckas som artist i buktområdet idag, jämfört med när han slog igenom.

Nä det är definitivt svårare idag. Och det har att göra med, ja du vet nu finns iTunes och nedladdning, inte så många närbutiker. Folk bränner cd-skivor. Förr i tiden fanns inte allt det där. Folk brände inte skivor eller laddade ner, man kunde inte ladda ner musik gratis. Du hade ingen iPad som är populärt idag, eller iPods. Nu kan du ha en person i området som har ett stort musikbibliotek, och alla betalar den killen så att han kan förse deras iPods med musik. Så du kan ha din musik på 500 iPods, och han köpte bara din skiva en gång och bara satte den på 500 iPods, på folk som inte köpt skivan.

V-White & The Politician – Iron Man

Du och The Politician har ju massa virala videor och sånt, anpassar er till den här nya online musikindustrin. Känns det som att det hjälper, eller är det dåligt för er musik?

Det skadar definitivt, definitivt skadar det. Det är en positiv och en negativ sida av det. Det positiva är att de hjälper en bli mer sedd. När du sätter dina grejer på sociala medier, din produkt och dina färdigheter, så kan hela världen se det. Det är fördelen med det. Den negativa delen är att all trafik som går igenom allt, de behöver inte betala för det. De får det gratis nu. Resultatet är att man jobbar hårdare bara. Och grejen med hela den här sociala medier grejen nu är att, förr i tiden, då brukade de verkligen lyssna på musiken. De ville höra din demo, du vet. EPMD hade en sång som hette ”Please Listen To My Demo”.

Så det brukade va ”snälla lyssna på min demo” och nu är det ”låt oss se hur många visningar du har på Youtube”. Så om du är på Youtube och äter kackerlackor och springer runt spritt språngande naken och har massa visningar, då tänker de att du kanske är en sensation. För du är ju på Youtube, och äter kackerlackor och har dig. Det har inget att göra med dina färdigheter eller med musiken. 

Ja fattar. Så nu förtiden behöver man har tusentals Youtube-visningar eller typ tio mixtejps ute för att ett skivbolag ens ska kolla på en artist.

Ja, ja. De sätter sig inte, alltså. Jag känner att de inte tar sig tid till att lyssna på musiken längre. Och jag tycker det känns som att de inte vill hjälpa till att bygga upp en artist, de vill inte satsa några pengar på någon artist. De vill att du ska gå ut och skaffa dig din egen buzz. Sen så kollar de på Youtube, och när du har fått 2-300.000, 400.000 visningar, då säger de ”nu är du redo att bli signad”. Problemet med hela branschen är att de fortsätter göra så. De signar massa snubbar och det finns ingen substans. Så det släpper ett album, och ingenting händer. Så är de tillbaka på Youtube och letar efter nästa Youtube-sensation.

I sommar kommer nästa album, Gas Station, så se upp om ni är intresserade av att höra gubbar som kan än. Bayonnaise ser i alla fall fram emot skivan.

Annonser

V-White intervju för fan Del 1 #intervju

Det här är en av promo-bilderna från till sången Cargo Van Funk, det är nog därför gänget står vid en skåpbil, Beeda Weeda till vänster och duon här i mitten och till höger.

När jag var sex år gammal släppte The Delinquents sin första EP-skiva. Det är en LP fast med typ sex låtar istället för typ 12-22 låtar som det är på de flesta album. Både EP och LP-skivor är en sorts Vinyl-skivor. Det var alltså en sorts ljudlagringsteknologi som användes innan kassettband uppfanns. Och efter kassettband kom CD-skivor, sen kom CD-rom skivor som man kunde använda i datorer, och sen uppfanns en sorts blandning mellan CD-skiva och CD-rom skiva som heter mp3, och sen helt plötsligt började folk lyssna på musik på en videostreamingtjänst som heter youtube. Vidal White är den ena halvan av The Delinquents och han har varit med om hela den här utvecklingen. Det är ju inte sjukt unikt kanske, men det är jävligt ovanligt att rappare som debuterade för nästan två decennier sen låter som V-White gör 2011.

Det här är den första delen av två som bygger på en intervju Bayonnaise gjorde med Vidal White. Del ett presenterar Vidal och hans nuvarande projekt med producenten och rapparen Big Zeke, V-White & The Politician. Vidal berättar lite om kommande projekt och om sin uppväxtstad Oakland. I del två får vi reda på vad det har blivit av G-Stack, den andra halvan av The Delinquents, och så berättar Vidal om sin syn på rappindustrin idag, vad folk gör på Youtube för att få skivkontrakt och liknande. Men vi inleder med en sprojlans ny video från V-White och The Politician (tillsammans är de duon V-White & The Politician):

 Den gamle Hieroglypcis-medlemmen Casual merverkar på Panda. Panda är den första sången som har släppts från duons nästa album, Gas Station, som ämnas släppas i sommar.

Det låter fördjävla fräscht och det är fördjävla mycket Bay Area. De två Oakland-veteranerna V-White & The Politician släppte två skivor tillsammans förra året, och båda var fullproppade med jävligt fet buktrapp. I Bayonnaise ögon, eller öron snarare, är det här ännu ett tecken på att rapparna från San Francisco-bukten och dess omnejds oslagbara förmåga att åldras med stil. Det blir gamla men det blir fan inte tråkiga, och åren går men de blir inte dåliga. Jag menar, släppte inte E-40 två av sin karriärs bästa skivor för ett par månader sen? Släppte inte kannibalrapparen Brotha Lynch Hung en tokbra skiva tidigare i år (en skiva som får en annan Sacramento rappares musik, hårdtuffing Earl Sweatshirt, att framstå som en sagostund)? Alltså hur håller de sig på en så jävla hög nivå? Jag ringde upp Vidal White och frågade honom hur det kom sig att han, som med The Delinquents släppte sin första EP 1992, kunde hålla energin uppe under en så lång karriär:

Jag rapporterar bara min livsstil, och hur jag lever. Jag menar, om du är en artist och allt du gör är att fabricera allt du pratar om, det blir svårt att fortsätta fabricera. Det är lätt för mig att rapportera om vad jag vaknar upp och gör varje dag. Det är enkelt för mig att säga, ”Jag ska dra och hoppa på min cigarettbåt och köra i 80mph. Eller att jag ska hoppa in i min Challenger och åka och skaffa 20 tums fälgar till min van. Eller att jag ska plocka fram min jet ski, eller hoppa på min Harley” – eftersom det är det jag gör. När du fabricerar allt så tar det snabbt slut på material, då måste du fabricera mer material snabbare. Det går snabbare om det är vad det är.

 Det syns ibland på V-White att han är gammal i gamet, till exempel när han på sig den där gubbkepsen.

När jag hör om överflödet i herren på andra sidan telefonlinans liv, där långt borta på andra sidan en ocean, inser jag att det antagligen är en viss skillnad på att vara rappare idag jämfört med när The Delinquents först kom fram. De verkade ha tjänat en jävla massa pengar de där rapparna, och nu laddar ungdomarna bara ner allt. Men det visar sig att Vidal delvis tillskriver sin personliga livsstil till andra aspekter i livet, då han inte bara är en artist utan även beskriver sig som en affärsman som förutom ett skivbolag äger en biltransportfirma och en mäklarfirma. När jag frågar om han alltså har en Plan B svarar han skrattande:

Haha ja. Jag har det rätt gott, jag sysselsätter mig med verksamheter som täcker fler aspekter än de flesta rappare. Jag ser alltid till att säga till rappare att de måste fokusera på att vara framgångsrika i livet. Och om musik råkar hamna under det paraplyet så är det en bonus. Men om du bara fokuserar på att lyckas med musiken, om musiken faller så faller du.

Under samtalet fortsätter Vidal berätta om en musikindustri som har förändrats, och om hur de olika intressenterna har förändrat sitt beteende. Yngre artister beter sig inte med hyfs, de konsumenter som är villiga att betala för musik har försvunnit spårlöst, medan den grupp som lever sitt liv framför datamaskiner hörs alltmer, laddar ner besinningslöst vräker med gälla röster ut sina åsikter genom youtube-kommenterar och liknande. Och det är även den gruppen de intressenterna med verklig makt lyssnar på, radiokanalernas engagemang är kortsiktigt och de kräver en homogen produkt, medan skivbolagscheferna till syns helt slutat lyssna på musik och uteslutande sysslar onyanserade graderande kalkyler över youtube-visningar snarare än att räkna stavelser. Men innan vi fortsätter med nämnda diskussioner (i Del 2) behöver vi förstå i vilket sammanhang Vidal pratar, därför föreslår jag att ni lyssnar på singelhitten Smooth Getaway här nedan, vad jag vet den enda sången från 1997 år album Big Moves som fick en video.

 Med på sången är Bart från 3XKrazy. Big Moves är den The Delinquents skiva jag har lyssnat mest på.

Hur var det att växa upp i östra Oakland?

Ja jävlar, ja menar det var hemma. Och hemma verkar ju alltid kännas som hemma var du än kommer ifrån. Så östra Oakland var hemma för mig. Jag växte upp tvärs över gatan från Eastmont Mall, med allt där. Vi gick alltid till köpcentret och handlade, det var ju därför vi hade ett köpcenter, som vi faktiskt kunde gå till och handla. Vi var stolta när det byggdes, då kunde vi plötsligt gå på bio i östra Oakland, det fanns en bowlinghall, en skridskorink. Det har funnits ett tag nu, men jag var med redan innan när Oakland vad mer av en traditionell stad.

Jag kan inte riktigt koppla vad det nu innebär att växa upp i en traditionell stad i USA, eller vad ett köpcenter egentligen betyder folk där. Vi hade ju inget köpcenter riktigt i Hässelby (förutom Åkermyntan men det var bara matbutik, apotek + två pizzerior typ) utan var tvungen att ta tunnelbanan till Vällingby eller åka in till stan. Och det var rätt töntigt att gå på bio i Vällingby. Men nog om det.

Eastmont Mall. Där kan man till exempel köpa plus size kids shoes.

Vidal inledde sin karriär som rappare genom att vara den ena halvan av rappgruppen The Delinquents.  De blev ett välkänt namn inom Bay Area-rapp under regionens guldålder, mitten av 90-talet, då artister som Tupac, Digital Underground, Hieroglyphics, Ant Banks och Too Short hade rappvärlden i sitt grepp och han släppa tre EP-skivor och tre album under de dryga 10-15 år de var verksamma. Deras senaste projekt var ett mixtejp som kom 2005, och sedan dess har Vidal och hans långtida kompanjon i rimmandet G-Stack samarbetat mer sporadiskt. Båda har släppt solomaterial, men de har vandrat på olika stigar inom Bay Area-rapp. Medan G-Stack blev en medlem i en av 2000-talets största och mäktigaste rörelser (skivbolag/movement eller nåt whatever) Thizz Entertainment, så började Vidal arbeta med den vad det verkar hårdhudade gangster-rapparen Messy Marv (det här var strax innan sludder-kola-sludder dagarna och namnbytet till The Boy Boy Young Mess).

 V-White & The Politician – How About That (2007)

Det var första gången jag hörde V-White & The Politician, på en samlingsskiva presenterad Messy Marv. Jag hade hört The Delinquents men hade inte koll på att V-White var en av medlemmarna. Det här vara under efterdyningarna till den korta perioden under 2000-talet då Bay Area var i allas ögongluggar, party- och dansmusikstilen hyphy hade varit hetare än svart, hyphyn som till mångt och mycket blev stort tack vare karisman hos rapparna inom den Thizz Entertainment. Men sen hände inget. Den stora stjärnan Mac Dre sköts till döds, och ingen annan hyphy-rappare levererade det omvärlden förväntade, eller så var inte omvärlden lika intresserade av hyphy som många hade trott. På bara några år hade hits från E-40 och Keak Da Sneak med fler satt buktområdet på rapp-kartan igen, men de hade också i allmänhetens medvetande satt ett likhetstecken emellan Bay Area och Hyphy. Jag berättade att det var första gången jag hörde V-White & The Politician tillsammans som en duo, och bar Vidal berätta om hur sången kom till:

Mess höll på att arbeta med en grej, och jag och Mess och Quinn (Sann Quinn sic) har känt varandra ett tag, de var mina små homies när de växte upp, i musikbranschen. Mess kontaktade mig och sa att han höll på med ett projekt, och han behövde mig.

På den sången, How About That, pratar ni om att inte riktigt vara en del av hyphy-rörelsen, var ni aldrig nere med hyphy?

Nej. Jag tror att hyphy var mer inriktat till en viss åldersgrupp, och inte en region, och det var det enda jag försökte säga. Och du vet, hyphy det är en grej kids höll på med. Och det var lugnt. Det är en ny stil, men kategorisera inte hela buktområdet, att vi måste göra hyphy bara för att vi gör musik.

Så jävla fett omslag. Det är som att man på en gång fattar vad de menar när de säger kallar skivan Big Moves. Till exempel att flytta en tung säkerhetsskyddad banktransportbil, det är ju en stor förflyttning.

V-White & The Politician – Should I Let The Street Shit Go ft. Ricky D

Vidal fortsätter med att berätta att han och The Politician (eller Big Zeke som han också kallas) kommer att släppa fler samarbeten med Messy Marv. Snarast på albumet Gas Station som ska släppas senare i sommar. När jag frågar om det kommer bli fler samarbeten med med Livewire-artister, som när Beeda Weeda gästade på fjolårsalbumet Stimulus Package och Stevie Joe på Streets Can Vouch berättar han att J-Stalin, Shady Nate, Philthy Rich och Stevie Joe alla kommer att finnas med på Gas Station. Jag frågar honom vad som gör så att han och Big Zeke sticker ut och skiljer sig från annan buktrapp.

Jag känner att eftersom många andra Oakland-artister, jag har varit med redan från början, så jag gör lite vad jag känner för. Jag följer inte med i vad andra artister gör. Jag lyssnar inte på vad som spelas på radion. Jag lyssnar inte på andra buktartister och tänker att jag behöver göra som de gör för att komma fram. Jag mer, jag kommenterar bara vad som händer i mitt liv och vad som är på gång och händer i mitt område. Och det är det som gör mig annorlunda för jag har en helt annan livsstil än vad många andra artister har. Det är det som är viktigt, live and direct min livsstil. Jag försöker inte få det att se snyggare ut, jag hittar inte på massa gimmickar. Jag hittar inte på något. Jag rapporterar bara om min livsstil.

I Del 2 handlar samtalet om huruvida Vidal ännu gör musik med sin partner från The Delinquents, G-Stack. Därifrån leder samtalet in på musikindustrin och skillnaderna mellan att vara en rappare på 90-talet och idag, till exempel hur stora skivbolag ser på höga Youtube-visningar som den främsta indikatorn för om en artist är värd att erbjuda ett kontrakt eller inte. Del 2 finns på här på Bayonnaise redan imorgon.