Bay Area och Justin Bieber

Som ni säkert har hört har den kanadensiska popgossen Justin Bieber släppt en ny singel, Boyfriend. Som ni säkert hört består beatet till sången av några klassiska bay area-element, trumman alltså, och rätt mycket som inte har nåt med buktens ljud att göra, gitarren och stora delar av sättet han sjunger på t ex. Det var ju inte som när en annan kanadensisk popgosse släppte en faktiskt hyphy-sång förra året. Anyways sången var nog spännande för att nån som heter Chucki Macki skulle göra en buktremix, det tycker jag är väldigt festligt.

Too Short öppnar, följt av Eddi Projex tror jag, följt av Beeda Weeda, sen kommer E-40 in lagom till gitarrerna. Turf Talk försvinner helt bakom gitarrerna medan San Quinn får vråla fritt. Ja det fortsätter lite så, det här är kanske inte det bästa ni hört på bajonäs, det spelar inte så stor roll jag tycker det är väldigt kul att höra en gubbe som San Quinn på ett beat som tillhör Justin Bieber.

E-40 – Boyfriend (Remix) (With Too Short, Clyde Carson, Kaz Kyzah, Hoodstarz, Beeda Weeda, Eddi Projex)

Game Day, mer 49ers sånger!!!

Ok så kommer ni ihåg att bajonäs har delat med sig av lite sånger som handlar om att heja på fotbollslaget San Francisco 49ers? Ja allteftersom laget har spelat sig fram i årets slutspel så har det kommit fler och fler rapsånger om framgångssagan, som ni har kunnat höra här. Nu var det säkert flera dagar sen vi delgav någon sång som handlar om 49ers så vi tänkte att det är dags igen. Den här gången, eftersom det var så länge sen sist vi skrev om 49ers, har det hunnit samlas på sig en hel drös nya sånger så vi trycker in alla här i samma post. De tidigare postade är ju till exempel Gold Blooded med Yung Mar, Who’s Got It Better Than Us med Bailey, Faithful av en hel drös Frisco-rappare, och 9ers av en helt annan hel drös med Frisco-rappare.

Sången som ni kan titta på i videon överst här är en av de sångerna som är gjord av en hel drös Frisco-rappare (Equipto bland dom), den går ju redan att lyssna på här på bajonäs men nu har det kommit en video också. Till exempel kul att de gillar Alex Smith så mycket. Det visar sig att det vanligaste sättet att hylla San Francicso 49ers är att spela in lite 49ers relaterade verser på ett känt beat, vilket ju till exempel vi hör på Faithful där uppe. Lite längre ner kan vi lyssna på några andra exempel på när det har hänt. Till exempel har totala okändingar som D-How och Ashkon spelat in 49ers-sånger på beat som ni kanske känner igen bara på titlarna. Ja ni får väl lyssna där nere annars. Whatever. Nån som heter KG (no gyllenhammar) har gjort lite samma sak. Bajonäs-favoriten LoveRance har gjort om sin egen sång Up! så att den istället för att handla om att trycka upp sig mellan benen på tjejer handlar om att ställa sig upp och trycka fram bröstet som en stolt 49ers-supporter. Det här är den första versen jag någonsin hört av LoveRance där han inte alls pratar om att gå ner på tjejer.

Ashkon – Niners In Paris

D-How The Money Mayka – Solid Gold (The Motto Remix)

LoveRance – Up! (49ers Remix)

Det finns också en ny sång om 49ers som har spelats in på ett helt eget beat. Det är gammelgubbarna Rappin 4Tay och San Quinn som tillsammans med nån annan gubbe jag inte känner till gjort sången City of The Niners. Den tredje killen heter Tony Tag och är underhållande att titta på. Sången är ju inte så värst bra kan jag inte säga men whatever den handlar ju om 49ers. Heja 49ers nu!

Imma Running Back – 49ers

Storstjärnan David Akers!

Roach Ggiz – 9ers (feat. Rappin 4 Tay, San Quinn, Yung Lott, Pac B, Cam City, Marlow Man 4000 & Berner)

David Akers är 49ers kicker. Jag tror jag läste nånstans att ingen annan spelare i hela NFL är ansvarig för lika mycket poäng, eller lika stor andel av lagets sammanlagda poäng, som David Akers. Han sparkar in bollen flera gånger per match från jättelånga avstånd. Ojojoj. Anyways när vi kommit så här långt kan vi ju inte stanna. Det hade känts fel helt enkelt att inte dela med mig av den här sprojlans nya (ok tre-fyra timmar gamla säkert) sången om fotbollslaget San Francisco 49ers. Dessutom, fan vilka bra rappare det var med på den här dängan. Gammelgubbar som 4Tay-pappan och San Quinn, och ungtuppar som Roach, Pac B, Cam City, Young Lott och Berner. Jag har ingen aning om hur gammal Marlow Man 4000 är. Jävla power-namn hursom.

Btw en gång t ex när David Akers gjorde en massa poäng var när han fejkade att han skulle sparka in bollen, det är ju det han jobbar med liksom, och istället kastade bollen åt fanders trodde alla förutom Micke Crabtree som tog emot passen och gjorde en touchdown istället (En touchdown är alltså värd 6-8 poäng medan en spark bara är värd 3 så det var en luring som var av värde).

Årsbäst 2011 i bukten tok

Alla som lyssnar på bra rap vet att det kommer alldeles för mycket bra rap från San Francisco bukten med omnejd för att någon människa ska kunna lyssna på allt på ett vaket och koncentrerat sätt, det kanske går om man använder nån sorts substans vem vet.  Bayonnaise har hursomhelst försökt klura ut vad vi tyckte var bäst, viktigast, roligast eller nåt sånt. En odefinerad lista över musik som har kommit 2011, som vi lyssnat på, kan vi väl säga.

Det vi kan säga är att det är lite av en framförhandlad lista mellan Onda och Hugo. De sa tio skivor var, fyra skivor hade båda nämnt så de hamnar överst. Sen valde de de tre resterande skivorna från var sin lista. Typ.

1.

E40 – Revenue Retrievin: Graveyard Shift & Overtime Shift

Den här skivan är egentligen två skivor ja, men vad fan så här gjorde vi förra året också när E-40 släppte de första två skivorna i sin Revenue Retrievin’ serie. Dessutom lyssnade vi på skivorna som om det vore en. Lyssna när 40water beskriver hur det var att växa upp i Vallejo och häpna över hur bäst han är. Its cold.cold out here and im not talking bout the weather.

E-40 – Born In The Struggle (Ft Mike Marshall)

2.

Berner – The White Album

Det är nåt tvångsmässigt med hur vi måste lyssna på Berner hela tiden. Han är som ett sår man inte kan sluta pilla på, omedvetet så är man där igen och igen. Jag kan inte fatta varför jag gillar honom så mycket. The White album var iallafall den platta jag lyssnat mest på i år, fan. En man på Internet sa en gång ”berner sounds like fucking ray romano rappin”, och ja det stämmer väl. Men vi jag kan inte låta bli ändå, hör ni inte vemodet, och hör ni inte vilket bra beat han har valt. Här är remixen på hans hitsång på ett beat av 2010 års stjärnproducent Bik KRIT.

3.

HD – Fresh

HD är den där fumliga killen som det var lite svårt att få grepp om, vad fan sysslade han med sa vi, han gjorde sånger som hette typ Real Hip Hop och rappade på gamla new yorkar beats. Sen lyssnade jag in mig. Sen kom 2011. De halvsömniga skivorna från 2010 Extorition Music 1 och 2 byttes ut mot typ 5 nya skivor. HD har brutit med Livewire, vilket ju borde betyda att han skulle försvinna från rampljuset. Istället har han blivit norra Oaklands mest lovande klassiska gangster-rappare (utan så mycket konkurrens visserligen, Mistah FAB och Main Attrakionz är därifrån men de gör ju inte hårding-rap direkt). Har ni hört hur The Jacka lät i början på sin karriär typ år 2000, ni fattar, det här kan bli nåt.

Men den här skivan är inte årets tredje bästa skiva från bukten bara för att HD rappar, det är nämligen buktens kanske bästa producent DJ Fresh som har gjort hela skivan. Fan vad han är bra på att göra beats, fan vad bra han är på att göra rap-sånger.

HD – Clausterphobic

4.

J. Stalin, Hell Rell & Lord Geez – Guilty By Association

Den här skrev vi om när den kom och den har dundrat hela året faktiskt. Det alla undrar är så klart vem Lord Geez är, finns han på riktigt och i så fall varför är han inte känd och respekterad? När jag lyssnar igenom den nu ett år senare kan jag bara konstatera att jag hade klockren musiksmak för ett år sen. Skönt.

Hell Rell, J. Stalin & Lord Geez – Ready To Hoe (Ft Matt Blaque)

5.

Messy Marv – Kocaine Ballads Frum My S550

Vi kan inte sluta förvånas över vad kokainet i Fillmore gör med vår favorit-rappare. Tydligen får det en att vilja göra en platta med bara ballader, klint va? Jag kan se Messy gå omkring svettig i mjukisbyxa, tända ett doftljus, freestyla till Al Green och cutta upp en linje på yoga-mattan. Allvarligt det här det mest koncentrerade Messy släppt ifrån sig på länge så det är bara att glupa i sig tokar. Och om det stämmer att E-40 har signat Messy till sin label Sick Wid It records så blir 2012 riktigt kul oavsett vad den där mayakalendern säger. Tänk Marvin på ett Droop-E beat eller kanske en samarbetsskiva med Doey Rock eller Laroo hårdslagaren.

Messy Marv – 106 & Park (Ft Lee Majors & Trae)

6. Main Attraktionz – 808 & Darkgrapez 2

Oakland-duon Main Attrakionz dök upp från ingenstans 2010 och gjorde musik som lät helt annorlunda från hur nästan allt annat lät. 2011 var året de verkligen hamnade på folks radar som en av de största akterna inom nån sorts ny Internet-rap som beskrivs med en väderreferens. Cloud rap kallas det. Om Main Attrakionz får vara exemplet så fattar vi, likt molnen bildas de efter att vatten från hela jorden dunstar upp mot himlen, likt hur MA influeras av små små detaljer från överallt, och när nog med vatten dunstat så är det så mycket ånga eller nåt att det börjar synas för det mänskliga ögat, MA spelar in en sång, så småningom blir vi medvetna om att ett moln finns i vår vy på himlen, MA delar med sig av sången på Internet, så sakteliga duggar molnet ner och likt hur människor överallt träffas av små regndroppar ibland så laddar människor överallt ner molnrapp som MA.

Det kanske inte är så det är tänkt men whatever. Main Attrakionz mötte den uppmärksamhet de fick 2011 genom att släppa jättemycket musik så alla fick höra. 808z & Heartgrapez II var den bästa skivan.

Main Attrakionz – Diamond of God

7.

Shady Nate – Son of the Hood

Hans bästa hitills, Hela Bayonnaise håller tummarna för att Shady Nate ska hålla sig från kåken 2012. Mitt förslag är att Västra Oaklands kommun går in med skattepengar och pröjsar en personlig assistent till Shady. Livewire kommer bli stora 2012 så det är värt pengarna och era barn kommer att tacka er.

Shady Nate – Crack Babies Revenge (Feat. J-Stalin And Jay Jonah)

Shady Nate – Front Page Cover (Ft Lil Blood)

8.

Iamsu – Young California

Iamsu har vi ju skrivit om en del så han känner ni. 2011 hann herren som började som producent åt Diligentz släppa två skivor, sommarens Young California och decembers The Miseducation of Iamsu. Ja ni fattar ju, den första skivan är ung och fresh den andra är nån sorts hyllning till den sortens gammal rap som det redan görs för mycket hyllningar till, sångrefränger som inte är RNB eller Crunk-N-B aktiga, och en del stränginstrument i bakgrunden. Young California var dock ett mindre mästerverk, hit efter hit säger jag. Bäst på skivan var Whole Crew.

Iamsu – Whole Crew

9.

San Quinn G.O.D. – Guns Oil And Drugs – Recession Proof

Jag tror att Quinn släppte 3 eller fyra album i år och alla var mer eller mindre feta. Grymt svårt att välja så det blev det senaste, den har allt du behöver. Quinn slarvar aldrig.

San Quinn – Loved and Lost

10.

Roach Gigz – Roachy Balboa 2

Jag trodde kanske Roach Gigz skulle bli jättepopulär över hela världen i år. Framförallt trodde jag att Roachy Balboa 2 bara var ett smakprov på vad som skulle komma. Det kom en till skivan och visst den var dunderbra, men jag ser ändå 2011 som ett mellanår för Roach, ett karriärår. Han har t ex gjort massa konserter och åkt runt USA för att tjäna pengar, det kanske har att göra med att han har ett barn att ta hand om (ni ser Roach med sin unge och hans partner i rimmandet Lil 4 Tay med deras ungar). Hursomhelst, Roach Gigz har släppt en av årets bästa plattor, och den fetaste sången handlade om rövar och sirap.

Roach Gigz – Syrup Thighs

11. Lite blandad annan skit som var fett fet:

Ja såklart har det kommit jävligt mycket annat fett som vi ändå vill nämna. Till exempel var 2011 året vi upptäckte HBK ordentligt, och deras Newbay-grej.

11.a På blandbanden Clap City 2 och 3 som släpptes i år finns det mer hits än vad man kan räkna till nästan. Leta reda på den skiten. Mike-Dash-E prestenterar, hitsen vi har hört på bajonäs är bland annat First med Smoovie Baby, AKA Frank och Loverance, vi har hört My Dick Aint Racist med Aka Frank, vi har hört Up! med Loverance (producerad och skriven av Iamsu), Iamsu och Skipper. Men det finns fler sånger som är värda att nämna på de skivorna, ja fan ni får lyssna helt enkelt.

11.b Philthy Rich släppte riktigt bra grejer i år, Trip N4 life och framför allt Loyalty B4 Royalty3 – Just fo the bitches. Ok ja vet att den är bara för the bitches men det var en för bra platta för att bara hoggerna skulle få lyssna.
(obs Onda sa en gång till Hugo: ”det är för The Bitches men jag är väl Philthy Rich bitch då för jag diggar det som fan”)

11.c San Quinn & Tuf Luv- A hustlers hope var ett ambitiöst projekt som borde fått ett eget inlägg men tyvär blev d inte så.

11.d The Jacka hade ett mellanår men han och Ampichino presenterade en riktigt fet mixtape med GAP – I am how i rap (dålig titel) som ni måste lyssna på. Förutom GAP själv så skiner Bird Money(bra rapnamn) extra starkt på ett gäng låtar. Den här skivan kommer vi skriva om inom kort, då ska ni få höra svängiga hits. Och när Jacka inte kom lika hårt som vanligt kunde vi lyssna på en annan snubbe på Jackas skivbolag, Joe Blow (jocke blås) – International Blow, han låter lite som Jacka ibland. Bra platta. Får inte glömma Stalin And Young Doe – Diesel Theraphy, däremot vill jag glömma Young Doe soloalbum.

11.e 2011 var året The Mob Figaz skulle släppa en platta igen. När den var släppt skulle Husalah släppa sin platta. Jag vet inte vad som har hänt med Fed-X platta som kom förra året förresten spårlöst försvunnen. Istället fick vi massa så-där The Jacka-projekt, och en dubbelplatta av Ap.9. Asså han är ju typ jobbig att höra alltid om han inte är med på en Mob Figaz sång. Det var bl a därför bajonäs såg jävligt mycket fram emot den där Mob Figaz plattan, så kom den inte. Istället kom ett mixtape. Mobbin Thru The West hette det och det var fan rätt fett. Det var inte som när de var som allra bäst kanske men ändå så bra att det precis inte kom med på topp 10 årets plattor.

11.f Lil B var självklart bra, han släppte en ny platta – Gold House idag som ska lyssnas på medans Beanäsen vispas. Bayonnaise hoppas även att 2012 blir Young Ls år såklart.

Mer videos

Stockhlms stadbibliotek what it do.

Okay lite mer videos som fick mig att titta haja till, som man säger. Vi börjar med en video jag kan relatera till på ett helt ometaforiskt vis. Yukmouth, San Quinn och J-Ro har spelat in en sång som handlar om deras karriärer och hur mycket de har rest. Till den här sången har de spelat in en video som handlar om att de reser och befinner sig i olika Europeiska huvudstäder + Malmö. Det gör ju jag också. Ibland är jag i olika europeiska huvudstäder + Malmö. Det är ju givetvis sjukt ointressant när Yukmouth ännu en gång rappar om sin långa och framgångsrika karriär som rappare, vars höjdpunkt fortfarande var 1995.

Men på grund av tycker om att jag tycker om Skandinavien räddas det lite  när han rappar om att hänga i Christ och när han åker tåg i Sverige osv. Det är kul att San Quinn hänger med på nåt hörn, ja menar vilken insats av Yuk, om det här leder till att ännu fler Bay rappare börjar hänga runt här omkring, jag menar det är ju inte helt orimligt att det typ kommer en Mob Figaz konsert i Köpenhamn längre. Det gick ju inte ens att tänka sig nyligen. Även att det är extremt festligt att bilderna från Stockholm består av (tror jag orkar inte kolla igen): (1) Stockholms Stadsbibliotek, (2) Strömsborgen, (3) Sveriges Riksdag. Jämför med de andra huvudstäderna, i Köpenhamn filmer de lite random byggnader men även Christiania, i Amsterdam lite randomhus men rappar ändå om Red Light. Det känns som att de inte riktigt har koll på de platser i Stockholm som kan tänkas vara coola för rappare? Jag vet inte vad det skulle va, men nån förort typ eller Under Bron eller nåt. De ba vi drar till Stockholm sen visste de inte vad de skulle göra här så de promenerade lite och filmade hus de tyckte va ballin, som Strömsborgen som ju är en borg på en egen ö mitt i stan. Jag tror att Yukmouth likt en 12-årig Hugo tittade på Strömsborgen och tänkte fan vad fett, vilket mansion mitt i stan, en egen ö cooolt.

Även extra plus för Mats Nilekär cameo.

Berner ser lite ut som nån ur Alladin med det där skägget? Som att han ska börja vissla och ett rep ska börja hänga löst i luften.

Den här videon är mest rolig eftersom jag har en likadan 49rs keps som The Jacka. Den där med hjälmen målad på. Även att det här är första gången jag hör rapparen YGS, vem är det? Man kan ju tänka sig att Y skulle kunna stå för Yoren. Jag menar det är ju inte en dag för sen att up-n-coming rappare börjar ta namn efter karaktärer i Game of Thrones. Har det skett än om ej varför har det inte skett än? Jag väntade bara på att nån i hela den här jävla sången skulle säga ”Red Like A Lannister”. Jag tror att unge Yoren sa det men jag missade. Yoren rappar bra i alla fall och sen är det ju festligt att det är en Lady Gaga sång som Lee Majors använder. Det här är ju faktiskt den näst bästa sången från Bay Area som baserar sig på Lady Gags hitsång Just Dance, efter Young L två år gamla version.

Den här sången är rätt dålig men det gör inte så mycket för vi får se vilken nedrans mysig stad San José verkar va. Skulle man bara lyssna på sången skulle man kunna tro att det var värsta favelan, gangstrigt och så vidare. Och skulle man bara filma rapparen som dyker upp circa 1.30 in i sången skulle ingen nånsin våga åka dit, förutom om för att fråga kapten Jack Sparrow om en autograf. Det är det här jag snackar om, den här mannen har helt kultiverat sjörövar-looken, han har till och med Raiders-kläder på sig. Tror ni att det är för att han hejar på Oakland-raiders? Nej, det är för att de har en pirat som emblem uppenbarligen. Således kan steget till att rappare börjar kultivera Game of Thrones-looken inte vara mer än nåt år framåt?

Titta på vyerna, balkonger med blomkrukor och fina städade gator. Det är ju ljust och fräscht. De verkar ha ett modernt och välordnat tåg som de kan åka på. Allting ser sopat och fint ut. Ja menar kolla hur mysigt det är på slutet när Lil Evil (ja farbrodern i Brasilien-hästpolo tröja) rappar vid garageinfarterna, det står fan en enbuske mellan varje garage. Alltså jag trodde det var ett skämt när han började rappa. Jag trodde typ det var nån av rapparnas kusin som fick göra en cameo. Kan rappare ta ansvar för hur de ser ut? Lil Evil ser ut som att han har en slapp söndageftermiddag och går ut med hunden typ.

White Power Berner

Jävla Berner alltså. Han är en uttalad brukare av marijuana och han älskar det!

Som ni ser är Berner vit som snö. Han kanske är nån sorts latino eller nåt i och för sig, men helvete till utseendet är han ju vitare än John MacCain. Som den ilskne Serge sa på twitters när jag sa att jag lyssnade på Berner, ”I can’t get with it, he sound like fucking Ray Romano rappin to me”, ja eller nåt sånt. Vad tycker ni? De är väl rätt lika i utseende också tycker jag.

Ray Romano hade kunnat rappa han med kanske, då hade vi verkligen vetat om han låter som Berner (eller Berner som han).

Alltså de är ju inte sjukt lika. Men, kanske att en korean skulle ha svårt att se skillnad? We all look the same för them och så vidare. Hade en korean varit på en bankett, fått hälsa på Berner snabbt, och sen på Ray Romano lite snabbt, om nån bad honom vid kvällens slut säga vem som va vem skulle han ju kanske trott att det var samma person, en rappande sitcom-skådespelare. Konstigare saker har hänt i USA hade han tänkt. Amerikaner är ju lite crazy om man säger.

Första gången jag hörde Berner var på Sean P från YoungBloodz solo-skiva från 2007:

Sean P – You Need It, We Got It (Ft San Quinn & Berner)(2007)

Hursomhelst, jag kom på att jag måste skriva om Berner häromdan. Jag lyssnade helt enkelt på den vita rapparen Berners nyaste rappalbum The White Album och insåg att han är vit och har ett album som heter The White Album. En solklar kokainreferens tänker man, speciellt eftersom det är en liten hög med kola på skivomslaget. Titta:

Fördjävla fet skiva om ni undrar.

Men det jag inte tänkte på när jag tittade på albumomslaget var att det är även är en vit kvinna med, lite i bakgrunden, ser ni henne? Berner chillar i soffan, med kolahögen i förgrunden, eftersom han sätter kokainet framför allt, eller kokainets förmåga att snortas och ge Berner en herrejösses massa stålar. Och så är den här tjejen i bakgrunden, eftersom hanteringen av brukarna alltid kommer före flanerandet med brudarna, eftersom riksdalerna alltid kommer före damerna, eftersom pengaleken alltid kommer före kärleken, eftersom knarktorskarnas behov av kolande alltid kommer före Berners behov av knullande. En sak i taget helt enkelt.

Berner – Yoko (Ft Wiz Khalifa & Big KRIT)

Det trodde jag skivan skulle handla om, och det gör den. Men jag hade inte tänkt att den vita aspekten av skivan skulle sträcka sig till att förutom att handla om det vita guldet även handla om vita kvinnor. Han älskar vita damer. Det är liksom hans favorit, collegebrudar och sånt, snow bunnies säger han. Så vänta nu, det är ju sånt man hört rappare rappa om massa gånger förut. Vita groupies och sånt, men det var ju svarta rappare. Nu har vi istället en vit rappare som rappar om att ligga med vita tjejer, så specifikt, inte bara ah jag har en tjej som jag gillar, han nämner klart och tydligt att det är en vit tjej. Och helt plötsligt blev det en The White Album istället The White Power Album.

Berner – White

Fast inte på riktigt så klart.  Snarare är Berner så nere med de andra rapparna att han har glömt bort att han själv är vit, det är en San Francisco-grej tror jag, det verkar helt enkelt som att folk/rappare umgås lite mer emellan hudfärg och ursprung där än på många andra ställen, och det som är annorlunda är att det inte nämns, det är så självklart, det är ingen grej, inget trick från skivbolag för att folk ska kunna appelera, det verkar bara vara att ibland är några av de som hängde på gatan och började rappa filipinos eller vita, och så var det med det. Till exempel är det ju ingen som har pushat Roach Gigz som det vita rapp-hoppet eller nåt sånt, som rapplyssnare gör med till exempel Yelawolf. Det är ingen som har jämfört Berner med Bubba Sparxxx, fast att de är vita och lite rundformade båda två. Tänk vad som skulle hända om Eminem började rappar om att han gillar vita tjejer.

Berner – Fed Hot Line

Livevwire-fokus: Beeda Weeda

Varje gång jag ser en rappar i lila kläder tänker jag givetvis oundvikligen på Harlem’s Purple City Byrd Gang, och hoppas att det faktiskt är deras smashhit som fått rappare över hela jorden att ta till sig färgen.

Beeda Weeda var en av skaparna av det mycket omskrivna skivbolaget Livewire Records, har jag för mig. Men det visste jag inte då. Jag har ändå inte lyssnat på Livewire-artister och varit medveten om det mer än kanske mellan 18-30 månader, jag minns J-Stalin som nån som var med på lite Thizz-släpp ibland och det var fan likadant med Beeda Weeda. Beeda var väl aldrig signad till Thizz Ent vad jag vet, men allt alla gjorde hette nånting med Thizz ett tag. Vilka jävla dagar, helvete det är inte svårt att sakna hyphyn ibland.

När jag tänker på Beeda Weeda tänker jag fortfarande på honom som en hyphy-rappare snarare än den gangster och hostmedicinsippande Livewire-rappare han är idag. Även om han ännu är en av dem som ligger närmare de klassiska hyphy-up-tempo tokstoller beaten än flera av sina kamrater i Livewire. Han han inte riktigt hoppat på 80-tals discosamplingståget som Stalin och de andra dudsen heller direkt. Han håller det jävligt kliint och släpper inte riktigt taget till den hyphyrappare han var för fem år sen, den glada pillerpoppande Beeda Weeda. Det var just fem år sen han släppte sin kanske största sång ännu, hyphy-hitten Turfs Up.

Hoppa fram typ 1.20 i videon så börjar en fantastisk video.

Jag hörde aldrig originalsången eftersom jag hörde sången först 2008, när remixen med en jävla massa stora buktrappare låg som ett bonusspår på Beeda Weedas album Da Thizzness. Och remixen är ju bättre, tycker jag, eftersom jag alltid älskar remixer, det känns som att alla går in med en rätt lättsam stämning, framförallt när det är en så positiv sång som bilåkardängan Turfs Up.

Beeda Weeda – Turfs Up (Remix) feat. Too Short, E-40, San Quinn, Turf Talk, Dem Hoodstarz, & The Team (2008)

Men det säger kanske lite mer än så, att jag gillar remixen så jävla mycket mer än originalet, jag känner att det ibland går att glömma allt Beeda Weeda säger. Han är en kompetent rappare men väldigt sällan den man minns från en sång. Och så är det ju med tusen rappare, och Beeda har fördelen att han är fantastiskt bra på att styra upp så han får fantastiska beats. Vilket vi till exempel hör på alla dängorna här nederst.

Jag kunde inte riktigt låta bli att ta med den här omslaget.

Den första Beeeda Weeda sången jag minns att jag hört är den Mac Dre samplande You Don’t Hear My Tummy, vilken jag givetvis lyssnade på eftersom Mac Dre skulle vara med. Och det är nog fortfarande en av mina Beeda Weeda favoriter. Resten av hans bästa verk enligt Juice Mannen finner ni här direkt nedan. Jag rann ut av gas lite, som man säger på engelska. Men ta och lyssna det är bra jävla musik.

Beeda Weeda – You Don’t Hear My Tummy (Ft Mac Dre)(2008)

Beeda Weeda – Whoa (Ft Hongry)(2011)

Beeda Weeda – Mack’n & Mobb’n Feat. J-Diggs (2010)

Beeda Weeda – Cuz Blood (Like This)(Ft Shady Nate)(2009)