White Power Berner

Jävla Berner alltså. Han är en uttalad brukare av marijuana och han älskar det!

Som ni ser är Berner vit som snö. Han kanske är nån sorts latino eller nåt i och för sig, men helvete till utseendet är han ju vitare än John MacCain. Som den ilskne Serge sa på twitters när jag sa att jag lyssnade på Berner, ”I can’t get with it, he sound like fucking Ray Romano rappin to me”, ja eller nåt sånt. Vad tycker ni? De är väl rätt lika i utseende också tycker jag.

Ray Romano hade kunnat rappa han med kanske, då hade vi verkligen vetat om han låter som Berner (eller Berner som han).

Alltså de är ju inte sjukt lika. Men, kanske att en korean skulle ha svårt att se skillnad? We all look the same för them och så vidare. Hade en korean varit på en bankett, fått hälsa på Berner snabbt, och sen på Ray Romano lite snabbt, om nån bad honom vid kvällens slut säga vem som va vem skulle han ju kanske trott att det var samma person, en rappande sitcom-skådespelare. Konstigare saker har hänt i USA hade han tänkt. Amerikaner är ju lite crazy om man säger.

Första gången jag hörde Berner var på Sean P från YoungBloodz solo-skiva från 2007:

Sean P – You Need It, We Got It (Ft San Quinn & Berner)(2007)

Hursomhelst, jag kom på att jag måste skriva om Berner häromdan. Jag lyssnade helt enkelt på den vita rapparen Berners nyaste rappalbum The White Album och insåg att han är vit och har ett album som heter The White Album. En solklar kokainreferens tänker man, speciellt eftersom det är en liten hög med kola på skivomslaget. Titta:

Fördjävla fet skiva om ni undrar.

Men det jag inte tänkte på när jag tittade på albumomslaget var att det är även är en vit kvinna med, lite i bakgrunden, ser ni henne? Berner chillar i soffan, med kolahögen i förgrunden, eftersom han sätter kokainet framför allt, eller kokainets förmåga att snortas och ge Berner en herrejösses massa stålar. Och så är den här tjejen i bakgrunden, eftersom hanteringen av brukarna alltid kommer före flanerandet med brudarna, eftersom riksdalerna alltid kommer före damerna, eftersom pengaleken alltid kommer före kärleken, eftersom knarktorskarnas behov av kolande alltid kommer före Berners behov av knullande. En sak i taget helt enkelt.

Berner – Yoko (Ft Wiz Khalifa & Big KRIT)

Det trodde jag skivan skulle handla om, och det gör den. Men jag hade inte tänkt att den vita aspekten av skivan skulle sträcka sig till att förutom att handla om det vita guldet även handla om vita kvinnor. Han älskar vita damer. Det är liksom hans favorit, collegebrudar och sånt, snow bunnies säger han. Så vänta nu, det är ju sånt man hört rappare rappa om massa gånger förut. Vita groupies och sånt, men det var ju svarta rappare. Nu har vi istället en vit rappare som rappar om att ligga med vita tjejer, så specifikt, inte bara ah jag har en tjej som jag gillar, han nämner klart och tydligt att det är en vit tjej. Och helt plötsligt blev det en The White Album istället The White Power Album.

Berner – White

Fast inte på riktigt så klart.  Snarare är Berner så nere med de andra rapparna att han har glömt bort att han själv är vit, det är en San Francisco-grej tror jag, det verkar helt enkelt som att folk/rappare umgås lite mer emellan hudfärg och ursprung där än på många andra ställen, och det som är annorlunda är att det inte nämns, det är så självklart, det är ingen grej, inget trick från skivbolag för att folk ska kunna appelera, det verkar bara vara att ibland är några av de som hängde på gatan och började rappa filipinos eller vita, och så var det med det. Till exempel är det ju ingen som har pushat Roach Gigz som det vita rapp-hoppet eller nåt sånt, som rapplyssnare gör med till exempel Yelawolf. Det är ingen som har jämfört Berner med Bubba Sparxxx, fast att de är vita och lite rundformade båda två. Tänk vad som skulle hända om Eminem började rappar om att han gillar vita tjejer.

Berner – Fed Hot Line

Annonser

Bra jävla musik från förr-nyss

Fed-X från The Mob Figaz rappar inte så ofta nu för tiden, men när han väl rappar är det känslofyllt och handlar främst om hans olika huvudbry. Ett huvudbry han inte rappar om så mycket är när han blev skjuten just i huvudet.

Det kommer så jävla mycket ny musik så det är fan svårt att hänga med. Jävla massa nykomlingar och gamlingar som vägrar lägga av. Äh varför skulle de göra det, de säljer ju skivor än och folk går på deras konserter, klart de ska fortsätta. Men det är svårt att hänga med hursomhelst. Så vanligtvis lyssnar jag på ny musik, uppblandat med några klassiska album från de senaste tio åren och rätt mycket fantastisk rapp-musik från 90-talet. Men! Det kom ju skitmycket feta låtar som jag spelade sönder bara för några år sedan. Det är ju tyvärr sällan tokar som lyssnar på så mycket musik som vi gör kommer ihåg att man kan gå tillbaka nåt år eller två bara för att bli skituppryckt av moderna klassiker. Så…

Hemma i Årsta.

På min lediga fredag tänker jag dela med mig av sånger som jag spelade sönder när de kom, häromåret. Givetvis inte de låtar jag spelade som mest enbart, det är ju skitsvårt att komma ihåg. Men jag tittade igenom mitt mediabibliotek, sprang mellan korridorerna och tog en cognac ur den gamla jordgloben i mitten av rummet som egentligen går att fälla upp så är det en bar. Jag hittade lite gamla sånger som är skitfeta hursomhelst. Här är dem och kanske nåt ord om dem.

Fed-X – Awful Dodger (2007)

The Jacka – Aspen (2007)

2007 var året jag upptäckte att det fanns sinnessjukt fet melankolisk mob music ifrån norra Kalifornien. Jag hade mest hört talas om The Mob Figaz från disslåtar av A-Wax och visste inte alls vilka de var, vem fan visste det. Awful Dodger är anledningen till att jag älskar alla Fed-X verser jag hört typ, rösten inger en sån jävla verklig känsla av smärta. Och Aspen är en av 2007 års bästa låtar alla kategorier, den och All Over Me skulle blivit Tear Gas ledsånger, men skivan dröjde och The Jacka snickrade ihop lite annat klassiskt material istället.

JT The Bigga Figga – World Wide (2007)

Mannen som har skapat fler artister än nån annan man. Han släpper egen musik ibland, men knappt nån lyssnar. Men fan, JT The Bigga Figga släppte en nästan klassisk skiva för bara några år sen, jävlar i mig vilka produktioner, det låter jävligt bukten, jävligt Thizz faktiskt.

Sean Paul – You Need It, We Got It (Ft San Quinn & Berner) (2007)

Jävlar i mig den swaggeriaste rapparen på jorden hänger med buktrappare. Ja det är alltså Sean P från Atlanta-gruppen Youngbloodz och inte han från Karibiska övärlden. Okay det är ingen fantastisk låt, men ändå. Jag saknar ambitionen att göra musik på såna här beats, det är bara flumknarkade från Memphis som gör det nuförtiden. Alla crunk-nissar från Atlanta försöker låta som Travis Porter/Roscoe Dash nu. Det är ju skitbra musik, så visst. Men jag saknar Atlanta-crunkens påverkan på andra regioner. Bukt-ATL samarbeten idag handlar mer om att låta som gitarrhippien Bob.

Rappin 4-Tay – Live From The 415 (Feat. San Quinn, Messy Marv, Big Rich & Seff Da Gaffla)(2007)

Shady Nate, Beeda Weeda & Kaz Kyzah – Don’t Ghostride (2008)

Live From The 415 skriker buktrapp. Det låter exakt som det brukar låta när en gammal veteranrappare gör musik nuförtiden. Inspirerat från förr som fan och med lite nya småljud i bakgrunden på beatet, lite modernare slang. Det här var Rappin 4-Tay’s senaste album, och han hade än makt att samla ihop en hel drös kanonrappare. Det gamla gardet fick en till chans att skina om man säger. Och Livewire-rapparna Beeda Weeda och Shady Nate är ungarna som parallellt visade var buktens framtid låg. Tillsammans med Kaz Kyzah från The Team tog de avstamp och visade förakt för det som kallats buktens hopp, hyphy. Livewire ville göra modern gangster-rapp till buktens signum.

Avslutningsvis, jag kan inte låta bli att lägga upp kokainsnortarfavoriten Playin With My Nose, för att uppmuntra lite kolabruk. Jag lyssnade sönder den här låten. Det var ju första gången jag hörde Messy Marv någonsin och sen dess har jag hört honom rappa circa 10.000 gånger. Och som motpunkt, bara för att Messy Marv knarkar, Don’t Lose Your Head.

Messy Marv – Playin With My Nose (2006)

Zion I – Don’t Lose Your Head (Ft Too Short)(2007)