Livewire-fokus: Shady Nate

Jag noterar att dundersuccén, jeansblöjan, inte kommit till Oakland ännu.

Det var sablars länge sen jag gjorde en Livewire-fokus post. Min ambition var att ha skrivit nåt om alla Livewire-rappare (de jag gillar i alla fall) på typ en två månader. Men det hände ju inte. Men va fan. Jag fortsätter. Och nu är det dags för Shady Nate, fenomenet från västra Oakland. Det var ju till och med Shady Nate som en gång i tiden grundade Livewire Records tillsammans med storstjärnan J-Stalin, typ runt 2004 kanske. Shady Nate ville gärna syssla med musik men han verkade va upptagen med knarklangning och andra olagligheter samtidigt, in och ut ur finkan och mitt inne i rättegångar när Livewire grundades. Som massa andra rappare tog det flera år och kanske en co-sign och ett mixtape med en DJ som mest var känd för att vara Nas turné disc jockey, ingen annan än världens fräschaste Disc Jockey, DJ Fresh för Shady Nate att bli känd och erkänd som rappare.

Det här är sånt jag har lärt mig på internet. Men det kan väl vara kul att veta. Själv hörde jag Shady Nate första gången på J-Stalins album Gas Nation, det var en jul för några år sen och jag behövde lite ny musik att lyssna på på grund av långtråkigt. Han rappade om hur bra han och hans gäng var och jag tänkte inte mer på det. Sen handlade varje sång jag hörde av honom i flera år framåt om hur mycket han tyckte om att dricka hostmedicin. Det är därför jag undrar varför han ser så smal ut på fotografiet? Alla Texas-rappare, Philly-rapparna, och till och med J-Stalin har ju fått en jävla mage av hostmedicinen. Hur fan gör Shady Nate (och Lil Wayne). Det här har nån pratat om på internet förr, men då gällde det huruvida Lil Wayne verkligen drack hostmedicin som han sa. Jag tror att både han och Shady Nate gör det, men jag tror att de kanske jobbar efter en planerad diet och träningsplan som är designad för att hålla dem i form, snärta och snygga, trots kodeinbruket. Man ska inte glömma att de blandar med läsk, så jävla mycket läsk varje dag är inte heller någonting som går förbi utan att det märks.

Shady Nate – Bofessional (Remix) ft. Beeda Weeda (2010)

Shady Nate – Sip Sumthin (Ft Jay Jonah & Lil Blood)(2009)

På Sip Sumthin börjar Shady Nate rappa med orden ”Attention, do not consume with alcohol, and please keep away from the children”. Han har ju uppenbarligen regler han följer gällande sitt brukande, här nämner han det han ändå känner att han kan nämna utan att det blir så värst töntigt. Jag tror att han egentligen skulle vilja säga, ”attention, do not consume with carbs, and please keep away from the cookies”. Sången Bofessional har dykt upp på fyra-fem Livewire-projekt under olika namn, till exempel Promethazine Dreamin’, eftersom den handlar om Promethazine som är nånting som har med kodein att göra. Det spelar in den om och om igen eftersom de verkligen gillar att sippa på Bo (bo är alltså buktens slangord för kodein-hostmedicin).

Han har rastaflätor och kallade sitt senaste projekt Mobb Marley förresten.

Men ibland gör Nate även sånger om knarklangning. Som på sångerna nedan. På Jug til exempel pratar Shady Nate och de andra rapparna om hur de langar jug, vilket jag antar är hostmedicin? Vilka andra droger förvarar man i kannor? PCP? Sjukt fet Stalin-vers för övrigt. Och på Gumbo Pot pratar de tyvärr inte om en vanlig matgumbo, inte heller är det en gumbo i stil med Rappin 4 Tay’s Gangsta Gumbo. Om ni undrar vad en Gangsta Gumbo är:

Rappin 4-Tay – What Is Gangsta Gumbo (2003)

Shady Nate – Jug (Feat. J.Stalin, X.O. & Gary Hawkins)(2009)

Shady Nate – Gumbo Pot ft. Lil Blood (2010)

Nä Shady Nate och Lil Blood pratar om en knarkgumbo. Så här har vi en rappare som främst rappar om kodeinbruk och knarklangning, vad är det? Helvete, ni får inte glömma att de två ämnena är grunden i 20 års fantastisk rappmusik från Texas. Däremot kan man fråga sig hur det kommer sig att det även blivit många buktrappares favoritämnen att rappa om?

Det vet såklart ingen, men jag kan känna att jag stundtals saknar den humoristiska realismen som präglat buktens gangster rapp historiskt. Man kan till exempel vara hård och prata om hallickande och kriminalitet, som en annan LA-rappare, men bukten har gjort sig känd för att göra det kreativt, som Spice 1’s spritmetaforer, Too Shorts karriär, Mac Dres karriär, Shock Gs alterego. E-40 och hans släktingar kunde prata om mackin genom att istället för att vråla ”Imma A Pimp”, bygga en sång kring att håna den fiktiva superhjälten Captain Save A Hoe. Jag helvete jag hade inte tänkt diskutera så värst, men tanken är, så mycket som jag älskar Livewire saknar jag stundtals den humoristiska realism som mer eller mindre försvann med Thizz nedfall (och Mac Dres död). Jag älskar mob music melankolin, men den har genom åren gått väl att kombinera en lättare sida. Livewire representerar i många fall den direkta råheten och hårdheten, men jag anser att de behöver en koppling till aspekter av vardagsflykt som inte enbart begränsar sig till drogbruk, de behöver den energi Husalah ger The Mob Figaz.

Annonser

Real Rap med Mistah F.A.B.

Jag kollade i mitt itunes och jag har helt omotiverat mycket musik med Mistah FAB på min dator. Vafan jag tyckte verkligen han var bra? Fast han kanske verkligen var bra, men nu är han så jobbig att man inte pallar ta reda på det. (Jag och Hugo har redan diskuterat saken här.) O va FAN sysslar han med nu liksom. Men, som Hugo sa, det är när Fabbie Davies snackar om that real shit som han slutar vara jobbig och skiner, och här är två låtar på det temat där FAB rappar tillsammans med andra rappare och ömsom vinner, ömsom ”förlorar”. Fast ändå inte.

Mack Maine feat. Mistah F.A.B. – Man Cry (prod. av Tha Bizness)

Mack Maine är en av Lil Waynes äldsta vänner och dom måste verkligen vara bra vänner för det finns massa anledningar för Wayne att göra sig av med snubben. Dels är Mack Maine en mer eller mindre värdelös rappare, men eftersom han är med i Young Money lyckas han ändå framstå som helt okej eftersom Gudda Gudda alltid är ännu sämre. Men framförallt är han som ett stort vandrande frågetecken kring D’wayne Carters ”street-cred” (lol). Ja menar, vi vet ju alla att Wayne varit signad rappare sen 11-års åldern så de har ju aldrig funnits sådär jättemkt tid över för that savage life men alltså, Lil Wayne har ju been through some shit, alla som i sin barndom någon gång har plockat fram en köttkniv för att försvara sin mamma mot sin styvpappa har jag inga trovärdighetsproblem med när det kommer till att rappa om smärta, hat och frustration. Vilket är ungefär vad Mack Maine försöker göra på den här låten med Mistah FAB. Ni ser kursiveringen på ”försöker”, för han misslyckas så hårt att det gör ont att lyssna på… Låten heter Man Cry och handlar om att det är okej för män att gråta, om saker o ting är tillräckligt jobbiga. Mack Maine lägger första versen som försöker handla om det men eftersom han tydligen inte har några som helst erfarenheter av jobbiga grejer öht rappar han lite om att Kanye West antagligen grät när hans mamma dog (wtf eh ja) och att han själv antagligen kommer att gråta när hans egen mamma kommer att dö (…) och sen lyckas han på nått sätt vända allt till lite smyg-skryt om hur mkt han knullar.
Sen kommer andra versen som Mistah FAB faktiskt dödar redan med sina två första två bars:

Its FAB from the bottom of the slums of the crack, where you doin so bad man
the bums give you scratch

innan han fortsätter med att berätta om råttorna i hans barndomshem och hur båda föräldrar var på crack och att hans morsa har cancer o btw hans brorsa sitter inne på över hundra år. Alltså detta är inte bara social-porr det är även riktigt bra rappat. Men saker o ting blir inte riktigt jävla pinsamma (för Mack Maine)förän i tredje versen där dom rappar tillsammans, ni ”trading bars”, vilket ju iofs alltid är fett, men alltså:

(Mack Maine:) My grandma funeral was my first time that I seen my dad cry, homie look
I cant lie, shit hurt inside, I aint wanna ride home, I was just a young’n, 5 years old,
I didnt know what was going on
(Mistah FAB:) When my father died, with his eyes wide, I sat by his bedside and I cried,
cried… Yeah I cried a sad song, Man my dad gone, God why you do my dad wrong

Mack Maine: tyckte de va lite jobbigt att se sin pappa fälla en tår på sin farmors begravning när han var FEM ÅR GAMMAL och enligt egen utsago inte ens fattade va fan som hände. Mistah FAB: satt vid sin pappas sjukshussäng när denne DOG AV AIDS.
Jag förstår ärligt talat inte att Mack Maine har låtit den här låten komma ut.

The Bay won

Mistah FAB feat. J Stalin & Shady Nate- Courtroom (också prod. av Tha Bizness)

Även här fälls det tårar när Mistah FAB rappar tillsammans med Livewire-stjärnorna
J Stalin och Shady Nate på temat ”unga svarta män som tilltalade i rättegång”. Mistah
FABs vers här inte dålig, det är en iakttagelse över ett djupt orättvist och rasistiskt
rättssystem, men den har den där storytellingdistansen medans J Stalin har den där direktheten, han rappar i första person och det är som om han är killen FAB rappar om. Vilket gör att deras verser passar väldigt bra ihop så hela det här om Mistah FAB ”vann” eller inte-temat haltar rätt rejält men jag pallar inte skriva om dehär inlägget från början nu… Alltså J Stalin, jag skulle kunna (o kommer kanske) skriva om honom i alla min inlägg här, men han har den där 2pac/Lil Boosie-grejen going on, den där absoluta avsaknaden
av distans mellan känslor och uttryck, bara i själva rösten uttrycker han allt.
Hans sista två rader, där han bara upprepar sin önskan om att aldrig mer behöva åka bak i
en piket, that shit berör mig. Kanske för att jag själv åkt bak i piket fler ggr än jag skulle önska men ändå.
Fast, om jag måste välja låtens absoluta höjdpunkt blir det ändå när Shady Nate rappar:

My crack residence is occupied by drug dealers and wise guys tryna disguise pies
but they riders in my eyes

Riktigt jävla bra rap helt enkelt.

The Bay won (igen)

Bra jävla musik från förr-nyss

Fed-X från The Mob Figaz rappar inte så ofta nu för tiden, men när han väl rappar är det känslofyllt och handlar främst om hans olika huvudbry. Ett huvudbry han inte rappar om så mycket är när han blev skjuten just i huvudet.

Det kommer så jävla mycket ny musik så det är fan svårt att hänga med. Jävla massa nykomlingar och gamlingar som vägrar lägga av. Äh varför skulle de göra det, de säljer ju skivor än och folk går på deras konserter, klart de ska fortsätta. Men det är svårt att hänga med hursomhelst. Så vanligtvis lyssnar jag på ny musik, uppblandat med några klassiska album från de senaste tio åren och rätt mycket fantastisk rapp-musik från 90-talet. Men! Det kom ju skitmycket feta låtar som jag spelade sönder bara för några år sedan. Det är ju tyvärr sällan tokar som lyssnar på så mycket musik som vi gör kommer ihåg att man kan gå tillbaka nåt år eller två bara för att bli skituppryckt av moderna klassiker. Så…

Hemma i Årsta.

På min lediga fredag tänker jag dela med mig av sånger som jag spelade sönder när de kom, häromåret. Givetvis inte de låtar jag spelade som mest enbart, det är ju skitsvårt att komma ihåg. Men jag tittade igenom mitt mediabibliotek, sprang mellan korridorerna och tog en cognac ur den gamla jordgloben i mitten av rummet som egentligen går att fälla upp så är det en bar. Jag hittade lite gamla sånger som är skitfeta hursomhelst. Här är dem och kanske nåt ord om dem.

Fed-X – Awful Dodger (2007)

The Jacka – Aspen (2007)

2007 var året jag upptäckte att det fanns sinnessjukt fet melankolisk mob music ifrån norra Kalifornien. Jag hade mest hört talas om The Mob Figaz från disslåtar av A-Wax och visste inte alls vilka de var, vem fan visste det. Awful Dodger är anledningen till att jag älskar alla Fed-X verser jag hört typ, rösten inger en sån jävla verklig känsla av smärta. Och Aspen är en av 2007 års bästa låtar alla kategorier, den och All Over Me skulle blivit Tear Gas ledsånger, men skivan dröjde och The Jacka snickrade ihop lite annat klassiskt material istället.

JT The Bigga Figga – World Wide (2007)

Mannen som har skapat fler artister än nån annan man. Han släpper egen musik ibland, men knappt nån lyssnar. Men fan, JT The Bigga Figga släppte en nästan klassisk skiva för bara några år sen, jävlar i mig vilka produktioner, det låter jävligt bukten, jävligt Thizz faktiskt.

Sean Paul – You Need It, We Got It (Ft San Quinn & Berner) (2007)

Jävlar i mig den swaggeriaste rapparen på jorden hänger med buktrappare. Ja det är alltså Sean P från Atlanta-gruppen Youngbloodz och inte han från Karibiska övärlden. Okay det är ingen fantastisk låt, men ändå. Jag saknar ambitionen att göra musik på såna här beats, det är bara flumknarkade från Memphis som gör det nuförtiden. Alla crunk-nissar från Atlanta försöker låta som Travis Porter/Roscoe Dash nu. Det är ju skitbra musik, så visst. Men jag saknar Atlanta-crunkens påverkan på andra regioner. Bukt-ATL samarbeten idag handlar mer om att låta som gitarrhippien Bob.

Rappin 4-Tay – Live From The 415 (Feat. San Quinn, Messy Marv, Big Rich & Seff Da Gaffla)(2007)

Shady Nate, Beeda Weeda & Kaz Kyzah – Don’t Ghostride (2008)

Live From The 415 skriker buktrapp. Det låter exakt som det brukar låta när en gammal veteranrappare gör musik nuförtiden. Inspirerat från förr som fan och med lite nya småljud i bakgrunden på beatet, lite modernare slang. Det här var Rappin 4-Tay’s senaste album, och han hade än makt att samla ihop en hel drös kanonrappare. Det gamla gardet fick en till chans att skina om man säger. Och Livewire-rapparna Beeda Weeda och Shady Nate är ungarna som parallellt visade var buktens framtid låg. Tillsammans med Kaz Kyzah från The Team tog de avstamp och visade förakt för det som kallats buktens hopp, hyphy. Livewire ville göra modern gangster-rapp till buktens signum.

Avslutningsvis, jag kan inte låta bli att lägga upp kokainsnortarfavoriten Playin With My Nose, för att uppmuntra lite kolabruk. Jag lyssnade sönder den här låten. Det var ju första gången jag hörde Messy Marv någonsin och sen dess har jag hört honom rappa circa 10.000 gånger. Och som motpunkt, bara för att Messy Marv knarkar, Don’t Lose Your Head.

Messy Marv – Playin With My Nose (2006)

Zion I – Don’t Lose Your Head (Ft Too Short)(2007)