Slangin and Bangin

T- Nutty gjorde kanske förra årets bästa The Tonight Show med Dj Fresh. Här är han igen tillsammans med Liq ( som jag har noll koll på ) och han har så mycket gata med sig i båset det måste vara asfalt på golvet.
Liq står upp bra och hans ATL/Memphis flyt funkar perfekt enligt mig.

T-Nutty är extremt bra att beskriva hur det känns när adrenalinet tar över och bristen på impulskontroll får en att hamna i trubbel.
Han håller hårt på den gamla snabba flippiga Sacramento-stilen som jag gillar så mycket,bara det gör att jag alltid måste kolla allt han släpper.
Här rappar T-Nutty om när han träffade C-Bo första gången, såg han som en förebild och ville bli gangbanger, hur många kan göra det?
Och av nån skum anledning så får han alltid mig att vilja lyssna på Strong Arm Steady, Blak Mickey och annan San diego rap.

Trots olika färg på deras bandanas hoppas jag att vi nån gång får höra ett album med T- Nutty och Mitchy Slick i framtiden med beats av Cricket och Dj Fresh.
Man får ju drömma.

T-Nutty and Liq-Slangin and Bangin

T-Nutty and Liq-Criminals

T-Nutty and Liq-My 1st time (feat. Big meek)

Annonser

Namn och nytt.

Yung Lott bjuder på muffins och juveler, det ser riktigt trevligt ut.

Det hände igen. Jag lyssnade på för mycket musik. I år igen. Satan alltså, jag hade verkligen tänkt dra ner på det i år. Taktiken var att begränsa mig geografiskt. Bara Bay Area tänkte jag först. Men det gick inte, jag är ju nästan lika nere med skiten från Texas, framförallt nu när Dallas har blivit sinnessjukt hett. Jag är nästan lika mycket nere med skiten från Lousiana, framförallt när Baton Rouge står så starkt. Jag är nästan lika mycket nere med skiten från Alabama, även om det är än mindre scen än så länge. Jag fick släppa Tennesse i år. Ändå blev det alldeles för mycket, alldeles alldeles för mycket.

Hur ska det gå nästa år när jag dessutom sagt att jag ska ge svensk musik en chans!??! Äh. Det får bli ett senare problem. Hursomhelst, jag hade helst velat skriva om jättemycket mer än vad jag skriver om. Nu blir det en genomgång över lite ny skit jag har lyssnat på från bukten de senaste månaderna istället. En hel del är utelämnat då jag redan skrivit om det. Kanske blir det nån till sån här genomgång i framtiden. Det här är helt enkelt en samling låter som är bra, och de är från efter sommaren typ.

Yung Lott – Supaman (Ft Ace Hood)Från ”Cupcakes & Cartier”, kommer i februari
Yung Lott
är en del av Dallas-giganten Dorrough‘s häng, Prime Time Click, och varvar gästspel på buktskivor med sådana här södern-möter-bukten bitar. Den här jäveln svänger. Hela den skivan kommer vara fullproppad med liknande södern-bukt toner och en del r-n-b blends verkar det som. Jag har varit väldigt intresserad av moderna bukt-södern samarbeten egentligen sen kändisen Sean P från Atlanta-gruppen Youngbloodz släppte en skiva fullproppad med gästspel från swag-rappare från the bay och sen Sky Balla knöt ihop buktens mob music med New Yorks Dipset och Young Jeezys USDA för några år sen.

Berner & Ampichino – Not The Way (Ft Louie Loc)
Från ”Traffic 2 – Traffic 2 – Planes Trains Automobiles”
Jag hade rätt stora förväntningar på den här skivan. Dels för att Traffic vol 1 var skitbra, men även eftersom transport-trap-rapp är min favoritgenre numera. Jag är ju tokig i Berner och Messy Marv’s samarbetsskivor om flygfrakt och båtfrakt. Den här skivan handlar om just det, plus tågfrakt! Jag kan knappt hantera det. Så jag lyssnar rätt mycket på skivan hursomhelst. Den är liksom helt okay, men inte lika briljant som de andra nämnda skivorna. Bäst på skivan är hursomhelst Not The Way, främst för Berners vers  (den andra) om hur fedsen jagar honom, hur han inte kan hämta sina pengar ens för fedsen bevakar allts, han måste bli en hallick, han kan inte ens ringa sin familj. Det är som en film. Berner som egentligen suger på att rappa kan förtrolla mig med sin melankoliska berättarteknik. Jag älskar transport-trap-rapp!

Erk Tha Jerk – Hands Up (Ft Netta Brielle)
Från ”Ners Eye View”
Erk Tha Jerk gör snällrapp om livet och sånt. Om det inte vore för favoriten Netta Brielle skulle jag snarka rätt rejält tror jag. Tentaplugg var även ett starkt skäl till att jag spelade den här skivan en del, jag rycks med för mycket i transport-trap-rapp för attt kunna koncentrera mig forskningsrapporter och sån skit. De vill att jag ska lära mig hur man skriver ordentligt! Jag vill lägga min vetenskap på nivån barsamtal, blogginlägg, twitter-funderingar, tankar över en öl och liknande. Jävka kunskap. Erk Tha Jerk är även populär bland back-pack-nördar, de vill säkert helst inte låtsas om när han gör mer festliga låtar som den där med hans grupp the FNM som jag la upp här för ett tag sen.

Sleepy D – No Hesitation Feat. JR, Zoe The Roasta, and Gwet
Från ”The Tonite Show With Sleepy D”
Sleepy D är den mindre och skrikigare brodern till gaphalsen D-Lo, som bröt igenom som rappare för bara nåt år sen. Musiken gick snabbt från festlig och livlig till stenhård och livlig. De gapar numera om mer om deras mordvanor och livet på gatan än om hur de inte är något ändå behov av prostituerade (deras genombrottssång hette No Hoe). Nu är Sleepy-D ömsom briljant och beat-dödande, ömsom skrikig och spretig. Det här är en ganska bra representativ sång för Sleepy-Ds nuvarande sound, hårt och uppbackat av DJ Fresh moderna produktion.

T-Nutty – Criptonite
Från ”The Tonite Show 2011”
DJ Fresh har blivit utsedd till världens tredje bästa DJ har jag hört. Jag fattar inte vad det betyder helt, han är väl bra på att mixa kanske? Kanske kan han scratcha? Jag vet att han har världens bästa mixtape/album-serie hursomhelst, The Tonite Show. Ibland är The Tonite Show ett album med en drös olika rappare över DJ Fresh produktion. Ibland gör han en Tonite Show med en speciell artist, som den med Sleepy D. Nån gång i höstas släpptes The Tonite Show 2011 hursomhelst. När jag först hörde den skivan inbillade jag mig att den skulle komma året 2011, alltså tidigast först om en dryg månad, men det verkade inte stämma. Det är en skitbra samling sånger, och den här härligheten med Sacramento rapparen T-Nutty är det bästa bidraget. Festligt då Sacramento-rappare nästan aldrig brukar synas framför andra.

The Hoodstarz – Live Illegal (Ft Husalah)
Från ”Controversy
Duon Dem Hoodstarz från East Palo Alto i södra delen av San Francisco-bukten har funnits på scenen i några år nu, utan att jag egentligen lagt märke till dem. Det är mest kul att de kommer från ett ställe som jag tänker har någonting med palt att göra.  Och att de nyligen verkar ha bytt namn från Dem Hoodstarz till The Hoodstarz. Undrar hur länge de tänkte på det, massa bra band som The Beatles och  The Dogg Pound hette nånting med The men Dem Franchise Boyz kanske blir ledsna om vi lämnar dem ensamma med prefixet Dem, äh de är vuxna de får klara sig själv vi byter till The. Men det är ju aldrig fel att höra Husalah Selassie bjuda upp på sång och rapp!

Lil B – GQ Magazine
Från ”Red Flame”
Om ni inte vet vem Lil B är kan ni fråga kidsen. Ungdomarna i USA i alla fall, där verkar han vara skitpopulär. De olika ungdomar jag känner till som gör musik verkar vara tokigt inspirerade i alla fall. Lil B påverkar ungefär lika mycket som Drake, Soulja Boy  Tellem och Travis Porter verkar det som. De fyra hörnstenarna i vad dagens tonåringar kommer att smältas ihop till och vad för sorts artister vi kommer få se i framtiden. Det här var den trevligaste tonen på Red Flame hursomhelst.

The Pack – Dance Floor (Ft Dev)
Från ”Wolfpack Party”
Fattar ni att The Pack har gett upp termen based till Lil B helt utan bråk? Eller? Jag vet inte. För i tiden var det så här based lät, minus basen. Det som låter påstås vara inspirerat av dubstep, vad fan är dubstep? Jag trodde att dubstep var långsam reaggae, fast inte gammal långsam reaggae utan kanske ny långsam reaggae? Som långsam reaggaeton? Ja skitsamma. Finns det nån Don Omar eller Daddy Yankee som är chopped n screwed förresten? Det skulle säkert låta festligt, jag gillar verkligen spanska. Det här är den modernaste skiten ni hört nånsin hursomhelst. Utomjording-rapp på riktigt.

Djävulens avskum

Devilz Rejectz – Death 2 My Enemies (Ft Lil Rue & Husalah)

Det här är jävligt jävla skitbra. Jag har stora problem med att välja vilka sånger jag ska dela med mig av. Av 21 är åtminstone 15 aktuella för att kalla skivans bästa sång. Det är alltså 15 sånger som alla flyger direkt in på listan över 50 bästa sånger i år. Om jag någonsin skulle göra en sån lista så klart. Jag har så svårt för att lista saker, jag har till exempel skitmånga olika favoritartister, min topp fem lista består av 25-30 rappare. The Jacka är en av dem, det är inte Ohio-rapparen Ampichino. Men va fan. Han har förmågan som tusen andra rappare saknar, han kan göra jämna och fantastiska album, gång på gång. Han vet att han aldrig kommer bli uppskattad som en känd och stor artist, istället så han fortsätter vråla in knarklangar-anthems i studion och sätta ihop sångerna så de blir sjukt bra album som han säljer själv.

Devilz Rejectz – Hustle In The Rain (Ft T-Nutty & Husalah)

The Mob Figaz – Hustle In The Rain (1999)

Som ni ser här ovan har The Jacka varit med på minst två sånger som heter Hustle In The Rain. Den lite äldre är från The Mob Figaz debut-skivan som de släppte med hjälp av C-Bo på 90-talet, det var samma årtionde som som internet blev känt förresten, och tur är väl det. Jag räknade på åren och händelserna häromdagen, det visar sig att jag för ungefär exakt åtta år sen trodde att min mailadress började med www. Det är sant. Jag kommer ihåg det, jag skulle ge min mail till en kompis som jag spelade fotboll med, vi hade varit på Seychellerna och spelat fotboll och nu skulle maila av nån anledning, han ba ”börjar din e-post adress verkligen på www, det gör de ju aldrig?” ”hehehe” svarade jag.

Ampichino från Akron, OH. Med en blåtröja och en burk.

Devilz Rejectz – Break M Off (Feat. Fed-X, Chino Nino & Luchiono)(2007)

Det här är som ni ser den andra skivan Ampichino och The Jacka släpper som Devilz Rejectz, den första kom för tre år sedan och var även den fantastisk. Jag missade den när den kom och hörde den först i februari i år tyvärr. Till skillnad från den nya skivan är den äldre gästad av en hel del folk som jag inte känner till alls, kanske är de också från Akron i Ohio. Vad har hänt här egentligen? Hur kommer det sig att en rappare från Ohio spelar inte så jäkla mycket musik med bay herrar? Det är inte ens en The Regime kontakt. Vad är det som har drivit Ohio-rappare ifrån sin egen kust till helt andra delen av kontinenten? Jag tror att det kan ha att göra med Sick Wid It Records och Rap-A-Lot Records marknadsföring på 90-talet. Det sägs nämligen att Rap-A-Lot ända sedan början på 90-talet marknadsfört sig via direkt så kallade svarta kanaler, inte via teve och radio för att få den vita medelklassen att köpa skivorna. Jag vet ju inte helt hur det gått till, fråga J-Prince, men kanske genom att turnerar runt mycket, genom att hålla sig med annonser i tidningar som Murder Dog. Det är till exempel allmänt känt att Oakland-rapparen Yukmouth är skitpopulär bland gatufolk i Philadelphia. Kanske har de satt ett frö av Bay Area-rapp kärlek även i Ohio? Är det därför Ampichino och hans kompisar spelar in så mycket musik i buktområdet?

The Jacka chillar med Cellski i bakgrunden.

De här två Devilz Rejectz skivorna är hursomhelst mer eller mindre definitionen av Mob Music, det är så jag skulle förklara det hursomhelst. Jag skulle sätta på Mob Trial III, Blow II och Devilz Rejectz I och II. Koppla av till den här skiten. Det här är riktig flygplansmusik, det här är glidflygplansmusik. Det här är melankoliskt och hårt. Ge det här en chans. Bara det att det är den senaste skivan sen kanske nån av Mob Trial-skivorna som alla medlemmar ur The Mob Figaz är samlade på samma officiella album.

Devilz Rejectz – Convo

Devilz Rejectz – 911