Nytt va

Ghost8800 – enligt egen utsago en het kaliforniska pojke.

Ghost8800 – California Hot Boy (feat Birch Boy Barie, Gigs510)

Ghost8800 och Gigs510, Oakland-pojkar. Som min kompis sa, när började rappare använda sin hotmail-adresser som rap-namn? Sjukt att de heter så konstigt och att deras namn ändå bleknar i jämförelse med den tredje rapperns namn. Den här sången handlar om hur coola de är som är från Kalifornien, men den är berättad ur ett perspektiv som om rapparna var BG. Jag gillar verkligen när ungtupparna typ snor ett gammalt flow helt öppet och gör något kul med det, jag menar det är ändå annorlunda att lyssna på Ghost8800 från 2012 år 2012 än att lyssna på BG från 1997 år 2012.

Philthy Rich – PYT (Ft Aramani Deepaul & Young L)

Det här var kul för Armani Deepaul visar sig vara buktens Gucci Mane. Jag hade verkligen inte tänkt på att han kunde låta sådär om han ville. Det här är verkligen Armanis sång, då han t ex är den som sjunger refrängen och är den enda som hörs tills typ 60% av sången redan passerat, först då rappar Philthy i typ en sekund innan Young L rappar i typ två sekunder. Young L låter jävligt fet här förresten, oväntat.

The Team – Tonight It’s Going Down (Ft Knotch)

The Team släppte en EP eller vad det heter, det är väl en sorts tolva för er som inte vet. Det var som om hyphy aldrig hade försvunnit. Vilket jävla gäng det är, Clyde Carson, Kaz Kyzah och Mayne Mannish. Det är typ sju sånger och alla låter så jävla feta. Vad fan hände. Hur fan kunde den här musiken försvinna och sen dyka upp som en megahit av Drake sju år senare? Tonight It’s Going Down är den enda sången med sång och sånt, minst hyphy men kanske ändå festast.

Mike Dash-E – Do Me (Ft C+)

Haha. Det är kul när New Bay lyssnat på nån sorts viska musik från Sverige. Det låter så i alla fall. Det är ett Jay Ant beat. Mike Dash-E förresten, jag följer han på instagram t ex, det är sjukt gulligt med en rappare som twittrar om sin GI diet varje dag. Typ; zucchini skivat som pasta, lite spinat och alltid hashtags #NOCARBLIFE #NOSALTLIFE.

Mike Dash-E.

Shill Mac – Raised In The Field

Shill Mac är ju mest känd från att ha gjort massa musik med Ap.9 från The Mob Figaz. Det betyder att han antagligen är från typ Sacramento. Han låter som att han är från Sacramento iaf. Han har släppt en skiva precis, den blandar och ger till exempel är de flesta låtarna gjorda så att de låter som att de är från förr i tiden, inte på ett bra sättet. Raised In The Field har en slowed down chorus och bra rap, vad mer kräver nån någonsin av rapp.

The Jacka – OMG (Ft J-Stalin)

OMG. Från Jackas senaste skiva. Jag vet inte varför de här två, som ju inte direkt är de två rapparna i USA som har bäst kontakt med den publik som romantiserar över internetslang osv, har gjort en sång som heter OMG. Det vet nog ingen. Jag hoppas iaf att nån vet ATT The Jacka och J-Stalin ska släppa en skiva tillsammans, jag vet till exempel inte om det är nåt som kommer ske men kanske nån annan vet? De skulle kunna heta OMG Boyz och göra covers på OMG Girlz sånger.

OMG, J-Stalin i en jacka.

Philthy Rich & The Hoodstarz – Fonk On Site (Ft Lil Blood)

Emellan Philthy Rich, Scoot aka Skutt och vad nu den andra i Hoodstarz heter har vi tre rätt bra men kanske inte helt fulländande rappare. Med fulländad menar jag en rappare som man vill lyssna på flera sånger i rad flera gånger om, det vill säga en rappare som har förmågan att rappa så att det låter bra. Då är det tur att de känner nån som Lil Blood som kan sjunga refränger ibland, fan vad jag älskar hans röst (ni kanske minns hans refräng på den här Shady Nate-dängan Onda la upp?). Och fan vad bra The Mekanix är på att slänga in lite ljud så att ett beat som är rätt långsamt låter så jävla intensivt.

MondreMAN – 50 Toes (Shady Blaze Remix)

Jag vet inte om det går att lyssna på allt Livewire gör och samtidigt hinna med att lyssna på allt Greenova släpper, alltså rent tidsmässigt finns det så många timmar på ett år att det går? Jag önskar att jag skulle kunna lyssna på senate MondreMAN skivan 1000 gånger men det går inte. Ja ni fattar klart det går men jag måste ju hinna med lite annan rappmusik också.

Annonser

Två musikvideor

Ja jävlar, alltså är det för att Freeway rappar om vinter?

Det har kommit jävla massa rapp från bukten och från andra ställen på sistone. För mycket för att jag ska hinna lyssna på allt ordentligt, så därför har det blivit två halvdana lyssningar på E-40s dubbelalbum och lite halvdana lyssningar på skivor av bland annat The DBz, Zion I & The Grouch, Thizzelle Jonez, Armani Deepaul, Stunnaman, TaM*Steez och så vidare. Jag har inte haft så värst mycket tid över eller vetat var jag ska börja, jag har lite åsikter om det mesta. Så jag surfade lite. Och så dök det upp två jävla videos som direkt slog mig som förjävla annorlunda. Den ena för att den är en mängd klipp från skidåkning i Aspen och den andra för att den borde vara från 2006.

Och Zion-I först då, de släppte en skiva med The Grouch kanske för två till sju år sen, och nu kom alltså uppföljaren för en till fyra veckor sen. Zion I har i min mening blandat en fantastisk förmåga att rida förtrollande neo-bay produktioner av Traxamillion/Rick Rock stilen, med att inspireras för jävla mycket av gammal Hieroglyphics, vilket ju inte är fel förutom att det genast känns som att Hieroglyphics gjorde bra musik förr och de som lyssnar på de som försöker låta som Hieroglypics idag bor i Nelson, BC, Canada och lyssnar förutom på buddhistrapp även på musikgenrer som Ska och Jah-Step, och några av dem lyssnar även på källan till allt som är fel med dagens musik; det organiska motståndet personifierat av Xavier Motherfuckin Rudd.

Den nya skivan handlar om saker som att man ska vara en pappa till sitt barn och hur det kan va att ha gått från vegan till icke-vegan. Det är inte helt vad jag lyssnar på eftersom det inte får mig att vilja sparka på soptunnor och vifta med armarna (vilket jag alltså tycker om att känna för att göra efter att ha lyssnat på musik). Men de får till det väldans på några sånger, bland annat sången här nedan med bayonnaise-favoriten Silk-E, och på låten som det alltså släppts en video till.

Zion I & The Grouch – Rockit Man (Ft. Silk E)

Zion I & The Grouch – Victorious People (Ft Freeway & The R.O.D. Project)

Till videon då. Det är alltså ett försök att ytterligare knyta till sig de fans som är skidåkare till största sysselsättning och intresse? Jag är ju alltså skidåkare och det är ett av mina största intressen, och jag lyssnar ju visserligen inte på samma musik som några av mina skidåkarvänner, men det lyssnar inte heller på Xavier Rudd’ig musik. De lyssnar på house, dubstep och den ultimata hemskheten, blandning mellan dubstep och roots reaggae; jahstep. Fast de är ju svenskarna. Jag kan gå med på att de kanadensiska skidåkarna jag stötte på i de kanadensiska bergen inte hade några problem med att glida runt lite med Jack Jonsson och typ det här gänget. Så jag känner att Zion-I ur sin synvinkel kanske har tagit ett bra steg som gjorde en skidvideo i Aspen? Det som är fördjävla synd bara är att den inte uppfyller våra förväntningar. Ingen av de tre syns i videon, jag hade så jävla hoppats på att få se gästrapparen Philly Freeway på en bergstopp rappandes loss om hur han är vintern själv, hur jävla dyrt hade det varit? Det hade fan varit episkt (episkt lol åtminstone), och de andra knattarna i Zion I i stora skidjackor hade varit sjukt fint.

Älskar fransarna på den blåa motorcykelhjälmen.

Hade Phia Lamour släppt den här videon och lite mer musik kanske mellan 2006 hade jag lyssnat på henne tills för alltid, jävlar vad hyphy var full med liv och rörelse och så vidare. Fan jag saknar det. Till och med en sån här sång, som ju inte är så värst spännande i sig själv, får mig att minnas hur jävla bra musik viss hyphy var. Så, vi kan se det på två sätt, varför fan gör Phia Lamour en hyphy-sång 2011? Eller, fan vad synd att hyphy-rapparen Phia Lamour inte dök upp när folk konsumerade allt som lät i närheten av hyphy. Hon hade kunnat få ett kontrakt med Sick Wid It eller liknande.

Och videon då, en av grundstenarna i hyphyn var ju givetvis bilkulturen, som illustrerades av att spela in musikvideo på gatuhörn bland diverse festliga fordon och en stor samling av lokala kids, förvuxna hörngrabbar och i det här fallet, Phias 50 närmaste väninnor som alla tagit på sig hood-club-kläderna och gungar i högklackat. Plus att en kille står inne i en buss och håller på med gatudansen turfin.

Mina favoriter:
1. När den tjocka killen sitter på marken och försöker göra sprattlande krabban?
2. Den stora filipino-gubben med sliskskägget som står i en stor jersey med en åtta på och stora solglasögon, han ser fett cool ut.

Och att videon består av två sånger. Den ena heter det mycket hyphyaktiga ”Lacookoo Remix” och i den andra rappar Phia rätt svagt om hur bra hon är på att rappa. Jag älskar den här videon.

Livevwire-fokus: Beeda Weeda

Varje gång jag ser en rappar i lila kläder tänker jag givetvis oundvikligen på Harlem’s Purple City Byrd Gang, och hoppas att det faktiskt är deras smashhit som fått rappare över hela jorden att ta till sig färgen.

Beeda Weeda var en av skaparna av det mycket omskrivna skivbolaget Livewire Records, har jag för mig. Men det visste jag inte då. Jag har ändå inte lyssnat på Livewire-artister och varit medveten om det mer än kanske mellan 18-30 månader, jag minns J-Stalin som nån som var med på lite Thizz-släpp ibland och det var fan likadant med Beeda Weeda. Beeda var väl aldrig signad till Thizz Ent vad jag vet, men allt alla gjorde hette nånting med Thizz ett tag. Vilka jävla dagar, helvete det är inte svårt att sakna hyphyn ibland.

När jag tänker på Beeda Weeda tänker jag fortfarande på honom som en hyphy-rappare snarare än den gangster och hostmedicinsippande Livewire-rappare han är idag. Även om han ännu är en av dem som ligger närmare de klassiska hyphy-up-tempo tokstoller beaten än flera av sina kamrater i Livewire. Han han inte riktigt hoppat på 80-tals discosamplingståget som Stalin och de andra dudsen heller direkt. Han håller det jävligt kliint och släpper inte riktigt taget till den hyphyrappare han var för fem år sen, den glada pillerpoppande Beeda Weeda. Det var just fem år sen han släppte sin kanske största sång ännu, hyphy-hitten Turfs Up.

Hoppa fram typ 1.20 i videon så börjar en fantastisk video.

Jag hörde aldrig originalsången eftersom jag hörde sången först 2008, när remixen med en jävla massa stora buktrappare låg som ett bonusspår på Beeda Weedas album Da Thizzness. Och remixen är ju bättre, tycker jag, eftersom jag alltid älskar remixer, det känns som att alla går in med en rätt lättsam stämning, framförallt när det är en så positiv sång som bilåkardängan Turfs Up.

Beeda Weeda – Turfs Up (Remix) feat. Too Short, E-40, San Quinn, Turf Talk, Dem Hoodstarz, & The Team (2008)

Men det säger kanske lite mer än så, att jag gillar remixen så jävla mycket mer än originalet, jag känner att det ibland går att glömma allt Beeda Weeda säger. Han är en kompetent rappare men väldigt sällan den man minns från en sång. Och så är det ju med tusen rappare, och Beeda har fördelen att han är fantastiskt bra på att styra upp så han får fantastiska beats. Vilket vi till exempel hör på alla dängorna här nederst.

Jag kunde inte riktigt låta bli att ta med den här omslaget.

Den första Beeeda Weeda sången jag minns att jag hört är den Mac Dre samplande You Don’t Hear My Tummy, vilken jag givetvis lyssnade på eftersom Mac Dre skulle vara med. Och det är nog fortfarande en av mina Beeda Weeda favoriter. Resten av hans bästa verk enligt Juice Mannen finner ni här direkt nedan. Jag rann ut av gas lite, som man säger på engelska. Men ta och lyssna det är bra jävla musik.

Beeda Weeda – You Don’t Hear My Tummy (Ft Mac Dre)(2008)

Beeda Weeda – Whoa (Ft Hongry)(2011)

Beeda Weeda – Mack’n & Mobb’n Feat. J-Diggs (2010)

Beeda Weeda – Cuz Blood (Like This)(Ft Shady Nate)(2009)

Namn och nytt 3

Den riktiga Phillip Drummond står där bak till vänster.

Då har jag varit borta en vecka. Det känns knappt som att det här året gått en vecka. Snart är det 2012 och då spelar inget av det här nån roll längre. Fy fan. Hela skiten är på väg åt helvete. Vem fan är Phillip Drummond? Han verkar ha varit en karaktär i en ganska känd teveserie som ingen kommer komma ihåg efter 2012 när Maya-indianerna straffar världen genom jordbävningar och tsunamis som når hela vägen upp till Åreskutan och säkert hela vägen ner till Smygehuk. För att spanjorerna tog deras jävla choklad och lurade dem att bli sjuka i europeiska smittohärdar och spritsjukan. Det har kommit lite ny musik i alla fall. Dr Dre får skynda sig att släppa Detox om han ska hinna skina lite på sin ålders höst innan 2012 slår sina klor i världen och dess missöden.

Messy Marv – Phillip Drummond (Ft Chalie Boy)

The Boy Boy Young Mess har hursomhelst spelat in en sång som handlar om den här konstiga gubben Phillip Drummond. Han har anlitat Texas-tjockisen Chalie Boy som rytmisk vokalistpartner. Chalie Boy är typ lika bra som Trey Songz men har ätit fler hamburgare och tar inte av sig tröjan lika ofta. Mess är lika lat som vanligt. Han låter så där slapp och nerkolad som han har gjort de senaste åren, fast nu är det inte lika bra längre. Vem hade kunnat ana att knarkbruk kan påverka en artist negativt (musikaliskt). Eller så har det med annat att göra. Men fortfarande, vem fan är Phillip Drummond?

Mess släppte i alla fall en bild tillsammans med släppet av den här sången. Han har bytt plats med Phillip Drummond i bilden, och har således lyckats visualisera vad han menar när han säger ”I’m Phillip Drummond”.

Freeway – All Kinds of Them (Ft The Jacka & Husalah)

Freeway och The Jacka har jobbat ett antal gånger tidigare. Freeway har gästat The Jackas album Tear Gas och på Go Bots 2 till exempel. Men så vitt jag vet har The Jacka aldrig gästat en Freeway-skiva. Det är kanske nu det är dags. Eller så är det den första låten från sommarens kanske mest efterlängtade släpp, Jackson och Freeways samarbetsskiva.  Det får vi antagligen reda på innan 2012. Husalah är med på en kant, antagligen mest för att han är världens bästa rappare och gör typ alla sånger bättre.

Lil Uno – Rich Nigga (Ft Lil Rue)

The Packs sämsta medlem på alla sätt och vis heter Uno. Han är dålig på att rappa och verkar vara rätt töntig. På en sång sjunger han ”pay me, or pay me no attention, and did I mention I’m the center of attention”. Det är kul för han är ju typ rapparen i Bay Area med minst hype. Men men. Det tycker inte Sirealz från Teamknoc. Sirealz har typ gjort 2000 skitbra beats och har låtit en hel del urusla rappare lägga verser över dem. Han själv är rätt bra på att rappa och skulle kunna producera och spela in egen rapp i mängder och släppa det på youtube så att han åtminstone fick lite internethajp som Young L från The Pack. Men nej då han väljer att producera jävla Lil Unos hela mixtape. Ja om ni undrar består alltså hela Lil Unos nya mixtape Sushi av fantastiska beast och undermålig rapp. Så för beatsens skull har jag lyssnat på det typ tre gånger.

Drew Deezy – We International (Bay Area Remix)(Ft The Jacka, Husalah, Nio Tha Gift, Philthy Rich, Big Rich, The Hoodstarz)

Det har kommit en Bay Area Remix av en låt jag inte hade hört innan. Drew Deezy är nån bekanting till superproducenten Traxamillion, och det låter jättemycket som ett Traxamillion beats. Annars vet jag inte så mycket. Men, jag älskar anthem-låtar. Och en hel bunt skitbra rappare gör sig besvär.

Det får räcka för idag.

Namn och nytt.

Yung Lott bjuder på muffins och juveler, det ser riktigt trevligt ut.

Det hände igen. Jag lyssnade på för mycket musik. I år igen. Satan alltså, jag hade verkligen tänkt dra ner på det i år. Taktiken var att begränsa mig geografiskt. Bara Bay Area tänkte jag först. Men det gick inte, jag är ju nästan lika nere med skiten från Texas, framförallt nu när Dallas har blivit sinnessjukt hett. Jag är nästan lika mycket nere med skiten från Lousiana, framförallt när Baton Rouge står så starkt. Jag är nästan lika mycket nere med skiten från Alabama, även om det är än mindre scen än så länge. Jag fick släppa Tennesse i år. Ändå blev det alldeles för mycket, alldeles alldeles för mycket.

Hur ska det gå nästa år när jag dessutom sagt att jag ska ge svensk musik en chans!??! Äh. Det får bli ett senare problem. Hursomhelst, jag hade helst velat skriva om jättemycket mer än vad jag skriver om. Nu blir det en genomgång över lite ny skit jag har lyssnat på från bukten de senaste månaderna istället. En hel del är utelämnat då jag redan skrivit om det. Kanske blir det nån till sån här genomgång i framtiden. Det här är helt enkelt en samling låter som är bra, och de är från efter sommaren typ.

Yung Lott – Supaman (Ft Ace Hood)Från ”Cupcakes & Cartier”, kommer i februari
Yung Lott
är en del av Dallas-giganten Dorrough‘s häng, Prime Time Click, och varvar gästspel på buktskivor med sådana här södern-möter-bukten bitar. Den här jäveln svänger. Hela den skivan kommer vara fullproppad med liknande södern-bukt toner och en del r-n-b blends verkar det som. Jag har varit väldigt intresserad av moderna bukt-södern samarbeten egentligen sen kändisen Sean P från Atlanta-gruppen Youngbloodz släppte en skiva fullproppad med gästspel från swag-rappare från the bay och sen Sky Balla knöt ihop buktens mob music med New Yorks Dipset och Young Jeezys USDA för några år sen.

Berner & Ampichino – Not The Way (Ft Louie Loc)
Från ”Traffic 2 – Traffic 2 – Planes Trains Automobiles”
Jag hade rätt stora förväntningar på den här skivan. Dels för att Traffic vol 1 var skitbra, men även eftersom transport-trap-rapp är min favoritgenre numera. Jag är ju tokig i Berner och Messy Marv’s samarbetsskivor om flygfrakt och båtfrakt. Den här skivan handlar om just det, plus tågfrakt! Jag kan knappt hantera det. Så jag lyssnar rätt mycket på skivan hursomhelst. Den är liksom helt okay, men inte lika briljant som de andra nämnda skivorna. Bäst på skivan är hursomhelst Not The Way, främst för Berners vers  (den andra) om hur fedsen jagar honom, hur han inte kan hämta sina pengar ens för fedsen bevakar allts, han måste bli en hallick, han kan inte ens ringa sin familj. Det är som en film. Berner som egentligen suger på att rappa kan förtrolla mig med sin melankoliska berättarteknik. Jag älskar transport-trap-rapp!

Erk Tha Jerk – Hands Up (Ft Netta Brielle)
Från ”Ners Eye View”
Erk Tha Jerk gör snällrapp om livet och sånt. Om det inte vore för favoriten Netta Brielle skulle jag snarka rätt rejält tror jag. Tentaplugg var även ett starkt skäl till att jag spelade den här skivan en del, jag rycks med för mycket i transport-trap-rapp för attt kunna koncentrera mig forskningsrapporter och sån skit. De vill att jag ska lära mig hur man skriver ordentligt! Jag vill lägga min vetenskap på nivån barsamtal, blogginlägg, twitter-funderingar, tankar över en öl och liknande. Jävka kunskap. Erk Tha Jerk är även populär bland back-pack-nördar, de vill säkert helst inte låtsas om när han gör mer festliga låtar som den där med hans grupp the FNM som jag la upp här för ett tag sen.

Sleepy D – No Hesitation Feat. JR, Zoe The Roasta, and Gwet
Från ”The Tonite Show With Sleepy D”
Sleepy D är den mindre och skrikigare brodern till gaphalsen D-Lo, som bröt igenom som rappare för bara nåt år sen. Musiken gick snabbt från festlig och livlig till stenhård och livlig. De gapar numera om mer om deras mordvanor och livet på gatan än om hur de inte är något ändå behov av prostituerade (deras genombrottssång hette No Hoe). Nu är Sleepy-D ömsom briljant och beat-dödande, ömsom skrikig och spretig. Det här är en ganska bra representativ sång för Sleepy-Ds nuvarande sound, hårt och uppbackat av DJ Fresh moderna produktion.

T-Nutty – Criptonite
Från ”The Tonite Show 2011”
DJ Fresh har blivit utsedd till världens tredje bästa DJ har jag hört. Jag fattar inte vad det betyder helt, han är väl bra på att mixa kanske? Kanske kan han scratcha? Jag vet att han har världens bästa mixtape/album-serie hursomhelst, The Tonite Show. Ibland är The Tonite Show ett album med en drös olika rappare över DJ Fresh produktion. Ibland gör han en Tonite Show med en speciell artist, som den med Sleepy D. Nån gång i höstas släpptes The Tonite Show 2011 hursomhelst. När jag först hörde den skivan inbillade jag mig att den skulle komma året 2011, alltså tidigast först om en dryg månad, men det verkade inte stämma. Det är en skitbra samling sånger, och den här härligheten med Sacramento rapparen T-Nutty är det bästa bidraget. Festligt då Sacramento-rappare nästan aldrig brukar synas framför andra.

The Hoodstarz – Live Illegal (Ft Husalah)
Från ”Controversy
Duon Dem Hoodstarz från East Palo Alto i södra delen av San Francisco-bukten har funnits på scenen i några år nu, utan att jag egentligen lagt märke till dem. Det är mest kul att de kommer från ett ställe som jag tänker har någonting med palt att göra.  Och att de nyligen verkar ha bytt namn från Dem Hoodstarz till The Hoodstarz. Undrar hur länge de tänkte på det, massa bra band som The Beatles och  The Dogg Pound hette nånting med The men Dem Franchise Boyz kanske blir ledsna om vi lämnar dem ensamma med prefixet Dem, äh de är vuxna de får klara sig själv vi byter till The. Men det är ju aldrig fel att höra Husalah Selassie bjuda upp på sång och rapp!

Lil B – GQ Magazine
Från ”Red Flame”
Om ni inte vet vem Lil B är kan ni fråga kidsen. Ungdomarna i USA i alla fall, där verkar han vara skitpopulär. De olika ungdomar jag känner till som gör musik verkar vara tokigt inspirerade i alla fall. Lil B påverkar ungefär lika mycket som Drake, Soulja Boy  Tellem och Travis Porter verkar det som. De fyra hörnstenarna i vad dagens tonåringar kommer att smältas ihop till och vad för sorts artister vi kommer få se i framtiden. Det här var den trevligaste tonen på Red Flame hursomhelst.

The Pack – Dance Floor (Ft Dev)
Från ”Wolfpack Party”
Fattar ni att The Pack har gett upp termen based till Lil B helt utan bråk? Eller? Jag vet inte. För i tiden var det så här based lät, minus basen. Det som låter påstås vara inspirerat av dubstep, vad fan är dubstep? Jag trodde att dubstep var långsam reaggae, fast inte gammal långsam reaggae utan kanske ny långsam reaggae? Som långsam reaggaeton? Ja skitsamma. Finns det nån Don Omar eller Daddy Yankee som är chopped n screwed förresten? Det skulle säkert låta festligt, jag gillar verkligen spanska. Det här är den modernaste skiten ni hört nånsin hursomhelst. Utomjording-rapp på riktigt.