Nu går vi djupt (grundligt) BERKELEY HIGH

 

Hela den här posten har bara med en sak att göra, i det osläppta avsnitt 16 av min podcast Vad blir det för rap? pratar jag om ett gymnasium i Berkeley där en jävlans massa rappare har gått. Jag känner till det här eftersom det är en sån sak olika rappare berättat på Internet i typ intervjuer, artistbeskrivningar på MySpace (ja jag har lyssnat på Berkeley rap sen superhitten ”Vans” blev känd 06-07 typ.

Jag tänker inte skriva en massa om det här nu, dels eftersom jag pratar om det i avsnittet och jag vill inte spoila, och dels eftersom jag skrivit mängder om den här musiken på bajonäs redan, hur based blev jerkin som blev dj mustard som blev the motto osv. Hursom, mycket tyder på att sånger som Drakes ”The Motto”, Big Seans ”Ass” och Tygas ”Rack City” låter som de gör eftersom Young L hittade på det när han gick på Berkley High i mitten på 00-talet.

Grunden i det här är väl delvis att Berkley High verkar ha nån sorts Glee-program där de låtar studenter syssla med den konst de vill syssla med, de har väl studentradio och massa studios osv. Förutom en hel drös rappare har det även gått massa jazz och rocknroll-folk på skolan.

Längst upp ser ni en video från 2006 när massa kids från Berkeley High pratar om hyphy. Här nedan kan ni lyssna på Vans första gången på flera år eller hur? Och en lite nyare hit från före detta Berkeley High-studenter.

Och här nedan kan ni titta på ett gäng fler videos från Berkeley High, gymnasiet där (så vitt jag vet) hela The Pack gått, dvs Lil B The Basedgod, Lil Uno, Stunnaman och Young L, Teamknoc, typ hela HBK, dvs The Diligentz (Jay Ant, Damey, Prank och Aka Frank), Iamsu, Kool John etc, och nuvarande Oakland gangsters som Lil Rue, HD, Hen Sippa och en del andra Bearfaced-rappare, The Cataracs (som även om ni inte lyssnat på dem kanske ändå får kallas framgångsrika då de samlat ihop dryga 100 miljoner youtube-views) och G-Eazy. Det finns ju även en äldre generation rappare som gått på Berkeley High (något jag fick reda på genom den här Complex-artikeln), de inkluderar medlemmar ur Digital Underground, Lyrics Born och Mike Marshall (som sjöng refrängen på Luniz ‘I Got 5 On It’).

Kanske en ännu kändare rappare, som är ännu kändare som kompiker, som gått på Berkeley High är sång och dansmannen Adam Samberg. Kanske kanske inte är han en av männen som framför ett sång och dansnummer på skolans avslutning 2008.

Hursomhelst, nu när ni läst det här och tittat på de här klippen måste ni ju lyssna på nästa avsnitt av Vad blir det för rap? eller hur! Det kommer snart!

Nedan kan ni kolla på några till videos på ungdomar som sysslar med saker på Berkeley High. Kanske blir de kända rappare snart.

 

Den här nedan är nån sorts komikerrap, kanske vill han bli nästa Andy Samberg?

Den nervöse Young L.

Jävar vad Young Ls tatueringar är based.

Som ofta när jag och antagligen typ alla upptäcker en ny grupp som slår mig med häpnad och har typ fyra rappare tar det rätt lång tid innan jag börjar bry mig om vem som är vem. Vem som har vilken röst vem som kan rappa vem som är hood vem som är rolig. Det brukar typ inte spela nån roll, i alla fall inte när det gäller tonårsgrupper vars hela poäng är att vara roliga + gulliga. Ja menar en stor grej med The Pack och deras framgång med Vans var att det var en fet + rolig låt och att det var ett gäng vilda skate-kalifornien-tonåringar. Hmm lite likt en ett annat populärt gäng som blev kända förra året. Jag menar ingen märkte att Lil B rappade först på Vans eller att han skulle kunna bli bättre än Lil Uno som rappade andra versen. Men. Jag lyckas alltid ta reda på vem producenten är och så tillägger jag typ all framgång och kvalité till den personen. Tills jag vet lite mer dvs. Så var det med Young L.

Också att han inte ser lika SWAG ut sådär kepslös och med det skägget. Det är lite av en chock.

Idag såg jag den här video-intervjun med Young L. Och. Han ser ju ut som att han är en nykomling. För det är han ju. Men jag har aldrig tänkt på det. Han har varit en sån jävla gigant för mig som producent i så många år (alltså sen 2006 det är massa år). Han har varit en kompetent rappare inte så många år, men ändå. Han har korats som framtiden på ben sen jag vet inte när. Men jag inser att det där kanske mest var i mitt huvud han hölls så högt. När han ska försöka övertyga världen om vem han är så vet han inte själv om vilken stor musiker han är, verkar det som. Han är ju typ mer som Björk än som Timbaland, i konstighet. Jaha. Jag hade inte fattat att han är en nykomling fortfarande, helt enkelt. Jag inser att jag har lyssnat på Young L träna rapp i flera år och att han själv inte blev redo att visa världen vad han gör förrens typ nyss. Kanske att han känner att hans karriär började nånstans i mitten, jag ska försöka ta reda på var.

The Pack – Vans (typ 2005-2006)

Innan jag hörde vem som var vem eller whatever i The Pack och på Vans hade jag bestämt mig för att Young L var hjälten. Det var ju sant visade det sig sen. Men det tog ett tag. Young L lät som Shawty Lo på Vans och han lät som en helt vanlig based/the pack/Berkley hyphy rappare på resten av The Pack sångerna. Whatever. Det var whatever, han märktes inte supermycket som rappare men alla visste att hans beats var överjordiska. Då och då har det pratats om på Internet om när ”stora” rappare ska börja skicka Young L lite checkar i utbyte mot beats och garanterad framgång. 2007 pratade vi om att Jay-Z kanske borde fatta vinken. 2008 kanske inte Jay-Z nämndes lika mycket men alla undrade varför Young L inte gör beats åt typ kungen. Så har det fortsatt och ingen fattar fortfarande varför inte Young L eller whoever är signad som in-house producent till Maybach eller Young Money eller varför inte Snoop och Young L gjort en skiva.

Skivan som kom 2009. Det kanske var året Young L var som bäst klädd.

Young L & Lil B – Randy M.O.S.S. (2007)(från SS Mixtape)

2007 släppte Young L och Lil B ett gemensamt mixtejp och jag började fatta lite vad som skulle ske om The Pack splittrades. Jag menar, de var ju inte direkt duktiga på att rappa the där grabbarna, de var jävla bra på att göra fet musik men det är en annan sak. Som alltid bryter ju grupper upp och det blir tydligt så småningom vilka som hade talangen. När då L och B släppte The SS Mixtape (alltså keff titel men tror de står för Swag Squad och inte whatever vanliga SS står för, vilket jag inte vet men jag är rätt säker på att det inte var Swag Squad) var det på ett sätt första indikatorn på vilka som hade framtiden för sig. Att Lil B hade en ljusare framtid framför sig än sig till exempel Lil Uno (Lil Uno har riktat in sig på att kalla sig THE SUSHI KING eller nåt liknande pga av att han tycker Japan är coolt tror jag*) var alltså inte självklart. Det var ju dock självklart att Young L skulle bli en stjärna. Men det var fortfarande träningsmusik. Det var ungt spännande och jävligt ojämnt rappmässigt och det var jävligt tunga beats. Det var ingen som väntade sig annat. När jag tänker på det är det nog ingen som väntar sig att ex-Pack medlemmarnas musik ska va speciellt bra idag heller, utöver oss The Pack konnässörer. Men då var det ännu oklarare vad vi kunde vänta oss, tänk att de var typ 17.

Young L – B.A.S.E.D. (2009)(från Based Sensation)

Det dröjde några år till innan Young L på riktigt provade att göra musik själv. Cutty Row/Based Sensation var en konstig och lång skiva som blandade och gav otroligt mycket. Det lät väl okay men Young L härmade tusen olika kända rappare. Försökte va Lil Wayne på hostmedicin och lät osoft och fick mig att somna typ varenda sång. Beatsen är där men alltså man kan inte rappa så där långsamt. Ännu ett fall av briljant producent som får mig att skrika varför rappar du din tok! Young Ls låga var totalt nerbrunnen. Sen tog det två-tre månader och så släppte Young L ett mixtape där han för första gången började låta rätt bra. Jag väntade i flera dagar med att lyssna på det eftersom att alla på Internet som hade ljugit om att Cutty Row/Based Sensation var bra sa att For The People var bra också. Fast den här gången hade de rätt.

Det här är alltså klädmärket Pink Dolfins logo.

Young L – Tatts On Hit (Ft Lil B)(2009)(Från For The People)

For The People var mixtejpet där Young L började visa att han kanske trots allt borde fortsätta rappa lite ibland. Ja menar jag hoppades fortfarande att han skulle börja göra beats till E-40 eller nån men men, det här gick ju att lyssna på i sig själv. Han gjorde den där versionen av en Lady Gaga låt som vi pratade om här om dan. Men det var inte värt mer en nån genomlyssning fortfarande. Jag tror han själv lyssnade massa gånger dock. För det fanns ju guldkorn, som Lil B samarbetet Tatts On Hit. Och det var de guldkornen, och inte Lil Wayne tributerna eller discosångs-remixerna som visade sig bli vägen Young L hade valt att gå när han typ ett och ett halv år senare släppte sitt tredje mixtejp L-E-N- MIXTAPE.

Young L – Young L-E-N (2010)(Från L-E-N-MIXTAPE)

Nu börjar det snurra i trumman. Det här är Young Ls första riktigt bra musikskiva som soloartist. Och det var alltså bara lite mer än ett år sen den kom. Nu fattar jag, jag vet inte om ni fattar, men jag var tvungen att skriva det här kronologiskt för att fatta när jag började tycka Young L rappade bra, alltså gjorde bra sånger med sig själv som rappare. Det här med att jag har gillat hans produktioner i några år, jag tror det ställde till det. Då är det bestämt va. Det var här Young L inofficiellt startade sin karriär som soloartist. Det var nu, då, det var dags. Det konstiga var att uppmärksamheten han fick kändes så självklar. Lagom till att Domo-Kun The Mixtape kom i februari i år kändes han ju redan etablerad i nån sorts hyffsat spridd musikmedia.

Young L – Loud Pockets (2011)(Från Domo-Kun)

Fatta etablerad jävla The Fader släpper hans mixtejp.

Young L – What Yo Mind Do (2011)(As I Float)

Sen blev det sommaren 2011. Young L har vridit sitt musikgeni åt ännu ett nytt håll. Domo-Kun och L-E-N lät hårt, det var de övertunga beats vi snabbt blivit vana vid. Via Tatts On Hit till hela jävla L-E-N till Domo-Kun som var ett rakt igenom dunkande tejp. Till As I Float: The Great John Nash. Vilken jävla vändning va! Alltså, det låter ju fortfarande som Young L. Han har gjort liknande musik förut. Nån enstaka sång på Domo-Kun påminde om det. Lite gammalt experimentalt träningsmusik från Youngs Ls 2009 påminner om det. Men ändå var jag inte ett dugg förberedd. En aning förvånad lyssnade jag igenom skivan och sen visade sig att jag inte hade slutat lyssna förrens jag hade hört den massa gånger. Jag lyssnade lite extra för att höra om jag ändå inte kunde hitta nån sång jag kunde spela bland folk i Norge. Det gick ju inte, eller jag gjorde inte det. Jag hoppas inte alla backar som jag gjorde. På ett sätt låter det här som nåt som inte är för alla och samtidigt som nånting som är rätt hela tiden alltid. Jag menar jävla rappsånger som har över en minut intro det är ju helvetet på jorden, fast fan vad jag gillar det.

Världen blir sig aldrig lik igen. Haha skoja men, jag tänkte att jag skulle avsluta/sammanfatta på nåt sätt men fuck it det här är en based text den tar slut när det är slut. Lyssna på Young L.

Young L – Fluorescent Lightings feat. Freeway (2011)(från As I Float)

Young L – Waiting Here (2011)(Från As I Float)

*en av de första gångerna jag träffade Petter417 på ett rapquiz förhörde han mig lite om vilka som var med i The Pack och han hade koll på B och L och hade lyssnat på Stunnamans första mixtejp som precis kommit och så sa han ”så är det den där jäveln som suger så jävligt” och jag sa ”ja det är Lil Uno”, sen slog vi oss på våra magar och skrattade tills kinderna var röda och drack lite mer bärs. (obs TYP att det hände så)

Buktens bästa 2010

Juice Mannen & Onda sippar drank.

Yes tok, årets viktigaste lista är här. Dra ner persiennerna, säg åt din brud eller snubbe att ta av sig för pappa/mamma kommer vilja kliva på efter du läst det här. Du vet vad som väntar, Bayonnaise har valt ut det bästa från the Bay 2010 och hittar du inget du gillar kan du lika gärna köpa en keps med propeller.

Bäst i bukten 2010:
1. The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2

2. E-40 – Revenue Retrievin
3. J. Stalin – Prenuptial Agreement
4. The Jacka & Lee Majors – Go Bots II
5. NHT Boyz – Power Triangle
6. Droop-E – BLVCK Diamond Life
7. The Pack – Wolfpack Party
8. Lil B – Red Flame/Blue Flame
9. Brotha Lynch Hung – Dinner And A Movie
10. Guce and Matt Blaque – A Gangsta and A Gentleman

1.


Ja som jag sa när jag skrev om den här skivan för några månader sen:

Det här är jävligt jävla skitbra.

Jag känner fan inte att jag behöver säga så mycket mer. Jo, hela jävla The Mob Figaz är med på den här skivan. Det här är så jävla mycket mob music att jag inte fattar hur folk inte vallfärdar till Akron för att spela in filmer och leva och bo och dansa till sagor och sägner om Ampichinos liv. Till Pittsburg för att ta reda på vad det är för ställe som skapade The Jacka. Det här är typ musiken Gimli och hans dvärgkamrater sjunger och nynnar på kring lägerelden när de minns sina forna rikedomar och sina grottors förgångna flärd med vemod och melankoli.

Det här ÄR årets bästa platta. Det är så satans vemodigt och samtidigt gangster att jag flippar. Att sitta på buss 742 genom Skogås centrum och se nån snubbe med ansiktstattueringar sälja gurt med The Jacka i lurarna slår det mesta. Det är så svårt att välja en låt, för när det gäller riktigt bra album är summan så mycket större än delarna. Men ok, kolla in den här -House of the dead.
Jag tänker på Grace Slick, Gerry Garcia och The Cockettes när jag hör det här. Tänk dig San Francisco 1968, alla tar syra och har hibiskusar i håret. Bara klick, Boooom å den här låten dundrar på!
Det skulle funka men shit vilken skum stämning det skulle bli.

The Jacka & Ampichino – House of The Dead (Ft Yukmouth)

2.


E-40 – Lightweight Jammin (Ft Clyde Carson & Husalah)

E-40 hela norra Califoniens pappa. 2010 fick vi veta exakt var skåpet skulle stå igen. För 10-12 år sen garvade folk åt att man lyssnade på E-40 men tiden har en förmåga att visa vad som är fett och vad som är fejk. Kombinationen av rappens mest unika flyt och att ändå leverera relevanta texter får min skalle att explodera ibland, fan va dom här två plattorna e bra. Avnjutes bäst tillsammans med lite broccoli!

3.


Den här skivan kom tidigt i januari det här året. Vilket ju innebär att det nästa var ett helt jävla år sen. För fan vad laddad jag var. Och för fan vad bra det var. De fyra första låtarna tävlar alla om att kunna platsa bland de bästa låtarna 2010 alla kategorier. Jag blev alltså halvt tokig när jag satte på den här skivan första gången och sång efter sång var så överjävligt fet. Det här blir bara ren hyllning. Men vad fan, det här är skitbra.

4.


The Jacka & Lee Majors – Real Hood feat Freeway

The Jacka har varit sjukt produktiv i år (igen) och hans old school projekt med Lee Majors träffade som en hård örfil rätt i fejjan. Till och med den värsta bakåtsträvaren borde kunna dra ner kangolen lite längre över ögonen och digga den här plattan. Dom snor helt oblygt electro klassiker, Melle Mel texter och 80-tals nostalgin borde kunna få tjejer födda på 90talet att sära på benen. Höjdpunkter är när Lee och Jacka kör över Planet Patrols -Play at your own risk och när Freeway bjuds in på -Real hood nigga.

5.


NHT Boyz dök upp helt plötsligt i våras efter att ha varit försvunna från rappen i typ tre år. De var förändrade och förbättrade. Jag trodde fan inte att de hade det inom sig, men herregud. Till exempel, varför har ingen jävel samplat 50 Cent’s line ”damn homie in high school you was the man homie” förut? De gjorde om Ice Ts gamla dänga ”6 In The Morning”. De gjorde framtidsrapp och nu är de fan ta mig nästan kändisar. Jag hoppas de håller ihop och släpper mer skit tillsammans nu bara.

6.


Han är ju inte tjock som sin far. Men han gör lika fet musik. Droop-E är ju superproducenten som också råkar vara avkomling till E-40. Jävla familj alltså. Sonen tar över, det var det jag sa i höstas. Men när vi summerar året kom vi ju ändå fram till att fader E-40 ännu gör bättre album. Men vad fan, så ska det va. Han är ju typ 22 och hans pappa är en av världens bästa rappare någonsin, nån måtta med talangen får det va. Men vem vet vad som händer när Droop-E har rappat i 20 år, hoppas pappa 40 rappar än då så kanske ännu en avkomling kan få va med. Fatta om Droop-E får en unge nu, tre generationer av legender. Men men nu lever vi ännu i 2010 ett tag till, och redan här och nu har Droop-E gjort extremt bra musik. Vi ska inte glömma att han producerat faderns bästa låtar på 40 skivor. Och så släppte Droop-E ju även de här solo-projektet där han har samplat nån som heter Sade, jag vet inte vem det är men det verkar alla andra veta, det är visst en stor grej. Allt jag vet är att det blev sinnessjukt bra musik när Droop-E la sina vantar på det. Som på den här duetten med pappa 40:

7.


Det här är med stor sannolikhet The Packs sista skiva. Eller det tror jag i alla fall. Lil B är ju helt ute och håller på med andra saker. Young L har nåt sinnessjukt bra eget på gång. Hans solomixtape hade fan i mig kunnat platsa bland årets tio bästa skivor det med. Lil Uno suger ju, men han är så bra i det här formatet. Stunnaman är ju skitbra, men han passar inte in lika bra här med den där nya raspiga jävla rösten han har fått i år. Men vad fan, det vore inte samma sak utan honom. Alltså, nya The Pack låter typ som gamla The Pack fast med mer fulländat ljud typ. Jag vet inte vad de sålde men jag hoppas det bra nog så de känner att de ska fortsätta spela in musik tillsammans. Hem till Berkley med er och knarka i studion så ska det nog blir bra.

8.


Lil B The Basedgod – GQ Magazine

Jag kan ju inte säga så mycket om Lil B, han går ju inte att förklara. Ni får följa Based-serien som jag håller på med här på Bayonnaise (snart kommer lite Lil B solosånger från 2006). Också att han ju släppt tokigt mycket musik i år. Men ändå, bland based freestylesen jag hört, bland de olika färg-skivorna (Red Flame, Blue Flame, Evil Red Flame), och den där regn-skivan så väljer jag att ta med mig den här skivan in i 2011. Inte heller Red Flame är liksom en färdig produkt nog, som Onda säger Currensy gör lite molnrapp och han gör det till ett mer komplett stycke ljud. Men vilket jävla fenomen Lil B är, ungdomar skriver kärleksbrev runt hela världen. Unga rappare över hela USA gör hälften låtar som låter som Travis Porter hälften som låter som based låtar. Det går liksom inte att ignorera att Lil B kommer att ha påverkat framtida rapp på något sätt, vad man än må tycka om det så kommer musiken vi lyssnar på om fem år ha påverkats av Lil B. Tror jag.

9.


Sacramentos stolthet Brotha Lynch Hung kom tillbaka 2010 i god gammal rip-gut form. Alla verkar ha missat den här, den gick upp på billboardlistan första veckan den släpptes men sen glömde tydligen Strange Music att trycka fler cds. Ganska klantigt enligt mig av ett bolag som håller på att bli nya Cash Money eller No Limit. Förmodligen potentiellt farligt med tanke på att Brotha Lynch har en historia av ganska tungt kriminellt beteende och precis lämnat ett tio år långt krig med Black Market Records.

Självklart snackar vi tema-platta, First Degree är med och det sprutar blod, inälvor och hjärnsubstans. Lynch ÄTER mc`s! Bokstavligt talat.

10.

Jag vet inte vem som var gangstern och vem som ska va gentlemannen? Båda lite av varje antagligen. För inte fan är Matt Blaque en gentleman. Första gången jag hörde honom var han ett projekt som Messy Marv drev, den snuskigaste jävla RnB sångaren vi nånsin hade hört. Han och Jessica Rabbit skulle göra succé för Mess skivbolag Scalen genom att göra smutsig strippklubbsmusik som skulle slå världen med häpnad. Nu de senaste åren har han ju mer varit en gangstersångare än en strippklubbsångare, men här ska han alltså va en gentleman. Och Guce, som under 2008 och 2009 hade bytt namn från Guce till Gucey Guce Doe Boy heter numera Guce igen, det tycker jag är synd. Jag skrattade fan varje gång jag hörde honom vråla ut ”it’s Gucey Gucy Doe Boy baby” och liknande. Det är en för jävla fet skiva i alla fall och den förtjänar sin plats väl.

Guce & Matt Blaque – Champagne

TILLSLUT, ANDRA BRA JÄVLA SKIVOR:

Messy Marv & Berner – Blow – Blocks and Boat Docks
Roach Gigz – Roachy Balboa
Stevie Joe – 80s Baby
DJ Fresh – The Tonite Show 2011
Lil Rue – Stars & Straps
The Jacka and Laroo –  Neva Be The Same (20 Bricks – Season One)
J-Stalin – Real World 3
Young Gully – The Grant Station Project

Och, Tack alla läsare. Det är ju ett smalt jävla ämne vi skriver om, men ändå är det några som kollar in. Vi uppskattar er som läser, vänner, främlingar, svenskarna norrmännen. Hoppas ni hittar lite musik här som ni tycker om, och att ni uppskattar texterna. Gott nytt år, vi får hoppas att det kommer sjukt mycket fet musik från bukten 2011! Se upp för Philthy Rich nya skiva som kommer snart till exempel!

Based sen 2005 baby (Del 1 – The Pack)

Så jävla små!
”Booty Bounce Bopper” var en av få toner från The Packs första mixtape som klarade hela vägen till debutalbumet ”Based Boys”.

Det här är det första i den nya Bayonnaise-serien om based och om de artister jag följt inom genren. Syftet är att visa hur genren utvecklats och förändrats sedan jag fick upp ögonen för de här ungdomarnas kreativitet kring vintern 06-07. Jag ska inte försöka mig på att förklara utvecklingen. Det kan jag inte. Jag kan det inte. Men jag kan försöka skriva lite om hur det har sett ut för mig här bortifrån. Hur based-skiten jag spelar i mina hörlurar är något helt annat idag än vad det var för några år sedan. Om några av er känner till termen based gissar jag att flera av er kopplar den till en genrens och världens mest eklektiska artister. I praktiken tänker ni kanske på vad based är 2010. Vad based blev känt som 2009. Ni tänker på mannen (gossen) som gav based ett ansikte.

Givetvis pratar jag om Berkley-ynglingen Lil B The Basedgod. Om ni inte känner till honom, han gör skitmycket musik, de mesta är konstigt som fan och en hel del är sinnessjukt fett. Han har gjort typ 2000 sånger på två år och han är populär bland ungdomar i USA, unga vuxna i Sverige och bland folk som har internet. Han är ju The Basedgod. Idag är based vad än Lil B är, men det var inte alltid så. Han lyckades ta med sig termen från sitt tonårsband The Pack och förvandla den till något helt annat. Han förvandlades till något och fortsatte bara kalla det han sysslade med för based.

Det tror jag ingen är ledsen över, eftersom det han gör är så jävla spännande och eftersom all de artister som gjorde det jag kallar based 2005-2008 nu gör helt annan musik. The Pack gör framtidsmusik som inte går att beskriva. Teamknoc gör klassisk bukt rapp. NHT Boyz gör klassisk bukt-mob music. Dilligentz medlemmarna Prank och Jay Ant börjar bli kända för sin Los Angeles blogg-rapp (typ Entourage-rapp, typ Tyga). Sirealz från Teamknoc gör bland annat musik åt Malki Means King. Bobby Brackins från Go Dav har börjat kalla sin musik och sin sinnesstämning för settled, kanske övergav han termen based när den blev alltför synonym med Lil B.

Men. För att lyckas framföra nåt sorts läsbart och greppbart om den här skiten känner jag att jag måste dela upp det. Jag får helt enkelt börja från början.

THE PACK.
Berkley-gruppen bestående av Young L, Lil B, Stunnaman och Lil Uno släppte sitt första mixtape 2005
:

Det är Lil B till vänster, sen är det Stunnaman, Young L och sist Lil Uno.

The Pack – Vans (2006)

The Pack – Booty Bounce Bopper (2005)

Den här delen av based-historien har nog en hel del koll på. The Pack är ju kända liksom. Så första based sången jag hörde var så klart Vans. Det var ju för fan en megahit. Det var första gången nån hörde The Pack antar jag. På den tiden hängde de på Too Shorts skivbolag och var typ 15 år gamla. Jävla kids alltså. Det kallades hyphy eftersom det lät lite modernt och kom från Bay Area. Men inte fan är det hyphy, det låter snarare som snap eller vad det hette, Atlanta-musiken. Det som skiljer sig är The Pack-ledaren Young L’s produktion, de dova trummorna eller vad det nu är för ljud. Vans var en hit, men den lät inte heller riktigt som The Packs andra låtar. De lärde jag mig på en eftermiddag på internet och några turer runt västerort i mammas Peugeut 206. Det fanns en klar koppling till hyphy, Mac Dre influenserna och slangen exempelvis, men det var snart tydligt att dessa ungdomar sysslade med var det de kallade based. Det var föregångaren till Los Angeles tonåringsmusiken jerkin och inte helt olikt det ungdomar sysslade med runt om hela amerika, dougie i Dallas och det hette ytterligare något annat i Memphis. Men i Bay Area hette det based. När The Pack gjorde det hette det based. Och based lät ungefär så här alltsomoftast.

The Pack – Slappin’ In The Trunk Ft Mistah FAB (2006)

The Pack – Ride My Bike (2006)

The Pack – I’m Shinin (2006)

Det här var en succé för mig. Fan vad fräscht det lät. Helt sinnessjukt bra tyckte jag. Jag visste inte vem som var vem, men jag visste till exempel att en av medlemmarna hette Uno och det är ju kul. Och det fanns mer. The Pack var vänner och bekanta med mina okända favoriter Teamknoc. Teamknoc samarbetade med NHT Boyz (som har blivit gangsters nu ju). Dilligentz hade fan skitbra musik ute. Ytterligare fler delar i den här serien följer. Då planerar jag att ta upp de här andra gruppernas bidrag. Nu räcker det för ikväll.

Namn och nytt.

Yung Lott bjuder på muffins och juveler, det ser riktigt trevligt ut.

Det hände igen. Jag lyssnade på för mycket musik. I år igen. Satan alltså, jag hade verkligen tänkt dra ner på det i år. Taktiken var att begränsa mig geografiskt. Bara Bay Area tänkte jag först. Men det gick inte, jag är ju nästan lika nere med skiten från Texas, framförallt nu när Dallas har blivit sinnessjukt hett. Jag är nästan lika mycket nere med skiten från Lousiana, framförallt när Baton Rouge står så starkt. Jag är nästan lika mycket nere med skiten från Alabama, även om det är än mindre scen än så länge. Jag fick släppa Tennesse i år. Ändå blev det alldeles för mycket, alldeles alldeles för mycket.

Hur ska det gå nästa år när jag dessutom sagt att jag ska ge svensk musik en chans!??! Äh. Det får bli ett senare problem. Hursomhelst, jag hade helst velat skriva om jättemycket mer än vad jag skriver om. Nu blir det en genomgång över lite ny skit jag har lyssnat på från bukten de senaste månaderna istället. En hel del är utelämnat då jag redan skrivit om det. Kanske blir det nån till sån här genomgång i framtiden. Det här är helt enkelt en samling låter som är bra, och de är från efter sommaren typ.

Yung Lott – Supaman (Ft Ace Hood)Från ”Cupcakes & Cartier”, kommer i februari
Yung Lott
är en del av Dallas-giganten Dorrough‘s häng, Prime Time Click, och varvar gästspel på buktskivor med sådana här södern-möter-bukten bitar. Den här jäveln svänger. Hela den skivan kommer vara fullproppad med liknande södern-bukt toner och en del r-n-b blends verkar det som. Jag har varit väldigt intresserad av moderna bukt-södern samarbeten egentligen sen kändisen Sean P från Atlanta-gruppen Youngbloodz släppte en skiva fullproppad med gästspel från swag-rappare från the bay och sen Sky Balla knöt ihop buktens mob music med New Yorks Dipset och Young Jeezys USDA för några år sen.

Berner & Ampichino – Not The Way (Ft Louie Loc)
Från ”Traffic 2 – Traffic 2 – Planes Trains Automobiles”
Jag hade rätt stora förväntningar på den här skivan. Dels för att Traffic vol 1 var skitbra, men även eftersom transport-trap-rapp är min favoritgenre numera. Jag är ju tokig i Berner och Messy Marv’s samarbetsskivor om flygfrakt och båtfrakt. Den här skivan handlar om just det, plus tågfrakt! Jag kan knappt hantera det. Så jag lyssnar rätt mycket på skivan hursomhelst. Den är liksom helt okay, men inte lika briljant som de andra nämnda skivorna. Bäst på skivan är hursomhelst Not The Way, främst för Berners vers  (den andra) om hur fedsen jagar honom, hur han inte kan hämta sina pengar ens för fedsen bevakar allts, han måste bli en hallick, han kan inte ens ringa sin familj. Det är som en film. Berner som egentligen suger på att rappa kan förtrolla mig med sin melankoliska berättarteknik. Jag älskar transport-trap-rapp!

Erk Tha Jerk – Hands Up (Ft Netta Brielle)
Från ”Ners Eye View”
Erk Tha Jerk gör snällrapp om livet och sånt. Om det inte vore för favoriten Netta Brielle skulle jag snarka rätt rejält tror jag. Tentaplugg var även ett starkt skäl till att jag spelade den här skivan en del, jag rycks med för mycket i transport-trap-rapp för attt kunna koncentrera mig forskningsrapporter och sån skit. De vill att jag ska lära mig hur man skriver ordentligt! Jag vill lägga min vetenskap på nivån barsamtal, blogginlägg, twitter-funderingar, tankar över en öl och liknande. Jävka kunskap. Erk Tha Jerk är även populär bland back-pack-nördar, de vill säkert helst inte låtsas om när han gör mer festliga låtar som den där med hans grupp the FNM som jag la upp här för ett tag sen.

Sleepy D – No Hesitation Feat. JR, Zoe The Roasta, and Gwet
Från ”The Tonite Show With Sleepy D”
Sleepy D är den mindre och skrikigare brodern till gaphalsen D-Lo, som bröt igenom som rappare för bara nåt år sen. Musiken gick snabbt från festlig och livlig till stenhård och livlig. De gapar numera om mer om deras mordvanor och livet på gatan än om hur de inte är något ändå behov av prostituerade (deras genombrottssång hette No Hoe). Nu är Sleepy-D ömsom briljant och beat-dödande, ömsom skrikig och spretig. Det här är en ganska bra representativ sång för Sleepy-Ds nuvarande sound, hårt och uppbackat av DJ Fresh moderna produktion.

T-Nutty – Criptonite
Från ”The Tonite Show 2011”
DJ Fresh har blivit utsedd till världens tredje bästa DJ har jag hört. Jag fattar inte vad det betyder helt, han är väl bra på att mixa kanske? Kanske kan han scratcha? Jag vet att han har världens bästa mixtape/album-serie hursomhelst, The Tonite Show. Ibland är The Tonite Show ett album med en drös olika rappare över DJ Fresh produktion. Ibland gör han en Tonite Show med en speciell artist, som den med Sleepy D. Nån gång i höstas släpptes The Tonite Show 2011 hursomhelst. När jag först hörde den skivan inbillade jag mig att den skulle komma året 2011, alltså tidigast först om en dryg månad, men det verkade inte stämma. Det är en skitbra samling sånger, och den här härligheten med Sacramento rapparen T-Nutty är det bästa bidraget. Festligt då Sacramento-rappare nästan aldrig brukar synas framför andra.

The Hoodstarz – Live Illegal (Ft Husalah)
Från ”Controversy
Duon Dem Hoodstarz från East Palo Alto i södra delen av San Francisco-bukten har funnits på scenen i några år nu, utan att jag egentligen lagt märke till dem. Det är mest kul att de kommer från ett ställe som jag tänker har någonting med palt att göra.  Och att de nyligen verkar ha bytt namn från Dem Hoodstarz till The Hoodstarz. Undrar hur länge de tänkte på det, massa bra band som The Beatles och  The Dogg Pound hette nånting med The men Dem Franchise Boyz kanske blir ledsna om vi lämnar dem ensamma med prefixet Dem, äh de är vuxna de får klara sig själv vi byter till The. Men det är ju aldrig fel att höra Husalah Selassie bjuda upp på sång och rapp!

Lil B – GQ Magazine
Från ”Red Flame”
Om ni inte vet vem Lil B är kan ni fråga kidsen. Ungdomarna i USA i alla fall, där verkar han vara skitpopulär. De olika ungdomar jag känner till som gör musik verkar vara tokigt inspirerade i alla fall. Lil B påverkar ungefär lika mycket som Drake, Soulja Boy  Tellem och Travis Porter verkar det som. De fyra hörnstenarna i vad dagens tonåringar kommer att smältas ihop till och vad för sorts artister vi kommer få se i framtiden. Det här var den trevligaste tonen på Red Flame hursomhelst.

The Pack – Dance Floor (Ft Dev)
Från ”Wolfpack Party”
Fattar ni att The Pack har gett upp termen based till Lil B helt utan bråk? Eller? Jag vet inte. För i tiden var det så här based lät, minus basen. Det som låter påstås vara inspirerat av dubstep, vad fan är dubstep? Jag trodde att dubstep var långsam reaggae, fast inte gammal långsam reaggae utan kanske ny långsam reaggae? Som långsam reaggaeton? Ja skitsamma. Finns det nån Don Omar eller Daddy Yankee som är chopped n screwed förresten? Det skulle säkert låta festligt, jag gillar verkligen spanska. Det här är den modernaste skiten ni hört nånsin hursomhelst. Utomjording-rapp på riktigt.