Mera Mess

Ändå kul med tjejen som tittar ut genom fönstret/luckan.

Messy Marv – Ape Shit

Jag har nånstans tidigare pratat om att 2012 antagligen är året, eller om det var 2011, som jag slutar lyssna på alla skivor som har Messy Marvs namn på sig. Cake & Ice Cream 3 är till exempel bara den tredje Mess skivan 2012 som jag tillförskaffat mig. En innan var ju ett proper album som var bra, den andra var en skiva som jag bara skaffade för att höra den där nya Coco Chanel-sången som var med (som ni hörde här). Den här skivan har jag ingen aning om varför jag skaffade, det finns liksom inget direkt som tyder på att det skulle var nåt av värde. Det är en del gamla sånger, det är ett gäng interludes och sånger där Mess dissar Too Short igen, det var ju säkert ett år sen de höll på och var sura om ni minns.

Men ta mig fan om jag inte är lite glad att jag lyssnade ändå. Helvete Ape Shit är ju gamla Mess i stil och nästan i klass som när jag först lärde mig älska hans raps, dvs circa 2006-7 när han jag lyssnade på en skiva vars första sång var den här klassikern:

Messy Marv – Playing With My Nose (2007)

Hoppas ni njuter av ny Mess och throwback Mess.

Jag tror för övrigt att det är tredje gången bajonäs postar Playin Wit My Nose.

Även, helt sjukt intressant att jag nästan aldrig ser Mess kalla sig The Boy Boy Young Mess längre. En annan re-post, den här bilden på Leonel Messi Marv.

Annonser

Kenny G


När hösten kommer vill en del folk tända doftljus och lyssna på Lars Winnerbäck samtidigt som dom tycker lite lagom synd om sig själv. D är väl ok med mig så länge jag slipper se skiten men jag måste informera om att det finns alternativa sätt att klara mörkret. Både The Boy Boy Young Mess och Lee Majors har släppt nytt så d är bara att kutta upp linjerna å låta tonerna av samplad 80tals saxofon sprida sig i flickrummet.(Visst d var ett tag sen Kocaine Ballads kom men vadå?)
Young Mess- Kocaine ballads är helt lysande, Mess har äntligen förstått att ingen blir impad av att han klarar lägga 16 rader fast han är medvetslös. Här är han helt fokuserad,alla som man vill ska gästa gästar och beatsen är så bra att jag vill köpa en RolandDX7.


Lee Majors är lite mer ojämn, främst produktionen. En del beats låter som han har hittat dom på gatan och hade D-Boy Muzic haft 12 låtar i stället för 19 så hade Lee gjort en klassiker. Men den växer hela tiden så va inte rädd att lyssna igenom den 3-4 gånger tok.