Livevwire-fokus: Beeda Weeda

Varje gång jag ser en rappar i lila kläder tänker jag givetvis oundvikligen på Harlem’s Purple City Byrd Gang, och hoppas att det faktiskt är deras smashhit som fått rappare över hela jorden att ta till sig färgen.

Beeda Weeda var en av skaparna av det mycket omskrivna skivbolaget Livewire Records, har jag för mig. Men det visste jag inte då. Jag har ändå inte lyssnat på Livewire-artister och varit medveten om det mer än kanske mellan 18-30 månader, jag minns J-Stalin som nån som var med på lite Thizz-släpp ibland och det var fan likadant med Beeda Weeda. Beeda var väl aldrig signad till Thizz Ent vad jag vet, men allt alla gjorde hette nånting med Thizz ett tag. Vilka jävla dagar, helvete det är inte svårt att sakna hyphyn ibland.

När jag tänker på Beeda Weeda tänker jag fortfarande på honom som en hyphy-rappare snarare än den gangster och hostmedicinsippande Livewire-rappare han är idag. Även om han ännu är en av dem som ligger närmare de klassiska hyphy-up-tempo tokstoller beaten än flera av sina kamrater i Livewire. Han han inte riktigt hoppat på 80-tals discosamplingståget som Stalin och de andra dudsen heller direkt. Han håller det jävligt kliint och släpper inte riktigt taget till den hyphyrappare han var för fem år sen, den glada pillerpoppande Beeda Weeda. Det var just fem år sen han släppte sin kanske största sång ännu, hyphy-hitten Turfs Up.

Hoppa fram typ 1.20 i videon så börjar en fantastisk video.

Jag hörde aldrig originalsången eftersom jag hörde sången först 2008, när remixen med en jävla massa stora buktrappare låg som ett bonusspår på Beeda Weedas album Da Thizzness. Och remixen är ju bättre, tycker jag, eftersom jag alltid älskar remixer, det känns som att alla går in med en rätt lättsam stämning, framförallt när det är en så positiv sång som bilåkardängan Turfs Up.

Beeda Weeda – Turfs Up (Remix) feat. Too Short, E-40, San Quinn, Turf Talk, Dem Hoodstarz, & The Team (2008)

Men det säger kanske lite mer än så, att jag gillar remixen så jävla mycket mer än originalet, jag känner att det ibland går att glömma allt Beeda Weeda säger. Han är en kompetent rappare men väldigt sällan den man minns från en sång. Och så är det ju med tusen rappare, och Beeda har fördelen att han är fantastiskt bra på att styra upp så han får fantastiska beats. Vilket vi till exempel hör på alla dängorna här nederst.

Jag kunde inte riktigt låta bli att ta med den här omslaget.

Den första Beeeda Weeda sången jag minns att jag hört är den Mac Dre samplande You Don’t Hear My Tummy, vilken jag givetvis lyssnade på eftersom Mac Dre skulle vara med. Och det är nog fortfarande en av mina Beeda Weeda favoriter. Resten av hans bästa verk enligt Juice Mannen finner ni här direkt nedan. Jag rann ut av gas lite, som man säger på engelska. Men ta och lyssna det är bra jävla musik.

Beeda Weeda – You Don’t Hear My Tummy (Ft Mac Dre)(2008)

Beeda Weeda – Whoa (Ft Hongry)(2011)

Beeda Weeda – Mack’n & Mobb’n Feat. J-Diggs (2010)

Beeda Weeda – Cuz Blood (Like This)(Ft Shady Nate)(2009)

Annonser

Bråttom.

Wiz är ung och tanig, Too Short är gammal och skäggig.

Jag har så mycket för mig. Uni, jobb och what not. Så jag slänger iväg det här alltså, bara för att det ska hända lite från min sida här. Det blir nog ändå rätt skönt att jag inte skriver så jävla mycket för en gångs skull. Det har hursomhelst skett ganska mycket inom  området rapp-från-San Francisco-bukten-med-omnejd. Wiz Khalifa släppte förra året en sång som handlade om färgkombinationer, eller snarare om en specifik färgkombination. Jag har inte lyssnat på verserna så det kanske inte stämmer att det handlar om färgkombinationer, men refrängen antyder så. Den sången har blivit skitpopulär och den har inspirerat massa andra artister att göra sin egen sång om sina favorit färgkombinationer. Främst har det handlat om färgerna ens lokala sportlag har på sina tävlingsdräkter (hemmalagsfärgerna). Den sången kommer vi att höra på sportläktare och i radio jättelänge till. När Sverige spelar fotboll kommer säkert några ”sjunga blå-och-gula, blå-och-gula, blå-och-gula”. Om Centern någonsin samarbetar med Fi!  (hypotes byggt på färgkombination som ska passa till melodin) kommer de sjunga på det gemensamma fikat; ”grön-o-rosa, grön-o-rosa, grön-o-rosa”.

Nu har Wiz Khalifa gjort en sång med Too Short i alla fall. Den hör ni i videon ovan. Det har även släppts album av en nykomling som heter Joe Blow (Jocke Blås tänker jag, fy fan) och Livewire’s Philthy Rich. Båda de skivorna var fantastiska och det innebär att det 2011 släppts skitbra skivor, en av Joe Blow, en av Philthy Rich, en av Roach Gigz, Guilty By Association-skivan. Det har även släppts bra mixtapes av; DB The General, Turf Talk, Prank från Dilligentz, D-Moe från GLP och The Jacka från The Mob Figaz. Det ska vi försöka prata om här när vi får tid. Den här gången blir det inte mer än de två smakproven här nedan.

Philthy Rich – Break Ya Pumps (Feat. D-Lo And Sleepy-D)

Joe Blow – Real Against The Fake ft. Husalah, Ampichino, & Yukmouth

Bra jävla musik från förr-nyss

Fed-X från The Mob Figaz rappar inte så ofta nu för tiden, men när han väl rappar är det känslofyllt och handlar främst om hans olika huvudbry. Ett huvudbry han inte rappar om så mycket är när han blev skjuten just i huvudet.

Det kommer så jävla mycket ny musik så det är fan svårt att hänga med. Jävla massa nykomlingar och gamlingar som vägrar lägga av. Äh varför skulle de göra det, de säljer ju skivor än och folk går på deras konserter, klart de ska fortsätta. Men det är svårt att hänga med hursomhelst. Så vanligtvis lyssnar jag på ny musik, uppblandat med några klassiska album från de senaste tio åren och rätt mycket fantastisk rapp-musik från 90-talet. Men! Det kom ju skitmycket feta låtar som jag spelade sönder bara för några år sedan. Det är ju tyvärr sällan tokar som lyssnar på så mycket musik som vi gör kommer ihåg att man kan gå tillbaka nåt år eller två bara för att bli skituppryckt av moderna klassiker. Så…

Hemma i Årsta.

På min lediga fredag tänker jag dela med mig av sånger som jag spelade sönder när de kom, häromåret. Givetvis inte de låtar jag spelade som mest enbart, det är ju skitsvårt att komma ihåg. Men jag tittade igenom mitt mediabibliotek, sprang mellan korridorerna och tog en cognac ur den gamla jordgloben i mitten av rummet som egentligen går att fälla upp så är det en bar. Jag hittade lite gamla sånger som är skitfeta hursomhelst. Här är dem och kanske nåt ord om dem.

Fed-X – Awful Dodger (2007)

The Jacka – Aspen (2007)

2007 var året jag upptäckte att det fanns sinnessjukt fet melankolisk mob music ifrån norra Kalifornien. Jag hade mest hört talas om The Mob Figaz från disslåtar av A-Wax och visste inte alls vilka de var, vem fan visste det. Awful Dodger är anledningen till att jag älskar alla Fed-X verser jag hört typ, rösten inger en sån jävla verklig känsla av smärta. Och Aspen är en av 2007 års bästa låtar alla kategorier, den och All Over Me skulle blivit Tear Gas ledsånger, men skivan dröjde och The Jacka snickrade ihop lite annat klassiskt material istället.

JT The Bigga Figga – World Wide (2007)

Mannen som har skapat fler artister än nån annan man. Han släpper egen musik ibland, men knappt nån lyssnar. Men fan, JT The Bigga Figga släppte en nästan klassisk skiva för bara några år sen, jävlar i mig vilka produktioner, det låter jävligt bukten, jävligt Thizz faktiskt.

Sean Paul – You Need It, We Got It (Ft San Quinn & Berner) (2007)

Jävlar i mig den swaggeriaste rapparen på jorden hänger med buktrappare. Ja det är alltså Sean P från Atlanta-gruppen Youngbloodz och inte han från Karibiska övärlden. Okay det är ingen fantastisk låt, men ändå. Jag saknar ambitionen att göra musik på såna här beats, det är bara flumknarkade från Memphis som gör det nuförtiden. Alla crunk-nissar från Atlanta försöker låta som Travis Porter/Roscoe Dash nu. Det är ju skitbra musik, så visst. Men jag saknar Atlanta-crunkens påverkan på andra regioner. Bukt-ATL samarbeten idag handlar mer om att låta som gitarrhippien Bob.

Rappin 4-Tay – Live From The 415 (Feat. San Quinn, Messy Marv, Big Rich & Seff Da Gaffla)(2007)

Shady Nate, Beeda Weeda & Kaz Kyzah – Don’t Ghostride (2008)

Live From The 415 skriker buktrapp. Det låter exakt som det brukar låta när en gammal veteranrappare gör musik nuförtiden. Inspirerat från förr som fan och med lite nya småljud i bakgrunden på beatet, lite modernare slang. Det här var Rappin 4-Tay’s senaste album, och han hade än makt att samla ihop en hel drös kanonrappare. Det gamla gardet fick en till chans att skina om man säger. Och Livewire-rapparna Beeda Weeda och Shady Nate är ungarna som parallellt visade var buktens framtid låg. Tillsammans med Kaz Kyzah från The Team tog de avstamp och visade förakt för det som kallats buktens hopp, hyphy. Livewire ville göra modern gangster-rapp till buktens signum.

Avslutningsvis, jag kan inte låta bli att lägga upp kokainsnortarfavoriten Playin With My Nose, för att uppmuntra lite kolabruk. Jag lyssnade sönder den här låten. Det var ju första gången jag hörde Messy Marv någonsin och sen dess har jag hört honom rappa circa 10.000 gånger. Och som motpunkt, bara för att Messy Marv knarkar, Don’t Lose Your Head.

Messy Marv – Playin With My Nose (2006)

Zion I – Don’t Lose Your Head (Ft Too Short)(2007)

Buktens bästa 2010

Juice Mannen & Onda sippar drank.

Yes tok, årets viktigaste lista är här. Dra ner persiennerna, säg åt din brud eller snubbe att ta av sig för pappa/mamma kommer vilja kliva på efter du läst det här. Du vet vad som väntar, Bayonnaise har valt ut det bästa från the Bay 2010 och hittar du inget du gillar kan du lika gärna köpa en keps med propeller.

Bäst i bukten 2010:
1. The Jacka & Ampichino – Devilz Rejectz 2

2. E-40 – Revenue Retrievin
3. J. Stalin – Prenuptial Agreement
4. The Jacka & Lee Majors – Go Bots II
5. NHT Boyz – Power Triangle
6. Droop-E – BLVCK Diamond Life
7. The Pack – Wolfpack Party
8. Lil B – Red Flame/Blue Flame
9. Brotha Lynch Hung – Dinner And A Movie
10. Guce and Matt Blaque – A Gangsta and A Gentleman

1.


Ja som jag sa när jag skrev om den här skivan för några månader sen:

Det här är jävligt jävla skitbra.

Jag känner fan inte att jag behöver säga så mycket mer. Jo, hela jävla The Mob Figaz är med på den här skivan. Det här är så jävla mycket mob music att jag inte fattar hur folk inte vallfärdar till Akron för att spela in filmer och leva och bo och dansa till sagor och sägner om Ampichinos liv. Till Pittsburg för att ta reda på vad det är för ställe som skapade The Jacka. Det här är typ musiken Gimli och hans dvärgkamrater sjunger och nynnar på kring lägerelden när de minns sina forna rikedomar och sina grottors förgångna flärd med vemod och melankoli.

Det här ÄR årets bästa platta. Det är så satans vemodigt och samtidigt gangster att jag flippar. Att sitta på buss 742 genom Skogås centrum och se nån snubbe med ansiktstattueringar sälja gurt med The Jacka i lurarna slår det mesta. Det är så svårt att välja en låt, för när det gäller riktigt bra album är summan så mycket större än delarna. Men ok, kolla in den här -House of the dead.
Jag tänker på Grace Slick, Gerry Garcia och The Cockettes när jag hör det här. Tänk dig San Francisco 1968, alla tar syra och har hibiskusar i håret. Bara klick, Boooom å den här låten dundrar på!
Det skulle funka men shit vilken skum stämning det skulle bli.

The Jacka & Ampichino – House of The Dead (Ft Yukmouth)

2.


E-40 – Lightweight Jammin (Ft Clyde Carson & Husalah)

E-40 hela norra Califoniens pappa. 2010 fick vi veta exakt var skåpet skulle stå igen. För 10-12 år sen garvade folk åt att man lyssnade på E-40 men tiden har en förmåga att visa vad som är fett och vad som är fejk. Kombinationen av rappens mest unika flyt och att ändå leverera relevanta texter får min skalle att explodera ibland, fan va dom här två plattorna e bra. Avnjutes bäst tillsammans med lite broccoli!

3.


Den här skivan kom tidigt i januari det här året. Vilket ju innebär att det nästa var ett helt jävla år sen. För fan vad laddad jag var. Och för fan vad bra det var. De fyra första låtarna tävlar alla om att kunna platsa bland de bästa låtarna 2010 alla kategorier. Jag blev alltså halvt tokig när jag satte på den här skivan första gången och sång efter sång var så överjävligt fet. Det här blir bara ren hyllning. Men vad fan, det här är skitbra.

4.


The Jacka & Lee Majors – Real Hood feat Freeway

The Jacka har varit sjukt produktiv i år (igen) och hans old school projekt med Lee Majors träffade som en hård örfil rätt i fejjan. Till och med den värsta bakåtsträvaren borde kunna dra ner kangolen lite längre över ögonen och digga den här plattan. Dom snor helt oblygt electro klassiker, Melle Mel texter och 80-tals nostalgin borde kunna få tjejer födda på 90talet att sära på benen. Höjdpunkter är när Lee och Jacka kör över Planet Patrols -Play at your own risk och när Freeway bjuds in på -Real hood nigga.

5.


NHT Boyz dök upp helt plötsligt i våras efter att ha varit försvunna från rappen i typ tre år. De var förändrade och förbättrade. Jag trodde fan inte att de hade det inom sig, men herregud. Till exempel, varför har ingen jävel samplat 50 Cent’s line ”damn homie in high school you was the man homie” förut? De gjorde om Ice Ts gamla dänga ”6 In The Morning”. De gjorde framtidsrapp och nu är de fan ta mig nästan kändisar. Jag hoppas de håller ihop och släpper mer skit tillsammans nu bara.

6.


Han är ju inte tjock som sin far. Men han gör lika fet musik. Droop-E är ju superproducenten som också råkar vara avkomling till E-40. Jävla familj alltså. Sonen tar över, det var det jag sa i höstas. Men när vi summerar året kom vi ju ändå fram till att fader E-40 ännu gör bättre album. Men vad fan, så ska det va. Han är ju typ 22 och hans pappa är en av världens bästa rappare någonsin, nån måtta med talangen får det va. Men vem vet vad som händer när Droop-E har rappat i 20 år, hoppas pappa 40 rappar än då så kanske ännu en avkomling kan få va med. Fatta om Droop-E får en unge nu, tre generationer av legender. Men men nu lever vi ännu i 2010 ett tag till, och redan här och nu har Droop-E gjort extremt bra musik. Vi ska inte glömma att han producerat faderns bästa låtar på 40 skivor. Och så släppte Droop-E ju även de här solo-projektet där han har samplat nån som heter Sade, jag vet inte vem det är men det verkar alla andra veta, det är visst en stor grej. Allt jag vet är att det blev sinnessjukt bra musik när Droop-E la sina vantar på det. Som på den här duetten med pappa 40:

7.


Det här är med stor sannolikhet The Packs sista skiva. Eller det tror jag i alla fall. Lil B är ju helt ute och håller på med andra saker. Young L har nåt sinnessjukt bra eget på gång. Hans solomixtape hade fan i mig kunnat platsa bland årets tio bästa skivor det med. Lil Uno suger ju, men han är så bra i det här formatet. Stunnaman är ju skitbra, men han passar inte in lika bra här med den där nya raspiga jävla rösten han har fått i år. Men vad fan, det vore inte samma sak utan honom. Alltså, nya The Pack låter typ som gamla The Pack fast med mer fulländat ljud typ. Jag vet inte vad de sålde men jag hoppas det bra nog så de känner att de ska fortsätta spela in musik tillsammans. Hem till Berkley med er och knarka i studion så ska det nog blir bra.

8.


Lil B The Basedgod – GQ Magazine

Jag kan ju inte säga så mycket om Lil B, han går ju inte att förklara. Ni får följa Based-serien som jag håller på med här på Bayonnaise (snart kommer lite Lil B solosånger från 2006). Också att han ju släppt tokigt mycket musik i år. Men ändå, bland based freestylesen jag hört, bland de olika färg-skivorna (Red Flame, Blue Flame, Evil Red Flame), och den där regn-skivan så väljer jag att ta med mig den här skivan in i 2011. Inte heller Red Flame är liksom en färdig produkt nog, som Onda säger Currensy gör lite molnrapp och han gör det till ett mer komplett stycke ljud. Men vilket jävla fenomen Lil B är, ungdomar skriver kärleksbrev runt hela världen. Unga rappare över hela USA gör hälften låtar som låter som Travis Porter hälften som låter som based låtar. Det går liksom inte att ignorera att Lil B kommer att ha påverkat framtida rapp på något sätt, vad man än må tycka om det så kommer musiken vi lyssnar på om fem år ha påverkats av Lil B. Tror jag.

9.


Sacramentos stolthet Brotha Lynch Hung kom tillbaka 2010 i god gammal rip-gut form. Alla verkar ha missat den här, den gick upp på billboardlistan första veckan den släpptes men sen glömde tydligen Strange Music att trycka fler cds. Ganska klantigt enligt mig av ett bolag som håller på att bli nya Cash Money eller No Limit. Förmodligen potentiellt farligt med tanke på att Brotha Lynch har en historia av ganska tungt kriminellt beteende och precis lämnat ett tio år långt krig med Black Market Records.

Självklart snackar vi tema-platta, First Degree är med och det sprutar blod, inälvor och hjärnsubstans. Lynch ÄTER mc`s! Bokstavligt talat.

10.

Jag vet inte vem som var gangstern och vem som ska va gentlemannen? Båda lite av varje antagligen. För inte fan är Matt Blaque en gentleman. Första gången jag hörde honom var han ett projekt som Messy Marv drev, den snuskigaste jävla RnB sångaren vi nånsin hade hört. Han och Jessica Rabbit skulle göra succé för Mess skivbolag Scalen genom att göra smutsig strippklubbsmusik som skulle slå världen med häpnad. Nu de senaste åren har han ju mer varit en gangstersångare än en strippklubbsångare, men här ska han alltså va en gentleman. Och Guce, som under 2008 och 2009 hade bytt namn från Guce till Gucey Guce Doe Boy heter numera Guce igen, det tycker jag är synd. Jag skrattade fan varje gång jag hörde honom vråla ut ”it’s Gucey Gucy Doe Boy baby” och liknande. Det är en för jävla fet skiva i alla fall och den förtjänar sin plats väl.

Guce & Matt Blaque – Champagne

TILLSLUT, ANDRA BRA JÄVLA SKIVOR:

Messy Marv & Berner – Blow – Blocks and Boat Docks
Roach Gigz – Roachy Balboa
Stevie Joe – 80s Baby
DJ Fresh – The Tonite Show 2011
Lil Rue – Stars & Straps
The Jacka and Laroo –  Neva Be The Same (20 Bricks – Season One)
J-Stalin – Real World 3
Young Gully – The Grant Station Project

Och, Tack alla läsare. Det är ju ett smalt jävla ämne vi skriver om, men ändå är det några som kollar in. Vi uppskattar er som läser, vänner, främlingar, svenskarna norrmännen. Hoppas ni hittar lite musik här som ni tycker om, och att ni uppskattar texterna. Gott nytt år, vi får hoppas att det kommer sjukt mycket fet musik från bukten 2011! Se upp för Philthy Rich nya skiva som kommer snart till exempel!

Gört!

Ibland känns allt fucked up meningslöst. Du vet, all musik låter skit, man orkar bara äta skinnfri korv och det enda man kan göra är att stirra tomt och göra nya brännmärken i soffan. Så har jag haft det ett tag. Jag vet att det enda som hjälper är att sätta igång å jobba. Göra nya beats, leta samplingar, fixa dj-spelningar och bara GÖRT.

Det som fick mig att styra upp den här gången var Silk-E. Hon är kyrka.
Inte bara på det där sättet R Kelly menar utan hon har sjungit kör i The Holy Ghost Temple Church of God and Christ i Richmond sen hon var en liten toka. Efter att levererat hookar åt en jävla massa Bay Area artister i tio år är hon nu Too Shorts first lady.

Första låten på Too Shorts senaste platta Still Blowin är Maggot Brain.
Jesus vilken låt (jepp Too Short har gjort beatet och jepp samplingen är med på nån Jay-Z låt).
Silk-E lägger 16 rader plus refräng och det var den låten som fick mig att skärpa mig. Slap,slap, örfil rätt i fejjan på Onda. Still Blowin plattan var i stort en besvikelse men den här låten gjorde att jag 1. Släppte xbox kontrollen å i stället fokuserade på Bernskort och att göra musik. 2. Lyssnade på Funkadelic-Maggot Brain plattan igen. 3. Kom ihåg hur det var att mucka från från kåken och bo hemma hos morsan.
Tack Too Short. Tack Silk-E. Jag har ett grymt liv, nu känns allt som Move on up med Curtis Mayfield.
Too Short – Maggot Brain (Feat. Silk-E)