Mr Fab aka Juvenile

Juvenile – Tho It Byke (Prod Mannie Fresh)(2013)[audio http://stream50.livemixtapes.com/content/artists/laleakers/mistah_fab-hella_ratchet_mixtape/A46A8B93.mp3]

Fabby Davis Jr aka Mr Fab brukade se ut som han gör på bilden här ovan. Det var back in the day när han var the official spokesperson of the hyphy movement, aka prinsen av bukten och en av de mest intressanta rapparna från en av de mest energiska och intressanta musikrörelser jag har upplevt. Jag har i perioder gillar rap som låter för mycket och för jävla intensivt, t ex new orleans bounce, bruks-crunk och självklart hyphy. För er som inte minns, titta på videon här precis nedan och titta på min favorit-hyphy-sång av Mr Fab. Eller klicka här för att titta på min favorit-hyphy-låt-och-video nånsin (också ett bättre exempel på vad jag menar med ”låter för mycket” och ”skränigt”).

”driving too fast like mario andretti” <- älskar ju motorsport referenser.

Nog om hyphy. Mr Fab var alltid en skill-mässigt helt jävla amazing rappare, asså han är en tekniskt bättre rappare än typ Talib Kweli eller vem ni nu brukar tycka är bra på att rappa. Han har alltid varit en extremt gullig och intressant kuf och figur (för närmare beskrivning av hans karriärskifte lyssna på VBDFR avsnitt 34 från 28.15 typ, där ger vi er kanske en ok bild av hur han är intressant för oss/mig), och han har som ni kanske vet börjat göra väldigt mycket mer medveten rap. Han har eventuellt slutat med exstacy (det är en gammal form av molly, pillertrillar-världens mjöd skulle man kunna säga) och har börjat reflektera över hur fucked samhället är, och han har börjat förmedla ett mer ansvarsfullt budskap genom sin musik. Detta är all good, mitt problem med det är att han mestadels gjort det över fett tråkiga beats. Ibland har det varit tungt som fan, som i den här låten med A-Wax (kolla på videon, ni vill inte missa stilikonen A-Wax).

Kort paus, ni som tryckt på spelare där uppe har väl vid det här laget listat ut att det inte är Juvenile och Mannie Fresh som gjort den där låten? Det är Mistah FAB som gör sin bästa New Orleans tidigt 2000-tals impression, han deltar i den sociala praktiken som bajonäs tidigare dokumenterat: ungdomar i Kalifornien kan inte sluta göra retro NO-rap. Fabby gör det jävligt bra eller hur.

Om vi fortsätter då, fram tills exakt den 27 augusti 2013 har Mr Fab fortsatt ge oss jävligt medveten rap – han har fortsatt låta oss tro att hans dagar som den med energiska ADHD-rapparen inom den mest energiska ADHD-musikgenren är förbi. Detta trodde vi Mr Fabofiler fram tills den 27 augusti 2013. Sen hände detta:

Ut med all medvetenhet och alla ansvarsfulla budskap, Mr Fab är tillbaka och han låter fan riktigt bra. Jag har ännu inte kommit igenom hela skivan, men jag har så klart hunnit ta en titt på låtlistan – så jag tryckte direkt på play Marathon med E-40 och Clyde Carson. Jag gillade vad jag hörde men jag blev helt blown av den där Juvenile-låten som kom efter. Asså massa Leauge of Starz t ex – vilken chock-fet line-up.

Jag tror helt ärligt inte att det är någonting negativt för Mr Fab, alltså att han rappar om fest och dans igen. Han är en entertainer och jag har en bild av att han gör det här för att älskar musik. Han kom in i rap som den som fick folk att känna sig glada och bekymmerslösa, sen använde han sin plattform för att förmedla det budskap han känner att världen behöver höra. Jag tror inte att han har tappat bort sin ryggsäck igen, jag tror la den åt sidan några minuter när han råkade höra några Leauge of Starz-beats, när han såg hur Kool John hade roligast i rap genom att göra NO-retro-rap. Här är skivan. Här är en till sång, Keak Da Sneak över The Invasion:

Mista Fab – On Citas (Ft Iamsu & Keak Da Sneak)[audio http://stream50.livemixtapes.com/content/artists/laleakers/mistah_fab-hella_ratchet_mixtape/EEDA9332.mp3]

Missad hit!

 

När jag först hörde Rocky Riviera nån gång förra sommaren så var det nån sång där hon rappade till nåt jävla soul-beat som, jag vet inte det lät som en melodi Talib Kweli hade i skapat i sitt huvud när han ville imponera på Zap Mama. Jag litar fan inte på Talib Kwelis huvud och jag tyckte inte att det vor nog spännande för att jag skulle kolla in henne mer!

Men så häromveckan såg jag henne iklädd San Francisco 49ers lagfärger inför Superbowl och jag klickade mig vidare och såg den här videon här ovan! Ta mig tusen om det inte visade sig att hon är rätt king ändå. Det är Rocky som rappar först visst fan är hon cool. När jag såg den här video var jag också rätt hype på att höra Plain Jane igen, pga sen hon släppte sitt mixtape för några år sedan har hon mest typ släppt videos till gamla låtar och låtit andra New Bay-artister skina typ. Men så var hon med på massa sånger på Kool Johns nya mixtape och rappade skitbra. Jag var alltså även pepp på att höra Oh Blimey igen! För jag lyssnade ju ändå rätt mycket på hennes mixtape innan sommarn typ och sen har jag glömt bort henne.

Raven Sorvino var den enda av rapparna jag inte hört förut och jag ogillade henne starkt redan från början pga hon heter Raven nånting. Baltimore Ravens var ju alltså 49ers motståndare och banemän i Superbowl, fuck dom. Men jag är inte arg på Raven Sorvino längre, dels för att hon nog inte har något med fotbollslaget att göra och dels för att jag tyckte mest om hennes vers på sången. Hon är ju minst Talib Kweli och mest Trina om en säger.

En annan sak, den här remixen fick mig att gå tillbaka och lyssna på den här gamla Traxamillion-producerade dängan här nedan, pga ville höra om det var samma låt upphettad 2012 typ. Det var det väl inte men fan vad kul att höra Jacka när han var mer poppig igen:

 

PS. kolla Plane Jane och Oh Blimeys taggar här på bayonnaise för att höra mer av dem!

Bra kombo

Young L & Clyde Carson – Not The One

Undrar om nån vet vad det här innebär. Vi kan ju alltså bara hoppas att det innebär att de tänker rappar ihop jättemycket i framtiden. Clyde Carson har ju varit på gång kanske till och med längre än Young L, han var ju som en del av The Team en viktig komponent i bukten är hyphyn var grejen, sen signade han med The Game tror jag och det hände inte så mycket. Jag var inte uppe på killen då men började ana vad som fanns där typ under den perioden när det egentligen gick som sämst för honom. Ändå hann släppa en del bra skit, som den här throwback-sången. Den Traxamillion-producerade (om jag inte minns fel) Bo där han rappar om hostmedicin mellan ThreeSixMafia-samplingar. Nu har han släppt Slow Down som ni måste hört va? Nu är han lite på gång nationellt och kommer säkert jobba mer med artister från runt omkring.

Också gör han den här dängan med Young L. Det passar sig alldeles utmärkt för mig att dessa två herrarna jobbar för det är nämligen så att det är när Young L rappar lite som Clyde Carson gör som Young L är som bäst, enligt mig. Tillbaka till det gamla, tillbaka till The Pack-känslan och stilen.

Clyde Carson – Bo (2009)

Ya Boy gör rätt bra musik nu

Ya Boy har alltid haft kepsen jävligt snett.

Ya Boy – Hella (2007)

”buffy got hella ass”

Ya Boy – Aqua Man That Hoe (2007)

De senaste åren har jag tänkt lite ”å nej Ya Boy” när jag sett eller hört Ya Boy, han blev så jobbig. Om ni inte minns allt så tar jag det lite kort här, till melodin från Soulja Boy-sången, håll i er:

Ya Boy gick från att vara en underhuggare
och kanske kusin till San Francisco-veteranen San Quinn,
via kanske nån sorts JT The Bigga Figga-kontakt
till att flytta till LA och signa med The Game på Black Wallstreet,
strax innan det här hade jag lyssnat som fan,
på till exempel hans Soulja Boy-sången remix och Hella,
som ni hör här ovan,
när han lämnade bukten slutade han gör buktrap
och spelade istället in videos där han hängde med
kändissnortar-eliten i Hollywood typ,
jag minns nån video
där han helt enkelt promenerade på en gata i Hollywood på natten,
sen hände inget,
han gjorde fett tråkig musik osv
men har alltid hållit sig relevant på nåt sätt,
bland annat genom att ändra sitt namn
till det lite mer lättgooglade ”Ya Boy The Rockstar”
eller bara ”Y.B. The Rockstar”,
jävligt konstigt,
det han menar är alltså att han har lika mycket swag som en sorts musikanter
som fanns förr i tiden långt innan vi föddes,
de hette rock-n-roll-stjärnor
men för vissa insatta kan de även vara kända som helt kort ”rockstjärnor”,
eller ”rockstars” på engelska då
(lite som att insatta refererar till Karl den XIIs soldater som karoliner,
icke insatta fattar ju inget),
men han har snackat om bukten lite när han kännt för det osv,
gjort musik med en del kändisar som typ Gudda Gudda (lol),
och så blev det 2011
och Ya Boy fick gästa typ 15 sånger på ett DJ Paul-tejp,
jag har inte lyssnat massa på det tejpet
men märkte nog att på varenda sång Ya Boy var med rappade han i circa 25 sekunder under sångens sista minut,
efter att DJ Paul vrålat ett tag.

DJ Paul – Throwin Pussy (Ft Ya Boy)(2011)

Där var vi sist. Nu är det lite oklart om Ya Boy kallar sig YB The Rockstar fortfarande, han kanske la ner det helt enkelt. Hursom, som ni märker kan man typ sammanfatta Ya Boys karriär hittills så här: buktens egna Bow Wow.

Men anledningen till att vi skriver här är för att han nu har börjat vara med på några sånger som är både bra och aktuella. Han har hoppat på young california aka The Pack 3.0 typ soundet, han kommer säkert släppa ett tejp med DJ Mustard snart, han har gjort sånger med stora aktuella namn som Iamsu och Problem.

Nick James – Freaky Gurl (Remix)(Ft Iamsu!, Ya Boy & Erk Tha Jerk)

Traxamillion.

Det som är ännu intressantare och mycket roligare nyheter är att han är med på två sånger som låter young california, tillsammans med två veteraner till soundet. Traxamillion är tillbaka med slap 2.0, så jävla efterlängtad. Traxamillion var ju alltså producenten som några trodde skulle slå igenom ganska stort efter att han producerat lite hyphy-hits (Keaks ‘Super Hyphy’, Fabs ‘Yellow Bus’, sin egen ‘From The Hood’ till exempel). Det hände aldrig, och han har inte setts till så mycket sen dess. Han envisades väldans mycket att ödsla sin beat genom att själv rappa på dom, ett tag. Den andra herren som vi inte sett jättemycket av åren mellan att han var på gång och nu typ är Clyde Carson. Hans hyphy-grupp The Team släppte en comeback EP för nån månad sen som både jag och Onda lyssnat på massor men inte skrivit om. Så här låter det när hyphy-hjältarna gör post-hyphy musik hursomhelst. Så här låter Ya Boy när han börjar göra musik i bukten igen.

Ya Boy – Slow Down (Ft Problem & Clyde Carson)

Traxamillion – Boy (Ft Ya Boy & Clyde Carson)

Jag spelar Anthems

Grattis till San Francisco Giants, de vann World Series of Baseball eller vad det heter häromdan. Det är egentligen som SM fast i USA, men det heter World Series ändå eftersom ingen utanför USA bryr sig om baseball. Jag bryr mig inte ett dugg om baseball, trots att jag är väldans förtjust i mycket annan sport. Jag är så intresserad av de mänskliga prestationerna. Jag hejar en del på de båda fotbollslagen Oakland Raiders och San Francisco 49rs till exempel. Alltså, känner man ingenting när man ser en annan människa pressa sin kropp och sitt psyke till och utöver det som borde vara möjligt förstår jag inte hur man förhåller sig till mänskligheten i huvudtaget. Oj det hände någonting historiskt fantastiskt där men jag tänker tänka på damm och rullgardiner och sånt istället. Jag fattar inte, men många andra fattar antagligen inte hur jag ändå inte helt litar på vetenskapen som säger att jorden är rund. Jag köper argumenten, fick jag gissa hur det verkligen ligger till, ja eller nej, då gissar jag ju givetvis att jorden verkligen är rund. Men med lite förbehåll, gravitation är inte mer logiskt än magi, bondförnuft eller religion motherfuckers ni är bara uppfostrade i ett samhälle som tror på vetenskap och sväljer hull och hår som katter, jag förhåller mig kritiskt till paradigmer.

Giants-legenden Barry Bonds

San Francisco 49rs unge Quarterback, när 49rs slog Denver Broncos i söndags på Wembley Staium, London hade T. Smith från Ohio ett mindre genombrott. Kanske blir det här 49rs QB i år att komma.

Cellski, San Quinn, Big Rich, Roach Gigz & Davinci – Black & Orange Remix

För några dagar sen, när det var klart att det skulle bli finalmatch mellan SF Giants och nåt annat gäng, släppte San Francisco-rapparen Bailey en hyllningssång till Giants. Den kommer ni inte få höra, jag har aldrig helt gett mig in i Baileys musik. Men ni kan höra remixen här ovan. Med frisco-legenderna Cellski och San Quinn, tillsammans med knubbisen Big Rich och nykomlingarna Roach Gigz och Davinci. Det är inte den enda San Francisco-anthem rappsången som kommit de senaste åren. Traxamillion satte ihop ett gäng med kompisar och rappare år 2007 för att spela in SF Anthem. Dessutom kom det en anthem till Frisco-området Hunters Point härom året.

Traxamillion – SF Anthem (With San Quinn, Big Rich & Boo Banga)

Bread Em Out Family – HP Anthem

Tro inte att rappare från de andra orterna i San Franciscos buktområde inte är sjunger hyllningssånger till sina hemstäder. Bara häromdagen, strax efter att Black & Orange släpptes, fick internet plötsligt en gåva ifrån Vallejo. Legend efter legend, och så Infamous och Cashot Quis som jag inte känner till. Men, om det nu finns skillnader inom Bay Area så hörs de här. Vallejo-sången låter jätte jätte Sick-Wid-It, det är alltså skivbolaget som E-40 och hans släktingar rappar på. J-Diggs från Thizz får också vara med. Och SF Anthem låter väldigt San Francisco inbillar jag mig, kanske mest för att San Quinn är med.

The D.B.z – Vallejo Anthem (Ft. Cousin Fik, E-40, Infamous, Willie Joe, Turf Talk, J-Diggs, Cashot Quis & Droop-E)

Och inte heller grannen i norr, Kaliforniens huvudstad, Sacramento går utan rappsånger om sig. Sick-Wid-It hårdingen Doey Rock samlade ihop ett gäng rappare på den här biten.

Sacramento All Stars – Sac With It (Remix)

Jag har lite större problem att hitta en sång som skulle kunna kallas Oaklands uttalade Anthem. Men det känns inte rätt om jag inte likväl delar med mig av en sång som handlar om Oakland, när resten av buktområdet rappats om så mycket. Så den här sången bjuds:

Acktup – City Of Oakland ft. D-Lo & DB Tha General

Doldisen Acktup släppte skivan Talk of The Town tidigare i höstas, en stjärnspäckad gästlista reste min ögonbryn. Har han så många välkända rappare med på sin skiva och är så okänd kan det bara betyda fyra saker;

1. Han har mycket pengar att spendera på gästverser eftersom han är en rikemansgosse (lex K-Fed)
2. Han har mycket pengar att spendera på gästverser eftersom han är enverklig gangster som vill satsa på musiken för att slippa att hamna i en grav eller en fängelsecell inom kort. (lex Sky Balla)
3. Han är väldans talangfull som rappare/musiker (lex Yelawolf)
4. Han är väldans trevlig och har rört sig i branschen bakom kulisserna ett tag. (Nump)

Vad sanningen är får vi kanske aldrig veta. Eller så får jag veta det och skriver om de här, så bäst ni läser vidare i framtiden. Med det avslutar jag det här musik/geografi/sport-bidraget till dagens internet.

Flygrörelsen.

Ni känner säkert till den här flygplanstrenden inom rapp idag, killar som Currensy och Wiz Khalifa rappar mycket om jetplan. Mest att flyga som fritidsfördriv känns det som. Och andra artister pratar en del om flyg ur en mer affärsmässig synvinkel, de sjunger om flygfrakt helt enkelt. Jag har lite känslan av att Traxamillion, Willie Joe, Nio The Gift och Erk The Jerk kanske kommer att vända in sitt grupprojekt the FNM (the Fly Nigga Movement) så att fly kanske kan stå för både freshness och för flygning. De vill ju säkert inte missa en trend sådär. Jag ville bara ha det sagt, så kan jag säga att jag förutsåg det om det händer.

Netta Brielle

Det här är bara ett snabbinlägg, för att följa upp det förra inlägget om the FNM. Som ni ser här ovan har alltså gossarna spelat in en video till den klart mest hittiga låten på deras mixtape. Det är en rätt trevlig sång, som nu har en video helt enkelt. Det visar sig att Traxamillion inte är med och rappar på den här, det hade jag inte helt fattat, jag har aldrig helt lärt mig hans röst. Han rappar ju inte så ofta eftersom han är så dålig på det, det är ju rätt skönt. Däremot gör han ju dunderbeats, precis som Erk Tha Jerk. Det är ju det som gör the FNM till en grupp jag kommer fortsätta följa spänt. De har potentialen, och några av dem ambitionen, att bli typ nästa Black Eyed Peas, fast bra. Skulle de till exempel dumpa Nio Tha Gift och locka till sig Berkley-sångerskan Netta Brielle a.k.a. nästa Tina Turner, ja då kanske de har nåt på gång.

Här är sången som mp3 om ni missade den förra vändan. Och under den är en av mina favoritsånger med Netta Brielle. Netta sjunger The Jacka’s Glamorous Lifestyle och Stevie Joe rappar.

the FNM (Fly Ni**a Movement) – Work

Stevie Joe – Glamorous Lifestyle Remix (Ft Netta Brielle)

Snäll musik?

the FNM (Fly Ni**a Movement) – Work

Det finns ett antal rappare i buktområdet som jag lyssnat lite slappt på och fått för mig att kategorisera som rätt gulliga och snälla. Musiken går lite långsamt och de sjungs en del, fast mer fint än catchy liksom.  Nästan alltid har jag kategoriserat de här snubbarna helt jävla fel, så fort jag lyssnar lite på texten hör jag historier om kläder, bitches, hoes, crack och whatever samma sak alla rappar om. Lite som med Souls of Mischief, jag tänker att de är snälla men visst fan rappar de om att sälja crack på ‘93 Till Infinity plattan. Det är väl att beatsen är lite snälla. Snällt eftersom det inte låter dystert och melankoliskt som mycket annan bay rapp. Fast det är de inte heller. Jag har aldrig fått helt klart för mig vad jag menar när jag tänker att de är snällrapp. Låter det snällt? Erk Tha Jerk har ju fan glasögon på sig på albumomslaget.

Tre rappare som jag kategoriserat som snällrappare från buktområdet är hursomhelst Richmonds superproducent Erk Tha Jerk, Atlanta-connectade Willie Joe och Richmonds drömmare Nio Tha Gift. Nån gång förra året startade de här tre herrarna en grupp tillsammans med en annan superproducent, Traxamillion. De kallar sig the FNM (The Fly Ni**a Movement) och ju mer jag lyssnar kommer jag närmare insikten att den enda som låter riktigt snäll i gänget är Nio Tha Gift. Jag menar de är ju inga rivjärn som Cougnut men visst tar de för sig.

Hursomhelst lyckas de slänga ihop en hel del intressant musik. Blandningen av megatalangerna Erk Tha Jerk och Traxamillion, alltså kan ni sälja lite beats till nån som folk lyssnar på. Ja, blandningen mellan de två och Willie Joe’s Atlanta influenser (läs hitkänsla) ger mig hopp om ett samarbete som kommer resultera i ett helt gäng hits. Det är nog lite det som behövs för att få folk att inse hur mycket omissbar kvalité som släpps i buktområdet år efter år. Lite musik också, långt uppe i början hör ni grupprestationen och här får ni höra en låt av varje gubbe.

Erk Tha Jerk – Right Here

Traxamillion – Lights Go Out (Ft Laroo The Hard Hitta & Jay Rock)

Nio Tha Gift – Grateful

Willie Joe – Yadda Meaning Yadddaaa