Vad blir det för rap? Avsnitt 4!!!!

Big Freedia och Sissy Nobby är storstjärnorna!

Hej och välkomna till det fjärde avsnittet av Vad blir det för rap?! Det fjärde avsnittet är också det allra första avsnittet under hela 2012!! Det är extremt viktigt, eftersom vi likt flera andra civiliserade människor känner oss bekväma med att tänka på tiden såsom Gregor en gång tänkte sig att vi alla skulle må bra av att göra, det vill säga med megafokus på att alla år börjar och tar slut på nyårsafton. Eftersom nästan all rap som är bra mår bäst av att lyssnas på genast, eller åtminstone samma kalenderår, pratar Sanna, Petter och Hugo lite om vad de lyssnat på 2012. Det är lite upp och ner med den musiken helt ärligt men den är ju ny i alla fall. Petter berättar hur han löser situationer när han märker att han vill lyssna på musik som egentligen är från förra året och samtidigt bestämt sig för att inte lyssna på något som är så gammalt.

Men 2012 har ju inte varit så länge så Vad blir det för rap? fortsätter istället att prata om rap subgenren bounce (också även sub-subgenrena sissy bounce aka fjoll-stuns och bounce’n’b aka r’n’stuns). Lyssna er vidare om ni vill veta vem av talarna har mest erfarenhet av att (försöka) dansa till bounce? Eller om ni undrar om det är Sanna, Hugo eller Petter som har för vana att köra bil till bounce? Slutligen berättar Petter om vad han lyssnade på för musik/rap när han var 14.

Utöver att det är det första avsnittet 2012 är det här första gången ett avsnitt spelas in någon annanstans än hemma hos Onda. Nästa avsnitt hoppas Vad blir det för rap? vara tillbaka i Rågsved där vi hör hemma.

Vi finns på Internet! Till exempel Facebook, Tumblr och Twitter.

Tack för att ni lyssnar! Allt vi säger om er som lyssnar i slutet av det här avsnittet menar vi.
Whatever?! xoxo

Klicka här för att prenumerera i iTunes.

Eller här för att nå vår feedburner-rss.


Klicka på trekanten för att lyssna på datorn, eller på den lilla pilen i spelaren för att ladda ner mp3n.

Musik av Tupac, Sissy Nobby osv finns på iTunes och Internet.
Undrar ni nåt om nån sång så hör av er till oss, vi finns på massa olika delar av Internet som ni har märkt om ni läst lite längre upp.

Annonser

Young L har börjat sälja beats.

SL Jonte hoppas på flygplans-trenden.

SL Jonte är ju från Atlanta kanske, antar det, han är ju med i Mördar Mickes (Killer Mike) Grind Time Gang eller vad de heter. Han är väl ingen speciell så där, inte så jävla toppen men rätt bra. Han är bättre än Mac Miller, det tycker jag nog. Det är de två som fattat att Young L inte bara gör fantastiska beat, utan att man också kan ge honom lite pengar så kanske han låter en själv rappar över ett fantastiskt beat. Det är rätt sjukt att alla andra rappare inte fattat det.

Förutom Soulja Boy förresten, han kanske inte blev så där toppenbra som alla trodde men han har alltid fattat grejen. Vad är det som pågår undrar han? Av gammal vana går alla samma väg till studion de alltid har gått för det är den vägen som man går, det är inget individuellt val som beror på nåt utan det bara sker, alternativet är att det inte sker. Det ena eller det andra, och vad händer om jag vänjer mig vid att låta de andra alternativet ske. Ja då blir det alltid annorlunda, nästan intressant, och plötsligt spelar det ingen roll vad jag gör när jag kommer fram eftersom jag helt automatiskt låtit det som skiljer mig från andra ske. Så gör Soulja Boy, det är därför han fattat att det gäller att automatiskt inte följa den automatiska vägen, utan den andra, den andra som i själva verket är otaligt många andra vägar men där spelar det ingen roll vilken för det viktigaste för Soulja Boy är att det inte är den första vägen. Därför är Soulja Boy aldrig först på nåt men nästan alltid näst först. Eftersom han av automatik inte lägger så mycket på tid på att avgöra vilken av de andra vägarna han ska ta så är han aldrig bäst på nåt, men han kan ta färg från de som är. Det är så han hamnar på hits som är rätt nya i sin stil hela tiden.

SL Jones och Soulja Boy har fattat att köpa beats från Young L. SL Jones antagligen via att de har samma skivbolag, som heter SMC tror jag. Soulja Boy genom att han alltid väljer att göra nåt nytt, och så visste han inte hur han ska göra så han tänkte jag gör en hel skiva med Young L då blir säkert nåt bra.

SL Jones – Gas Station

Soulja Boy & Young L – All Gold Everything

Den nervöse Young L.

Jävar vad Young Ls tatueringar är based.

Som ofta när jag och antagligen typ alla upptäcker en ny grupp som slår mig med häpnad och har typ fyra rappare tar det rätt lång tid innan jag börjar bry mig om vem som är vem. Vem som har vilken röst vem som kan rappa vem som är hood vem som är rolig. Det brukar typ inte spela nån roll, i alla fall inte när det gäller tonårsgrupper vars hela poäng är att vara roliga + gulliga. Ja menar en stor grej med The Pack och deras framgång med Vans var att det var en fet + rolig låt och att det var ett gäng vilda skate-kalifornien-tonåringar. Hmm lite likt en ett annat populärt gäng som blev kända förra året. Jag menar ingen märkte att Lil B rappade först på Vans eller att han skulle kunna bli bättre än Lil Uno som rappade andra versen. Men. Jag lyckas alltid ta reda på vem producenten är och så tillägger jag typ all framgång och kvalité till den personen. Tills jag vet lite mer dvs. Så var det med Young L.

Också att han inte ser lika SWAG ut sådär kepslös och med det skägget. Det är lite av en chock.

Idag såg jag den här video-intervjun med Young L. Och. Han ser ju ut som att han är en nykomling. För det är han ju. Men jag har aldrig tänkt på det. Han har varit en sån jävla gigant för mig som producent i så många år (alltså sen 2006 det är massa år). Han har varit en kompetent rappare inte så många år, men ändå. Han har korats som framtiden på ben sen jag vet inte när. Men jag inser att det där kanske mest var i mitt huvud han hölls så högt. När han ska försöka övertyga världen om vem han är så vet han inte själv om vilken stor musiker han är, verkar det som. Han är ju typ mer som Björk än som Timbaland, i konstighet. Jaha. Jag hade inte fattat att han är en nykomling fortfarande, helt enkelt. Jag inser att jag har lyssnat på Young L träna rapp i flera år och att han själv inte blev redo att visa världen vad han gör förrens typ nyss. Kanske att han känner att hans karriär började nånstans i mitten, jag ska försöka ta reda på var.

The Pack – Vans (typ 2005-2006)

Innan jag hörde vem som var vem eller whatever i The Pack och på Vans hade jag bestämt mig för att Young L var hjälten. Det var ju sant visade det sig sen. Men det tog ett tag. Young L lät som Shawty Lo på Vans och han lät som en helt vanlig based/the pack/Berkley hyphy rappare på resten av The Pack sångerna. Whatever. Det var whatever, han märktes inte supermycket som rappare men alla visste att hans beats var överjordiska. Då och då har det pratats om på Internet om när ”stora” rappare ska börja skicka Young L lite checkar i utbyte mot beats och garanterad framgång. 2007 pratade vi om att Jay-Z kanske borde fatta vinken. 2008 kanske inte Jay-Z nämndes lika mycket men alla undrade varför Young L inte gör beats åt typ kungen. Så har det fortsatt och ingen fattar fortfarande varför inte Young L eller whoever är signad som in-house producent till Maybach eller Young Money eller varför inte Snoop och Young L gjort en skiva.

Skivan som kom 2009. Det kanske var året Young L var som bäst klädd.

Young L & Lil B – Randy M.O.S.S. (2007)(från SS Mixtape)

2007 släppte Young L och Lil B ett gemensamt mixtejp och jag började fatta lite vad som skulle ske om The Pack splittrades. Jag menar, de var ju inte direkt duktiga på att rappa the där grabbarna, de var jävla bra på att göra fet musik men det är en annan sak. Som alltid bryter ju grupper upp och det blir tydligt så småningom vilka som hade talangen. När då L och B släppte The SS Mixtape (alltså keff titel men tror de står för Swag Squad och inte whatever vanliga SS står för, vilket jag inte vet men jag är rätt säker på att det inte var Swag Squad) var det på ett sätt första indikatorn på vilka som hade framtiden för sig. Att Lil B hade en ljusare framtid framför sig än sig till exempel Lil Uno (Lil Uno har riktat in sig på att kalla sig THE SUSHI KING eller nåt liknande pga av att han tycker Japan är coolt tror jag*) var alltså inte självklart. Det var ju dock självklart att Young L skulle bli en stjärna. Men det var fortfarande träningsmusik. Det var ungt spännande och jävligt ojämnt rappmässigt och det var jävligt tunga beats. Det var ingen som väntade sig annat. När jag tänker på det är det nog ingen som väntar sig att ex-Pack medlemmarnas musik ska va speciellt bra idag heller, utöver oss The Pack konnässörer. Men då var det ännu oklarare vad vi kunde vänta oss, tänk att de var typ 17.

Young L – B.A.S.E.D. (2009)(från Based Sensation)

Det dröjde några år till innan Young L på riktigt provade att göra musik själv. Cutty Row/Based Sensation var en konstig och lång skiva som blandade och gav otroligt mycket. Det lät väl okay men Young L härmade tusen olika kända rappare. Försökte va Lil Wayne på hostmedicin och lät osoft och fick mig att somna typ varenda sång. Beatsen är där men alltså man kan inte rappa så där långsamt. Ännu ett fall av briljant producent som får mig att skrika varför rappar du din tok! Young Ls låga var totalt nerbrunnen. Sen tog det två-tre månader och så släppte Young L ett mixtape där han för första gången började låta rätt bra. Jag väntade i flera dagar med att lyssna på det eftersom att alla på Internet som hade ljugit om att Cutty Row/Based Sensation var bra sa att For The People var bra också. Fast den här gången hade de rätt.

Det här är alltså klädmärket Pink Dolfins logo.

Young L – Tatts On Hit (Ft Lil B)(2009)(Från For The People)

For The People var mixtejpet där Young L började visa att han kanske trots allt borde fortsätta rappa lite ibland. Ja menar jag hoppades fortfarande att han skulle börja göra beats till E-40 eller nån men men, det här gick ju att lyssna på i sig själv. Han gjorde den där versionen av en Lady Gaga låt som vi pratade om här om dan. Men det var inte värt mer en nån genomlyssning fortfarande. Jag tror han själv lyssnade massa gånger dock. För det fanns ju guldkorn, som Lil B samarbetet Tatts On Hit. Och det var de guldkornen, och inte Lil Wayne tributerna eller discosångs-remixerna som visade sig bli vägen Young L hade valt att gå när han typ ett och ett halv år senare släppte sitt tredje mixtejp L-E-N- MIXTAPE.

Young L – Young L-E-N (2010)(Från L-E-N-MIXTAPE)

Nu börjar det snurra i trumman. Det här är Young Ls första riktigt bra musikskiva som soloartist. Och det var alltså bara lite mer än ett år sen den kom. Nu fattar jag, jag vet inte om ni fattar, men jag var tvungen att skriva det här kronologiskt för att fatta när jag började tycka Young L rappade bra, alltså gjorde bra sånger med sig själv som rappare. Det här med att jag har gillat hans produktioner i några år, jag tror det ställde till det. Då är det bestämt va. Det var här Young L inofficiellt startade sin karriär som soloartist. Det var nu, då, det var dags. Det konstiga var att uppmärksamheten han fick kändes så självklar. Lagom till att Domo-Kun The Mixtape kom i februari i år kändes han ju redan etablerad i nån sorts hyffsat spridd musikmedia.

Young L – Loud Pockets (2011)(Från Domo-Kun)

Fatta etablerad jävla The Fader släpper hans mixtejp.

Young L – What Yo Mind Do (2011)(As I Float)

Sen blev det sommaren 2011. Young L har vridit sitt musikgeni åt ännu ett nytt håll. Domo-Kun och L-E-N lät hårt, det var de övertunga beats vi snabbt blivit vana vid. Via Tatts On Hit till hela jävla L-E-N till Domo-Kun som var ett rakt igenom dunkande tejp. Till As I Float: The Great John Nash. Vilken jävla vändning va! Alltså, det låter ju fortfarande som Young L. Han har gjort liknande musik förut. Nån enstaka sång på Domo-Kun påminde om det. Lite gammalt experimentalt träningsmusik från Youngs Ls 2009 påminner om det. Men ändå var jag inte ett dugg förberedd. En aning förvånad lyssnade jag igenom skivan och sen visade sig att jag inte hade slutat lyssna förrens jag hade hört den massa gånger. Jag lyssnade lite extra för att höra om jag ändå inte kunde hitta nån sång jag kunde spela bland folk i Norge. Det gick ju inte, eller jag gjorde inte det. Jag hoppas inte alla backar som jag gjorde. På ett sätt låter det här som nåt som inte är för alla och samtidigt som nånting som är rätt hela tiden alltid. Jag menar jävla rappsånger som har över en minut intro det är ju helvetet på jorden, fast fan vad jag gillar det.

Världen blir sig aldrig lik igen. Haha skoja men, jag tänkte att jag skulle avsluta/sammanfatta på nåt sätt men fuck it det här är en based text den tar slut när det är slut. Lyssna på Young L.

Young L – Fluorescent Lightings feat. Freeway (2011)(från As I Float)

Young L – Waiting Here (2011)(Från As I Float)

*en av de första gångerna jag träffade Petter417 på ett rapquiz förhörde han mig lite om vilka som var med i The Pack och han hade koll på B och L och hade lyssnat på Stunnamans första mixtejp som precis kommit och så sa han ”så är det den där jäveln som suger så jävligt” och jag sa ”ja det är Lil Uno”, sen slog vi oss på våra magar och skrattade tills kinderna var röda och drack lite mer bärs. (obs TYP att det hände så)

Domo-Kun, vad fan betyder det?

Snören till brillorna.

Young L – Overdrive

Ja så kom hans mixtape. Jag har lyssnat på det en gång bara, den andra nu. Jag sitter och pluggar och borde inte skriva nåt här. Så allt jag kommer göra är att säga helvete. Vilka jävla beats. Vilken jävla musik. Huga. Jag är verkligen glad att han slutat göra tråkiga mixtapes som de som kom 08-09. När han försökte låta som Lil Wayne, när han gjorde långsam musik som kändes sömnig och långsam. Det fanns godbitar då också visst, men det här är bättre.

På den tiden släppte Young L mixtapes som hette nånting med based, det verkar som att han har accepterat att det som är based inte längre är samma sak som det han gör. Även om det är en del som känns rätt based här. Jag gillar fan det här tejpet bättre än hans förra tejp som var skitbra. Det här är alltså bättre än nånting som var skitbra.

Ja och mixtapet är gratis och det går att ladda ner här nedan.

Han har för fan en hårig keps på sig. Mer utmärkande detalj en det där smycket om ni frågar mig.

Young L – Domo-Kun The Mixtape
1. Swag (Skit)
2. Loud Pockets
3. Domo Style
4. Respect My Dick
5. Pound
6. Aww Man
7. Bottle of Rose’
8. Conscious Minds
9. Overdrive
10. Brand New Bitch
11. Tucan Sam
12. Watch How I Do It
13. Sex is Dope
14. Water Ride
15. Right There
16. Sing 2 U
17. It’s Your World

Namn och nytt IV.

Young L har på sig en Kansas City Chiefs-keps av någon jävla anledning. Visst han är från Berkley och kanske inte från Oakland eller San Francisco men borde han inte ändå heja på något av Bay-lagen? Fast visst, jag kan acceptera att han har den på sig bara för att han tycker den är snygg. Den är ju rätt snygg.

Ännu en gång har jag haft för mycket att göra för att hinna skriva om all ny musik. Det är inte att jag är ambitiös och vill skriva så jävla mycket om allt utan snarare att jag inte haft en sekund över till att typ slänga upp en video lite snabbt. Men vad fan jag har lyssnat på en del musik i alla fall. Ny musik! Så här är en kvick sammanfattning av den bra skit som har kommit på sistone, från skivor alltså, jag har ju inte hunnit lyssna på random låtar som släppts.

Ovan kan ni titta på Young L’s senaste video till den sprillans nya sången Overdrive. Det här är en sång när Young L gör löjligt framtidslåtande slapps som typ är svaret på allt. Han rappar ju fortfarande rätt tveksamt och man önskar bara att han skulle börja jobba mer med stora jävla rappare. Alltså vad sysslar han med? Är storbolagsrappare rädda att folk inte ska gilla det här? Varför är det ingen som ger honom ett skivkontrakt med typ 5 miljoner i advance och varför köper inga stora rappare hans beats för typ 100 000 dollars? Han kanske vill göra sin swag-musik och bli uppskattad som underskattad. Låten ska hursomhelst ligga på hans kommande mixtape som heter typ Sumo-Bomb eller nåt liknande.

Squadda B – World Domination featuring MondreM.A.N & Dope G

Squadda B är ena halvan av Main Attraktionz, den andra halvan är MondreM.A.N. Så det här är ju detsamma som en sång av Main Attraktionz med nån som heter Dope G som gäst. Jag har varit långsam med att ge Main Attraktionz chansen, eftersom de beskrivs som moln-rapp och liknande. Och av nån anledning, fast att jag älskar stämningsfull långsam hörlursrapp, så tror jag aldrig att jag gillar det när jag läser om det. Jag tror att jag bara gillar rapp som folk beskriver som salgsmålsrapp/gangster-rapp/hårt-som-fan-rapp/transport-trap-rapp och så vidare. Men det här är ju molnigt och skitbra. Läs mer om Main Attraktionz och Squadda BBrytburken. Där kan ni även hitta det nya blandbandet som den här sången kommer från.

Philthy Rich tillhör inte dem som tycker att riktiga män inte är rädda för att få lite skit på händerna då han tar på sig plasthandskar.

Philthy Rich – Im A Ryda (Feat. Husalah, Dubb 20 And Freddie B)

Vi har ju redan skrivit lite om den här nya plattan har jag för mig. Men då avvaktade jag med att skriva om min favoritlåt eftersom jag ville göra det lite mer utförligt. Hade jag en sekund över skulle jag kunna skriva internetminut efter internetminut om sånger som den här. Men, jag nöjer mig med att beskriva hur jag först hörde den. Jag skulle precis till att köpa en grillad kyckling, som vilken människa av vett som helst flyttar jag mina hörlurar från mina öron när jag närmar mig kassan på Hemköp Sundbyberg, betalar, packar ner min kyckling, min basilika och min cocktail-tomater i plastpåse, väl ute på Sturegatan stoppar jag in hörlurarna och möts av en refräng och spridda vrål av Husalah BITCH ONCE A MOTHERFUCKIN…. såna läten som rappare gör när de ska börja rappa om ett litet tag, redan uppumpad till max av slås jag ner som av en blixt av min favoritrappares gastande till maxbas. Och jävla Freddie B vilken sångare, nästan Matt Blaque-nivå.

Blanco berättar på skivan att han gör allt han säger att han gör.

Blanco – Radio (Ft Lil B)

Jävla Blanco, ärkesopan som måste stenrik, så mycket bra rappare han jobbar med. Han har släppt ett nytt mixtape som jag var övertygad om att jag skulle ignorera trots det imponerande omslaget. Men så har han som vanligt fixat oväntade gästrappare, den här gången: Redman, Freeway, Lil B, Nipsey Hussle, Gucci Mane, Dorrough och de vanliga Messy Marv och The Jacka. Freeway har den bästa versen på skivan och Blanco har de 25 sämsta. Men jag gillar den här sången. Jag hade inte väntat mig det här samarbetet, trots att de båda är från bukten känns de andra konstiga samarbetena mindre oväntade då Blanco bevisligen är stenrik och kan köpa verser av nästan vem som helst, men jag trodde inte att han var med i svängen nog att han skulle veta att Lil B var en kändis numera.

Lil B – 1 Time

Lil B’s album Angels Exodus har läckt till internet och det är jag glad för eftersom det är skitbra. Det är lugnt och trevligt och Lil B gör lite mer traditionell rapp än vad vi har gjort vana vid att höra. Prydligt och fint och skitbra. Trevligast är när han önskar Mistah FABs mamma att hon ska få vila i frid (Mistah Fabs mamma gick bort i cancer nyligen, hans pappa gick bort när han var barn, hans bror sitter i finkan på typ 236 år, den enda släktingen han har vid sig i frihet är hans dotter, jag känner med honom).

Erk The Jerk – Jump Out The Window (Ft Jay Ant)

Prank – Weatherman Feat. Sef & Big Joe

De här båda sångerna hör ihop lite. Det är ju Prank och Jay Ant från Dilligentz som numera jobbar som soloartister. Och de gör det rätt jävla bra. Framförallt Jay Ant har slagit igenom i bukten, men både han och Prank har tagit en helt annan väg sen de gjorde fantastisk based (när based var Berkley-hyphy läs här) för fyra-fem år sen. De gör den typ av new-bay rapp som är på uppgång med Erk The Jerk i täten. Jag skulle gissa att Jump Out The Window är en Erk The Jerk produktion, symbalen eller vad det heter är nånting han tycker om. Och Weatherman är ju rätt gullig, jag skäms en hel del över att jag gillar den. Den handlar ju för fan om väder och kärlek, vad fan. Det är rätt sjukt att jag lägger upp den. Men…

Turf Talk – Tatted Up (Ft Tyeena)

Turf Talk är den av E-40’s släktingar som är mest spännande rent rapp-mässigt de senaste åren (historiskt slår han inte 40 och B-Legit än, och rent artistiskt slår han inte Droop-E). Han har släppt sitt första mixtape sen han släppte ett av världens bästa rapp-album nånsin 2007. Det är första gången han släpper en skiva på jättelänge! Jag hade såna förväntningar! Det är bra, visst är det bra. Men det är inte samma otroliga framtidsrapp som hans album var. Den här låten var hursomhelst höjdpunkten på tejpet.

I Fxcks With My Young Nxxxas Too Man

Detta är omslaget till The Jackas ”street-album” The street Album från 2008 som bl.a. innehåller Hugos favoritlåt från 2007, Aspen. Men det är låten alldeles innan den som är min favoritlåt från, om inte hela 2007 (jag minns inte riktigt 2007), så åtminstone just den här (gatu-)skivan, en låt som heter Addiction. Lyssna:

The Jacka – Addiction (prod. av Yong L)

Jag har lyssnat på den våldsamt många de senaste tre åren, man måste nämligen lyssna på den många gånger eftersom den är så frustrerande jävla kort, det är bara en vers från Jacka omgiven av lite snack från Big Von, som ger en shoutouts till alla som hoppat av skolan, vilket är exakt the type av shit som jag inte borde lyssna på just nu, eftersom jag sitter med en tenta. Men alltså, beatet, Young L har liksom ba ”Äh palla göra världens mest nyskapande space-age-futuristic-slap som jag brukar, ja tänker ba loopa den här grejen o lägga lite feta trummor” o så blev det hur bra som helst. Oops.

Based sen 2005 baby (Del 1 – The Pack)

Så jävla små!
”Booty Bounce Bopper” var en av få toner från The Packs första mixtape som klarade hela vägen till debutalbumet ”Based Boys”.

Det här är det första i den nya Bayonnaise-serien om based och om de artister jag följt inom genren. Syftet är att visa hur genren utvecklats och förändrats sedan jag fick upp ögonen för de här ungdomarnas kreativitet kring vintern 06-07. Jag ska inte försöka mig på att förklara utvecklingen. Det kan jag inte. Jag kan det inte. Men jag kan försöka skriva lite om hur det har sett ut för mig här bortifrån. Hur based-skiten jag spelar i mina hörlurar är något helt annat idag än vad det var för några år sedan. Om några av er känner till termen based gissar jag att flera av er kopplar den till en genrens och världens mest eklektiska artister. I praktiken tänker ni kanske på vad based är 2010. Vad based blev känt som 2009. Ni tänker på mannen (gossen) som gav based ett ansikte.

Givetvis pratar jag om Berkley-ynglingen Lil B The Basedgod. Om ni inte känner till honom, han gör skitmycket musik, de mesta är konstigt som fan och en hel del är sinnessjukt fett. Han har gjort typ 2000 sånger på två år och han är populär bland ungdomar i USA, unga vuxna i Sverige och bland folk som har internet. Han är ju The Basedgod. Idag är based vad än Lil B är, men det var inte alltid så. Han lyckades ta med sig termen från sitt tonårsband The Pack och förvandla den till något helt annat. Han förvandlades till något och fortsatte bara kalla det han sysslade med för based.

Det tror jag ingen är ledsen över, eftersom det han gör är så jävla spännande och eftersom all de artister som gjorde det jag kallar based 2005-2008 nu gör helt annan musik. The Pack gör framtidsmusik som inte går att beskriva. Teamknoc gör klassisk bukt rapp. NHT Boyz gör klassisk bukt-mob music. Dilligentz medlemmarna Prank och Jay Ant börjar bli kända för sin Los Angeles blogg-rapp (typ Entourage-rapp, typ Tyga). Sirealz från Teamknoc gör bland annat musik åt Malki Means King. Bobby Brackins från Go Dav har börjat kalla sin musik och sin sinnesstämning för settled, kanske övergav han termen based när den blev alltför synonym med Lil B.

Men. För att lyckas framföra nåt sorts läsbart och greppbart om den här skiten känner jag att jag måste dela upp det. Jag får helt enkelt börja från början.

THE PACK.
Berkley-gruppen bestående av Young L, Lil B, Stunnaman och Lil Uno släppte sitt första mixtape 2005
:

Det är Lil B till vänster, sen är det Stunnaman, Young L och sist Lil Uno.

The Pack – Vans (2006)

The Pack – Booty Bounce Bopper (2005)

Den här delen av based-historien har nog en hel del koll på. The Pack är ju kända liksom. Så första based sången jag hörde var så klart Vans. Det var ju för fan en megahit. Det var första gången nån hörde The Pack antar jag. På den tiden hängde de på Too Shorts skivbolag och var typ 15 år gamla. Jävla kids alltså. Det kallades hyphy eftersom det lät lite modernt och kom från Bay Area. Men inte fan är det hyphy, det låter snarare som snap eller vad det hette, Atlanta-musiken. Det som skiljer sig är The Pack-ledaren Young L’s produktion, de dova trummorna eller vad det nu är för ljud. Vans var en hit, men den lät inte heller riktigt som The Packs andra låtar. De lärde jag mig på en eftermiddag på internet och några turer runt västerort i mammas Peugeut 206. Det fanns en klar koppling till hyphy, Mac Dre influenserna och slangen exempelvis, men det var snart tydligt att dessa ungdomar sysslade med var det de kallade based. Det var föregångaren till Los Angeles tonåringsmusiken jerkin och inte helt olikt det ungdomar sysslade med runt om hela amerika, dougie i Dallas och det hette ytterligare något annat i Memphis. Men i Bay Area hette det based. När The Pack gjorde det hette det based. Och based lät ungefär så här alltsomoftast.

The Pack – Slappin’ In The Trunk Ft Mistah FAB (2006)

The Pack – Ride My Bike (2006)

The Pack – I’m Shinin (2006)

Det här var en succé för mig. Fan vad fräscht det lät. Helt sinnessjukt bra tyckte jag. Jag visste inte vem som var vem, men jag visste till exempel att en av medlemmarna hette Uno och det är ju kul. Och det fanns mer. The Pack var vänner och bekanta med mina okända favoriter Teamknoc. Teamknoc samarbetade med NHT Boyz (som har blivit gangsters nu ju). Dilligentz hade fan skitbra musik ute. Ytterligare fler delar i den här serien följer. Då planerar jag att ta upp de här andra gruppernas bidrag. Nu räcker det för ikväll.